Det var den första morgonen med snö som jag tog steget in i boken. Ett törnsnår mötte mig på tröskeln, vred sina långa, taggiga grenar om mina vader och höll i tills jag föll. Med smärta dunkade från knän och armbågar hasade jag mig upp och såg att jag befann mig på ett berg ovanför en dal. Dalen var märkligt undflyende fastän jag tyckte att jag tittade rakt på den. Träden vars lövverk skapade ett lapptäcke av rött och gult tycktes suddiga, som om jag bara anade dem ur ögonvrån. På andra sidan reste sig en hög klippvägg hela vägen till ett himlavalv täckt av tunna molnremsor. Det var en natthimmel, svart och avlägsen där molnen rörde sig dröjande runt en blek måne.
Jag reste mig upp då ett ljud letade sig igenom tystnaden. Det var ett lågt hummande som hela tiden växte sig starkare. I dalen blev ljuset från två ögon synliga mellan trädkronorna. En varelse, kanske en drake – om det nu fanns sådana här – rörde sig längs en väg som lyste likt kalk i månskenet. Den tog sig fram snabbt och målmedvetet men utan att lyfta från marken, som om den var vingklippt. Efter en kort stund försvann den för att sedan åter bli synlig och nu var den nära. Den letade sig upp för berget, tog sig hela tiden närmare mig som om den hade fått upp vittringen. Jag var för rädd för att gömma mig eller springa och vart skulle jag springa i en värld som var mig fullständigt främmande?
Snart dök ljuset från varelsens ögon upp så nära att jag blev bländad. Jag satte händerna för ansiktet, drog in en märklig, hård och obekant lukt och väntade med hjärtat hårt slående i bröstet. Ett högre brummande, ett susande och sedan tystnad. Utan att se anande jag hur varelsen hade stannat framför mig, det gick att känna värmevågorna från dess kropp. Ett nytt klick, sedan en smäll och sist en röst.
”Hallå? Vad gör du här mitt i natten? Är du vilse?” Ett märkligt tungomål, inte alls som jag hade föreställt mig att det skulle låta. Med händerna fortfarande över ansiktet, för rädd för att se på varelserna framför mig, testade jag att öppna munnen.
”In-te vil-se. Gi-ck in i bo-ken. An-ann vär-ld.” Tystnad. Ett nytt klick, värmen från eld och sedan en ny doft. Som av rök. Varelsen hostade till.
”Fan, du snackar konstigt. Är du turist, menar du? Det är farligt att gå runt här ensam på nätterna. Vill du ha skjuts någonstans?”
”Va-ar är ja-g?”
”Var du är? Vet du inte det?”
”Ve-et ba-ra a-tt ja-g är i bo-ken. Vil-ket ri-ke?”
”Rike? Vi är några mil norr om Silver Ridge.”
”Sil-ver?”
”Ja? I Maine.” Tystnad. Sedan en förändring i rösten. ”Maine, U.S. Är du påtänd eller? Kan du kolla på mig? Ta bort händerna.”
Med en långsam rörelse sänkte jag armarna. Där stod draken som inte var någon drake, nu helt tyst och stilla. På närmare håll syntes det att det var någon slags vagn. Varelsen som talat till mig kände jag igen från illustrationerna i boken men i verkligheten var den mer fasansfull och främmande. Grotesk. Jag skrek till. Varelsen skrek till ännu högre, kastade sig runt och in i sin vagn.
Innan den gav sig av fick jag en skymt av min egen spegelbild i en liten, oval spegel på dess sida. Stora kolsvarta ögon, ljusgrön hy, långa, spetsiga öron. Bekant och trygg men nu med ett skräckslaget uttryck i ansiktet. Vagnen for iväg i ett moln av damm och jag var åter ensam. Det hade inte gått jag som hoppats. I Maine, U.S. var det tydligen jag som var monstret. Uppgivet vände jag dalen ryggen och klev tillbaka över tröskeln och ut ur boken.
Text av Annah Bohman
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy
Skriv en kommentar