Tävlingsbidrag och Vinnare september

————————————————————————————–

Jag kände efter om mina händer var fast, händerna var lösa undra varför. Jag tog av mig ögonbindeln, jag var på en kyrkogård. Bakom mig längst ner såg jag något som kom mot mig. Det var stort och det var mörkt så jag visste inte om det var en människa, tänk om det var ett MONSTER! Jag började baka bort från skuggan. Skuggan började synas mer, det var stort, grönt med lilla taggar, nu var jag säker på att det var ett monster och jag var säker på att jag hade en bra plan, det var bara ett problem, jag behövde en köttbit, jag visste inte vad jag skulle göra. Monstret närmade sig, det började nästan se snällt ut, jag blev förvånad. Jag behövde svar. Monstret stod precis framför han sa jag vet vem du egentligen är.

——————————————————————————————

När jag ökar farten glider ögonbindeln av. Jag tittar över axeln, och ser att personen bakom mig inte är en människa. Jag blir så rädd så jag snubblar över en grav och skrapar upp knät. Men jag hade inte tid att tänka på det nu. Jag ställde mig upp och fortsatte springa. Monstret såg ut som en varg, fast ändå inte. Jag hade hört talas om varulvar. Jag fortsatte ut på gräsplätten, men när jag var framme vid grinden fanns det ingen stad. Det fanns bara en tom och mörk skog. Hon tittade bakom sig. Planen om att rymma blev nog inte som hon hade tänkt sig. Varulven var inte så vanlig i byn. Det var bara få som hade blivit rädda att prata om hundar och vargar på grund av deras olycka med varulvar. Min granne har ett ärr över ögonbrynet på grund av en varulv. Varulven närmade sig långsamt med tyngre och tyngre steg. Mitt hjärta bultade så hårt så jag trodde att det skulle explodera. När jag tittade ut i skogen såg jag att jag inte kunde rymma ut i skogen på grund av en tjock bäck. Jag kände något fluffigt på axeln. Jag kikade försiktigt bakom axeln, och såg att varulven hade fått tag i mig. Jag trodde att det här var slutet när varulven föste mig mot kyrkohuset igen. Men han ville bara visa en bild på sin familj. Sedan ett brev. Och på brevet stod det att polisen inte kunde hjälpa till att hitta familjen bara för att det inte är människor. Sedan bestämde jag mig. Jag visste att det skulle bli farligt men jag skulle hjälpa varulven… När jag var i skogen glömde jag bäcken och trillade i. Då kände jag människohänder. Det var….

——————————————————————————————

“Det är med tysta steg jag tar mig fram. Jag ser lite ljus sippra igenom ögonbindeln men jag vet inte var jag är. Personen bakom mig går med tunga steg och andas med ett högt väsande ljud så att mina nackhår reser sig. Jag är inte rädd utan jag planerar redan hur jag ska ta mig härifrån…”

Jag gör mig redo…
Jag sparkar rakt bak i personens mittpunkt…
Sedan ett högt:
-Aaaaaaaj, vad håller du på med?

Jag sparkar snabbt en andra gång och hör ett ännu mer ljudligt:
-Aaaaaj vad gör du?
-Slår dig ditt monster!!!
-Jag är inget monster, jag är Lissy, din bästa kompis!
-Oj… mitt fel.
Mina bästa kompisar hade planerat ett överraskningsparty för mig!
Och jag hade just slagit henne i hennes mittpunkt.

Det blev ändå ett suveränt party.
Nästa gång jag ska sparka någon kanske jag ska kolla vem det är först…
Mitt fel.

——————————————————————————————————-

Välkommen till Helvetet av Tea Nyberg

“Det är med tysta steg jag tar mig fram. Jag ser lite ljus sippra igenom ögonbindeln men jag vet inte var jag är. Personen bakom mig går med tunga steg och andas med ett högt väsande ljud så att mina nackhår reser sig. Jag är inte rädd utan jag planerar redan hur jag ska ta mig härifrån…”

Jag fortsätter gå, jag vågar inte stanna.
Istället börjar jag springa, springa från någon.
Någon jag inte känner.
Någon som förmodligen vill döda mig.
Ett monster.

Jag tar tre djupa andetag…
Sedan rycker jag av mig ögonbindeln.
Allt jag ser är en kyrkogård, men inte mer än så för då trycker personen som kidnappat mig, ner ögonbindeln.
Jag hör en djup mansröst säga:
-Detta var det sista du någonsin kommer att se av jorden.

Jag börjar gråta, jag kommer aldrig få se min lillasyster igen.
Hon betyder allt för mig, den enda som någonsin älskat mig, den enda jag hade älskat.
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta Lilly…

————————————————————————————————-

Digerdöden av Annie Hellström 

Jag gick där med en ögonbindel på. Jag svängde av en stark vind bakom mig. Jag blev rädd så jag tog av mig ögonbindeln jag kollade bakåt men det var inget där. Sen kollade jag framåt där såg jag ett monster, det var stort, typ tre meter och det var en Hyde. Jag började springa, jag sprang och sprang tills jag kom till en kyrka. Jag kollade bakåt, jag såg monstret och jag såg blod. En minut efter blev allt svart och det var det sista jag såg…

———————————————————————————————–

Den mörka kyrkogården av Noel Myrius 

Prolog
Jag gick i den dimmiga skogen på min dagliga promenad men idag kändes det konstigt. Det var mycket mörkare än normalt. När jag gick där kändes det som att någon var bakom mig. Men när jag kollade bak så var det ingen där. Jag fortsatte sen och gå. Fast nu gick jag snabbare än innan. Sen kände jag någon andas i nacken på mig och sen såg jag inget.

Sen blåste min ögonbindel iväg och jag kunde se igen. Det verkade som att jag var på en kyrkogård i den mörka skogen. Jag visste att det verkade vara något fel med skogen just idag, tänkte jag. Jag kollade bakåt men såg ingen person. Jag kollade fram igen och såg någon mörk gestalt långt bort. Jag lyckades skrika ut ett hej men jag fick inget svar tillbaka. Jag hörde ett ljud bakom mig. Jag kollade bak och där stod min kompis. Men han dog för tre år sedan tänkte jag. Jag fylldes av glädje och började springa mot honom. Men jag sprang igenom honom.Jag började gråta och mina tårar flöde ner som en flod på mitt ansikte. Det fick mig att tänka på bilolyckan. Jag kollade tillbaka och såg att den mörka gestalten började springa mot mig. Jag blev livrädd och sprang mitt snabbaste iväg. I det som kändes som den oändliga kyrkogården. Jag sprang och sprang tills det kändes som om mina ben skulle spricka. Jag kollade bak igen men gestalten var inte där. Jag kollade tillbaka av rädsla. Där stod det monstret….

———————————————————————————————

Mormor av Lovisa Wåhlin

Marken är stenig och lätt att snubbla på. Jag hade sörjt min mormor vid hennes grav på kyrkogården utanför staden. Hon hade varit mitt allt. Min mamma hade dött när hon fött mig och min pappa hade trott att jag skulle få det bättre hos mormor. Fast mormor hade spårlöst försvunnit några månader efter att jag fyllt arton. Polisen hade sökt och sökt men inte hittat henne. Någon vecka efter försvinnandet så hade en gubbe hittat henne här på kyrkogården, i en öppen grav.
Död så klart. Man vet inte vem som dödade henne… eller vad. Hon hade inga spår av vapen på kroppen. Men hon hade stora bett i halsen. Jag har aldrig trott på monster. Men nu började jag göra det. För betten var inte från något vilt djur…. De var från något annat.

Vi hade stannat. Jag kände hur en klo eller en vass nagel drog längs min ryggrad. Uppåt, mot mitt huvud. Ögonbindeln drogs av. Jag stod framför en öppen grav. Och jag kände hur det drog till i magen när jag föll. Det var det sista jag någonsin kände.

——————————————————————————————–

En hemsk kväll av Nea Bengmark

Jag planerade personen var fortfarande där jag var med mina kompis, vi lekte att man ska ha ögonbindel på sig och dom andra ska leda en. men dom måste ha gått hem dom var yngre och mycket räddare än mig men den personen som går bakom mig låter som ett monster mina kompisar måste trott att han var ett monster för dom tror på monster dom måste har sprungit hem. min plan var att gå tills att det kommer ett hörn då börjar jag springa hem till mina kompisar. Jag tog av ögonbindeln men jag vågade inte att titta bak jag började gå sen kom jag till ett hörn jag började springa när jag kom fram till mina kompisar så vände jag mig om men där stod mina kompisar dom sa vi lurade dig vi låtsades att vi var ett konstigt människa då sa jag det var ett bra prank. Men när vi gick ut på gräsmattan så såg jag ett monster på gräset mina kompisar sprang in monstret tog tag i mig och sa va försiktig du vill väl inte att något händer dig eller dina kompisar.Jag sa nej och gick in men jag fattade inte vad monstret menade menade han i morgon eller i natt jag skulle ta reda på det.

——————————————————————————————-

Monster!!! av Philip

Det var en gång jag var kidnappad av ett monster jag var inte rädd jag visste hur jag ska rymma jag slog monstret mellan benen och drog ner ögonbindeln och såg runt och jag var rädd nu så började jag springa och det såg ut som att inte sluta så jag vände om och sprang andra hållet och till slut kom jag till en väg där stod en bil olåst så jag tveka inte jag hoppa in i bilen och körde därifrån.

——————————————————————————————-

Ingen minns förra året av elle.lindborg

Jag jobbar som vetenskapskvinna. Vi fånga det monstret förra året . Monstret heter 48g . Nu måste du fånga monstret .För att monstret har rymt och han tog mig med från expeditionen. När ögonbindeln åkte av var jag i en stuga typ och monstret låste dörren. När jag lyckades kom ut . Var jag på någon kyrkogård och såg någon människa. han börgade springa mot mig, jag sprang för livet men jag hann inte…

——————————————————————————————-

EN FÖRFÄRLIG HÄNDELSE av Anton wiberg wegrżyn.

kvällen var nice och jag kollade på film och sen gick jag och la mig i sängen efter filmen var slut. Nästa morgon hände något väldigt underligt jag vakna med ögonbindel på en kyrkogård men det kändes som att jag vaknade med en ögonbindel på en flotte men sen kände jag att någon sa res dig upp jag sa ok ok chila. helt plötsligt kände jag något kallt som någon kall luft som blåste det var en person som var framför mig som sa med en underlig röst jag har kallat hit dig av en anledning. Men något mer tänkte jag efter som att han hade så mörk röst asså han var nästan som ett monster men hur var han ett monster när monster inte finns på riktigt jag vet inte, jag sa och var har just bara jag kommit hit . jag tog av mig ögonbindeln och såg någon men jag vet att jag aldrig fick träffa min morfar.
i samma ögonblick sa han jag är din morfar men så hörde jag min lillebror anton vi ska spela cs2 anton och jag kände när jag vaknade oj så lättad jag blev så glad och satte direkt igång cs2 och började spela jag tänkte vilken mardröm jag hade. (go short defuse).

———————————————————————————————-

KYRKOGÅRDEN av CarlMagnus Nyqvist

“Det är med tysta steg jag tar mig fram. Jag ser lite ljus sippra igenom ögonbindeln men jag vet inte var jag är. Personen bakom mig går med tunga steg och andas med ett högt väsande ljud så att mina nackhår reser sig. Jag är inte rädd utan jag planerar redan hur jag ska ta mig härifrån…”
Jag var stressad. Jag frös till is i några sekunder. Han närmade sig närmare och närmare. Jag ville inte vända mig om tänk om han är precis bakom mig. Tillslut kunde jag inte gå med, mina ben var som att dra med sig tegelstenar på fötterna. Jag bestämde mig att jag måste vända mig om. Jag sa tyst, jag vänder mig på tre, tre tvåa ett… Jag såg ingenting, bara en död stig. Jag vände mig om igen. Han var där. Vi stirrade på varandra. Jag skrek, ett monster! Jag såg monstret han gjorde något med mig.
Mina föräldrar letade dag och natt efter mig det har ringt polisen. Min lillebror skrek. Alla kom, mamma svimmade. Jag låg där livlös. Ambulansen kom. Men det var inte för sent än, jag hade ändå ett litet hopp. De körde mig in till akuten. Det gjorde allt de kunde. Jag hostar upp något grönt slime. Jag började leva men jag minns ingenting. Men vem är monstret egentligen?

———————————————————————————————-

Monstrena anfaller av Emil Fogelberg

Jag luktar ruttna kroppar omkring mig, jag öppnar ögonen och ser en kyrkogård. Monster har rivit upp alla kroppar och ätit upp dem. Det finns flera monster runt om kyrkogården. Jag har lite mat och vatten, jag vet att jag måste hitta mer. När jag går runt ser jag bara mer och mer kroppar. Jag vet inte riktigt hur jag hamnade här, jag minns bara att jag var i parken och blev slagen av ett baseboll racket. Jag vet att jag måste hitta ett vapen för att skydda mig. Men jag ser nåt långt borta en människa. Jag ropade och sprang mot honom, han visste inte heller hur han kom hit. Men han hade ett baseboll racket och en kniv. Jag fick kniven och vi gick tillsammans, vi hittade en vattenfontän så vi fyllde flaskor med vatten. Vi gick på en slakt tur, vi dödade monster, spindlar, bläckfiskar och mer. Men när vi var på väg tillbaka blev han dödad av ett monster som anföll oss. Jag försökte hitta ut men på varenda håll jag gick fortsatte kyrkogården. Jag blev trött och försökte sova men jag kunde inte sluta tänka på vad som hade hänt. Jag tänkte att min plan inte skulle fungera. Men jag tänkte att om jag kom på monstrets huvud kunde jag se var jag skulle gå. på morgonen började jag packa, jag tog med mig allt jag hade. När jag såg monstret började jag klättra upp, de skakade när jag klättrade. Jag var uppe på ryggen men märkte att det var för tungt med ryggsäcken att jag släppte den och klättrade upp. Jag så att jag skulle gå sydväst. Jag gled ner och sprang efter ett tag så jag grinden ut. Jag öppnade den och var ute, jag tänkte bara på hur jag överlevde.

—————————————————————————————–

monstert av william carick 5c

Jag hör att jag och han går på sten. Vi stannade, jag hörde att stenplattor gled åt sidan. Jag tänkte att jag inte skulle ha lyssnat på honom. Hans fotsteg låter konstigt. Nu är den hemliga gången öppen. En konstig röst sa till mig att gå ner. Jag lyssnade på rösten. Jag gick ner. Det var kallt och blött. Han tog av min ögonbindel. Det jag såg var hemskt… Det var massa andra personer. Rummet hade inga lampor, det enda jag såg var en stor tv-skärm på den största vägen. Det hördes en hög smell det var stenplattorna som gick tillbaka. Jag såg att den stora tv-skärmen sattes igång.Det var en person med mask på skärmen, han hade svarta kläder. Han sa nu ska vi se om någon överlever. En stor dörr öppnades, på andra sidan såg man ett monter. Det var en orm. Någon sa att vi alla kommer att dö om vi inte slåss. Alla attackerade monstret. Monster dödade alla förutom mig. Jag gömde mig i ett hörn i rummet. Jag väntade att jag skulle dö men den dödade inte mej. Jag såg att den var silvrig. Jag hade räddat en orm när jag var liten. Jag sa: Är det du? Ormen svarade inte. Jag frågade igen: är du den ormen jag räddade från örnen när vi var så? Den här gången så nickade ormen till mig. Ormen drog fram svansen till mig. Jag frågade: ska jag hoppa upp? Ormen svarade igen, den nickade. Jag klättrade upp. När jag var på så gled ormen upp för trappan den förstörde stenen. Jag var ute. Jag klättrade ner från ormen. Ormen gled ner igen. Jag ringde min pappa som hämtade mig. 5 minuter senare så kom han. Jag gick in i bilen. Jag var glad att det var över.

