Vi stämmer träff på Centralen, först vid den så kallade bögringen – även om väl ingen längre kallar den så, det var nog mest ett försök från oss femtitalister att vara roliga – men sedan ringer han och säger: ”Plattform två blir bättre”. När jag kommer fram till plattform två är där tomt, tåget som ska norrut har just gått. Det finns inte en människa i sikte. Men så ser jag bakom en pelare vid plattformens början en liten del av ett rutigt rockskört och svansen på en hund. Det måste vara han. Jag går dit.

Jag tror att min förmodan stämmer, men för att vara på den säkra sidan säger jag med min bästa Doktor Livingstone-stämma: ”Murr Walker antar jag”. Den som jag tror vara Murr Walker är en stor ganska grovt byggd man, iförd trenchcoat och hatt. Han är mörk under ögonen, och förresten inte bara under ögonen utan även över dem, och nu ser jag att han bär en sorts mask. Hunden vid hans sida är en stor schäferliknande varelse, och när jag gör en rörelse som för att klappa den får jag en skarp tillsägelse av mannen: ”Se upp, han är lite instabil.” När jag ser tvivlande ut förtydligar han: ”Det är inte en hund, det är en varg. Och själv heter jag för övrigt Våker och inte Walker.”

Det sista gör mig lite förundrad, men i fråga om namnuttal måste han själv naturligtvis ges företräde så Våker får det bli. Hunden – ja eller vargen då – tror jag mig ändå veta namnet på, så jag frågar: ”Så det här är Devill? Murr Våker nickar bekräftande.

”Nå Murr Våker”, säger jag. ”Har ni min Bingolotto-vinst?”

För ett ögonblick ser han tveksam ut, på gränsen till generad, men säger till slut: ”Inte här. Följ med mig till mitt hotell. Gå fem meter bakom mig. Hotellet är här i närheten.”

Han börjar gå snabbt mot utgången, Devill bredvid, synbarligen alltid beredd att angripa den som på något sätt skulle kunna utgöra ett hot mot hans husse. Jag följer efter ut mot Vasagatan, halvt om halvt förväntande att se en vit häst någonstans, men allt jag ser som påminner om en häst är en rejäl hästblaja, så nyligen placerad på gatan så att det ryker om den. Murr Våker korsar gatan och går något kvarter bort mot Norra Bantorget innan han går in på ett hotell vars namn jag har glömt. Jag ser genom fönstret hur han vant hälsar på portieren, gör en snabb gest med armen bakåt mot mig, säger några ord och portieren nickar. Murr Våker går in i hissen, och jag ser precis hissdörren glida igen, när jag kommer in i hotellobbyn. ”Nr 54”, säger portieren som svar på min outtalade fråga och gör en gest mot hissen. Jag trycker på hit-knappen och 20 sekunder senare står jag utanför hans rum. ”Det är öppet”, hör jag en skrovlig stämma och jag går in.

”Jag kommer snart”, säger Våker. ”Jag måste bara duscha först.” Det är ett ganska stort rum, kanske förresten en liten svit, för jag ser en annan dörr i det rummets bortre ända och jag hör, snarare än ser, någon som håller på att kränga av sig kläder, och ögonblicket därefter börjar vattnet brusa. Jag går bort mot det andra rummet och kikar in. På sängen ligger en trikådräkt med huva i mörkblått, ett par svarta stövlar står på golvet och framför dessa ligger Devill i vad som verkar vara en beredskapsposition och morrar på ett sätt som, om mänskliga mått kunde tillämpas på djur, skulle kunna karakteriseras som irriterat.

Jag backar försiktigt ut till det stora rummet och sätter mig på en stol och väntar. Efter fem-sex minuter slutar vattnet att rinna och kort därefter kommer Våker ut, nu iförd en badrock. Han ser ut att vara i sextioårsåldern och ser överhuvudtaget gammal och trött ut. Hans ansikte är solbränt men runt hans ögon är huden ljusare, i ett fast regelbundet mönster. Äntligen tittar han direkt på mig och räcker fram handen: ”Arne”.

