Vi har ett resultat!

Nedan följer de inskickade bidragen och än en gång, stort tack till alla som deltar! Scrolla ner för att se vem som vann :)

Väggen av Conny Danielsson

Skrivkramp är när hjärnan går i strejk, trots att ingen jävel har bett den jobba övertid.

Man sätter sig framför datorn med kaffe, ambitionen känns rationell och entusiasmen upplyftande.

”I dag ska jag skriva!” , hinner man tänka.
I nästa sekund säger hjärnan: ”Jaså, det tror du?”

Det är ungefär där samarbetet mellan dig och hjärnan skiter sig…ordentligt!

Man skriver rubriken.
Raderar den.
Skriver en spontan tanke om det afrikanska landet Djibouti.
”Är verkligen Djibouti huvudstad i Djibouti?”
Byter typsnitt.
Ökar teckenstorleken.
Minskar teckenstorleken.
Ska texten vara överstruken eller understruken?

Efter tjugofem minuter har man tagit reda på svaret, som faktiskt stämmer, kollat av mailen och tagit en ny kopp kaffe.

Det är då man börjar tänka att man kanske behöver inspiration.
Så man googlar.
Vad googlar man då? Att googla på det man BORDE skriva, vore alldeles för rationellt.

Man googlar ”tänker en get att den är just en get?”, tittar på en video om fermentering och läser sedan diverse diskussioner om hur pass övertygade vissa en gång i tiden var att hästen var en frukt.
Plötsligt har en och en halv timme gått.
Du har inte skrivit en rad.
Men du har åsikter i mängder.

Skrivkramp har en märklig förmåga att göra precis allt annat meningsfullt och angeläget.
Plötsligt måste kökslådan organiseras.
Abonnemang måste avslutas.
Barnens kläder behöver tvättas och vikas.
Man börjar överväga ett orimligt dyrt köp till sin fru.
Allt är viktigare än att skriva.

Till och med att skrubba kalkavlagringarna i duschen känns mer relevant att lösa i just denna stund.

Och så kommer lögnen:
”Jag fungerar bäst under press.”
Ja, eller hur din jävla dåre!

Du fungerar inte bäst under press.
Du har bara väntat tills du MÅSTE.

Du kallar det arbetsmetodik,
Andra kallar det ”slappröv”.

Tre timmar före deadline händer det grejer
Plötsligt flyger det meningar, sammanhängande meningar i drivor.
Till och med ens föräldrar hade varit stolta.
Kanske ingen perfekt text, men så länge det finns något att korrigera så finns det i alla fall något.

Den behöver inte ha Nobelpriset i litteratur.
Men nu är du igång.

Skrivkramp handlar sällan om att man saknar idéer. Det handlar om att man kräver att första meningen ska vara briljant.
Man vill att den ska slå läsaren i ansiktet med en perfekt kombination av intelligens och ärlighet, precis som en piskande pannkaka.

Problemet är perfektionismen. Den där nitiska inre redaktören som sitter med armarna i kors och tjurar:

”Det där var inte särskilt bra, va?”
”Kan du inte bättre än så?”
”Min brorsas 4 dagar nyfödda dotter hade fan rapat ut något bättre än det här.”

Det är första meningen, inte Bibeln.

Låt den vara så dålig att du helst vill låsa in den i ett förråd och hävda att en get skrivit det.

Skrivkrampens verkliga trumfkort är att den har så lätt att hävda att en text är platt-kass.
Den lyckas få en vuxen människa med hyfsad utbildning, F-skatt och åtminstone någon form av vettig retorik att betrakta ett blinkande streck på en skärm som om det vore en sanningstörstande förhörsledare.

Skriv.
Skriv om Dunning-Kruger Effekten.
Stava fel.
Skriv något pinsamt om dig själv
Skriv:
”Jag är nästintill orimligt bra, men Djibouti låter för jävla spännande.”
There you go!

Nu har du skrivit en mening.
Sedan skriver du en till.
Och en till.
Till slut har du en text.

Det är mer än skrivkrampen någonsin lyckades producera.
Förutom en välorganiserad lista över saker du kanske/borde/vill göra istället.