———————————————————————————–

DEN HEMSÖKTA KYRKOGÅRDEN av Nelson ekelius cederberg 5c

Jag gick och hörde någon gå bakom mig, vi hade gått i ungefär 10 minuter när vi plötsligt stannade. Någon tog tag i min hand och började springa, han tog av ögonbindeln på mig. Samtidigt som vi sprang berättade han att ett monster jagade oss och att vi måste ta oss därifrån snabbt. Vi sprang fram tills vi hittade ett litet kyrkohus, vi gick in och gömde oss. Och sen 10 sekunder efter såg vi monstret springa förbi. Men vi gick inte ut, vi stannade och pratade, jag frågade honom var jag var och hur jag kom hit, svarade att hans chef beordrat honom att mata mig till monstret. Då kom tårarna jag grät samtidigt som jag frågade var vi var, han svarade att vi var på den hemsökta kyrkogården. Men sen så hade vi det tråkigt så vi valde och göra något som vi snart kommer ångra, vi ville kolla runt huset. Vi gick in i köket och in i ett rum där satt någon eller ska jag säga något. Det var något på golvet som satt och åt på en människa.
Vi gick iväg tyst men jag råka stöta till en skål så att den började jaga oss men vi sprang ut och låste så att han inte skulle kunna komma ut. Men han hoppade genom fönstret och tänkte äta oss men han sprang och sen trillade han och va kvar där på marken jag tror han skada sig så vi gick in i huset och hittade bandage och hjälpte honom upp, vi trodde han skulle skada oss men han gick bara in i huset.

————————————————————————————-

Monster på kyrkogården av Signe Strandell

Jag känner att vägen är blöt, sen känner jag när någon drar ner mig på marken. Jag känner en stor hand som tar mina händer och binder fast dem i något. Sen hör jag snabba steg bort från mig.

Sen somnade jag,och när jag vaknade var ögonbindel borta, det var mörkt och himlen var grå. Jag undrade hur jag kom hit.

Jag försökte resa mig upp då kom jag ihåg när personen som binda fast mig.
Jag kollade omkring mig och såg massa gravar. Sen förstod jag att jag var på en kyrkogård. Jag såg två stenar lite längre bort, jag fick tag i en av stenarna och sågade i repet,repet gick av och jag var fri.

När jag hade gått en bit såg jag en skugga. Nu var det ljusare och jag kunde se,jag såg att jag var mitt i en skog.

Jag såg en man komma på vägen mot mig, jag sprang i väg en liten bit i skogen för att inte bli upptäckt.
Sen såg jag att han inte var en vanlig man, var konstig och såg ut som ett,MONSTER!!!!!!!

Monstret kom närmare sen såg jag en pil komma mot mig och jag föll till sömn.

När jag vaknade låg jag på rygg. Nu sken solen och jag var inte rädd.

Jag var på samma ställe,men inga monster syntes till. Jag bestämde mig för att resa mig upp jag gick ut ur skogen och gick ut på kyrkogårdsvägen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bestämde mig för att börja gå på vägen. Till slut kom jag till en liten flod, det fanns en liten bro över men allt kändes konstigt, vem har byggt en bro här tänkte jag. Det var jag, hörde jag en röst säga.

———————————————————————————–

Öronmonstret

Jag känner att jag vill komma därifrån så fort jag bara kan! Men hur ska jag komma ifrån mannen som jagar mig? Jag började fäktas med armarna och hoppades att han skulle bli träffad. För att mina slag skulle kunna träffa honom hade jag stannat av. Då kunde jag få tag i tyget över ena ögat och dra upp ögonbindeln lite. Det som jagar mig var helt svart, som en skugga, men jag kunde se att den hade fyra armar och åtta öron. Den var lång, säkert 2.30! Ansiktet var också helt svart och liksom skuggigt. Armar och ben såg också ut som öron och ögonen lyste som röda öron 😰. Jag kommer då på hur jag ska göra, en masterplan. Jag tar mig ännu närmare och skriker. Jag inte bara skriker utan jag vrålar i alla dess öron. Monstret visar att den inte klarar av det genom att vråla den med och det gör ju bara dess situation ännu värre. Till slut börjar den täcka sig med sina armar och ben och faller ihop framför mig. Jag börjar springa som sören och jag kommer till en stor gravsten som jag gömmer mig bakom. Monstret verkar ju reagera på ljud så jag försöker vara alldeles tyst. Jag råkar trampa på en pinne, hördes det? Jag hör den komma springande mot mig igen. Jag märker att jag tappat rösten av allt skrikande! Monstret är lika snabb som mig fast så mycket större. Vi kommer fram till en flod och jag hoppar i. Monstret hoppar i efter mig, och för sent märker den att alla öronen blir fullproppade med vatten. Den verkar kämpa för sitt liv och jag simmar för mitt! Väl uppe på stranden vänder jag mig om och ser hur monstret imploderar!

———————————————————————————————–

MONSTRET!!!!!! av Ebba Nordgård

Jag försöker ta av mig ögonbindeln men får inte av den. Personen som är bakom mig kommer närmare och närmare. Jag börjar gå snabbare men han kommer närmare och närmare.Jag börjar gå långsammare igen. Helt plötsligt tar någon av mig ögonbindeln när jag tittar mig om ser jag massa träd.Jag var visst i en skog.Jag ser någon som springer i väg. Jag springer efter. Plötsligt stannar hen. Jag går med tysta steg närmare.Då ser jag att det är ett monster!!!!!! Jag har aldrig blivit så rädd. Jag börjar springa, jag får panik. Precis när monstret ska ta tag i mig, vaknade jag. Jag satte mig upp och gick ner och hörde något från köket någon var där. Jag gick närmare och då såg jag……. Monstret Aaaaaaaaaaaa!!!!!!!!! hjälp. Jag sprang upp till mitt rum och la mig under täcket.
Det slutade skramla där nere och jag hörde trappsteg från trappan. Jag tänkte nu är jag körd det var nog Monstret som kom. Hen kom in i mitt rum,jag ville skrika men om jag gör det märker monstret mig. Nu var hen så nära att jag kände hens andedräkt.Monstret drog snabbt bort täcket jag skrek, sen tog monstret av sig sin mask och det var pappa.Jag började skrika. Jag frågade han hur han visste att jag drömde om just det monstret han klädde ut sig till. Men han sa att han bara ville skoja och visste inte att hon drömde om just det monstret. Fortsättning följer…………

———————————————————————————————-

Hästarna som försvann. Och den mystiska tjuven av Mila åsevik Griekspoor

En vacker dag skulle jag gå till stallet och rida Candy. Candy var en
vit gullig shetlandsponny. När jag gick till stallet stod min ridlärare
och gick fram till mig.
Ridlärare Maja- hästarna har försvunnit!
Jag- VA vilka hästar då?!
Ridlärare Maja- Candy, Sandy, Billy, Bob.
Jag- Åh nej men vad ska vi göra?
Ridlärare Maja- Jag vet inte men våra pengar är också borta!
Jag- Nej nej detta får inte hända, jag måste leta efter dem!
Ridlärare Maja- Jag vet inte Isa om du får göra det själv.
Jag- Men om Simon vill kan han inte följa med?
Ridlärare Maja- Okej, jag går och frågar.
Simon ville följa med och hitta de försvunna hästarna.
Vi red i en mörk skog. Det var mörkt och läskigt. Sedan
såg vi två knallgula ögon som stirrade på oss.. Wilma hästen
jag red på, Hon började gnägga, kastade av mig och sprang iväg. Personen med de läskiga ögonen gick med tunga steg fram till mig. Jag var livrädd.
Men i sista sekund tog Simon min arm och drog upp mig bakom honom. Vi var uppe i full galopp. Men sedan hörde jag ett gnägg.
Jag- Simon rid åt vänster jag tror jag hörde ett gnägg
Simon- Okej.
jag tyckte Simon var så söt.
Sedan kom vi fram till en stuga. Vi hoppade ner från hästen och öppnade långsamt dörren.. Det var då vi såg hästarna! Men personen med de läskiga gula ögonen var där. Vi stängde snabbt dörren och gömde oss. Sedan såg jag en skugga bakom mig. Jag skrek och kramade om Simon. Men det var bara en skugga från ett träd. Jag och Simon hade röda kinder när vi kramade om varandra.
Men sedan tog någon fast mig och Simon. Och drog in oss i stugan.. Han var som ett monster..

————————————————————————————–

DE VILDA HÄSTARNA av Alma kjellsson

Innan jag blev kidnappad så var jag i skogen, det var kväll och jag skulle sova men var i min människoform, jag har ett halsband som kan förvandla mig till en människa/häst men jag är född som en häst. Jag kände hur någon kom mot mig men det var inte kidnapparen, det kändes som en PUMA men inte vilken puma som helst, det var en kraftfull, typ ett monster. Kidnapparen drog av mig ögonbindeln och förklarade att han hittade mig i skogen mitt i natten och såg halsbandet som vissa av hans hästar hade, han sa att han visste att jag kunde bli en häst. Det här var inte bra. Puman kollar på mig med denns läskiga ögon och såg ut som om den skulle attackera när som helst. Puman och kidnapparen lämnade rummet men glömde att ta mitt halsband så jag blev en häst och repen sprak. Jag gick ut ur stugan och såg en kyrkogård men när jag vände mig om till stugan så var den inte där längre. Jag blev i min människoform så att jag kunde se bättre vad det stod på gravarna på en av dom stod det “Marry Burgård” det var min mammas människoidentitet. t-tänk om hon är död? Mitt uppdrag att rädda min mamma, misslyckades… Men just när jag var nära att ge upp så såg jag en skrynklig lapp under en sten, det var från min mamma. Det stod “Kära Sunshine, min fjording, om du ser den här lappen betyder det att du är ett steg närmare att hitta mig. Jag väntar på dig, vid skogen” Det var så jag visste att jag ändå skulle hitta henne till slut. Puma monstret och kidnapparen kommer inte att komma undan, däremot finns det en massor hästar att befria.

fortsättning följer

——————————————————————————————–

Den långa varelsen av Siri Klintenheim 5c

En dag var jag ute på en helt vanlig promenad med min hund. Vi gick i solnedgången, det var mysigt. Det började skymma ute därför bestämde jag mig för att gå hem. Men det finns ett problem. Om man skulle ta sig hem måste man gå förbi en kyrkogård. När jag gick förbi kyrkogården kände jag en hand greppa tag i min arm och då tappade jag kopplet till min hund och min hund sprang iväg.Det enda jag såg var en lång man nästan som ett monster. Han satte på mig en ögonbindel, jag såg nästan ingenting. Men jag var inte rädd, jag visste hur jag skulle kunna ta mig loss. Jag kom på att jag hade en visselpipa i fickan som var till min hund. När jag blåste i den kom min hund springande mot mig. Då tog jag kopplet och knöt runt monstret som skulle kidnappa mig. Då släppte han taget om mig och sprang därifrån. Sedan den dagen har jag och min familj flyttat in till stan och aldrig varit nära en kyrkogård igen.

——————————————————————————————-

De döda av Eskil jönsson 5c

Efter vi hade gått i en evighet kom vi äntligen fram till en öppning då kände jag att någon dra av min bindel. När jag såg mig omkring vände jag mig snabbt om för att se om någon var där, fast det var ingen där. Sen såg jag att jag var i en kyrkogård, det var ingen där förutom jag. Fast plötsligt såg jag en skugga flytta sig. Det såg ut som ett monster, jag blev nyfiken så jag sprang mot där jag såg den. Men när jag sprang kom jag aldrig fram, det var som en lop jag såg samma gravstenar hela tiden. Sen såg jag en märklig sak, det var en gammal gubbe som bara gick, han kom längre och längre bort när jag sprang efter att jag inte kom fram, det var något märkligt på gång. Det var inget ljus i kyrkogården, det var mörkt hela tiden. Fast sen såg jag en glänta jag gick fram mot den men sen hörde jag en röst bakom mig, det var en annan person som också hade blivit tagen hit. Den andra personen blev mystisk anfallen av ett monster jag sprang och hoppade ovanpå monstret med en pinne och använde pinnen som ett spjut på monstret huvud till sist dör monstret. Jag kollar mot han andra fast han är död fast när jag står monstret ser jag en portal jag springer mot portal fast man behöver en kod så jag springer tillbaka till en av gravstenarna och ser ett nummer det stod 879043 jag sprang till portal och tryckte in koden in i stenar fast när jag öppnade portal kom det ett monster fast jag han komma in precis.

——————————————————————————————-

Monstret av Jonathan Kampmann

Jag ångrar mig så mycket över att jag åkte hit, jag – en välkänd journalist kommer kanske aldrig skriva en artikel igen. Tänk rubrikerna: “Journalist försvunnen i Transylvanien.” Nej, det går inte, jag kan inte vara rädd utan tänka mig ut härifrån, förhoppningsvis med något att berätta i många år framåt.
Plötsligt hörde jag sten som drogs åt sidan och vi gick ner i nån sorts trappa.
En vindpust tog bort ögonbindeln. Jag var under en kyrkogård! Jag fortsatte och blev inlåst i ett rum.
– Du ska offras till vårt monster, lilla snokare.
Monstret. Jag var redan irriterad på det. Pågrund av iakttagelser av det åkte jag hit och pågrund av kommer jag kanske dö snart. Jag måste ut, och det snabbt.
Här finns bara jag men också en liten pinne och en tidning. Nyckeln sitter i så jag kan kanske… Snabbt nu! Peta ut nyckeln, ut med tidningen genom springan och…Ja! Nu har jag nyckeln och det är bara att öppna och gå ut. Nu ska jag bara springa ut och kalla på polisen. Nästan framme…
– Var tror du att du är på väg, snokare!
Ånej! Den killen igen! Jag måste gömma mig! Här bakom sarkofagen blir bra.
– Vart tog snokaren vägen?
– Han är borta.
– Äh, han kan inte komma ut utan koden.
Det var dåliga nyheter för mig att man behöver en kod för att komma ut. I min förtvivlan slog jag till sarkofagen och blev upptäckt.
– Du får gå direkt till monstret, sa mannen.
Vi gick tills vi kom till en vägg. Mannen tryckte på en knapp och väggen reste sig. Varelsen var vidrig! Den ingjöt avsmak. Mannen gick och jag var ensam. Jag fick en snilleblixt! Jag slog i en spricka och marken rasade. Med stenarna föll även monstret. Nu vinner jag Journalist of the year.

———————————————————————————–

MONSTER! av Emily Tunturivuori

Jag hörde att han gick iväg, jag behövde tänka snabbt hur jag skulle ta mig härifrån.Innan han kommer tillbaka. Först behövde jag veta hur jag kom ut från stolen, han hade knyt fast mig och tejp över min mun.
Och jag kunde inte se något.

Jag försökte knyta upp knuten men det gick inte. Jag började bli lite orolig.Jag visste inte vad jag skulle göra nu.
Det var mycket vind och puttade ner min stol, knuten på mina ben gick av men de på händerna var fortfarande knutna.
Jag försökte göra ljud med mina ben,och hoppas att någon hörde.
Efter några minuter började jag bli trött, jag orkade inte mer.
Men då hörde jag fotsteg, jag började få panik så jag låtsades att vara död.

Hen började ta i sönder knuten, jag blev förvånad.
När hen hade tagit av knuten så tog jag av mig ögonbindel.
Jag undrade vem det var, när jag kollade bak för att se vem det var, så såg jag att det var en söt liten kattunge.
Jag började klappa kattungen,sen kom jag på att jag behövde gå men det var för sent.
Jag hörde fotsteg komma närmare och närmare.
Och när han var bakom mig slog jag honom i huvudet.
Jag sprang i väg,när jag var en bit i skogen så kom jag på att jag glömde kattungen.
Jag visste inte vad jag skulle göra, springa hem eller rädda kattungen.
Jag bestämde mig för att gå tillbaka och rädda kattungen.
För jag kunde inte lämna det där monster med en liten kattunge.

När jag kom fram så tog jag kattungen och slog monstret med en stor pinne.

——————————————————————————————

Kyrkogården av Elsa Hofstedt 5c

Jag känner att det blev kallt och mörkt. Plötsligt dras ögonbindeln av, jag var på en gammal mörk kyrkogård. Mannen var inte kvar.Så jag började springa för att ta mig härifrån, men det tog aldrig slut.

Mannen var tillbaka. Han kom till mig och sa att: det här är ditt öde. Sen förde han mig till en liten stuga. Där satt en person som hade huva på sig,plötsligt sa han med en mörk och raspig röst: Vad gör du här.
Jag svarade på frågan,

– Jag skulle gå och kolla om det fanns några granar kvar i skogen. Men så träffade jag en man som hade mörkt hår och skägg,han var trevlig ,när han frågade mig om jag ville följa med på ett ställe ,där det fanns granar som var gräs gröna. Jag sa såklart, Ja tack. När vi hade hittat en bra gran så frågade han mig om jag ville ha varm choklad. Sen gick vi till en stuga men efter jag hade druckit den varma chokladen så gick allt så fort för plötsligt var jag här.