Jag blir lite överrumplad men finner mig ändå snabbt och svarar ”Sixten”.

”Så Sixten”, säger han efter en kort tystnad. ”Vad var det nu som jag kunde göra för dig.”

”Du hade ju min vinst från Bingolotto”, svarar jag, lätt förvånad över att han ställer just en sådan fråga. ”Det var ju därför vi hade stämt träff på Centralen!”

”Bingolotto, Bingolotto…” Han upprepar ordet med lite olika betoning, som för att känna på det, smaka på det, försöka förstå betydelsen. ”Bingolotto. Jo nu tror jag att jag minns. Låt mig höra med min vän …” Så säger han ett namn som jag inte riktigt kan uppfatta men som jag tolkar som ”Göran”. Han ringer upp någon från en ovanlig typ av mobiltelefon som inte liknar något annat som jag har sett, men han får ändå kontakt. Det jag svagt hör från där jag sitter låter dock inte som att han pratar med någon, snarare låter det som om ett trummande, och Arne Våker trummar tillbaka, lyssnar, trummar tillbaka, lyssnar. Efter någon minut avslutar han ”samtalet”.

”Guran vet precis var din vinst finns. Han kan ge den till dig i morgon, idag tycks han vara trött. Han har ju jobbat hemifrån hela den här tiden men jag har skickat ner tre sprutor med Covid-vaccin till honom som han tydligen har tagit. Kan du komma hit igen i morgon?”

”Men”, genmäler jag, ”det var ju ingen särskilt stor vinst det handlade om. Det var ju bara två skraplotter. Varför måste Göran komma hit personligen med dem?”

För första gången ser Murr Våker lite irriterad ut: ”Guran måste ju ge hästen vatten…” han avbryter sig när han ser mitt frågande ansiktsuttryck, ”ja Hero förstås. Hero måste pysslas om. Han står ju i stallet i garaget…”, han ändrar sig snabbt, ”vid Dödskallegrottan. Lär ni er ingenting i skolan i det här landet?”

”Men”, invänder jag, ”Jag förstår ändå inte vad det har att göra med mina skraplotter. Om du verkligen är Bingolotto-ombud så kräver jag att du lämnar över lotterna till mig nu, eller så går jag till polisen.”

Inte för att Murr Våker verkar särskilt skakad av mitt hot, det tror jag i alla fall inte, men han reser ändå på sig, går in i det andra rummet, kommer tillbaka något ögonblick senare. I handen har han två rektangulära pappersbitar som han irriterat slänger på bordet framför mig: ”Ta de här och gå härifrån.”

Jag känner mig lite osäker och även lite skrämd. Devill har också läst av situationen och rest sig och kommit in i rummet, lätt ilsket morrande. Jag tittar i alla fall på det som han lagt på bordet. Det är inte alls lotter från Bingolotto! Det är gamla Trisslotter som dessutom skulle ha lösts in för tre år sedan. Nu börjar jag bli arg: ”Vad är detta? Det här är inte vad jag vann. Ta omedelbart fram mina riktiga lotter!”

Devill kommer fram och ställer sig bredvid sin husse, redo att försvara honom, och i det samma kommer det ur en stor garderob i rummet ut en liten figur som ser ut som om han är klädd för att gå på maskerad. Han är kort som en dvärg, har en bastkjol på sig och på huvudet en rund toppig hatt. I ena handen håller han ett runt rör. ”Göran!” flämtar jag när jag förstår vem det är.

Arne Våker ser nu på mig med en genomträngande blick. Han räcker lotterna till mig, och nu ser jag att det på hans ringfinger på högra handen sitter en ring med något slags ansikte på. Det måste vara den berömda dödskalleringen. Hans ögon följer min blick, och som om han kunde läsa mina tankar säger han: ”Just det, den här kanske du har hört talas om. Välj själv nu om du vill ha lotterna eller inte. Hursomhelst vill jag att du försvinner. Nu ska Guran och jag ha en liten skön stund för oss själva.”