 

Prokrastineringsmästare av Lena Posselwhite

Texten skriver sig inte själv, försöker jag intala mig för sjunde gången, medan jag stirrar på en blank sida i ett nytt dokument på min laptop. Jag skriver mitt namn i sidhuvudet, men jag raderar det nästan genast. Sedan skriver jag ”Text text text” i fet stil överst på sidan, som om det vore titeln på texten som vägrar bli skriven. Även detta raderar jag. Det är ingen idé att skriva dit någonting som inte är den faktiska text jag ska skriva. Det rör sig om en fiktiv text. Det borde inte vara svårt; det är ju bara att hitta på. Fjorton dagar har jag haft på mig, och det borde ha varit gott om tid. Innan jag börjar ska jag bara… prokrastinera. Igen.

Jag har just blivit nekad medlemskap i Internationella prokrastineringsförbundet, och jag förstår inte varför. Är det någon som är mästare på prokrastinering är det ju jag. Min första impuls är att bombardera förbundet med mail, men det går ju inte. Här måste prokrastineras mera! Bra, det ligger precis i linje med det jag ändå var på väg att göra. Vänta nu lite, vad var det egentligen jag skulle göra? Skriva min text, vilket jag försökt men totalt misslyckats med. Hur skulle det vara om jag gick ut en sväng för att skaffa mig inspiration? Ibland när jag är ute och promenerar får jag mängder av kreativa idéer. Så var det i alla fall förr.

När jag sitter på bänken i hallen och ska till att snöra på mig skorna får jag syn på att det står alltför många par skor på hallgolvet, och de står i en enda röra. Det är lika bra att ta tag i det meddetsamma. Alltså röjer jag, ställer in flera par skor och kängor i garderoben och ställer resterande par snyggt och prydligt på golvet. Sådär ja! Jag höjer blicken och ser att hatthyllan är i samma kaotiska skick. Bort med sommarjackor och -hattar. In med dem i garderoben! Nu är det höstjackor som ska fram. Och handskar. Och mössor. Inget av det hittar jag. Allt måste ut ur garderoben och organiseras om! Det måste gå att hitta sådant man behöver. Efter en och en halv timme är jag äntligen – nästan – tillbaka där jag började. Återigen sitter jag på bänken i hallen, och den här gången kommer jag faktiskt ut genom dörren.

Yttertrappan består av tre ynkliga trappsteg, men den har tyvärr ingen ledstång. Arkitekten tyckte väl att det inte borde vara någon konst att ta sig ner för så få trappsteg. Som min man brukar säga: ”Ner kommer man alltid.” De två första trappstegen går bra, men på det tredje och sista tappar jag balansen och faller handlöst. Jag landar mjukt på gräsmattan – eller jag borde kalla den mossmatta egentligen, för den består av tre fjärdedelar mossa, en knapp fjärdedel gräs och resten ogräs. Jag ligger kvar en stund och känner efter hur det känns i kroppen, men jag tror inte jag har brutit något annat än självkänslan. Skamset smyger jag in igen. De där övningarna som fysioterapeuten gett mig – de som ska hjälpa mig att öva upp balansen igen – har bara blivit liggande. Jag förbannar min ålder; det ska tusan själv vara fyllda 60! Kroppen är inte som den har varit och inte huvudet heller. I samma takt som kroppen förfaller , blir huvudet allt tommare. Minnet och koncentrationsförmågan försvinner.

Ungefär en halvtimme spenderar jag på att googla ”Hur kan man bromsa hjärnans åldrande?”. Det står bland annat om hur viktigt det är med motion (det gick ju inte alls idag), god sömn och en näringsrik kost. Alltså går jag och lägger mig och försöker sova en stund. Det går inte så bra för jag ligger och tänker på texten jag ska skriva, på att det inte blev någon promenad och på vad jag ska äta till middag, och jag känner lite panik över att jag inte har någon mat i kylskåpet. Jag måste iväg till affären och handla; alltså jag reser på mig och går och snör på mig skorna igen. Idag får jag gå och handla istället för att ta bilen. Då slår jag två flugor i en smäll. I alla fall nästan. Maten måste fortfarande lagas, och texten måste skrivas.