-jaha, men bara för du drack den där drickan så kommer det hända en sak med dig,sa mannen.

– Mannen som bjöd dig på varm choklad har varit med i vårat gäng, men han lärde sig för snabbt och blev väldigt dum, så han fick inte vara med i gänget. Hur smakade varma chokladen?

– Den smakade som gräs blandat med choklad,sa jag- Du vet att du kommer bli ett MONSTER !!!!

Poff lät det, sen var jag ett monster. Skulle detta vara mitt öde !!!! Jag började att skrika men det hördes inte,jag blev rädd. Tänk om jag aldrig kommer kunna träffa min familj igen. Men så vaknade jag plötsligt,jag var i min säng. Väckarklockan pep.

– Va morgon!!!…….

——————————————————————————————–

“tulpanen som aldrig dog” av Stella persson engström 5b 

Det var lördag morgon och Nadja hade just kommit fram till kyrkogården. Det var den 12 oktober och det var Nadjas mammas födelsedag. Nadjas mamma var en utforskare och hade åkt ut för att leta efter en utrotad flock av noshörningar. Men mamma hade försvunnit spårlöst och sedan aldrig kommit tillbaka. Nadja var här för att lägga blommor på hennes mors grav.Det var tulpaner. Mammas favoriter. När Nadja var liten så brukade hennes mamma kalla henne för “Mammas vackra tulpan”. Nadja älskade det smeknamnet. Nadja satt vid graven och tittade på de fina blommorna. Hon hörde ett ljud. Det lät som att det kom från skogen som låg tätt intill kyrkogården. Nadja blev orolig men bestämde sig för att sitta kvar. Nästa sekund så föll hon ihop. Allt blev svart. Nu går jag här och jag hör personen bakom mig viska “Min vackra tulpan”. Du har växt upp”

———————————————————————————————-

monster gosedjuret… av Stella Berg

gosedjurs monstret…
En dag när jag var och hälsade på min morfar på kyrkogården. Så såg jag en man, han hade svart skinnjacka och svarta jeans. Det var regnigt så jag gick hem. Men dagen efter gick jag dit igen, han var där idag igen samma man som gårdagen. Jag kände ett obehag. Idag hann jag i alla fall lämna mina blommor. precis när jag tänkte gå kom jag på att jag glömde att lägga monster gosedjuret vid morfars grav jag gick med snabba steg tillbaka. när jag började närma mig graven såg jag att den mystiska mannen var framför morfars grav. Jag undrade vad han gjorde och vem det var. jag började tveka han var ju så konstig. jag var så nyfiken jag vill ju veta vem det är jag samlade mod och gick dit. La monster gosedjuret och gick därifrån. jag såg inte vem det var när jag nästan var framme vid utgången kände jag hur någon greppa tag i hennes nacke.

————————————————————————————————-

den hemska drömmen av Tilde ivarsson

Det var en gång jag skulle stänga kyrkan för i dag jag låste alla dörrar när jag var på väg till min bil så så jag nån skugga framför mig jag började och gå närmre och närmre den skuggan rörde sig närmare mig jag blev lite rädd för viste inte var det var för nåt jag gömde mig bakom ett träd det såg ut som ett monster som var kort hade svarta kläder på

sig. jag står fortfarande bakom mitt träd för att kunna se om den gick närmre mig .när jag gick från mitt träd. så sto igen där jag blev väldigt rädd för det bara försvann. jag gick närmre där den sto innan nu stod jag där där den sto innan jag gick till min bil ja kände att det var nån som följde efter mig när jag tittade bak me n då var det ingen när jag väl satt i bilen så kände jag något på min axeln att någon klappar på axeln jag vände mej saktare och saktare bakåt där och där satt en monster i baksätet som hade blod i hela ansiktet och vit och jätte vassa tänder som var jätte gula och jättelånga naglar jag hoppade av bilen det snabbaste jag kunde jag sprang hem jag hade inte så långt hem men jag sprang mitt snabbaste när jag var så rädd så jag såg inte bilarna så jag blev påkörd nu ringde klockan och allt var bara en dröm jag tittade på klockan och klockan var 10 jag hade försovit men jag sprang av sängen nu var jag på jobbet.

—————————————————————————————————–

Monstret i Lulla kyrkogård av Oliver Tunturivuori

Jag kom på att jag kunde gå fram och sedan hoppa över personen. Jag gick en bit tills jag hoppade över personen. Sedan sprang jag upp till Lulla kyrkogård. Jag sa andfådd till mina vänner “Åh, hur klarade jag mig”. De svarade “Vad menar du?”. Jag sa “Det är lång historia”. De svarade misstänksamma “Okej?”. “Okej, när jag gick ner kom någon och la en ögonbindel runt mitt huvud” sa jag. De sa “Vad hände sen?”. “Jo, sedan så ledde någon mig till ett rum där det kom ett ljus ifrån, jag tror att det var guld där och skelett.”. De sa “Men hur kom du ut?”. Jag svarade “Jo, jag liksom”, sedan väntade jag några sekunder och sedan skrek jag “JAG HOPPADE ÖVER HAN!”. De var där chockade tills jag sa “Han var hårig, så jag tror att han inte är en människa”. Jag sa “Vi går dit” och de andra höll med. Jag sa sedan “Jag ringer mina föräldrar och säger att vi är på en cykeltur istället för Lullas kyrkogård”. Vi gick in dit och sedan sprang vi in i rummet där jag såg guld. Vi såg att guldet inte var där. Vi gick ner och letade efter monstret men kunde inte hitta honom. Men jag kom ihåg att han luktade en lukt och i en hörna så var lukten väldigt stark. Peter hittade en knapp och när han tryckte på knappen så öppnade väggen och där var allt guld men det var ett monster där. “Ska vi ta guldet?” frågade Linus. Jag sa “Varför inte?”. Vi sprang dit tills han stängde dörren/väggen. Han slog ner Linus så vi slog honom. Jag tog guldet. De andra hjälpte Linus. När vi kom upp stängde vi dörren. Vi ringde polisen och de märkte att monstret var kungen.

—————————————————————————————–

MONSTRET av Ebbe Ericson lomma

Här skriver du din text: det var en vanlig skoldag jag var på väg till skolan då såg jag en svart skåpbil, den körde jättesnabbt. När jag hade kommit till skolan gick jag in i klassrummet. Vår fröken sa har ni läst tidningen en lång kille räckte upp handen han sa det står om att en person har sett ett monster typ basilisk man blir förstenad om man titar på det dom såg den inte men en förstenad människa fröken sa det jag ville komma till var att ni ska vara försiktiga. Ett monster tänkte jag. När jag gick hem såg jag skåpbilen. den stod still då kom det ut en person med ögonbindel i handen han tog tag i mej och tryckte in mej i skåpbilen han satte på ögonbindel på mej han körde snabbt iväg det skakade i hela bilen. Plötsligt stannade bilen och jag kastades ut. Jag hörde att han körde iväg då ett högt väsande ljud”Det är med tysta steg jag tar mig fram.”jag vågar inte titta, det kanske är monstret Jag ser lite ljus sippra igenom ögonbindeln men jag vet inte var jag är. Personen bakom mig går med tunga steg och andas med dem så att mina nackhår reser sig. Jag är inte rädd utan jag planerar redan hur jag ska ta mig härifrån jag går ner på knäna och tar en sten jag går helt på känsla jag slungar iväg stenen den flyger genom luften och jag hör när jag träffar jag har klarat det jag kastar av ögonbindeln och springer hem. Slut.

—————————————————————————————

Sorgen är ett monster av Maria Molander

…Får av ögonbilden, befinner mig på en plats där mörkret ruvar, faror lurar och där luften andas ondska. Vem var mannen som fört mig till denna gudsförgätna plats? Ser mig runt och min blick fastnar på gravstenen till höger. Där fyra små fingrar kikar fram runt stenens kant. Hade en flyktplan, inte längre, för hur kunde det vara möjligt. ”David” viskar jag med en varm andedräkt i den isande luften. 
”Titt ut, mamma,” säger rösten bakom gravstenen. Mitt hjärta brister och de blöta stenplattorna på marken tog emot mina knän när jag handlöst föll ner, mina ögon rödsprängda och mitt ansikte blött av sorg. Jag mindes läkarens ord, ”Sara, jag beklagar, men David är död”. Hur kunde min son stå bakom mig med sin lilla hand på min axel ”Mamma” sa pojken. Jag tittar upp och ser rakt fram, ser varken gravstenarna eller mörkrets väggar omsluta oss, ser bara monstret med dem tunga stegen framför oss. Och hör åter det väsande ljudet närma sig. Jag tar tag i mitt barn drar ner honom i min famn, ”mamma älskar dig” viskar jag och öppnar min mun och drar in hela hans väsen inombords. Fylld av styrka reser jag mig upp och går rakryggad fram till personen som fört mig hit och trycker upp honom mot trädet vars stam är lika död som jag en gång var. Gapar och skriker ”David” det högsta jag kan. Ur mitt mun flyger min sons solgula aura upp mot himlen, som öppnar upp sig och jag ser mannen som just stått framför mig upplösas i svarta korpar som flaxar över träden långt bort från mig och David. Sorgen fick mig att hamna här. På väg bort därifrån läser jag ”…Jag är fri. Sorgen är ett monster” på gravstenen.

———————————————————————————————————

Hoppsan av Kajsa mandersson

-Ahhhhhh! Jag slåss mot drakar och monster. Sving Pwp, låter svärdet som åker igenom luften. Jag sprang, dukade och slogs mot drakar och monster. Bang så blev det svart. Jag hade vaknat. Jag hade dunkat in i en svartklädd människa. Jag kollade runt och såg hela min familj ligga på golvet. Jag hade gått i sömnen. Men så blev det svart.
Den svartklädda människan hade satt på mig ögonbindel och lyfte upp mig, hen bärde mig som en bebis. Men jag hade fortfarande svärdet,som jag hade råkat dödat hela min familj med. Jag stoppade svärdet i mina byxor så inte den svart klädda människan kunde ta den.
En stund senare tog hen av mig ögonbindeln och satte ner mig på marken igen.

-Aha,sa jag och tog fram svärdet. Och började fäktas mot den svartklädda personen.
Äntligen fick jag använda mina karate och fäktning kunskaper.
Konstigt nog kände jag igen personen. Bingo jag fick fullträff, jag hade huggit in svärdet i magen på personen. Jag drog ut svärdet från magen. Och plötsligt tog någon tag i mina fötter så jag gjorde en framåt volt och landade upp och ner hängandes från en blåklädd människas händer. Hen gjorde ingenting med mig. Hen lät mig hänga tills jag blev illröd i ansiktet, då släppte hen mig så jag landade på mina händer och gjorde en hjulning ner till fötterna och sparkade jag den blåklädda personen på huvudet. Hen ramlade.
Jag var på en begravningsplats långa träd. Det var kanske dags att sova, jag får uppfylla min plan imorgon. När jag tänkte lägga mig och sova vaknade den blåklädda personen upp och tog av sig masken det var mormor och en liten stund senare gjorde den svartklädda personer samma sak och det var morfar. Men dom dog ju 1993!

————————————————————————————

Den Hemska Campingen. av Verner

Mamma! Kan du hjälpa mig packa. Okej, älskling! Det skulle bli min första camping utan mina föräldrar. Jag, Axel och Collin skulle campa tillsammans. Jag var bara 11 år men jag var redo för ett äventyr. Nu åker vi! ropade mamma. Jag var lite nervös men det skulle säkert bli bra. Först skulle vi åka och hämta Collin och sen Axel. Jag och mamma hade packat med en telefon så att jag kunde ringa, en sovsäck för att… ah det vet du ju redan, ett stormkök som jag precis lärt mig använda, matsäck såklart och med matsäck menar jag jättemycket mat, En ficklampa också.. Nu var vi framme hos Collin och Axel och åkte till skogen. Nu var vi framme. Hejdå mamma! Vi börjar med att försöka hitta en bra plats att sova på. De hittade ett ställe vid en sten som hade två dungar och tillräckligt med plats för ett tält. De slog upp tältet. Efter det så ville de utforska så de tog med sig en macka och lite vatten och gick på upptäcktsfärd. De hittade en roligt formad sten som såg ut som en utter som förlorat sitt ben och en… en kyrkogård? Ja, en kyrkogård. Kolla här ropade Axel och pekade på kyrkogården. En kyrkogård! Va?! En kyrkogård sa Erik lite skrämt, kan det inte finnas monster där? Äh, lägg av! Vi kollar in den på natten. Jag följer nog inte med. Jag gillar inte kyrkogårdar. Den natten låg Erik kvar i tältet när de andra smög sig ut.Plötsligt hörde han ett skrik. Han ställde sig upp och rusade till kyrkogården. Där stod Axel och bredvid honom låg Collin. Skadad och blödande. Erik ringde mamma direkt och hon körde Collin till sjukhuset. Efter det campade Erik aldrig utan en vuxen.

———————————————————————————

Skuggan av Cornelia Lindberg

Hej, mitt namn är Lisa och jag har inte en sån där vanlig familj eftersom jag bor i en liten stad som jag växte upp i. Men när jag bara var 5 år dog mina föräldrar så nu bor jag i ett barnhem. Och jag glömde att säga att jag har bott här på barnhemmet i ungefär 7 år. Jag trivs väldigt bra här, jag har många kompisar och ibland brukar jag gå till kyrkan för att hälsa på mina föräldrar. Och imorgon är det dags för att träffa dem igen. Lisa gick och la sig i sin lilla säng med sin bästa kompis Elsa. Kuckeliku -Elsa, det är dags att vakna, säger jag. Elsa gick upp och vi var på väg till kyrkan. Hennes föräldrar hade också gått bort. Nu var vi framme och jag ser mamma och

pappas grav men också en svart skugga, jag tänkte inte mycket mer på det. Tills den där skuggan kommer närmare och närmare och då ser jag var det var ett monster, mitt hjärta bultar så fort att jag svimmar, allt blir helt svart och tomt.jag kände bara att något slemmigt och lite mjukt tog mig jag öppnade ögonen men det var svart jag kände på mina ögon och det var en ögonbindel. den slemmiga och mjuka saker tog min hand och tog bort den. Jag hörde den slemmiga och mjuka saken prata och sa:Ta In HoNoM I bILeN,sa han med en tung röst.
Men på något sätt kände jag igen rösten, det var en berättelse som mamma hade hittat på. Och den slemmiga och mjuka saken var ett hemskt monster. Och mamma sa att den åt människor till middag, de tog av mig ögonbindeln och såg en kniv som var på väg mot mig…..

—————————————————————————————

Monstret på kyrkogården av Elvira Fritz

Jag fortsätter fram, det enda jag ser är att det börjar bli mörkt, inget mer. Personen bakom mig knuffar mig fram, fram över kyrkogården. Hur kom jag hit? Jag skulle ju bara kolla in i kyrkan men sen låstes dörren efter mig. Inne i kyrkan var det helt svart och nu är jag här. Men jag vet hur jag ska ta mig härifrån. Personen bakom mig fortsätter knuffa mig fram och vi kommer längre och längre in på kyrkogården innan jag hör någon framför mig. Varelsen framför mig andas tungt på mig, så tungt att jag nästan faller bakåt. Då drar personen bakom mig av mig ögonbindeln och… framför mig står ett monster, svart och stort. Monstret stirrar på mig med sina stora röda ögon, det prasslar till bakom oss och en fågel flyger iväg. Monstret vänder sig snabbt om och då tar jag min chans. Jag springer det snabbaste jag kan tillbaka mot kyrkan, personen bakom mig hade försvunnit för länge sen. Jag slänger mig in i kyrkan och stänger dörren snabbt efter mig. Jag hör inte monstret så jag går sakta mot ett fönster..ingen där. Jag står kvar där i kanske fem minuter innan jag bestämmer mig för att gå ut igen. Jag öppnar sakta dörren och tittar ut, det är becksvart ute när jag smyger mot grinden, jag öppnar den så tyst jag bara kan och går ut och det där monstret såg jag aldrig mer.