Jag reser mig upp snabbt och går mot dörren, men när jag har kommit förbi Göran anar jag i ögonvrån hur han har vänt sig om och fört röret till sin mun, och ögonblicket därefter svider det till i baken på mig. Jag känner hur kraften i benen överger mig och jag segnar ner och bland det sista jag hör innan jag förlorar medvetandet är Arne Våkers arga röst: ”Kan du inte hålla ditt blåsrör i styr! Det är inte djungeln det här. Nu måste vi ju hantera honom på något sätt.” De går fram till mig, Våker tar tag i mitt ena ben, Göran i det andra, och så släpas jag tillbaka in i rummet med ansiktet ner i marken.

Jag vaknar till liv efter vad jag förstår måste ha varit en lång tid, flera timmar i alla fall. Jag ligger på golvet, antagligen ungefär just där dit de släpade mig. I min dröm just innan jag vaknade flög jag helikopter på ett svårt uppdrag någonstans, och när jag nu är vaken så dånar rummet av Våkers och Görans kraftfulla snarkningar. Jag drar mig till minnes ett gammalt djungelordspråk: ”När Fantomen snarkar tystnar lejonen”.

Jag reser mig till hälften, ser mig lite oroligt omkring efter Devill, men när jag inte ser honom någonstans vågar jag resa mig helt, bara för att ögonblicket senare frysa till is när jag ser Devill resa ragg och blotta sina tänder samt låta höra ett djupt mullrande morrande. Tydligare hade han inte kunnat säga det, ens i en series pratbubbla och jag överger för tillfället planerna på att gå förbi denna halvt förvildade, nödtorftigt tämjda gårdvar.

Arne Våker själv verkar inte ha sovit så tungt, sina ljudliga snarkningar till trots utan han vänder sig om, reser sig på armbågen och ser på mig. ”Jaså du Sixten”, säger han, ”du tänkte smyga ut härifrån utan att säga adjö.”

”Jag blev ju ombedd att gå tidigare”, svarar jag. ”Fast då fick jag ju en pil i baken av Göran. Vad gör du förresten här i Sverige? Skulle inte du vara i Bengali? Och var är Diana.”

Våker gnuggar sig i ögonen och betraktar mig på ett sällsynt grundligt sätt, och det verkar som om han är förvånad över vad jag har sagt: ”Diana, vad vet du om henne?”

Jag rycker på axlarna: ”Bara vad jag har läst i tidningen. Vad mer finns det att veta?”

Våker tycks gå mellan mycket medveten och mycket omedveten. Nu får han det där inåtvända utseendet igen, det som gör att jag får intrycket av att han processar det som jag just har sagt, fram- och tillbaks. Det blir tyst i rummet, en tystnad som Våker slutligen bryter: ”Diana! Hon håller väl på och drar över halva Bandarstammen! När jag reste hit hade hon hunnit med en fjärdedel ungefär. Men jag ska inte klaga. Det måste ju till en ny Fantomen på något sätt och kanske det här kan vara en lösning. Hon och jag har ju inte varit så lyckosamma tyvärr och ämbetet”, han skrattar lätt till åt sitt ordval, ”måste ju fortleva på ett eller annat sätt.”

”Men du har inte förklarat varför du har kommit hit till Sverige”, envisas jag. ”Vad fick dig att lämna de djupa skogarna, och förresten, hur lyckades du få med Devill på flyget?”

Våker blir tyst ett tag: ”Jag blev sjuk och eftersom Diana har släktingar här i Sverige så rådde hon mig att söka hjälp här.”

”Har Diana släkt i Sverige?” Jag har svårt att hålla tillbaka förvåningen i min röst, vilket inte heller undgår Våker.

”Vad är det för konstigt med det? Hon heter ju egentligen Palmér, född på Lidingö, men i tidningarna har man slarvat med stavningen så att det alltid står ’Palmer’. Jävla snobbig familj förresten. Jag besökte deras lilla hydda häromdagen, och det var ju inte precis så att de var glada att se mig, om jag säger så…’Jävla djungelpajas’ fick man höra, fast det var innan jag fick en chans att använda min dödskallering på min numera inte så käre svärfar. Djungelpajas! Ska han snacka om pajas! Nån som går med en vit skjorta och en märkligt färglagd tygbit i en snara om halsen…Hade varit bättre om han hade hängt sig!”

”Är du allvarligt sjuk?” vågar jag mig på att fråga.

”Ä, sjuk och sjuk! Jag är inte speciellt sjuk. Känns lite konstigt ibland i de nedre regionerna om du förstår vad jag menar. Svårt att pinka.”

”Har du träffat någon läkare. Fast förresten har ni inte läkare i Afrika?”

”Skulle väl vara Hassan Ben Ali då inne i Morristown, men hans styrka ligger mer åt det magiska slaget, och går jag till honom slutar det ändå med att jag får söka vanlig läkarvård, så den här gången tänkte jag att jag skulle göra rätt från början för en gångs skull och träffa en riktig läkare. Diana kände någon som kände någon.”

”Och så tog du med dig Göran?”

Ett snabbt leende drar över Våkers ansikte: ”Låt honom inte höra att du kallar honom för Göran. Han heter Guran, och han brukar hänga med mig på mina resor. Känns lite småmysigt om du förstår vad jag menar. Och pygmé, tja det är han väl men det är mest ett mått på hur högt över havet som huvudet är. Bekvämt också att kunna stoppa in honom i en väska.”

Han måste ha förstått att den sista meningen i det han säger förskräcker mig, för han skrattar ett kraxande skratt som övergår i en tretti sekunders pampig hostattack. När han har fått ordning på halsen tittar han på mig och skakar på huvudet: ”Ja, inte när man flyger förstås. Det blir ju fruktansvärt kallt i bagagerummet. På tåget funkar det fint, och på tågen i Afrika räcker med att jag visar dödskalleringen så brukar både Hero, Devill och Guran kunna följa med gratis. Nej, fy fan.” Våker huttrar till. ”Jag behöver en rejäl drink!”

Han halar fram en flaska whisky av märket Johnny Walker och håller fram den för mig: ”Passande märke eller hur?” Han skrattar åt sitt eget skämt. Jag ler artigt. Han tar fram två glas, häller upp en rejäl skvätt och säger ”Skål!” innan jag hinner svara. Det är bara att följa efter.

Whiskyn är god. Han sveper sitt glas i ett drag och fyller genast på båda. När jag tömt mitt andra glas börjar rummet luta betänkligt.

”Hur är det med Djungelpatrullen?” frågar jag, mest för att hålla mig kvar i något som liknar ett samtal.

”Djungelpatrullen ja… Falks idé egentligen”, säger han. ”Han var nere hos oss, skrev ihop något som lät bättre än verkligheten. Det mesta gör det.”

Han häller upp igen. Jag protesterar svagt men blir överkörd.

”Vi går ner till bastun”, säger han och reser sig.

”Men hur var det med Djungelpatrullen?” envisas jag, för är det något som jag alltid har varit lite oklar över så är det hur han blev dess ledare och varför de aldrig fattar det där med brunnen.

”Djungelpatrullen”, upprepar Våker. ”Djungelpatrullen ja. Det där var egentligen den där Falks påhitt, han som började göra en serie om mitt och Dianas liv. Jag hade precis tillträtt som Fantom för farsan hade lessnat och jag tyckte det var lite kul och Guran och hans kompisar var ju ändå övertygade om att det var samma person som de var utsatta för. Då hade jag förresten varit, vad ska man kalla det…”, han ler inåtvänt åt minnet, ”…viceFantom kanske, ganska ofta. Farsan blev väldigt less på slutet. I alla fall så åkte jag in till stan och träffade Falk, han ställde frågor och tog bilder, både på mig och på Diana och Hero. Fast Devill kom han aldrig riktigt överens med så det slutade med att hundjäveln höll på att flyga på honom.”

