God fortsättning på det nya året och vi hoppas ni har haft en njutningsfull jul!

Vi fortsätter i sann julanda, eller kanske inte, för denna tävlings uppmaning var att tolka och skriva en spännande berättelse utifrån nedan Julramsa.

3 finalister är framtagna och du ser deras texter nedan och scrollar du hela vägen ner så hittar du även vinnaren för december månads tävling.

Tack för alla inlämnade bidrag!

Det strålar en stjärna förunderligt blid,
i öster på himlen hon står.
Hon lyst över världenes oro och strid
i nära två tusende år.
När dagen blir mörk och när snön faller vit,
då skrider hon närmre, då kommer hon hit
och då vet man, att snart är det jul.

Ty julen är härlig för stora och små,
är glädje och ljuvaste frid,
är klappar och julgran och ringdans också,
är lycka oändligen blid,
är ljus, alla ögon då stråla som bäst,
och stjärnorna tindra som mest
och där ljuset är, där är det jul.

——————————————————-

Text av Ingrid Andreasson

När det lider mot jul
Vi sitter i mörkret nere i källaren. Precis innan vi gick nedför den branta stentrappan drogs min blick till den lysande stjärnan på natthimlen. Sedan blev allt kaos. Det höga visslande ljudet av missiler genom luften, lågt flygande stridsplan dånade över oss. Höga smällar och bomber som föll. Hela huset skakar. Vettskrämda sitter vi här, det luktar instängt och kylan biter sig in i skinnet. För bara några dagar sedan föll snön och hela staden blev inbäddad i ett ett vitt täcke. Då när allt fortfarande var som vanligt. Snart kommer julen även om ingen gran eller julklappar kommer att finnas i år. Detta helvetes år.
Ingen vet hur länge vi behöver vara instängda här Det börjar bli ont om både mat och vatten. De få som vågat sig ut berättar att nästan alla hus är skadade och att övergivna fordon står överallt på vägarna. Hopplösheten tränger sig på hos både barnen och oss andra.
En kväll vågar vi oss upp eftersom det varit tyst ute länge. Det hörs inga motorljud och inga bomber. Luften är kall men skön att andas in efter den instängda källaren. Den lysande stjärnan strålar på himlen högt över oss. Plötsligt hörs det klapprande ljudet av hästhovar som närmar sig på gatan. En man på en vagn som dras av en häst kommer in på gården. Han stannar framför oss och bjuder oss att komma fram till hans vagn. En presenning dras av och där under finns både korv, skinka, potatis och sill. Flera flaskor med vatten och öl samt bröd kommer också fram. Alla njuter av den goda maten som är så efterlängtad. Vi kan knappt fatta att detta goda kommit till oss men då drar mannen med hästen av presenningen lite till och julklappar inslagna i julpapper och röda band blir synliga. Högtidligt delar mannen ut julklapparna, det står på dem vilka som är till barn och vilka som är till oss vuxna. Förundrade öppnar vi paketen. Till barnen finns leksaker, ritblock och pennor samt kläder. Vi vuxna får paket med varma kläder och böcker. Vi har svårt att vara tysta och det hörs flera glädjerop när klapparna öppnas.
Försiktigt samlar vi upp tompappren och lägger tillbaka på vagnen. Mannen med hästen och vagnen kör ut från gården i den kyliga natten men nu tindrar allas ögon glädjefyllt. Det är med lite lättare steg vi återvänder till källaren. Mätta och varma. Kom mannen även med fred undrar vi innan vi somnar….
————————————————————–
Text av Monica H Sperens
Hjärtlös jul
Såsom varande vittne måste jag än en gång väga orden, för ingen vet vad som skrider närmre och kommer hit. Jag är orolig. Men jag ska visa er ett ögonblick från en julafton i en föreningslokal i en förort till Stockholm. Här är klappar och julgran och snart blir det ringdans också.
Vi kalasmakare far runt och förbereder en god jul för stora och små ukrainare. I fåfäng förhoppning om att kunna ge ljuvaste frid. En förunderlig stund. När bomber faller hårt, där, erbjuds ett mjukt nu, här, i ljuset av en tvåtusenårig stjärna eller av en pappersformation i fönstret. Med stearinljus på borden och julmust i glasen gör vi vad vi kan för orosfyllda gäster.
Mörk förtvivlan, som en kall hand som klämmer ihop hjärtan. Där är inga stjärnor, endast farliga ljus på himlen. Många missiler som kometsvansar synes än. Fly! Slåss? Fly! En pågående sorg för stora och små i separation.
Barnet ropar här: ”Jag saknar dig pappa! Kom tillbaka pappa!”
Överlevnadskraft fyller ögonen med laserljusbeslut hos mannen som svarar där på andra sidan stora vattnet: ”För mina barn”! Måste orka! Måste? Måste!
Dagen är mörk och snön faller tystare än tyst när modern står vid granen med klappar till barnen, dessa gåvor från kommuninvånarna: En nalle utan öra, en bil med tre hjul, en bok på svenska, en kortlek där spader sex saknas, en tröja i storlek 140 med ordet PEACE på bröstet.
Modern försöker andas ut, pressar orosluften genom mjuka läppar, genom stridernas rop och larm, genom tiden. Hon försöker le, även med ögonen, låtsas jultindra av tacksamhet för tryggheten de tillfälligt fått.