———————————————————————————————–

Monstret av Arvid Erreth Hässler

Vad händer, jag kan inte se. Sen kommer jag ihåg. Polisen hade gett mig ett uppdrag att följa efter några stora brottslingar i Kalifornien. C.I.A hade hyrt ett hotellrum till mig i området där brottslingarna hade synts till. Varje morgon hade jag gått ut i många timmar. Jag hade sett några människor i svarta kläder springa ut ur en diamantaffär. Sen hade jag känt ett hårt slag mot min panna, sen hade allt blivit svart. Mina händer var bundna, men jag var polis då jag hade en pistol i min högra ficka och en kniv i den andra. Så jag började dra mina bundna händer fram och tillbaka mot stolen. På det sättet började repet lossna. Till slut så lossnade repet. Då tog jag av mig ögonbilden. Jag tog tag i min kniv och höll den i min jackärm så man inte såg den. Sen gjorde jag så att det såg ut som att mina händer var bundna. Sen hörde jag någon komma bakom mig när hans fotsteg hördes väldigt nära så reste jag mig och stabade jag honom i hjärtat honom. Efter det så sprang jag hem och
ringde C.I.A.
-Bra jobbat Bob, C.I.A ledare. Nu kan vi skicka hem dig till dina föräldrar.
-Tack, Bob.
Nu kunde Bob leva lyckligt i hela hans liv.

——————————————————————————————————

Monstret av Jonathan

Ända sen monster mördarnas ledare dog så har vi blivit svagare vi jagar ett monster som dödade ledaren.Jag skulle dödat hon innan hon blev ett monster.Det var sent vi skulle gå och lägga oss men på natten hörde jag ett skrik från Hilmas rum när jag gick och tittade var det bara blod sen sa Himla hon e här spring medans ni kan sen dog hon.Alla sprang jag var sist sen trillade jag och svimmade när jag vaknade hade jag ögonbindel på mig och släpades.Jag kände i min ficka jag hade kvar min nät bomb jag kastade och slutade släpas sen tog jag av ögonbindeln.Jag var på en kyrkogård det var en imp som hade tagit mig det var monstrets husdjur.Impen visslade sen tog en hand i min fot det var något grönt sen såg jag det var en skogs zombie jag tog rökbomben och kastade sen sprang jag iväg.Sen kände jag en arm på min rygg det var monster patrullen.Dom frågade var jag hade varit jag sa på en kyrkogård.Jag svimmade sen blev jag fångad av impen.Sen sa mamma god morgon jag drömde sen när jag gick till skolan hörde jag en röst den sa mitt namn när jag hade cyklat ett tag såg jag var klockan var den var 08.00 som den var när jag stack sen hörde jag samma röst och såg en skugga det var hon sen vaknade jag av att mamma ropade.
Slut

—————————————————————————————————-

Ingen gåta inget svar av Saga sjögren 

Jag vet att den bakom mig är ett monster jag vet att är på ett farligt ställe men exakt vilket ställe har jag ingen aning om. Det enda jag är säker på är att min förmåga kommer att sättas på test,det är bara att följa planen. Jag märker att andningen är tung, monstret sover! Jag tar av ögonbindeln och gömmer mig, men var? Det var nu jag insåg att jag var på en gammal övergiven kyrkogård åh nej åh nej nej nej detta kan inte vara sant, det får inte vara sant, jag är på världens mest hemsökta farliga ställe! Min plan kommer inte funka och det är fällor överallt och om jag ska ta mig härifrån måste jag gå i den farliga mörka skogen.Nu ser jag det ända jag inte ville se,blod på gravstenarna,inte de närmsta dem längre bort. Nu börjar jag skynda bort från blodet när jag ser en lapp,jag tar upp lappen och vecklar ut den,sedan läser jag: Athena var det va,Athena Alice Svärdsdotter Gröna ögon,mörkbrunt långt hår,svart mantel och klänning svarta strumpbyxor och högklackade svarta skor. Spion är du va,en av de bästa för att vara 17 år. Glöm inte att jag alltid har koll på dig, men att mörda mig är omöjligt så bara ge upp.
Om denna gåta löses må du leva men om den ej må du dö. Jag bara stod där frusen i chock för någon gåta fans inte,jag behövde ta mig här ifrån,det var bråttom men jag har en plan. Jag svängde mig upp i det närmaste trädet och hoppade från trä d till träd tills jag såg vägen,då hoppade jag ner,jag var säker,iallafall för stunden. Jag får mörda monstret en annan dag.

————————————————————————————————-

Drömmen av Ville

Det var en helt vanlig skoldag och jag var på väg att gå hem.Plötsligt hör jag snabba fotsteg bakom mig.Jag får en duns och allt blir svart.jag vaknar upp en stund senare i en skåpbil.Jag har ögonbindel på mig och börjar försöka dra av mig den. En stund senare så får jag äntligen av den.Jag hör att vi åker nånstans, jag kollar mig runt men ser inget. Jag tror att jag är en skåpbil och börjar ropa på hjälp. Hjälp! Hjälp!.inget svar. Plötsligt stannar bilen. Jag blir utsläppt av en grön, slemmig man med svarta kläder. Hjälp!Hjälp skriker jag och börjar springa in på en kyrkogård.Jag kollar mig runt och ser mer monster i svarta kläder. Plötsligt försvinner allt och jag vaknar.puh säger jag för mig själv och sätter mig upp. Jag går och drar bort gardinerna. Jag kollar ut genom fönstret. Plötsligt så ser jag det som ett monster i svarta kläder! SLUT!

—————————————————————————————

Den hemsökta campingen av Vidar rang

Hej, jag heter Vidar och jag är 11. idag ska jag campa med mina vänner Valle och Vidar. När jag vaknade klockan 08:00 då tänkte jag att det är nog ingen fara men när jag gick ner såg jag mamma hon skrek på mig skynda dig vi ska åka om 30 minuter!!!!! Så jag skyndar mig att packa, jag tog med mig mat,frukt,kläder,ficklampa, min telefon och en sovsäck för.. du vet vad och ett stormkök och så slänger jag i mig lite frukost. Nu sitter vi i bilen på väg till Verner. När vi var framme hos Verner hoppade han i sin studsmatta. Han sa hejdå till sina föräldrar. Då åkte vi då frågade mamma? Ska det bli kul att campa?Verner svarade ja. Då var vi på väg till Valle när vi var framme, satt han och spelade Fifa 23. Nu var alla i bilen på väg till campingen när vi var framme var det rätt så många de hade en pool, en lekplats, en ramp. När vi var framme sa Vidars mamma gå och lek jag och Valle stack till rampen, det var jätte najs och Valle landade double whip och jag satt in world. Verner stack till poolen, den hade 10 stora vattenrutschkana, Vener hade jätte roligt, han träffade en ny vän som heter Hugo. Nu var det dags att tälta. jag vaknade av ett ylanden När mina ögon vant sig så var Verner borta jag väckte Valle nu var vi ute vi gick in i skogen såg vi ett blodspår vi trodde att det var en hare men när vi var framme hade Verner blev anfallen han var blodig överallt.

———————————————————————————————-

MARDRÖMMEN av Ebba

Det kommer bli svårt att ta sig härifrån… Men eftersom jag kan se lite genom ögonbindeln så får jag ta mig sakta sakta fram, jag ryser hur kallt och mörkt det är här. Jag har ingen aning om vart jag är, han andas tungt i min nacke. Jag vågar ställa mig lite rakt och försöka ta mig fram sakta.
Sen hör jag en bil sladda in på en grusparkering, många tankar kommer upp i mitt huvud…
– Ska de ta mig någonstans sss..ska do..m ehh.
Sen plötsligt hör jag någon gå mot mig… jag försöker slita mig loss, sen kommer friheten, jag kommer loss, och ögonbindeln är borta. Jag springer allt jag kan och får värsta chocken.
-Vart är jag. Vakter står runt hela hel.. det är ju en kyrkogård jag är på. Varför springer folk efter mig,
-Vad har jag gjort..
Men sen….
-Ohhh, vad hände nyss?
Jag inser att… att…
-Jag är hemma.
Det var en lättnad när jag insåg att jag ligger i min säng med min pyjamas och mina tofflor. Och mamma, pappa och min lillebror Jack kommer in i mitt rum.
-Ja må hon leva i hundrade år!
-Grattis Maja
Nu var allting bra.
Det låg mackor, oboy och massor av paket på fat.
Det här känns bra.
Förutom den där läskiga monster drömmen.
-Kom nu Maja, det ligger fler paket i soffan och väntar på dig.

————————————————————————————–

Det gamla huset. av Verner

Det var en stjärnklar kväll i Texas. Jag och mina två kompisar, Axel och Martin, skulle utforska ett så kallat “hemsökt hus”. Egentligen bara ett övergivet hus. Mamma och pappa hade sagt åt oss att inte gå in där för att det kunde vara lösa plankor och annat. Men vi var nyfikna. Huset hade stått tomt i många år och var alldeles förfallet. Det växte rankor och hade en halvöppen dörr. Vi öppnade grinden. Den gnisslade förfärligt. Vi gick in på tomten och uppför trappan. Vi öppnade dörren som också gnisslade hemskt. Vi aktade oss för de lösa plankorna och hålen i golvet. Vi gick nerför trapporna till källaren och kände en kall luft från trappan. Det hade inte blivit så mycket som nuddat under flera år. Hur går det, Axel följer du inte med ner. Nej. Jag vill inte. Det är så mörkt. Jag tror jag går hem. Plötsligt hörde vi en pang som kom från trappan. En mörk figur började plötsligt rusa mot oss. Vi rusade iväg alla tre och hoppade över grinden och hela vägen hem till mig. Axel, jag och Martin såg livrädda ut när vi rusade in i mitt hus. Mamma, pappa och min lillasyster satt och spelade UNO när vi kom rusande in i huset. Mamma skrek till och frågade vad vi höll på med. Vi berättade om figuren eller monstret som vi tolkade figuren som. Vi bad om ursäkt och lovade att aldrig göra det igen. Ingen av oss kunde sova den natten. Vi lovade oss själva att aldrig och vi menade aldrig gå in i ett övergivet hus igen.

————————————————————————————–

Monstret och klonerna av Ludvig

För 500 år sedan kom det ett ufo till jorden. Ufot släppte ner ett monster på en gravplats. Monstret öppnade en sarkofag på kyrkogården, han slängde ut människokroppen. Monstret tog sönder under delen och började hugga i jorden under. Han hade en förmåga att bygga små kloner av allt material. Så han högg massvis av jord och började göra kolonner. Klonerna kunde också bygga andra kloner så monstret och klonerna byggde en hel armé av klonerna som högg ut ett underjordiskt hem. Ingången var där vid sarkofagen. En liten grupp av kolonnerna gick in i stan och hämtade sten i stan och byggde stenkloner. Sten Klonerna var starkare. sen hämtade sten klonerna som de byggde pelare och galer av i huset. Det stora monstret sa till alla sina kloner att de skulle leta efter guld för att göra guld kloner. Guld kloner var ännu starkare än sten kloner.Först gick de in i ett museum och där fanns en tjugondels klon. Sen gick de till ett annat museum, det tog lång tid och de fick bara 1 till tjugondels klon. Så de bestämde att de skulle hugga guld. De gick ner i en gruva 2 kilometer iväg. De högg guld i 1 dag och fick 7 kloner så det var mycket mer effektivt. De byggde klonerna av guld och sen skulle de kidnappa en person som monstret hatar. Den personen var egentligen ett monster. De kidnappade honom och satte honom i gallret.

——————————————————————————————

Det djävulska av Lottie Ålhed

Det hade kunnat vara annorlunda var tanken som slog honom. Han hade kunnat bli den bättre versionen av sig själv. Men nu var den möjligheten redan körd. Det hade varit nära. Mycket nära t.o.m. att ordna upp sig. Enbart hans eget fel var väl synd att säga. I klorna på det monster han inte ens själv förstod sig på. Det som flåsat honom i nacken en längre tid. Nu styrde han stegen bort från den ödsliga gatan. Han skulle gena över kyrkogården. Den som kändes som platsen att få vara sig själv på. Bland änglar och demoner. Halvpackad, sittande på en grönmålad utsirad järnbänk mellan två stora marmoränglar ville han kunna tänka klart, men nickade ändå ofrivilligt till. Allt medan tankarna blev till små korta drömsekvenser.
Hon hade en gång funnit honom intressant och spännande. De hade minsann skrattat en del på krogen de med. Nu låg hon nog och sov därhemma medan han satt här på en bänk och inte kunde förmå sig själv till annat, när de egentligen borde ha gjort någonting tillsammans.

———————————————————————————————–

Hitta hem av Ingrid Andreasson

Fuktig luft tränger igenom det tunna skynket jag är klädd i. Jag hittar ingen utgång, alla gångarna känns likadana under mina fötter. Stora gamla gravstenar skymtar i kanten på ögonbindeln. Jag uppfattar ett stilla droppande som kommer från träden omkring mig. Det är som om jag länge vistats på denna platsen utan att se den. I mitt inre breder ett lugn ut sig och allt verkar förutbestämt. Trots att jag väljer olika gångar försvinner inte de tunga stegen och det höga väsande ljudet bakom mig. I ögonvrån kan jag urskilja ett litet blänk av vatten en bit bort, jag skyndar mig dit. Speglingen som möter mig i vattnet gör att jag måste hålla tillbaka ett skrik. Än har inte min förföljare kommit ifatt mig så speglingen måste vara min. I vattnets krusningar stiger en bild av ett monster fram. Invirad likt en mumie i ett skynke och med ögonbindel. Jag skyndar vidare utan att se mycket men hörseln är bättre. Ljudet av stegen och väsandet bakom mig har upphört. Jag vågar inte riktigt tro att varelsen är borta utan gömmer mig bakom en stor gravsten, håller andan och väntar. Då faller blicken på en öppen grav strax bredvid. Försiktigt går jag fram och kikar ner. Locket på kistan i graven är öppen. Som om den väntar på någon. Ett dovt ljud hörs och jag vrider på huvudet åt hållet som ljudet kom från. Jag skymtar locket på en annan kista som skjuts på plats i en öppen grav några gravplatser bort. Nu när skymningen tilltar når mig en insikt om hur jag ska kunna ta mig härifrån. Försiktigt tar jag mig ner i den öppna graven, kliver i kistan och drar över locket. Här inne i mörkret är jag hemma. Vattendroppar dunsar på kistlocket över mig.

——————————————————————————–

Varelsen av Sophie Westman Lundqvist

Innan den fick tag i mig stod jag i ett förråd i källaren under gravkapellet, skulle hämta upp fler blomkrukor till en begravning i helgen, när ljuset släcktes. Inte ovanligt då det är rörelsestyrt men nu hjälpte det inte hur mycket jag än viftade, sensorerna verkade inte funka.
En kyla virvlade upp runtomkring mig och jag huttrade till. Ljudet av tunga fotsteg närmade sig och jag kröp ihop. Källaren var trång,en korridor med fyra små rum utgrävda på varsin sida. Varelsen visslade till och en doft av förruttnelse närmade sig. Jag ryckte till och en av krukorna, som balanserade på en låda, smällde öronbedövande ner på det hårda stengolvet. Med händerna om öronen försökte jag gömma mig då en arm fångade upp mig, mer minns jag inte.
Nu går jag här, den stenlagda vägen mellan de stora gravarna, är välbekant. Vi är på väg mot den stora minneslunden, den som står vid sluttningen ner mot älven. Där skulle jag snabbt kunna ta mig bort från denne någon som ledde mig framåt. Fingrarna domnade och jag försökte skaka liv i dem trots repet runt handlederna. Personen bakom fräste till och drog tag i det. Jag ryktes bakåt, mina fötter snubblade till över en av stenplattornas upphöjda kanter och jag ramlade tungt ner på marken. Min ögonbindel hasade ner på ena sidan och ett av mina ögon kunde nu klart och tydligt se.
Den mörka varelsen lutade sig över mig och jag stirrade in i avgrunden där dess ögon borde ha suttit. Mörkret slingrade sig maniskt ur de groteska ögonhålorna, det svarta blodet rann nerför dess tomma ansikte. Det var ingen peson som stod framför mig, det var ett monster och i ett tjut kom rädslan fallande över mig.
Monstret lutade sig över mig och fräste skrovligt fram. ”Du är min nu”

————————————————————————————–

Flykten av Marija Meiszner

Personen med den väsande andningen beordrar mig att stanna, jag gör som han säger. Hans tjocka fingrar knyter trevande och fumligt upp ögonbindeln. Det tar en stund för ögonen att vänja sig, befinner jag mig i en källare? Det luktar surt och unket, bara ett svagt ljus anas från lampan.
Mannen med korvfingrarna tar fram ett par handbojor. Mitt i rummet står en stol. “Sätt dig där”, säger han. Rösten är märkligt upphetsad och allvarlig på samma gång. Jag rör mig långsamt mot stolen medan flyktkänslan växer sig allt starkare. Detta kan vara min enda chans.
Mannen kommer närmare tills att jag känner hans stinkande andedräkt framför mig.
Jag slår honom hårt. Först på halsen och tystar hans förmåga att kalla på hjälp. Sedan stöter jag mitt knä upp mellan mannens ben. Hans blick ser desperat och samtidigt överraskad ut. Jag fortsätter sparka och slå honom, till slut ligger han hjälplös på golvet. Då tar jag handklovarna och fäster hans händer runt ett rostigt element. Monstret jämrar sig och andas ryckigt.
Nu måste jag ta mig ut innan han larmar de andra.
Jag tar sats mot källartrappan och smyger upp, ut i den skumma hallen och mot ytterdörren. Dörren knakar när jag försiktigt öppnar den och smyger ut. Runt mina nakna ben sköljer den kalla höstvinden och mina bara fötter transporterar markens kyla in i ryggmärgen, dimman slukar mitt väsen in i det mjölkvita.

