Snön yrde kring Miklos. Han klamrade sig fast vid bergsväggen. Åtminstone dolde vädret hur långt han hade att falla om han skulle förlora greppet. Förhoppningsvis kunde han hitta en skreva där han skulle vara i någorlunda skydd under natten. Han skulle få huttra sig genom de mörka timmarna, men en tjuv på flykt hade inte många val.

Hans vänstra fot slant. En halvkvävd svordom blev ett skräckslaget kvidande. Han försökte gräva med fingrarna i den obarmhärtiga stenmassan.

”Låt mig hjälpa dig”, sade en vänlig mansröst.

Någon tog tag i först den ena och sedan den andra av handlederna på Miklos. Han drogs, nästan lyftes, uppåt. Han fann sig stående i något slags urgröpning i bergväggen. En nisch som måste ha skapats av vind och regn. I den, på en rund häll, satt en man. Han var välväxt och solbränd. Det toviga håret, liksom det ovårdade skägget, var brunt. Hans kropp var insvept i trasor som var så illa åtgångna att man inte kunde avgöra hur plaggen sett ut ursprungligen. Han log milt mot Miklos, men leendet lyste inte upp han ögon. Dessa var svarta och sorgsna.

”Det är ett farligt nöje att klättra på ett berg i en snöstorm”, påpekade mannen.

”Jag vet det”, sade Miklos förvånad, ”Tack för att du hjälpte mig. Mitt namn är Miklos.”

”Det var ett nöje, Miklos. Det är så lite hjälp jag kan erbjuda någon.”

”Bor du här?”

”Så kan man säga. Man kan också säga att detta är min förvisningsort.”

”Förvisningsort?”

”Jag vistas inte här frivilligt. Och det gör du inte heller, tror jag.”

Miklos tvekade. Mannen fortsatte att le milt.

”Du behöver inte skämmas. Jag finner det svårt att fördöma förbrytare eftersom jag själv är en förbrytare.”

”Jag…Jag har stulit.”

”Verkligen? Det var också min förbrytelse.”

”Vad stal du?”

”Åh, något mycket värdefullt.”

”Silver?”

”Nej.”

”Guld?”

”Nej.”

”Ädelstenar?”

”Nej. Vad stal du?”

”Mat. Jag var hungrig och hade inget att betala med.”

”Det är en hård värld. Så du flyr från det orättvisa straffet?”

”Ja. Lyckades du fly från ditt straff?”

”Jag uthärdar fortfarande mitt straff.”

Mannen visade sina fötter. De var bundna med en tung kedja som var förankrad i berget.

”Måste du alltid sitta här?”

”Alltid.”

”Du räddade mitt liv. Jag kan ta en sten och förstöra dina bojor.”

”Tror du inte att jag försökt göra det många gånger? Du skulle bara förstöra dina egna fingrar. Tänk på att hjälpa dig själv. Ser du där?”

Mannen pekade på något. Miklos såg en fördjupning, liknande ett dike.

”Följ den”, fortsatte mannen, ”Och du kommer så småningom att kunna ta dig nerför andra sidan av berget.

”Tack, återigen”, sade Miklos, ”Jag står dubbelt i skuld till dig.”

”Om det kan trösta dig så är du långtifrån den ende som står i skuld till mig.”

”Vad…Vad var din förbrytelse?”

Mannen suckade.

”Min förbrytelse var medkänsla. Jag stal därför att jag ville ha något värdefullt att ge bort. Till de som levde i mörkret och kölden, till alla dem som behövde värme, ljus och förtröstan. Så jag stal och jag har aldrig ångrat gärningen. Men de som jag stal från kan inte förlåta mig. De kan inte godta att någon inkräktar på deras makt. Så de infångade mig och straffade mig. Och de fortsätter att straffa mig.”

”De?” undrade Miklos andlöst, ”Vilka är de?”

Mannen höjde blicken mot de grådaskiga skyarna. För en kort stund ändras sorgen i hans ögon till hat.

”De…De vingklippte mig, men de vingklippte inte min fångvaktare. Han kommer snart att infinna sig. Om du inte vill bli en fånge bör du lämna denna plats.”

”Men…”

”Du kan inte göra något för mig. Åtminstone har jag fått njuta av din medkänsla.”

”Jag har inte ens fått veta vad du heter.”

”Ett namn betyder inte särdeles mycket. Vad som betyder något är den mänskliga samvarons eld. Sök dig till den. Du kommer inte finna något värdefullare i denna värld. Gå.”

Med långsamma steg avlägsnade sig Miklos. Så hörde han något i luften. Han vände sig och skymtade en stor fågel med svarta vingar som sänkte sig genom diset. Mot den fjättrade mannen.

”Prometheus”, flämtade Miklos och skyndade på sina steg.

 

Text av Martin Glännhag
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy