fbpx

Vinnare januari 2021

2021-05-10T18:51:59+02:0020 april, 2021|

 

Vi har nöjet att äntligen kunna, efter juryns hårda arbete med att plocka ut en vinnare, berätta att vinnarna är, ja det blev två…

Martin Glännhag med sin text Mannen på berget och Anna Bohman med sin text Över tröskeln – du hittar texterna nedan.

Ett stort grattis till er båda!

 

Mannen på berget

Snön yrde kring Miklos. Han klamrade sig fast vid bergsväggen. Åtminstone dolde vädret hur långt han hade att falla om han skulle förlora greppet. Förhoppningsvis kunde han hitta en skreva där han skulle vara i någorlunda skydd under natten. Han skulle få huttra sig genom de mörka timmarna, men en tjuv på flykt hade inte många val.

Hans vänstra fot slant. En halvkvävd svordom blev ett skräckslaget kvidande. Han försökte gräva med fingrarna i den obarmhärtiga stenmassan.

”Låt mig hjälpa dig”, sade en vänlig mansröst.

Någon tog tag i först den ena och sedan den andra av handlederna på Miklos. Han drogs, nästan lyftes, uppåt. Han fann sig stående i något slags urgröpning i bergväggen. En nisch som måste ha skapats av vind och regn. I den, på en rund häll, satt en man. Han var välväxt och solbränd. Det toviga håret, liksom det ovårdade skägget, var brunt. Hans kropp var insvept i trasor som var så illa åtgångna att man inte kunde avgöra hur plaggen sett ut ursprungligen. Han log milt mot Miklos, men leendet lyste inte upp han ögon. Dessa var svarta och sorgsna.

”Det är ett farligt nöje att klättra på ett berg i en snöstorm”, påpekade mannen.

”Jag vet det”, sade Miklos förvånad, ”Tack för att du hjälpte mig. Mitt namn är Miklos.”

”Det var ett nöje, Miklos. Det är så lite hjälp jag kan erbjuda någon.”

”Bor du här?”

”Så kan man säga. Man kan också säga att detta är min förvisningsort.”

”Förvisningsort?”

”Jag vistas inte här frivilligt. Och det gör du inte heller, tror jag.”

Miklos tvekade. Mannen fortsatte att le milt.

”Du behöver inte skämmas. Jag finner det svårt att fördöma förbrytare eftersom jag själv är en förbrytare.”

”Jag…Jag har stulit.”

”Verkligen? Det var också min förbrytelse.”

”Vad stal du?”

”Åh, något mycket värdefullt.”

”Silver?”

”Nej.”

”Guld?”

”Nej.”

”Ädelstenar?”

”Nej. Vad stal du?”

”Mat. Jag var hungrig och hade inget att betala med.”

”Det är en hård värld. Så du flyr från det orättvisa straffet?”

”Ja. Lyckades du fly från ditt straff?”

”Jag uthärdar fortfarande mitt straff.”

Mannen visade sina fötter. De var bundna med en tung kedja som var förankrad i berget.

”Måste du alltid sitta här?”

”Alltid.”

”Du räddade mitt liv. Jag kan ta en sten och förstöra dina bojor.”

”Tror du inte att jag försökt göra det många gånger? Du skulle bara förstöra dina egna fingrar. Tänk på att hjälpa dig själv. Ser du där?”

Mannen pekade på något. Miklos såg en fördjupning, liknande ett dike.

”Följ den”, fortsatte mannen, ”Och du kommer så småningom att kunna ta dig nerför andra sidan av berget.

”Tack, återigen”, sade Miklos, ”Jag står dubbelt i skuld till dig.”

”Om det kan trösta dig så är du långtifrån den ende som står i skuld till mig.”

”Vad…Vad var din förbrytelse?”

Mannen suckade.

”Min förbrytelse var medkänsla. Jag stal därför att jag ville ha något värdefullt att ge bort. Till de som levde i mörkret och kölden, till alla dem som behövde värme, ljus och förtröstan. Så jag stal och jag har aldrig ångrat gärningen. Men de som jag stal från kan inte förlåta mig. De kan inte godta att någon inkräktar på deras makt. Så de infångade mig och straffade mig. Och de fortsätter att straffa mig.”

”De?” undrade Miklos andlöst, ”Vilka är de?”

Mannen höjde blicken mot de grådaskiga skyarna. För en kort stund ändras sorgen i hans ögon till hat.

”De…De vingklippte mig, men de vingklippte inte min fångvaktare. Han kommer snart att infinna sig. Om du inte vill bli en fånge bör du lämna denna plats.”