Jag springer för allt jag har, på asfalt, grus, sten och gamla fimpar. Gata efter gata in i natten, omedveten om var jag befinner mig. Till slut ser jag en mur och kastar mig över den för att hämta andan och söka skydd. Muren känns kall men trygg. Min blick söker sig upp mot diset, jag ser inga monster men gravar och kala träd. En kyrkogård. Hur hamnade jag här?

———————————————————————————————-

Blodigt allvar av Max Lindmaa

Han greppar tag i mina axlar och sätter mig ner på vad som måste vara en blöt sten, för jag känner hur vatten och kyla tränger igenom mina tunna mjukisbyxor.

-Är jag din härskare? Frågar han.
Jag nickar och andas tungt genom näsan.
-Nu är du min att göra vad jag vill med! Säger han.
Jag hör hur han knäpper upp sitt skärp. Sen blir det tyst förutom vinden som viner mellan de kala grenarna. Sen smäller det till över ryggen när han piskar mig med skärpet. Smärtan är olidlig och jag gnider mig samtidigt som jag försöker skrika, men det går inte. Jag är bunden, jag kan inte se och kan kan inte skrika, bara vänta på nästa piskrapp.
-Gjorde det ont? Frågar han
Jag nickar.
-Bra, Säger han och piskar mig en gång till på samma ställe. Det känns som att skärpet går rakt igenom mitt skin och river av mina ryggmuskler från mina revben. Jag skriker så högt jag orkar men ljudet kommer ingenstans. Jag är utelämnad, kall och ingen kan höra mig.
-Nu skal du få smaka på mitt monster!! Säger han och jag hör hur hans byxor trillar ner till hans fötter.

Jag börjar skratta.

-Nä men vafan! Sluta skratta. Var allvarlig, annars funkar det ju inte! Säger han och binder upp min ögonbindeln och drar ut gag-bollen ur min mun.
-Ja men du kan ju för fan inte kalla din lille kompis för monster. Det blir för dumt. Svarar jag och kan knappt hålla mig för mer skratt när jag ser min besvikna man i läderväst och string, där han står och huttrar under ett träd med en livrem i handen.
-Okej jaja förlåt, på med bindeln så försöker vi igen innan det kommer nån.

——————————————————————————–

Monsterarter av Annika Sjögren Arvidson

Om jag lyckas ruska lite på huvudet kommer jag att kunna se bättre genom glipan i ögonbindeln och då ska jag sparka den som leder mig på knäna och springa. Hoppas det går att springa, men vi tycks gå på slät mark. Jag har ont i huvudet, förmodligen efter ett slag. Jag minns att jag blev jagad av obehagliga, oformliga väsen och tjutande bestar. Spökjägare har inte några arbetsplatsombud. Var kanske inte helt genomtänkt att besöka det gamla öde nöjesfältet ensam. Ska man fånga spöken får man ta risker och ont om kollegor är det också. Jag ruskar på huvudet och ser mer, marken är platt. Jag ser uppresta stenar. Nu ska jag gå till attack. Jag är snabb. Tränar mycket för att kunna röra mig snabbt, tyst och smidigt. Det är nödvändigt i mitt arbete. Jag måttar en spark bakåt, rycker till, sliter mig loss, springer, får bort ögonbindeln och blir infångad.
”Du får inte springa tillbaka. Det är mycket farligt”, säger infångaren, mycket upprört och bestämt. Då har jag räddat dig helt i onödan och det var minsann inte lätt. Först var jag tvungen att slita loss dig från två syddanska monster och de är inte att leka med. Så behövde jag slå ner dig, så du inte skulle springa, gömma dig i spöktunneln tills du kvicknade till, därefter få dig att gå hit, så tyst som möjligt”.
Jag tittar mig omkring. Vi är på en gammal kyrkogård med många stora gravstenar.
”Jag släpper dig om du inte springer”, säger infångaren. ”Så länge du är på vigd jord kommer de inte efter dig”.
”Jag står still”.
Infångaren släpper taget. Jag vänder mig om och ser det absolut ruskigaste monster som jag någonsin sett.
”Jag tillhör en snäll monsterart. Därför måste vi se extra ruskiga ut”, säger han.

————————————————————————————————

Drifter och konsekvenser av Carina

“Det är med tysta steg jag tar mig fram. Jag ser lite ljus sippra igenom ögonbindeln men jag vet inte var jag är. Personen bakom mig går med tunga steg och andas med ett högt väsande ljud så att mina nackhår reser sig. Jag är inte rädd utan jag planerar redan hur jag ska ta mig härifrån.
Mannen bakom mig snubblar till på det ojämna underlaget och jag känner hur träpåken han riktar mot min rygg borrar sig in mellan mina skulderblad. Av någon anledning kommer jag att tänka på det latinska ordet scapula, trots att jag inte behövt använda latin på en evighet. Mannen svär till, jag hör att han har tungt att andas. Han har nog mest suttit stilla under sitt korta liv, i motsats till mig.
-Förbenade monster, fräser han och stöter mig framåt med påken.
Han har rätt. Jag är ett odjur. Men ett oskadliggjort sådant just nu, med silverkedjor runtomkring kroppen. Jag räknar med att kunna ta mig ur den här knipan, liksom många gånger tidigare under mitt 300-åriga liv. Jag är säker på att jag kan charma min förövare och återfå min frihet.
Orsaken till att jag befinner mig i detta trångmål är helt min egen. Jag kunde inte låta bli att förföra mannens vackre son när jag råkade på denne en sen afton. Min sinnesstämning var romantisk. Därtill var jag törstig. Därefter var jag tyvärr oförsiktig.
Mannen stannar tvärt. Han knuffar omkull mig, bindeln lossnar. Jag ser att vi befinner oss på en gravgård. Min kidnappare sparkar mig obarmhärtigt i sidan varpå jag ramlar ner i något som verkar vara en nygrävd grav. Han tar tag i en spade och börjar skyffla jord över mig.
-Öga för öga, själlös! väser han.
Jag ler, blottar mina huggtänder.
-Tand för tand, hjärtlös.”

———————————————————————————————-

Text av Jasmin

Jag brukar tänka att jag måste nog ha en märklig läggning. Det som ger de flesta rysningar längs ryggen får mig knappast en ökad pulsfrekvens. Å andra sidan har jag en alldeles vanlig tendens till nyfikenhet och en stark känsla för äventyr. Det är väl det som avgör mitt beslut att gå med på detta besynnerliga erbjudande, vilket uppstår genom att killen i den svarta kostymen tilltalar mig på spårbanan på vägen hem från jobbet.
Killen sitter i sätet mitt emot och är utklädd som någon slags monster med en skalle-lik mask på huvudet och fastlimmade, löjligt långa framtänder. Men, fair enough, det är den 31 oktober idag. Han besvarar min ointresserade min genom att fråga om jag har lust att följa med på en riktig skräckfest.
Så här är jag i denna löjliga situation med denna idiot bakom min rygg och hans dåliga andedräkt till råga på allt. Det tjänar mig nog rätt.

Jag tar av mig ögonbindeln och öppnar samtidigt munnen för att förklara mitt beslut att sticka, men tvärstannar utan att yttra ett ord.
Det är nästan helt mörkt och det luktar jord.

Jag har precis stannat framför en öppen grav. Bakom mig är det inte längre någon.

——————————————————————————————————

kidnappnigen av Lykke

… Jag fattar inte hur jag kom hit, jag skulle bara lägga lite blommor på min morfars gravplats.Sen kom det någon och kidnappade mig.Just nu går jag här med ögonbindel och tänker på hur jag ska kunna fly.Fy!Hans andedräkt luktar som ett monster.Jag känner hur ögonbindeln börjar glida av.Jag ser lite var jag är.jag är påväg mot en bil.Efter ett tag känner jag hur någon sätter mig i en bil.Jag kikar lite genom ögonbindeln.Jag sitter i bagageluckan.Jag väntar tills det börjar sakta ner sen öppnar jag bakluckan och hoppar ut.Bilen körde så pass långsamt så jag klarade mig bra.Jag springer tillbaks till kyrkogården jag hoppas att han inte ser mig.Jag springer till min farfars grav jag kastar blommorna.Sen vänder jag om till mitt hus jag springer så snabbt jag kan jag tittar bakåt han börjar komma närmare jag springer och springer fast han är snabbare än mig.Jag är så nära mitt hus nu.Jag hinner in jag låser dörren och äntligen kan jag slappna av.Jag går och lägger mig direkt för att jag är så trött.Nästa morgon äter jag en god frukost.Och har nästan glömt bort det som hände igår.Jag bestämmer mig för att gå ut med min hund.Jag går förbi kyrkogården och tittar på min farfars grav.Då händer det jag ser mannen springa mot mig. Sen känner jag kniven glida igenom mig och jag är DÖD!Jag dog i alla fall bredvid min farfars grav.SLUT.

—————————————————————————————

Okej plan A, jag tar av mig monster huvudet som jag fått av kidnapparen sedan tar jag av mig ögonbindeln och slår till kidnapparen . Jag slår till kidnapparen, sedan tar jag snabbt av mig monster huvudet och ögonbindeln. Jag inser att jag är på en kyrkogård. En väldigt gammal kyrkogård. Jag tittar på monster huvudet och fnissar. Det hörde kidnapparen han skulle precis vända sig om när jag hittade sömnmedel. Jag pressar upp det i ansiktet på honom så han somnar. Jag har en näsklämma på näsan.Den tar jag av. Stanken från alla kistor går inte att förklara. Jag vänjer mig snabbt. Jag tittar på monster huvudet och skrattar. Det jag trodde var ett monster huvud var inget monter, det var ett haj huvud. jag ser en text,där det står kung Adolf Jurendal hanson. min pappa är ju kung Adolf valdemar Jurendal hanson den tredje och jag är prins christian Jurendal hanson. Det betyder att det är min gammelfarfar. Okej, vi börjar om, för 4 timmar sedan blev jag fångad av en person i svart kostym, han tog på mig ögonbindeln och slängde in mig i en vit skåpbil. Sen minns jag inte mer. Tillbaka till kyrkogården. Jag ser en svart skugga som springer mot mig när skuggan hade kommit närmare inser jag att det var pappa. PAPPA! Vad gör du här pappa? Jag skulle säga hej till min farfar, sa kung Valdemar. Vad gör du här prins Christian, jag blev kidnappad av honom, jag pekade på kidnapparen … men gud! Just då vaknade han från sömnmedlet. Valdemar ringde polisen som kom och gav honom livstids fängelse, han hade kidnappat 20 barn innan. Christian fick komma hem i tryggt förvar och blev kung Alfred Christoffer Jurendal Hanson år 2056.

—————————————————————————————————————

Okej pausa lite, ni kanske undrar vad en person i en monsterdräkt gör på en kyrkogård med ögonbindel. Jag ska förklara, men då måste vi backa en dag. Jag jobbar på ett badland som maskot . En dag när jag var sist kvar så hörde jag ett steg i omklädningsrummet. Jag gick dit, det var mörkt, jag såg inget sedan satte någon en ögonbindel på mig. Så nu fattar ni nog bättre. Så tillbaka till historien. De binder mig och tog av ögonbindeln, var är koden!!!! Vilken kod? Je mig den nu!!! Juste jag är en hemlig agent också och koden är en kod som kan skapa monster så den får inte hamna i fel händer. Jag har ingen kod. Jo, det har du!!!! Nej, det har jag inte!!!!!!!!!!!!!!
Jo, det har du. Nej!!!!! Men du är en hemlig agent som jobbar för M.I.F. Vad är det? Jag vet att du vet. Nu är det dags att agera, repet är äntligen loss nu är det dags jag dyker över dom. Efter ett tag sitter de bundna vi stolen. Sedan fortsätter mitt liv i hundrade år.

SLUT!

————————————————————————————

Kyrkogården av Liam Brodin

Det var en person som kidnappade mig,När jag tog av ögonbindeln så stod jag i en gammal kyrkogård.Jag gick och gick men stigen tog aldrig slut men helt plötsligt hörde jag ett morrande ljud.Jag såg nånting som kom närmre snabbt sen såg jag att det var ett monster. Jag sprang men monstret var snabbare än mig. Han tog mig till en hemlig lucka i kyrkogården.Han låste in mig i ett kök.När han kom tillbaka så sa han att det skulle bli gott med människogryta.När han gick från köket så passade jag på att rymma.Men monstret han ta mig och sen så tog han mig i en bur.Nyckeln till buren hängde på en krok jag fick tag i nyckeln och sprang därifrån.jag hittade en kyrka och jag gick in i den när jag kom in såg jag människor som satt fast i kedjor.Jag testade låsa upp kedjorna med nyckeln till burren det funkade.Jag låste upp alla kedjor och sen frågade jag om någon visste vägen ut ur kyrkogård.En gammal dam sa att det var en hemlig lucka som om du dricker den magiska drycken så kommer du ut ur kyrkogården.Jag letar efter luckan tillslut så hittar jag luckan men monstret var inte där jag öppnade luckan och såg drinken jag såg ett glas, fyllde den och drack den sen så kom jag ut ur kyrkogården.

——————————————————————————————

MONSTER TRÄDET………. av Elle Berglund 

……Jag bestämde mig. Ljuset for till mina ögon och ögonbindel till marken. Jag vände mig om och där stod ett “monster”, sen blev det svart. När jag vaknade så var jag i en bil. Monstret pratade i telefon. Jag lyssnade noga, jag hörde något om ett hemligt land. Jag var inte rädd men min syster skulle bli när jag inte var på förskolan, för att hämta henne. Nu är jag på väg till vad jag trodde var ett hemligt land. Sen avslutades samtalet. Monstret visste inte att jag var vaken,det var bra. Vi kom bara längre in i skogen tills vi plötsligt stannade på tvärt. Monstret hoppade ur bilen, öppnade min dörr, greppade tag i min arm. Monstret drog mig ut ur bilen och började gå djupare in skogen.vi stannade vid ett träd (ett stort träd). Monstret sa tikabu och det blev en dörr i trädet. Jag stod bara stilla och gapade. Monstret förde in mig innanför dörren till hissen och vi åkte upp till toppen. När hissen öppnade sig kunde jag inte tro mina ögon där stod mamma och pappa. Men bäst av allt var min lillasyster, hon var här. Min familj var här! Men varför? Jo, det fick jag veta när jag var på väg hem. Tydligen så var dem monster agenter och ville att jag också skulle bli det. Gissa vad det ville jag.

DEL TVÅ?

———————————————————————————–

Kiddnapningen av Felicia Höglund Swan 

Jag var på uppdrag när allt gick fel. Jag skulle hämta den värde fulla diamanten , men jag hamnade på fel ställe och råka hamna rakt in i fällan. De tog alla mina saker och band ihop mina armar och satt på en ögonbindel.

Jag går igenom en gång när ögonbindeln åker ner och lite ljus sipprar in.