På väg till affären möter jag tre hundar och två änder. Jag funderar på om jag ska skriva något om djur. Väl inne i butiken blir jag irriterad av att det står folk i vägen mitt i ingången. De står där och snackar som om himlen ramlat ner, som om det hade hänt något sensationellt. Men det är väl skvaller som vanligt. Jag tränger mig förbi och tänker bara rycka åt mig en köttbit, potatis och grönsaker, men jag hinner inte långt innan någon stoppar mig och vill prata. Jag försöker värja mig, säger att jag har bråttom och ska iväg och jobba, men vederbörande följer efter mig, fortfarande pratande, nästan ända fram till kassan.

Jag betalar och försöker skaka av mig obehagskänslan efter allt prat som skavt i öronen. På hemvägen funderar jag över gamla franska fabler och hur man kan låta olika sorters djur representera det sämsta hos vissa individer. Det kanske är något sådant jag ska skriva. En text från Tolvshillingsoperan kommer för mig, och jag nynnar: ”Und der Haifisch, der hat Zähne…”

När jag kommer in googlar jag Tolskillingsoperan och försöker lista ut varför de har ersatt tre med tolv när de har översatt Die Dreigroschenoper till svenska. På engelska heter den ju The Threepenny Opera. Där har de bara använt en annan sorts mynt, inte bytt ut siffran. Jag hittar inga svar.

Eftersom jag ändå redan sitter vid datorn kollar jag deadline igen. Redan imorgon bitti!? Fast nu vet jag åtminstone vad jag ska skriva. Jag kommer att bli tvungen att sitta uppe hela natten. Vad ska man med deadlines till om man inte ska dö på mållinjen?

 

Inre kritiker av Elin lindholm

Hej! Jag måste tyvärr meddela att jag inte längre kan jobba som din inte kritiker. Jag måste medge att jag verkligen har försökt men det går inte.

Minns du den där gången du tänkte börja skriva, du öppnade datorn och ett nytt vitt dokument.

Men du kom på att du behövde duscha? Såklart, man kan inte sitta hemma i sitt eget rum och skriva på en dator när man känner sig lite ofräsch!

Innan du hann in i duschen behövde du slipa lite på spacklet du hade haft för att laga något hål igår kväll. Sen var de maten också, lunch är viktig annars orkar man ju varken skriva eller duscha. Så du åt. Av mat blir man trött, du somnade. När du till slut vaknade till liv och lyckats pallra dig in i duschen fastnade du där i 30 minuter funderandes på hur man löser alla problem i världen. Krig, svält, fattigdom. Såklart du kan lösa allt de under en 30 minuters dusch!

”Juste fan jag skulle skriva lite”. Ut ur duschen, handduken runt kroppen sittandes på toalocket. En notis om en rolig TikTok ploppa upp, du fastade ytligare 20 minuter tittandes på folk som faktiskt skriver böcker. ”Juste jag ska skriva skriva skriva”.

Tror du att de blev nån skrivning? Det blev det inte. Varken den dagen, dagen efter eller på hela veckan om vi ska vara helt ärliga.

Om jag varit psykolog hade jag diagnostiserat dig med ADHD, eller juste du har redan träffat en sån. Men du ville ju inte ta tabletterna som skulle hjälpa dig. ”Jag tappar min fantasi. Men vad är en livlig fantasi till för om du aldrig får ut den ur ditt huvud?

Eftersom jag bor i ditt huvud ser jag din fantasi varje dag, och jag blir helt slut. De bara snurrar o snurrar olika rubriker, idéer, punkter.

Idé 1: Skriv en biografi. Eller vänta jag måste skriva något innan jag skriver en biografi annars kommer ingen vilja läsa min biografi. eller jag kanske kan bli TikTok kändis och då skriva en biografi och sen en riktig bok?

Idé 2: fan den glömde jag precis

Idé 3: jag älskar dystopier en sån borde jag skriva

Idé 4: jag kanske ska öppna en bokaffär

Idé 5: om jag bara inte hade skrivkramp hela tiden hade jag nog vunnit ett Nobelpris

Jag tror inte att du har skrivkramp, jag tror bara att du har en extremt välutvecklad förmåga att göra precis allt utom att få ner dina tankar på ett papper.

Och vet du vad, tillbaka till min uppsägning, jag slutar. Inte för att du inte har bra idéer utan för att jag är trött på alla idéer som inte kommer någonvart. Sen kommer jag såklart tillbaka så fort du fått ner något på pappret och då kommer jag kritisera det tills du inte lyckas skriva något igen på ganska länge. Det känns väll ändå bra? Vi hjälper varandra. Du svävar iväg och jag stoppar dig. Men kom ihåg, försök skriva något igen, så jag kan få tillbaka mitt jobb.

För de värsta som kan hända är väll att du aldrig skriver ner den där bra idén?

Juste en sista sak innan jag säger hejdå, du behöver verkligen duscha!

 

På hedersord av Therése Gustavsson

Nämen, ett BARR! Vad är det mitt öga skådar på laminatgolvet? Dags att kasta sig över snabeldraken igen. Att skriva eller inte skriva – det är frågan. Nej, jag skriver inte. Jag dammsuger ju. Ha! Ja, just det.

Puh, det tar på krafterna att städa. Jag tror att jag bestämt är värd en kvart i soffan. Trekvart? OK då. Låt gå för den här gången. I morgon, då ska här i alla fall skrivas så att tangenterna smattrar. På måndag definitivt. Det lovar jag på heder och samvete…

 

Brev till förlaget av Johanna Samuelson

Kära FF Förlag,

efter ett antal brev från Er sida känner jag mig härmed tvungen att i skriftlig form respondera på de obevekliga och andefattiga angrepp på min produktivitet som författare vilket FF Förlag har framfört i en allt mer eskalerande form av passiv aggressivitet.

Jag hoppas att FF Förlag är medvetet om att tiden jag tillbringar med att avskärma mig från Era brev, samtal och elektronisk kommunikation stjäl värdefull tid från att färdigställa Mjölkpigans äventyr i adelsstallet del två. Jag förstår mycket väl att lockelsen att återigen få ta del av mjölkpigan Ulrikas, eller Ullis som hon så kärleksfullt kallas av sina anhängare, i lika mån erotiska som häpnadsväckande liv är stark, men uppenbarligen har FF Förlag inte läst Kafkas verk för då hade förlaget blivit varse om den absurda situation som uppstår när denna hyperfokus på mig och mitt författarskap, som liknar någon slags förföljelsemani, hindrar mig i mitt konstnärskap och därmed färdigställandet av Mjölkpigans äventyr i adelsstallet del två!

Att författaren de senaste två åren drabbats av personligt drama på närmast shakespeariansk nivå antar jag att FF Förlag, som det kommersiellt drivna företag det är, inte bryr sig om. Ändå när jag ett minimalt hopp om att det bakom FF Förlags skarpt kapitalistiska fasad göms ett uns av förståelse och respekt för oss sköra konstnärssjälar. Jag gör därför ett försök att redovisa för infernot som varit mitt liv de senaste åren.

Det började med att Hamlet dog. Det är ingen överdrift att säga att en sådan personlighet och utstrålning inte har skådats i detta land sedan Gustav Vasa. Han må ha varit en simpel Cricetulus griseus, eller dvärghamster för de av er som inte behärskar latin, men han hade ett hjärta som ett lejon. Hamlet slogs hjältemodigt med ormvråken som slet upp honom med sina grymma fågelklor från lekhagen jag hade byggt åt honom på gräsmattan, fäktade våldsamt med sina trubbiga små tassar i ett försök att fälla ut sina obefintliga klor. Men förgäves. Till och med FF Förlag känner kanske åtminstone ett styng av medlidande för denna enastående gnagare och för författarens krossade psyke vid åsynen av ormvråken som lyfte mot himlen med Hamlet dinglande i klorna som en hårig ugnsvante.