Långdansen blir en ringdans, en tankeloop som föds ur tröstlös ovisshet: Lever de kära älskade? Hjärtan svider så olidligt av saknad att andningen blir återhållen trots sången, och ögonen blir tomma trots ljusen. Vi behöver alla ett julmirakel – en gnista hopp. De som är med i ringdansen enas – ja, vi hoppas på det bästa.
Snart är kriget över, snart är freden här. Snart. Men nu är julen kommen, nu är julen här, sjunger de dansande, och julen är ju ändå härlig för stora och små, trots oro och strid.
Min roll är tydlig och jag spelar den dåligt, följer inte manus, utan går undan och gråter hjälplöst. Jag vet att denna stjärna från öster, den ryska ockupationen, inte ger hopp, inte tro, inte glädje. En hjärtlös jul, som aldrig tycks ta slut. Ironiskt julpyntade ryska stridsvagnar med soldater som … Må plågan lindras! Ett litet litet mirakel tack!
Mitt i allt darrar och drillar det i en handväska. UNHCR ringer på satellittelefon från hemlig ort utanför Cherson. De har hjälpt fadern att hitta familjen – så nu ringer han! Modern håller barnet tätt intill sig, lyfter mobiltelefon framför sig – vi ler, gråter, skriker, skrattar tillsammans med mansrösten som klingar ut i rummet.
Alla ögon stråla som bäst när det lider mot jul.
—————————————————————
Text av Pär Dunge
”Fara i rymden” av Pär Dunge
   Det var med stor förväntan som Lennart parkerade på den rymliga asfaltsplanen framför observatoriet. Vinterkvällen var klar och skulle därför ge dem en  perfekt sikt. Kanske skulle det leda till nya, spännande rön. För närvarande hände det verkligen saker där uppe och troligen stod de inför ett genombrott.
   Kylan fick Lennart att skynda sig in i byggnaden. Där inne möttes han dels av sin medarbetare Elias, men också av en gäst.
   – Det här är Rickard, presenterade Elias. Vetenskapsjournalist på morgontidningen.
   – Välkommen sade Lennart och tryckte främlingens hand.
   – Tackar. Vad jag förstår så är det du som leder arbetet här.
   – Leder vet jag inte… Men jag tar år mig äran för det.
   De tre herrarna skrattade och började gemensamt att gå mot det luftiga kontorslandskapet där forskarna satt.
   – Är det något speciellt ni studerar för närvarande?
   – Det gör vi alltid, hävdade Lennart. Vårt teleskop har en mycket stor kapacitet, trots att det inte är så stort. Antalet intressanta objekt är dock fler än vad vi hinner med. Vi måste därför prioritera hårt. Just nu har vi full koncentration på den rörliga stjärnan.
   Journalisten såg oförstående ut.
   – Rörlig stjärna? Är inte det ovanligt?
   – Jo, bekräftade Lennart. I alla fall på det här sättet. Den tycks vara på väg åt vårt håll. Avståndet är såklart stort men dess höga hastighet gör att vi kommer att få allt tydligare bilder av den.
   Rickard sken upp. Som om det här var mer än vad han hade vågat hoppas på.
   – Låter som något våra läsare i högsta grad skulle vilja ta del av. Berätta mera.
   Uppmaningen infriades men eftersom forskarlaget ännu inte hade så mycket av konkreta kunskaper gällande själva stjärnan blev den mer allmänt hållen. Om universum och stjärnornas liv.
   Framställningen avbröts efter ett tag av Elias.
   – Vi börjar komma i fas, påpekade han.
   Detta fick Lennart att ursäkta sig.
   – Plikten kallar. Kvällens första informationsbitar ramlar snart in. Men stanna gärna och följ oss.
   Efter att ha sagt detta tog Lennart plats vid sitt skrivbord och fixerade datorskärmen med blicken. Elias stod artigt kvar och pratade med deras besökare. Någon längre stund blev det inte för rätt snart utropade Lennart:
   – Den är ju konstgjord!
   Häpet sökte sig Elias till sin kollega.
   – Vad säger du? Är den konstgjord?
   – Ja, se själv.
   Medan de båda vetenskapsmännen trängdes vid datorn smög sig Rickard upp bakom deras ryggar.
   – Jag tror att det är en dödsstjärna, spekulerade Lennart med spänd röst.
   – Knappast i den här delen av galaxen, menade Elias.
   Rickard dristade sig till att fråga:
   – En dödsstjärna, vad är det för något?
   Svaret kom från Elias och var lugnande.
   – Det är ett massförstörelsevapen byggt av kejsarens rymdarmé. En fasansfull konstruktion som kan förstöra himlakroppar. Fast de finns inte i närheten av oss. Så det är ingen fara.
   – Nu finns det en här, protesterade Lennart. Den ligger redan i skottläge.
   Samtidigt som Elias vred sig mot sin chef för att säga något träffade de första strålarna. Byggnaden exploderade och rasade ihop. Skogar, växter och djur utplånades innan hela planeten pulvriserades. Och det var synd på en så vacker planet. Den var faktiskt riktigt lik jorden. Men jorden låg som tur var i en helt annan del av universum.
Vinnaren är
…..
….
…
..
.
Ett stort grattis till Pär Dunge för hans berättelse där den strålande stjärnan leder storyn framåt.