——————————————————————————-

Kidnappad av ett monster av Måns Sandell

Jag har ingen aning vem som är bakom mig, det är ingen människa.
Figuren bakom mig kom närmre och knuffade mig och jag ramlade. Jag känner hur marken börjar röra sig. Jag är i en bil, jag har blivit kidnappad av ett monster… Jag heter Axel, jag är ett vanligt barn, jag bor i Malmö och är 13 år gammal. Det var en vanlig kväll. Jag var på väg till kyrkogården för att träffa min döda farmor. Allt gick som vanligt, jag la blommor på hennes grav och berättade hur mycket jag saknade henne. Plötsligt kände jag något vasst i ryggen och allt blev svart. Jag vaknade med en ögonbindel på, jag ställde mig upp och började gå. Något som låter som ett monster var bakom mig, den kom närmare och knuffade mig så att jag ramlade. Marken började röra sig, jag var i en bil. Jag har blivit kidnappad av ett monster. Jag är inte rädd, jag har en plan hur jag ska ta mig ut. Bilen stannar, det betyder att planen kan börja. Mina händer är fastbundna bakom min rygg men jag kan ändå skaka av mig bindeln. När monstret öppnar dörren sparkar jag honom och springer, tänkte jag.
Den öppnar dörren medan jag tar sats. Jag springer mot honom och sparkar honom med all min kraft. Men han bara står kvar, ingen reaktion alls. Jag ser ett matbord bakom honom. Jag såg också att… Det var en zombie. Zombien bar upp mig, slängde mig på bordet och band fast mig.
Då kom fem andra zombier in i rummet, det såg ut som att de skulle äta mig. De kom närmre och jag var säker på att jag skulle dö. Jag blundade hårt men när jag öppnade ögonen låg jag i min säng. Det var bara en mardröm.

—————————————————————————————————–

Människan av Astrid Lund

Jag tog av ögonbindeln och såg en gammal kyrkogård framför mig. Jag visste inte vem som var bakom mig men jag kunde inte vända mig om. Jag gick framåt men personen bakom mig fortsatte att följa efter mig. På en av gravstenarna låg det ett vikt papper och några rosor, men det var något konstigt med rosorna. De var vita. Alla andra blommor på kyrkogården var röda rosor från flera år sen. Jag vek upp pappret och där stod det:
Ställ dig på den udda stenen i mitten, blinka tre gånger och känn hur du försvinner

Jag kollade runt och i mitten av stengången fanns det en sten med en blomma inristad på den. Jag gick dit ställde mig på stenen och blinkade tre gånger. Det blev mörkt och det kändes som om jag flög iväg till en annan värld. Äntligen kommer jag hem! tänkte jag. Men när jag öppnade ögonen var jag inte hemma, jag satt fastbunden på en stol! -Jag har äntligen fått fast dig, monster. sa en man. Du kan inte rymma från mig. -Det kan jag visst! svarade jag. -Hur kan du rymma? Du bara sprang iväg när andra monsterjägare försökte fånga dig. Att springa kommer inte att hjälpa dig nu. Främlingen kom fram, han kollade upp och ner på mig. Han verkade farlig, jag tog fram mina klor.-Vadå, ska du skära repet med dina klor eller? skrattade han. -Det är exakt det jag gjorde. svarade jag. Jag sprang fram till mannen och slog ner honom och sprang ut för en dörr. Jag var tillbaka i kyrkogården. Vi hade varit i ett rum under en gravsten. Jag ställde mig på stenen i mitten. Mannen sprang ut från under gravstenen och mot mig. Jag blinkade tre gånger och försvann in i mörkret, sen var jag hemma.

——————————————————————————————

MONSTRET I KYRKOGÅRDEN av Cristoforo Cagnotto

MONSTER

En gång skulle jag tända ett ljus på min mormors grav mitt i natten. Men när jag skulle tända ljuset hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om för att se vem det
var som gick bakom mig, men när jag vände mig fanns det ingen där.
Då tände jag ljuset, lade det på graven och började gå hemåt. Efter ett par sekunder hörde jag stegen igen. Jag skulle vända mig men plötsligt satte någon ett ögonbindel på mig. Sedan hörde jag en röst som sa gå framåt.
Medan jag gick tänkte jag hur jag skulle rymma.
Jag råkade trampa på en sten och då kom jag på hur jag skulle rymma. Mina plan var att när jag råkar trampa på en sten låtsas att jag snubblade på den. När jag reser mig tar jag upp stenen utan att personen bakom mig märker mig. Sedan tar jag av mig ögonbindeln och kastar stenen på den som var bakom mig och springer iväg.
Jag kände en sten och trillade på marken. Sedan tog jag stenen när personen bakom mig inte såg och tog av ögonbindeln och kastade stenen på personen bakom mig. När jag tog av mig ögonbindeln märkte jag att jag inte var på kyrkogården längre men jag var på en stig som gick genom skogen. Så jag vände mig om och började springa mot kyrkogården. Men då märkte jag att det inte var en människa som hade kidnappat mig, det var ett monster!
Jag kunde inte springa förbi monstret eftersom det var för stort.
Jag fick en idé, jag tog en ficklampa som jag hade med mig och började lysa med den mot monstret. Monstret blev mindre och mindre tills det försvann. Sedan sprang jag hem till mina föräldrar och berättade vad som hände.

——————————————————————————————

Monstret av Klara Emmelkamp  

Plötsligt så faller ögonbindeln av och jag ser att jag är på en kyrkogård. Jag vänder mig hastigt och råkar nocka den som var bakom mig. När jag tittar ner på varelsen som ligger på marken så ser jag att det inte är en människa utan ett monster. Jag som trodde att det var en elak kvinna som hade angripit mig när jag var och plockade blåbär till tårtan som vi skulle fira med till mormors födelsekalas. Jag kom tillbaka till nu och såg ner på monstret som låg framför mig.
-Vad vill du mig? frågade jag med min mjukaste röst för att inte låta rädd.
Monstret reste sig sakta och sa med en mörk röst:
-Ni människor har dödat hela min familj och det här är min hämnd!!
Monstret sträckte sig och tog tag i en stor gren och knäckte den. Varelsen höll upp grenen och slungade den mot mig. Sen blev det svart.
När jag öppnade ögonen igen så var jag fastkedjad i en bänk. Jag försökte att se mig omkring det enda jag uppfattade var att jag var fångad i en grotta och omringad av monster.
-Vad trevligt att du ville hälsa på, sa en mörk röst.
-Släpp mig!!, skrek jag så högt jag kunde.
-Varför då kan du väl stanna till middagen, sa den mörka rösten.
Jag rös till tänk om de ska äta mig till middag.

SLUT!!!!

———————————————————————————————————————-

Mannen monster av Emil Esguerra Carlsson

Mannen tog av ögonbindeln och Max kollade bakom sig, det var ingen där. Max var på nån slags kyrkogård, han såg en person som var typ 20 meter bort. Personen började springa mot mig efter typ 5 sekunder var han jätte nära så Max gömde sig bakom en grav personen letade efter Max han lät som ett monster när Max kollade så var mannen inte. Max gick upp sen kollade Max bakom sig och där stod han, det var som en varulv, han var lång och läskig. Varulv hoppade på Max, sen vaknade Max upp ur sin säng allt var bara en dröm, sa Max till sig själv.

———————————————————————————————

Kyrkogården av Vera Asker

Jag minns inte hur jag kom hit, jag minns faktiskt ingenting sen igår kväll eller.. vad jag tror är igår kväll. Plötsligt snubblar jag över någonting, jag var på väg att ramla när jag kände en stor, kall hand på min axel. Jag hör någonting prassla till i min ficka men jag kan inte ta upp det eftersom mina händer är fastbundna bakom min rygg. Jag fortsätter bara gå. Tillslut kommer vi fram. Jag hör en mörk röst bakom mig som säger “du kan ta av dig ögonbindeln nu” så jag gör det,
det plötsliga ljuset bländar mina ögon men efter några blinkningar kan jag se som vanligt. Det var mörkt men jag kunde se att vi var på en kyrkogård, jag stod framför en grav. Den hade säkert stått där ett tag för det var ganska övervuxet. Namnet på stenen var Timmy Lindgren… min lillebror. Och det blev bara konstigare när jag såg årtalen: 2015-2023.
–Vilket år är det? frågade jag
–2137, du och din bror var med om en hemsk bilolycka, din bror dog tyvärr och du har varit i en koma sedan dess, svarade mannen bakom mig.
Jag vände mig om och såg en gammal man, han hade rivsår över hela armarna och benen. Det såg ut som om han hade slagits med någon. Han märkte nog att jag tittade för han svarade att han hade slagits med en flamancho.
–Vad är det? frågade jag
–En varelse, något som folk från din tid nog skulle kalla ett monster, sa mannen. Vi tänkte att du kanske ville träffa honom en sista gång. Det var det sista jag hörde av honom innan han försvann, sen dess har jag utforskat den nya världen så gott jag kan, jag har rest runt och sett fantastiska platser.

—————————————————————————

🚨Fabriken🚨 av Alexander Hansson Persson

De måste vara arga för att jag kidnappade deras vänner så de kidnappade mig. Jag vet vad jag ska göra, jag tar av mig ögonbindeln men han tog en musköt mot mitt huvud. Han sa om du rör dig dör du. Jag rörde mig ändå och jag lyckades fly. Han kallade mig ett monster. Efter allt det märkte jag att jag var på en fabrik. De gjorde twinkies i fabriken. Jag tog några twinkies och sprang iväg från fabriken men de jagade mig. Jag tog en bil och körde men de följde efter mig så jag kastade stenar som var i bilen. De skickade helikoptrar efter mig men jag kastade stenar på den så den kraschade in i bilarna som jagade mig. När jag inte såg dem så bytte jag svart bil och jag körde de snabbaste jag kunde köra. När jag var hemma så satte jag mig i soffan och sen försökte jag vakna för jag trodde att jag drömde. Från ingenstans så hörde jag ett bankande på dörren jag gick upp och gömde mig under sängen. Det kom in flera personer med vapen och de letade efter mig överallt. Jag hörde deras fotsteg komma närmare. Jag kunde se deras fötter och nu var jag rädd. Tillslut så gick dom och så fort som jag inte hörde dem så sprang jag ner. Jag tog den svart bilen och jag skulle köra ut ur landet men så hörde jag ett pipande ljud så jag stannade bilen och kolla runt bilen. Bilen exploderade och jag flög iväg. De hade planterat en bomb i bilen så nu behövde jag gå hela vägen. Jag somnade sen för jag var så trött och jag vaknade inte igen.

——————————————————————————-

Den Perfekta Dejten av Alice Lönnerud

Jag står framför spegeln på restaurangens toalett och målar tillbaka det röda läppstiftet som suddats ut. Min relativt nyblivna pojkvän har kollat på mig märkligt under hela middagen, med något likt lust glänsandes i de mörka ögonen. Det kittlas i magen. Tar vi nästa steg i vår relation idag?
Jag återvänder till bordet med rodnande kinder. Min pojkvän ser fundersam ut där han sitter, smuttandes på dessertvinet. Den djupa kulören färgar hans läppar röda, men leendet är lika vackert som alltid när han ser mig.
“Jag har en överraskning åt dig älskling, men du måste göra något för mig först…”
Det enda han begär är att jag tar på mig en ögonbindel.
Hela bilresan sitter jag med bultande hjärta och stigande kroppstemperatur, förväntansfull.
Äntligen kliver vi av, i sval höstluft. Han tar min hand, leder oss iväg. Det enda ljudet jag kan urskilja är mina klackar mot hård mark. Kylan börjar tränga sig in genom klänningen, och jag ryser.
“Vart är vi egentligen?”
Jag hör hur han skarpt drar efter andan, nästan väser. Plötsligt är han alldeles nära, varm kropp mot min, hans andedräkt mot min hud.
Nästa ögonblick tar en förblindande smärta över allt. Det skär vid mina nyckelben, och en klibbig, varm vätska rinner ner för bröstkorgen. Luften doftar tungt av järn. Jag kan höra ett slurpande ljud, känner kroppen fortfarande mot min, och förstår.
Jag vill skrika, men det stockar sig i halsen. Allt jag kan göra är att vrida mig omkring, likt ett hjälplöst offer.
Det är över lika tvärt som det började. En hand finner min, trycker den mot det öppna såret i min hals. “Jag behöver dig,” viskar den, pervers.
“M-monster,” lyckas jag kraxa fram, och knäar den i magen. När formen av en person faller ihop vänder jag mig om och springer…

————————————————————————————–

SKUGGAN av valdemar gustafsson

Istället för att bli rädd så tänker jag på hur jag ska ta mig härifrån. Jag kände mig i fickorna, jag kände nånting vast, perfekt det var en matkniv från mammas kök som jag råkade ta i går kväll.Jag tog den och skärde av min ögonbindel .sen slängde jag iväg den.Jag ser mig omkring det enda jag såg var träd och mörker . Jag fick en stor klump i magen.
Jag började springa, skuggan gick efter men den var ändå lika snabb som jag. jag vänder mig om och ser skuggan den var svart med en vit mun och vita ögon den ledde stort med munnen.Min puls var rekordhög.
Jag sprang ut på en bilväg. Jag sprang så snabbt så att jag nästan ramlade flera gånger. Jag såg en buss som gick till den staden jag bor i. Snabbt hoppade jag på utan att chauffören såg. Jag pustade ut när jag satt på bussen. jag mådde illa och var förvirrad. Jag försökte knappa in 112 men det fanns ingen täckning. När jag kom hem gick jag in på mitt. Jag höll på att ringa 112 men någonting känns fel. jag tittade under sängen sen såg jag det….

————————————————————————————

Monstret av Emmie

Vad jag än gör får jag inte ta av mig ögonbindeln. Så fort. Jag tittar monstret i ögonen blir jag förstelnad. Jag vet inte hur jag vet det. Jag tror jag kanske såg det i min dröm? Jag var på väg till en övernattning till mina kompisar när jag blev kidnappad. Hon måste tänka ut hur hon ska lyckas rymma utan att se något och med ett monster efter sig.

Jag känner allt jag får tag på. Nu kände hon en till sten. Men vänta, det är text på stenen. Är det en runsten? Nej, det är en gravsten. Hon måste vara på kyrkogården!
Och nu vet hon varför det sägs att kyrkogården är hemsökt vid fullmånen. Hon hoppas på att ta sig ut.

Men nu var monstret för nära så om hon reste tillbaka tiden nu så skulle det följa med. Hon måste ta sig ut från kyrkogården. Hon kände sig fram mellan gravstenarna. Efter ett tag kände hon något mjukt. Det var ett djur. Det var en hund! Hon kände på sig att hunden ville något. Den hade en pinne i munnen. Jag tog tag i pinnen och då började hunden springa och jag med. Det var som att hunden ville leda mig. Och det gjorde den. Jag hörde monstrets fotsteg längre och längre bak.

Efter ett tag började jag bli trött. Men nu hörde jag inte monstret längre. Jag tog av ögonbindeln och såg mig omkring men inget monster. Jag var så lättad! Och bredvid mig står en stor, fin brun hund. Den var så söt! Jag var så tacksam och bestämde mig för att behålla den!

————————————————————————————-

Jag vet redan världen ut av Hugo meyer

ag ser en väg upp.
vänta jag är i onliu uppppppp!
jag har spelat det hur mycket som helst.
jag började klä ta.
tio timmar senare.
jag är så hungrig.
venta, det är jet stora pizzor och sala.
en halv timme senare.
jag har ätit up.
nu ska jag börja klä ta igen en timme senare var jag uppe i rymden tio minuter senare var jag framme på elva timmar och tio minuter.
men ett svat håll tog mig in i fortnight.
venta jag är i fortnight nu.
Jag landade i ett volt och dödade båsen och tog en nyckel och en myfit och öppnade våldet och tog en raket ram och tog ett till myfik vapen och en SMG och slörp.
det var jag och en person kvar.
jag för rollade men allt var bara en dröm.