”Men…”

”Du kan inte göra något för mig. Åtminstone har jag fått njuta av din medkänsla.”

”Jag har inte ens fått veta vad du heter.”

”Ett namn betyder inte särdeles mycket. Vad som betyder något är den mänskliga samvarons eld. Sök dig till den. Du kommer inte finna något värdefullare i denna värld. Gå.”

Med långsamma steg avlägsnade sig Miklos. Så hörde han något i luften. Han vände sig och skymtade en stor fågel med svarta vingar som sänkte sig genom diset. Mot den fjättrade mannen.

”Prometheus”, flämtade Miklos och skyndade på sina steg.

 

Över tröskeln

Det var den första morgonen med snö som jag tog steget in i boken. Ett törnsnår mötte mig på tröskeln, vred sina långa, taggiga grenar om mina vader och höll i tills jag föll. Med smärta dunkade från knän och armbågar hasade jag mig upp och såg att jag befann mig på ett berg ovanför en dal. Dalen var märkligt undflyende fastän jag tyckte att jag tittade rakt på den. Träden vars lövverk skapade ett lapptäcke av rött och gult tycktes suddiga, som om jag bara anade dem ur ögonvrån. På andra sidan reste sig en hög klippvägg hela vägen till ett himlavalv täckt av tunna molnremsor. Det var en natthimmel, svart och avlägsen där molnen rörde sig dröjande runt en blek måne.

Jag reste mig upp då ett ljud letade sig igenom tystnaden. Det var ett lågt hummande som hela tiden växte sig starkare. I dalen blev ljuset från två ögon synliga mellan trädkronorna. En varelse, kanske en drake – om det nu fanns sådana här – rörde sig längs en väg som lyste likt kalk i månskenet. Den tog sig fram snabbt och målmedvetet men utan att lyfta från marken, som om den var vingklippt. Efter en kort stund försvann den för att sedan åter bli synlig och nu var den nära. Den letade sig upp för berget, tog sig hela tiden närmare mig som om den hade fått upp vittringen. Jag var för rädd för att gömma mig eller springa och vart skulle jag springa i en värld som var mig fullständigt främmande?

Snart dök ljuset från varelsens ögon upp så nära att jag blev bländad. Jag satte händerna för ansiktet, drog in en märklig, hård och obekant lukt och väntade med hjärtat hårt slående i bröstet. Ett högre brummande, ett susande och sedan tystnad. Utan att se anande jag hur varelsen hade stannat framför mig, det gick att känna värmevågorna från dess kropp. Ett nytt klick, sedan en smäll och sist en röst.

”Hallå? Vad gör du här mitt i natten? Är du vilse?” Ett märkligt tungomål, inte alls som jag hade föreställt mig att det skulle låta. Med händerna fortfarande över ansiktet, för rädd för att se på varelserna framför mig, testade jag att öppna munnen.

”In-te vil-se. Gi-ck in i bo-ken. An-ann vär-ld.” Tystnad. Ett nytt klick, värmen från eld och sedan en ny doft. Som av rök. Varelsen hostade till.

”Fan, du snackar konstigt. Är du turist, menar du? Det är farligt att gå runt här ensam på nätterna. Vill du ha skjuts någonstans?”

”Va-ar är ja-g?”

”Var du är? Vet du inte det?”

”Ve-et ba-ra a-tt ja-g är i bo-ken. Vil-ket ri-ke?”

”Rike? Vi är några mil norr om Silver Ridge.”

”Sil-ver?”

”Ja? I Maine.” Tystnad. Sedan en förändring i rösten. ”Maine, U.S. Är du påtänd eller? Kan du kolla på mig? Ta bort händerna.”

Med en långsam rörelse sänkte jag armarna. Där stod draken som inte var någon drake, nu helt tyst och stilla. På närmare håll syntes det att det var någon slags vagn. Varelsen som talat till mig kände jag igen från illustrationerna i boken men i verkligheten var den mer fasansfull och främmande. Grotesk. Jag skrek till. Varelsen skrek till ännu högre, kastade sig runt och in i sin vagn.

Innan den gav sig av fick jag en skymt av min egen spegelbild i en liten, oval spegel på dess sida. Stora kolsvarta ögon, ljusgrön hy, långa, spetsiga öron. Bekant och trygg men nu med ett skräckslaget uttryck i ansiktet. Vagnen for iväg i ett moln av damm och jag var åter ensam. Det hade inte gått jag som hoppats. I Maine, U.S. var det tydligen jag som var monstret. Uppgivet vände jag dalen ryggen och klev tillbaka över tröskeln och ut ur boken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skriv en kommentar