”Är han en hund? Jag trodde han var en varg” skjuter jag in, lite lätt förvånad.

”Ä”, sa Våker halvt road, halvt irriterad. ”Det ska inte fan tro att det går att tämja en varg. Farsan försökte och hans farsa före honom, men det höll på att gå åt helvete. De bad en hundkennel därnere att i stället avla fram den allra största schäfer som de kunde. Det tog typ 10-15 år tror jag. Fast jag brukar säga ändå att det är en varg. Får folk att hålla sig lugna. Nä, nu tar vi oss en sup till så kan vi gå ner till bastun sen. De har till och med en liten simbassäng.”

Våker fyller åter på våra glas, säger sitt ”skål” och så rinner den starka spriten ner i min strupe. Men nu var det nog i alla fall. En centiliter till och jag skulle inte komma någonstans alls i kväll.

Han reser sig upp, går in i det lilla rummet bredvid det där vi sitter, sveper om sig en av hotellets badrockar och kastar över en till mig också: ”Här, det är enklare att du byter om här uppe.”

Jag reser mig upp på vingliga ben, får av mig mina kläder, kryper in i badrocken och så går vi ner. Jag får hela tiden lov att ta mig i väggarna och jag kan bara hoppas att jag kan komma ner till bastun utan att spy.

När vi är framme går Våker raskt igenom omklädningsrummet, går ut till bassängen och kastar sig i med ett högljutt frustande. Poolen är behagligt sval och det verkar som om den fungerar som en slags återställare, för det mesta av illamåendekänslorna börjar försvinna.

Han simmar raskt bort till bassängstegen, tar sig upp på kanten, tar sin badrock och går in i omklädningsrummet och jag följer strax efter.

När jag kommer upp till rummet har Guran tagit av sig sin bastkjol och sin konformade hatt och håller på att sätta på sig mer civiliserade kläder. Våker själv är inne i det andra rummet men han hör när jag kommer och går ut för att möta mig. Fantomendräkten har han på sig, i alla fall delvis,  men än så länge bara stövlarna och så resten av dräkten förstås, fast upprullad ungefär till höfterna. Han ser sig omkring som om han letar efter något: ”Jaså där är du. Det tog en väldig tid. Hjälp mig att leta rätt på mina pistoler och min dödskallering. Jag måste ha lagt dem på något konstigt ställe.”

Vi hjälps åt att leta. Devill har mjuknat något och övergett sitt tidigare morrande, och efter ett tag får jag till och med klia honom bakom öronen, men pistolerna hittar vi inte. ”Skit!” säger Våker med eftertryck.  ”Jag kan inte åka utan mina pistoler. Leta på.”

Det blir Guran som till slut blir den som hittar dem, inne under Våkers säng. Han har ju tack vare sin litenhet ganska nära till golvet och han kommer triumferande fram med sitt kap. Jag böjer mig ned och tittar vidare på samma ställe, och mycket riktigt, där ligger också Våkers dödskallering. Våker drar upp resten av dräkten på den övriga delen av sin kropp, drar huvan över huvudet och går mot garderoben och hämtar sin trenchcoat och hatt.

”Åker du hem nu?” frågar jag, måhända lite onödigt.

Våker nickar till svar.

”Jag hade velat fråga dig mer om ditt liv och djungeln och det ena med det andra. Kan jag nå dig på något sätt?”

”Kanske blir knepigt”, säger Våker. ”Men åk med mig i taxin ut till Arlanda så kan vi prata på vägen dit.”

Våker, Guran och jag går ut på Vasagatan men just när vi går ut genom dörrarna på hotellet kommer portieren springande efter oss: ”Hr Våker, hr Våker, vad vi ska göra med den häst i garaget?”