———————————————————————————-

vägen ut av Brian kujtimi

Jag vet inte hur jag kom hit jag bara vaknade här.Jag tar av ögonbindeln och slänger den på marken.Och springer iväg och gömmer mig bakom en begravning då ser jag en monster som går förbi det var ett blå monster med röd hår.Den har inget ansikte och har fyra armar och tre ben. jag måste gå iväg från här innan det där monstren ser mig.Jag ser ett begravning som såg konstigt ut jag tittade noggrann jag ser en knapp.Jag tryckte på knappen då öppnas ett väg ner på marken jag går ner när jag är framme så såg jag mat jag har varit utan mat i 2 dagar så jag var jätteglad men jag var osäker om jag ska äta det men då tog jag en tugga så gick en alarm så jag sprang iväg och gick upp och stängde vägen.Jag sprang och sprang men det kändes som det aldrig slutar men då till slut hittar jag en metalldörr jag försökte brytas in men då så såg jag monstren igen jag gömde mig.Men denna gången såg monstren mig så jag sprang iväg som tur var monstren inte snabb.Nu vet jag inte var metal dörren är men nu hittade jag ett hus som var gjort av trä jag gick in i huset och då såg jag en telefon på marken men bredvid telefonen då såg jag en död kropp det var säkert någon som bodde här och dog av det dära monstren sen så vaknade den döda kroppen och sa hej jag heter Bob jag är ägaren av det där telefonen så kan du ge mig telefonen?Men det var något konstigt med Bob, jag såg blå skinn på hans hand när han märkte att jag såg hans blåa hand, då blev han….

—————————————————————————-

Födelsedag av Thor norraeus

Men helt plötsligt så börjar någon eller några sjunga, ja må han leva, ja må han leva… min ögonbindel tas av och jag ser en stor tårta med 11 ljus och en massa presenter runt. Jag blev jätteförvånad, jag minns bara att jag vaknade med ögonbindeln på och att någon drog upp mig och ledde mig hit. Men så tittade jag bakom mig och där står min 16 åriga storebror Sture när jag tittar fram igen så ser jag tre bekanta ansikten: min mamma, pappa och min 5 åriga lillebror Pelle-Buster. Grattis på födelsedagen, säger mamma. 11 år, du är ju en stor grabb nu, säger pappa. Kan du öppna presenterna nu! Om du inte gör det snart så gör jag det åt dig! skriker Pelle-Buster i mitt öra. Okej, okej jag ska, säger jag. Du får öppna tre nu och resten sen, säger mamma. Okej, men nu måste jag göra mig i ordning till skolan, säger jag. Efter att jag har ätit frukost, klätt på mig och borstar tänderna så går jag och knackar på hos min bästa vän Sven. Sven är min bästa vän vi har känt varandra sedan ettan. Sven grattar till mig sen börjar vi gå mot skolan på vägen går vi för bi torget, de stora lägenheterna och lekplatsen bredvid lekplatsen bor MONSTRET han är egentligen inget monster utan bara en väldigt sur gubbe. Det sägs att han som slår barn. På skolan är allt som vanligt förutom att jag fyller år. På eftermiddagen så spelar jag, Sven och några andra basket på basketplanen bredvid MONSTRETS hus. Men så händer det som inte får hända bollen flyger över till MONSTRETS trädgård. Vi diskuterar en stund och beslutar oss för att skita i bollen och sticka hem till mig och äta tårta.

SLUT

———————————————————————

Svampskogen av Noak

Jag känner igen detta väsande. Jag känner igen min farbrors cologne. Han bor ute på vischan så jag antar att det är till hans gamla stuga han tagit mig.
Gräset, det blöta gräset och svamparna. Hit tog han mig ofta för att plocka då jag var en liten knatte. Det känns som hundra år sedan.
Jag vet att han alltid varit en gnutta galen, men inte trodde jag att han någonsin skulle få för sig en så korkad idé som att kidnappa sin egen familj. Vad kan han vilja göra med en stackars sate som mig?
Jag vet att han egentligen är en bra människa som aldrig skulle göra mig illa och därför frågar jag honom,
“Är du okej unc? Har någonting hänt?”
Han tystnar plötsligt och stannar upp.
Jag vänder mig om och ler.
Jag hör honom snyfta.
“Det sket sig med livet. Det skulle aldrig gått såhär långt.”
“Det är okej. Du har haft det svårt. Jag förlåter dig.”
Han väser åt mig att vara tyst och beordrar mig att lägga mig ned.
“Händerna över huvudet din satans byracka!”
Jag vägrar.
“Du är inte ett monster, Kevin!”
Ett animalistiskt läte lämnar hans läppar innan det smäller till. Jag hör en duns.
Allting står stilla. Jag är trött. Jag lägger mig ned bland svamparna. Farbror väser inte längre, men han doftar fortfarande cologne.

—————————————————————————————

Den hemsökta kyrkan av Bianca Svedfors

Jag och mina kompisar skulle gå till en fest! Det skulle bli så kul. Vi skulle köra massa lekar som skulle bli roligt! Jag satt framför spegeln och höll på att fixa mig. Jag satte på mig mascara. Då fick jag ett meddelande från min kompis Amina.
-Vi är utanför nu! Stod det.
Jag ställde mig upp och gick ut till bilen.
-Hej! Sa Amina.
-Hallå! Svarade jag.
-Molly är redan vid festen. Sa Amina.
Vi började åka mot festen. Vi åkte förbi en läskig kyrkogård på vägen dit. När vi var framme och hade träffat Molly så hörde vi att dom skulle börja köra sanning eller konsekvens. Klart att vi ska vara med! Efter ett par minuter blev det Mollys tur att fråga. Hon fråga mig. Jag svara konsekvens.
-Gå till den hemsökta kyrkogården! Men.. När du kommer dit måste du sätta på en ögonbindel gå ända till kyrkan och gå tillbaka till grinden! Det fins ett monster där! Sa hon.
Ett monster?!
-Det var den vi åkte förbi på vägen hit. Sa Amina.
-Jag går väll dit. Sa jag
Jag gick ditåt och försökte tänka på något annat en hur läskigt det var där. Och det där om att det fans ett monster. Men det gick inte. Tillslut var jag framme.
-Snälla fins inte ett monster här.. Sa jag tyst för mig själv. Jag satte på mig ögonbindeln och gick in på kyrkogården och började gå mot själva kyrkan. Det var så himla obehagligt här. När jag kom fram till kyrkan vände mig om för att gå tillbaks. Det var då jag hörde ett par steg. Hjälp. Det är monstret! Jag försökte ta av mig ögonbindeln men det gick inte. Den satt för hårt. Jag lyckades lyfta på den lite granna. Då började jag gå…

—————————————————————————————

Efteråt känns det bra av Birgitta Losman 

Först kom rädslan. Sedan ungdomsfylla. Så en förstfödd och med åren flerbarnstillägg.
En medelåldersfylla med innehåll jag inte vill kännas vid. Saker sagda ur munnen. Svalde hårt om själen. I dörren vinkar jag och lillan hoppas att mamma kommer snart. Jag gör mitt val.
Så gick han. Ensamhet.
Nackhåren reser sig när det väsande ljudet ökar. Det får mig att springa fort, att hoppa över okänd terräng. Vid sidorna står de människor jag mött. Monstret får mig att springa förbi och ut.
Efteråt känns det bra. Som en varböld som brast, försvann och glömdes snabbt. Utan behov av känslomässig droppställning vet jag inte vem jag är. Men där borta i mitten, i pricken längst bort efter prövningarna, där finns det som var då och det som är nu. Förenade till ett. Vilande på livslång erfarenhet. Förlösta på stressad längtan bort.
Monstret vilar stilla bredvid mig nu. Det behövde inte krossas. Inte tämjas. Bara vänjas. Nu, då, framtid. Ensamtid.
När sidorna kom närmare trycktes jag ihop, som en apelsin i morgonpressen. Först luktar det gott. Sedan dröjer sig stanken kvar. Och rasande briserar monstret mot mitt inre. Efteråt känns det bra. Jag vet inte vem jag är. Jag vet vem jag var. Och det räcker så.

——————————————————————————–

Det gäller att vara förberedd av Linnea Gladh

Morgondaggens blöta kyla får mig att rysa till. Jag rullar lite stelt på mina handleder och försöker igen avgöra hur hård knuten är. Jag snubblar till och försöker uppfatta mer av min omgivning genom det lilla extra utrymme jag lyckats skapa. Adrenalinet ökar genast takten på mina hjärtslag. Gravstenar. Personen bakom mig grymtar till och spänner repet mellan oss. Jag känner något vasst peta mig i sidan. Springan ökar långsamt mer och mer allt eftersom jag lyckats få det sträva tyget att glida upp mot pannan. Doften av fuktig jord slår emot mig samtidigt som jag lyckas få en skymt av en nygrävd grop framför mig i slutet av en lång rad mörka gravar. Personen bakom mig väser åt mig att stanna. Jag tar istället ett stort steg framåt, rycker hårt i repet samtidigt som jag blixtsnabbt sliter av mig ögonbindeln. Personen snubblar oförberedd förbi mig och faller handlöst ned i gropen. “Tack för att du gjorde det så lätt för mig. Färdiggrävt och allt!” säger jag och ler. Mina vita, spetsiga tänder glänser. “ Jag borde verkligen veta bättre vid min ålder än att låta små spolingar hoppa på mig i mörka gränder sådär men det är bara så mycket roligare när ni försöker slå tillbaka.”. Personen tar sig omtöcknat om huvudet och försöker fokusera blicken. Jag ser hur insikten träffar och får jägaren att kravla sig så långt bort i gropen det går. Inget retar aptiten så mycket som att se paniken växa i sitt offers ögon. Jag plockar upp den vässade pinnen. “Men snälla nån, vilken typ av monster tror du att jag är, egentligen? Är det här allt du tar med dig för att ta kol på en vampyr? Får ni inte lära er något alls nuförtiden? Jag är en VARULV! Hur svårt ska det vara?!”

——————————————————————————————

Det stora monstret av Filippa

uni gick i mörkret helt själv, hon gick till farmor Ullas och mor Kerstins grav.
Farmor Ulla hade dött av cancer. Juni var väldigt ledsen över att farmor Ulla och mor Kerstin hade dött, hon började gråta när hon tänkte på det .
Mor dog inte av cancer utan i en bilolycka.. Juni hade med sig två ljus, ett till mor och ett till farmor. Efter att hon hade tänt ljusen så skulle hon gå hem till far Karl. Men när hon är på väg hem så hör hon fotsteg bakom sig,och det är inte vilka fotspår som helst utan stora fotsteg som låter högt.Hon kollar bak men ser ingen. Hon går och hon hör de stora höga fotstegen bakom sig igen, hon vänder sig ännu en gång men ser ingen där. Hon går och hör stegen igen men denna gång kommer hon inte vända sig och kolla utan bara gå. Men det var en dålig ide för nu springer någon bakom henne men hon tänker inte vända sig oavsett hur rädd hon än är. Hon känner hur någon greppar tag i henne. Hon ser ingenting. Hon skriker det högsta, hon kan “HJÄLP SNÄLLA!!!” , ingen hörde henne. Sedan så märker hon att hon är i en stor säck. Hon känner med sina händer på ansiktet, det är då hon märker att hon har en ögonbindel på sig. Juni tror att det är ett MONSTER hon blir jätterädd, säcken vinglar. Hon hör så kallade “MONSTRET” springa och hoppa.

———————————————————————————————

Besten av Roger Peterson

Född 30/10, död 30/10 tidigt i gryningen. Han återuppstår, säger dom gamla med sorg och rädsla i blicken. Jag har ögonbindel i beredskap, redo att skydda mina ögon för ljuset. Regnet är på väg, men jag är inte rädd, det är bara vatten. Åskan kommer allt närmare och vinden sliter påtagligt i lindarna på kyrkogården. Plötsligt hörs ett brak från ett gravmonument ett stycke bort. Jag drar ner ögonbindeln för att dämpa ljusskenet, men känner samtidigt att jag måste se. Besten har återuppstått och det är verkligen ett monster. Ett skelett i svart svepning, nedkletad med lera och jord. Stycken av ruttet kött har fastnat i käkbenen. Besten gnyr och kvider. Försöker ta sig fram, men kommer ingenstans. Jag har väntat länge på återkomsten och har varit här många gånger. Väntat och väntat tills jag kom på att 30/10 måste vara det rätta datumet. En kraftig åskknall ljuder och marken skakar, samtidigt som blixten slår ner. Besten faller till marken och får den svarta svepningen över sig. Är han död för alltid? Tystnad uppstår, medan regnet tilltar. Så hörs åter ett kvidande som ökar i styrka och övergår i ett djuriskt läte. Svepningen rör på sig, knappt märkbart, men den rör sig. Jag tänker åter igen på dom gamla herrarna och deras skrämda blickar. Han kommer tillbaka, han återuppstår…

———————————————————————————————–

Lockbetet av Sandra Gatenberg

“Snabba på”, fräste mannen. Jag fick en hård knuff i ryggen och föll framåt. Med stapplande steg lyckades jag återfå balansen. Att gå snabbt med ögonbindel och bakbundna händer, på en främmande plats, var en utmaning. Hur gärna jag än hade sluppit den här utmaningen, var jag tvungen att genomföra den. Vem skulle annars hindra fler från att bli offer till monstret? När som helst skulle resten av styrkan dyka upp, GPS:en visade min plats.
“Vänta här”, sa han och drog åt repet kring mina handleder. Jag grimaserade av smärta men gav inte ifrån mig ett ljud. De tunga stegen försvann och flöt ihop med kvällsbrisen. Jag vände huvudet ner mot axeln och gnuggade. Sakta gled ögonbindeln ner och jag kunde se med ena ögat. Gravstenar och mossiga träd omringade mig. Ingen levande själ syntes till. Halvt blind rusade jag mellan gravstenarna. Pulsen och flåset ökade. Jag kunde nästan känna det kalla handtaget till metallgrinden som ledde ut från kyrkogården. Men grinden fick vänta. Med hjälp av en gravsten lyckades jag riva upp repet som band ihop händerna. Jag hukade mig ner och spanade över kyrkogården. Plötsligt dök mannen upp igen med en blodig kökskniv i handen. Hans blick sökte efter mig och stannade i riktning mot mitt gömställe. Fan då.
“Det blir visst jakt ikväll!” skrek mannen innan han rusade över gravarna, med kniven i högsta hugg. Jag greppade tag i en spetsig sten och höll andan. Precis då lös blåljus upp kvällshimlen och sirenerna ljöd. Mannen försökte fly men hann inte långt förrän jag kastade stenen rätt i hans huvud. Med en duns föll han mot marken.
“Här borta!” ropade jag och vinkade mot mina kollegor. Jag kunde se morgondagens rubriker framför mig: “Kannibalmannen fångad – tack vare den här” följt av en bild på den spetsiga stenen.

——————————————————————————

Graven av Ronja af ekenstam

… Jag försökte tänka, men det var ganska svårt. Jag visste ju inte vart jag var eller när. Det kändes som vi hade gått i timmar, vi kunde lika gärna vara i en annan stad!
– Vart är vi? Sa jag, även fast jag visste det skulle ha konsekvenser.
– Tyst nu unge, ju mer du pratar desto mer plågsamt blir det för dig. jag kommer må så bra efter det här. Sa en mörk förtäckt röst.Han lät som ett monster
– Nu är vi här, om du rör dig dör du. Stå still nu när jag knyter fast dig. Sa rösten och jag rörde mig inte, han började knyta fast mig i någonting. Kändes som en stolpe! Nu började jag tänka på min plan igen! Okej så här är det, jag känner att det är lite dimma här. Så jag vet att vi är ute, jag hör inga röster så vi är nog vid en plats som inte många är vid. Jag tänkte att jag bor i en storstad, så kanske en gravplats? Det är det enda stället inte många går till. Jag tog min fingerkniv, som jag alltid har på mig eftersom det ser ut som en fin ring! Och så tog jag bort repen vid mina händer, sen vid mina fötter och sen tog jag bort ögonbindeln. Jag såg nu att vi var på en gravplats. Och mannen var inte där, men jag hörde steg. Så jag visste att han var på väg tillbaka. Jag har som tur var gått på karate, så jag har en plan B. men plan A är att bara springa, så jag sprang och sprang och sprang. Han skrek
– KOM TILLBAKA! JAG HAR PRECIS GRÄVT GROPPEN!
Han kastade något, jag sprang fortfarande! Men glömde ducka och sen blev allt svart…

———————————————————————————————

hur ska jag komma ifrån honom av Elliot

jag kom fram till en korsning . jag funderade om jag skulle gå höger eller vänster, jag bestämde mig för att gå höger , monstret gick efter.
jag kom på att jag att jag hade en kniv i fickan ska jag styck honom eller inte.
jag såg ett hus längre fram.
jag funderade om jag skulle springa till hus knuten och vänta tills han gick förbi och hoppa på han bakifrån det lät bra jag började springa mot huset det var inte långt kvar, men helt plötsligt hoppade en annan blodig man med en yxa i handen upp från skogen ochslog efter mig med en yxa, jag kände vinden från yxan.
jag kom fram till huset och såg en motorsåg och som i min plan såg dem inte mig jag hoppade bakom dem och cutade dem på mitten och sprang hem.

———————————————————————————————

!KAN INTE TA MIG HÄR IFRÅN! av Milton spångberg/Vilmer törnqvist

jag planerar och planerar, men jag får liksom inte en bra gång! var jag ska ta mig ut, jag får gå bara igenom allt och leta igenom tills jag kommer ut. men det är ju läskigt var man än går!
hur ska jag göra! jag har letat och letat men det är en utgång men den är låst!
men! det finns en nyckel säkert! jag måste leta. jag hörde förut att det var en man som begravdes där och han hade en nyckel så vi letar.
jag hörde att han hette ragnar stefansson.
vi börjar leta.
här! kolla! det är ett monster, vi springer och gömmer oss bakom en gravsten och den gravstenen var monstrets säng, han går och lägger sig där för han är trött, då kan vi passa på och leta! vi hittar nyckeln men då vaknar monstret! och han tar oss och bär ner oss till hans gravsten och vi kastar en stor sten på monstret så han släpper och monstret dör! och ville gör griddy och jag gör take the L !
nu är vi ute och stänger grinden och tackar stenen så vi levde!

tack för oss
milton och vilmer.

————————————————————————————————-

den läskiga mardrömmen av Bodil Gullerfelt 

Personen bakom mig ledde in mig i ett rum. Han puttade ner mig på en stol. Jag kände en smärta i huvudet, det var så jag hamnade här, mannen slog ner mig och kidnappade mig. Sedan hörde jag ett ljud som jag inte kunde gå miste om, en kniv som drogs från en skida. Personen satte kniven på hals strupen och jag kände varmt blod sippra ner över halsen.
-Berätta vad du vet om monstret! Snäste mannen.
-Jag vet ingenting, svarade hon med stadig röst. Mannen drog bort ögonbindeln och framför henne så kommer det fram en mörk och kall källare. Mannen hade en svart rock på sig och även en läskig clownmask, hon rös inombords. Mannen tog tillbaka kniven och satte tillbaka den i skidan. Jag såg även en dörren som vi hade kommit igenom. På vägen hängde en träklubba, jag viste exakt hur jag skulle fly. Jag tänkte snabbt och hoppade upp upp från stolen. Jag sprang det snabbaste jag kunde fram till klubban. Mannen sprang efter. Jag kände mitt hjärta slå så snabbt så det kändes att det skulle hoppa ut. Jag kom fram till klubban och tog den. Jag vände mig om och såg mannen bara två meter bakom mig med ett blodigt baseboll rack. Jag höjde klubban högt över huvudet. Jag fick in en fullträff innan mannen han reagera och mannen trilla ner på marken. Jag kunde pustade ut. Sedan sprang jag till dörren. Jag öppnade dörren och möttes av en spiraltrappa. Jag sprang upp det snabbaste jag kunde. På vägen såg flera dörrar. När jag kunde se att trappan tog slut så hörde jag flera fötter som sprang i trappan. Jag var äntligen ute i det fria! Jag slog upp ögonen helt kallsvetig. Det var då jag upptäckte att det bara var en dröm.

—————————————————————————————–

September kväll av Alva Edling Maclean och Ella Ländin

————————————————————————————-

Jag hade ögonbindel på mig, det luktade gammalt och övergivet, som om att någon hade lämnat kvar platsen och att den hade varit övergiven länge.

Jag kände personens andedräkt precis bakom mig, den kändes tung och han flåsade mycket.

-Så, nu är vi framme, sa mannen.

Han tog av mig ögonbindeln och jag såg mig runt, jag var på en kyrkogård.

Jag kollade runt och mannen var borta!

Jag såg nånting längre fram så jag gick fram och försökte se vem eller vad det var.

Jag började se tydligare, det var en rygg på en lång person, jag gick närmare och skulle fråga vart jag var.

När jag skulle säga ursäkta så vände sig personen om men det var inte en person det var ett monster!!!

Den börja ryta och då såg jag det var James P. Sullivan från monsters inc, så då började jag springa åt andra hållet sen tog jag en vänsterkurva och gömde mig. Jag kollade ut och såg att Mike Wazowski stog och snackade med honom.

-James du vet vi inte får visa oss på den här planeten.

– Ja okej men jag saknade dom gamla tiderna när jag fick skrämma folk på mitt arbete.

Jag vaknade upp och märkte att allting var en mardröm eller var det det!!!

———————————————————————————————

Hur hamnade jag här? av Malva Strid och Alina Enz Falkenstedt

Jag gick snabbare.

Det började rysa i kroppen och det kändes som om någon förföljde mig.

Okej, allt började med att jag skulle gå en genväg på halloween genom kyrkogården. Det var kallt och dimmigt.

Jag visste att min morfar var begravd här, inget vet hur han dog.

Jag tog fram min MONSTER ur väskan, ifall att något händer så jag har energi.

Jag vågade inte kolla bak om nån va där. Jag tog en klunk och satt fart genom gården.

Jag var halvvägs framme innan jag hörde nån viska mitt namn- Annabellllaaaaa…

Jag blev så rädd det gjorde ont och allt blev svart, jag började drömma om min morfar.

Min morfar hette Erik och han var helt vit i ansiktet, hans klädsel var svart. Det var det jag kom ihåg av drömmen innan jag vakna av ett hastigt stopp. Jag låg i en bil, fönsterna var svarta så man kunde inte se ut. Jag kollade fram i förarsätet och där satt Erik… precis som jag hade föreställt mig i drömmen.

Han gick ut ur bilen jag försöket kolla ut lite det var ett otrevligt ställe. Det stod djur kyrkogård han började gräva ett stort hål större en ett djur. Vem ska vara där? Tänk om det var jag?!

Jag smög ut ur den läbbiga bilen, jag sprang där ifrån så fort jag kunde men hade så ont i huvudet. Han fick tag i mig! Han släpade mig mot hålet, jag tar upp min Monster och börjar faitas. Jag fick ner han i hålet och stängde kistan.

Jag gick mot vägen, det kom en bil. Vilken lycka! Jag fick hoppa in jag fråga om jag fick ringa nån han sa “nej” jag kolla framåt. Jag kände igen vem som körde bilen? De var min morfar ERIK!

————————————————————————————————–

kyrkogården av Doris Hassbring

…… PLÖTSLIGT så försvann den konstiga andedräkt så jag ta av mig ögonbindeln och såg mej omkring –hur hamna jag här?……..

Jag är på en kyrkogård! Det konstig va att det där monster eller människa va inte där. Jag gick runt på kyrkogården och tittade på gravarna dom var mossiga och blekta och dom var gamla dom var ifrån 1770.

Sen hörde jag ett ljud det lät som fotsteg men dom var högljudd. Det blev tyst jag såg ingenting så jag sprang så fort jag kan ut från kyrkogården sen kom jag till en skog med höga tallar det lukta barr och så såg ja en liten sjö jag gick dit och vattnet var klart… se blev det svart……

Han tog mig!

När jag vakna så va jag fast bunden och jag hade ont i huvet, och så var det blod på väggarna det fans en lampa i tacket den funka men den blinka till lite då och då under mig fans det en pöl en liten så plötslig så vibrera den han kom. När han kom in i rummet såg han ut som en blandning mellan människa och som ett monster. Han sa att jag måste följa med han så han knöt loss mig och jag flöde efter han. Men sen så bestämde jag mej för att rymma så jag sprang men han greppa fort taga mig. Jag tänkte har han ögon i nacken. Så satt vi oss i en bil, jag såg inte ut igenom fönsterna för dom va svarta. När vi va framme så var vi tillbaka till kyrkogården! Jag tänkte han begrava mig levande eller vad ska han göra!!!

————————————————————————————

Höstnatt av Lo Liljeström

Ögonbindeln skär in i huden kring ansiktet. Jag visste vad jag gav mig in på när jag genade genom parken. Mer än en kvinna har försvunnit därifrån. Fler än så har hittats slängda i buskage och rabatter.

Han drar bindeln av mig och andas tungt. Jag känner en mustig doft av ost och makrill.

Han ler med tänder som gravstenar.

”Gör inte det här svårare än det behöver vara” säger han.

Jag nickar svagt.

Långsamt skalar jag av mig kappan.

Jag greppar fållen på klänningen och lyfter den över huvudet. När jag vrider armarna bakåt och krånglar lös hyskorna drar han ett rosslande andetag.

Jag smeker ner trosorna och stiger baklänges ur dem. Han sträcker ut en hand för att röra vid mig, men jag ryggar tillbaka. Skakar på huvudet. Han låter handen falla.

Jag drar fingrarna längs brösten, nyckelbenen, pannan. Låter dem glida halvvägs ner genom håret och virar det sedan hårt runt händerna och börjar dra. Blod sipprar från kronan av huvudet.

Jag fortsätter dra tills öronen vilar på axlarna. Jag tar ett nytt grepp och fortsätter skala av mig huden tills den vilar i sjok runt mina fötter.

——————————————————————————————————-

Jag måste här ifrån…

… Jag tror de har tagit mig till ett tempel i skogen. Jag satt där och känner hur kylan tränger sig in igenom min tjocktröja, de börjar bli riktigt kalt. Jag reste mig upp och försiktigt tog av mig ögonbindeln, jag såg en flicka som liknade ett monster. Hon hade långt svart hår och ett otäckt leende.
Hon var helt blek i ansiktet och började gå mot mig. Med långsamma steg kom hon bara närmre. Det blev bara obehagligare och obehagligare. När hon kom tillräckligt nära så sa hon välkommen med en lugn mjuk röst. Jag var så rädd så de enda jag fick ur mig var ett tack.
Mina betjänter tog dig hit för jag vill att du ska se en grej.
– Följ med mig är du snäll. Sa monstret
– Okej. Sa jag

Jag hade börjat lugnat ner mig lite, för hon verkade ganska så snäll. Jag gick med henne, vi började gå mot en väg. De var mörkt o trångt och golvet knarrade när vi gick. De kändes nästan som att golvet skulle falla i hopp. Vi kom fram till en dörr, de var spindelnät o damm överallt. Hon ber mig öppna dörren, jag öppnar dörren o de är en tavla på några okända personer.
– Varför ville du vissa mig en tavla? Undrar jag
– De där är dina föräldrar? Sa monstret
– Nej de är de inte! Sa jag
Se berättade monstret att jag är adopterad och att mina föräldrar är spår löst försvunna. Och att jag har bott i en fosterfamilj nästan hela mitt liv, och att de letar efter mina föräldrar en idag, och att så fort de hittar mina föräldrar så ska de säga de till mig. 5 år senare
Ser flickan igen med två andra personer de är minna föräldrar!!

—————————————————————————————————–

Sirenen av Sally Tengheden och Alva Hagdahl

Jag slet av mig ögonbindeln och sparkade personen bakom mig i magen. Sen sprang jag allt jag kunde, efter att jag hade sprungit ett tag så skymtade jag en kyrkogård. Jag stannade upp för att hämta andan.

Jag hörde personen bakom springa mot mig, jag hade inget val. Jag kände regndropparna rinna nerför ryggraden. Jag sladdade in på kyrkogården och hukade mig bakom en gravsten. Jag såg personen sakta gå förbi där jag gömde mig, jag höll andan för att inte avslöja vart jag var. Jag läste på gravstenen “1678”. När jag tappat personen ur sikte så andades jag ut. Jag började långsamt resa mig och gå försiktigt därifrån. Efter en ännu ett litet tag så kommer jag till en sjö. Jag satte mig ner och vilade.

Plötsligt så vaknade jag upp. Jag måste ha somnat tänkte jag. Jag kollade runt mig och sen vinglade jag till, jag var på en båt!? Men hur hamnade jag här? Sen så mindes jag att jag var vid en sjö. Jag hörde några röster. Sen hörde jag någon skrika ute.

Någon sa “MONSTER!!” jag blev väldigt rädd och reste mig upp. Jag kikade ut genom ett fönster och såg något som liknade en sjöjungfru. De slog till i mitt huvud. “Siren Mytologi”. Jag måste ut och varna! Jag sprang ut på däcket och såg en person ligga omedveten på marken. Det här är nog slutet för mig tänkte jag. Jag visste ju inte hur man styr ett skepp! Jag försiktigt styrde på hjulet och vände på båten! Jag såg land och styrde båten dit. Det gick bättre än jag trodde. Jag parkerade skeppet och hoppade av båten. Min pappa är sjöman det kanske är därför jag är bra på att styra. Vart förföljaren är nu är det ingen som vet.

SLUT

———————————————————————————————————–

Den eviga vilan av Anna Westerman

“Det är med tysta steg jag tar mig fram. Jag ser lite ljus sippra igenom ögonbindeln men jag vet inte var jag är. Personen bakom mig går med tunga steg och andas med ett högt väsande ljud så att mina nackhår reser sig. Jag är inte rädd utan jag planerar redan hur jag ska ta mig härifrån…”

Får jag bara loss repet som bundits fast mina armar…

Luften är fuktig, näsan svår att andas in. Jag rosslar till. Hostar. Det kommer slem i mungipan. Bandet runt mina armar stramas åt ordentligt.
Jag stönar.
-Håll käften ditt jävla monster, väser rösten bakom mig och knuffar mig framåt.

Mitt huvud är tungt och tanken dunkel. Jag har ett vagt minne av becksvart mörker. En tystnad jag aldrig förr upplevt, kyla och en stark drift att…jag vet inte…att…nej…

Bindeln har glidit ner och en glipa vid mitt öga har öppnats. Herregud, jag är på kyrkogården. Jag har varit här förr. Allt är sig likt. Gravarna, träden och där, där är utgången.

Jag anar någon längre fram på vägen.

Instinktivt vill jag skrika men det kommer bara ett gurgel.

Skepnaden närmar sig. Jag går framåt men det är svårt. Vänster ben hänger inte med. Något är fel. Doft av död. Förmultnad. Elände.

-Åh fy fan! hörs någon ropa.
-Helvete! Är det på riktigt!?

Mannen där framme slänger fram ett tungt tygbylte. Metall. Klonk.
Han bakom sträcker sig för att ta upp byltet, glömmer sig för en sekund. Repet lättar en aning. Min kropp sliter sig loss.

Styrkan jag har är enorm. Jag trycker ner hans böjda kropp till marken. Det rasar i min kropp. Jag vill slita itu. Det spänner, susar, törstas samtidigt som det i mitt huvud brusar ett enormt slukhål. Jag står inte ut. Hjälp mig!

Våra blickar möts. Det är skräck i de uppspärrade ögonen. Jag förstår inte. Varför?
Metallblad svingas.
Tar i min nacke.
Mitt huvud lämnar min kropp och i nästa sekund faller jag.
In i stillhet.
Oändlighet.
Frid.
Den eviga vilan.

-Den tredje ikväll. Jag orkar fan inte längre. Hur i helvete kan liken leva!? mumlar mannen som tänt bålet där resterna av mig nu är ett blekt stoff.

—————————————————————————————–

Födelsedag av Ameline Ivars

Någon drar av mig ögonbindeln.
”Grattis farfar!” Ett lockigt blont barn springer fram mot mig med utsträckta armar. Han har ett leksaksmonster i plast i ena handen. Jag höjer händerna i försvar och vinglar till utan rullatorns stöd under dem. Händerna finner åter rullatorn och jag blinkar mot den plötsliga exponeringen av ljus. Jag tar ett stadigare tag om rullatorn. En man går fram mot mig.
”Grattis! Nu blev du allt överraskad!” Mannen ler och väntar och jag känner att han förväntar sig något av mig. Jag sneglar bakåt bort mot dörren, en handfull människor i dörröppningen ser även de krävande på mig. Jag ser tillbaka på mannen och studerar honom kort. Det tar en sekund innan jag känner igen honom. ”Tack, tack, pojken min”, säger jag, klappar honom förstrött två gånger på axeln och vänder mig bort från människorna. Ett djupt andetag räcker inte för att släcka alla ljus i den tilltryckta prinsesstårtan som sträcks fram mot mig. Till slut får min son hjälpa till att blåsa ut de sista ljusen. Hur många det är vet jag inte.

————————————————————————————–