Våker stannar till och det verkar som om just denna detalj har blivit bortglömd. Han funderar ett tag, tar så fram en tusenkronorssedel: ”Ta den här som tack för hjälpen och återlämna honom till den här adressen.” Han tar fram ett visitkort ur fickan. ”Hästhyran är betald till onsdag.” Med det går han raskt över gatan innan portieren hinner protestera, och i taxizonen invid Arlanda Express får vi tag i en taxibil som bara är alltför glad att få köra oss ut till flygplatsen.

”Nå”, säger Våker när taxin börjar röra sig genom den sega Stockholmstrafiken, ”vad var det nu du ville fråga om.”

”Egentligen allt” svarar jag. ”Hur är det till exempel att gå med den där dräkten på sig hela tiden. Blir det inte väldigt varmt, och börjar inte folk att undra när du måste ta av dig rocken?”

Våker ser på mig med sitt maskförsedda ansikte: ”Det blir oftast en hel del problem, jo, så är det.” Den sista slängen på meningen lägger han till närmast på ett sätt som för tankarna på ett norrländskt språkbruk, och nu kommer jag på vad som har legat och gnagt hela tiden.

”Hur kommer det sig att du pratar en så obehindrad svenska? Är det Diana som har lärt dig?”

Våker nickar: ”Normalt pratar vi ju bara bandariska när vi är i djungeln, även om jag har lärt Guran en del svenska uttryck, men det stämmer annars. Diana växte upp i Skellefteå men hennes familj flyttade därifrån när hon var tio och bosatte sig på Lidingö.” Bara det att han säger ’Lidingö’ med det typiska surrande ”i:et” tycks trigga någon slags referens till det ”djungelpajas-möte” som han refererade till tidigare, och jag ser hur hans blick stelnar till och hur hans anletsdrag för ett ögonblick blir ondskefulla och hämndlystna. Men det varar inte länge. Snart fortsätter han att berätta, en berättelse som innehåller de mest häpnadsväckande avslöjanden och referenser till saker som jag bara har läst om i serietidningarna från förr.

”Hur var det med piraterna och piratskatten på femtonhundratalet, var det bara påhitt det med?” hinner jag skjuta in.

Våker nickar. ”Allt började egentligen först på artonhundratalet när min farfarsfarfars far slog upp en affär i Morristown. Gubben hade stora problem med inbrott och stölder och infödingarna tyckte med viss rätt att vi betedde oss som en kolonialmakt. Då tänkte han att om han kunde få dem att låta bli att göra inbrott genom att se till att de var väldigt rädda så skulle det vara så mycket effektivare än att komma med polis och jaga bovar typ. Och så skapade han den här fantomen-figuren.”

Snart är vi framme vid Arlanda. Jag går med de två fram till incheckningsautomaten, och han tar fram en stor bag. Han sätter på bagagetaggen på väskan och säger sedan: ”Det var intressant att träffa dig, men här skiljs våra vägar.” Han skakar min hand och han och Guran går bort mot handikapptoaletten. Jag kan dock inte förmå mig till att gå ut ur hallen, utan jag ställer mig en bit bort. Efter fem minuter öppnas dörren till toaletten igen och Våker kommer ut ensam, bärande på den stora bagen, men nu märks det att det är något i den. Så går han bort till ”baggage drop”, lägger upp väskan där och går sedan bort till incheckningsdisken. Jag ser efter honom, nästan utan att kunna avgöra om det jag har varit med om har varit verkligt eller om jag har levt i en hallucinatorisk dröm, men jag har i alla fall träffat och pratat med den man som jag dittills bara trodde existerade i serietidningarnas värld.

På väg ut mot utgången känner jag plötsligt en dov smärta i baken. Jag stannar upp, tvekar ett ögonblick och går sedan in på närmaste toalett. Med viss möda lyckas jag få syn på och dra ut vad som sitter där. Det är en liten pil.

Jag drar ut den och står kvar en stund med den i handen.

 

Ge gärna Bengt hurrarop och feedback på texten i kommentarsfältet!

Har du en text du också vill att vi publicerar, hör av dig till info@dropastory.com