De buckliga fläckar som täcker delar av det här brevet är alltså inte vodka utan tårar för Hamlet, den våldsbortförda hamstern. Jag vill samtidigt passa på att påpeka att jag på intet sätt uppskattar FF Förlags ”diskreta” förfrågningar om mina alkoholvanor. Hemingway drack också och hans förlag hade minsann inga synpunkter på det, och för att vara helt uppriktig så tycker jag att han snarare borde ha uppmuntrats till högre alkoholkonsumtion eftersom det med all säkerhet hade förbättrat den torftiga litteratur Hemingway lyckades producera under sin livstid.

Nåväl, dagen efter Hamlets jordsättning drabbades jag av böldpest. Att det var böldpest var ställt bortom all tvivel eftersom jag, trots feberkramper och en kropp täckt från topp till tå av roséfärgade leopardfläckar, gjort grundliga efterforskningar i min fyrfärgsillustrerade vårdbibel Läkemedelindustrins Annal från 2003. Eftersom jag enligt Annalen inte hade mer än några timmar kvar att leva, beställde jag en ambulans. Ambulanspersonalen hade, när den äntligen kom, oförskämdheten att ifrågasätta Annalens doktrin och påstod att den paddliknande struktur min hud hade antagit berodde på värme, inte böldpest, och lämnade mig åt mitt öde. Nu var goda råd dyra. Men livsgnistan är stark och genom febril tankeverksamhet kom jag på att man på den afrikanska kontinenten använt kininet i tonic water för att bekämpa malaria. Jag funderade på om en liknande metod vore möjlig för böldpest. Med mina sista krafter blandade jag därför till en rejäl gin och tonic, frossbrytningarna hjälpte till att skaka tinkturen. Och hör och häpna, efter fyra muggar av detta livselixir började jag långsamt återvända från de döda! FF Förlag gläds säkert med mig när jag säger att jag, efter snart ett års självmedicinering, nästan är helt återställd och att jag återfått min släta, alabastervita hy, väl så viktigt inför framtida boksigneringar för Mjölkpigans äventyr i adelsstallet del två.

Jag vill inte tråka ut FF Förlag med långrandiga utläggningar om när meteoriten landade på garageuppfarten och köket brann ner, eftersom det i den oinsattes öron må låta som ursäkter för varför Mjölkpigans äventyr i adelsstallet del två fortfarande inte är färdigställd. Men jag vill med detta brev försäkra FF Förlag om att den hett efterlängtade romanen med all sannolikhet kommer att skrivas klart tack vare författarens järnvilja och jävlaranamma och ber om förståelse för att författaren, efter hjälten Hamlets död och svår sjukdom, har drabbats av viss skrivkramp.

Med detta brev sträcker jag generöst ut en hand till FF Förlag. Jag är av naturen optimistiskt lagd och väljer därför att tro att FF Förlag bryr sig om sina författare och att förlaget ser de tvåhundratusen kronor som författaren fått i förskott för Mjölkpigans äventyr i adelsstallet del två som en investering. Jag är dessutom villig att ta emot ytterligare en donation från Er sida för att kunna färdigställa Mjölkpigans äventyr i adelsstallet del två. Det torde vara en enkel sak för ett sådant anrikt, med betoning på rikt, förlag att bidra med ytterligare några hundra tusen för att uppmuntra en av sina mest älskade författare.

Er alltid,

Anastasia von Gyllentrut

 

SENIORER av Caroline Baptista Axelsson

SENIORER
Otrevliga ord. Varifrån kom orden? Från kylan som trängde sig in genom det öppna fönstret? Från smärtan som inte gav vika? Eller av de planer som aldrig blev verklighet? Det fanns inget enkelt svar. Minnet splittrades ibland och spred ut sig i en enorm mängd ilska.
Saknade han henne? Förmodligen inte. Det kunde ske någon gång att han tänkte på de kvällarna han hade väntat på henne – han låtsades sova men såg när hon kom in, slängde handväskan i ett hörn, sparkade av sig skorna, kastade sig på soffan och beklagade sig över att jobba som sjuksköterska. Alltid samma ritual…
– Vilken skitdag! Brukade hon säga utan att titta på honom.
– Kom o lägg dig hos mig! Kunde hon skrika om inte hon var för trött. Och han, trots ledan, var alltid redo att gå vilse i hennes lya…
KÖTTETS NJUTNINGAR DÖLJER GÅSHUDEN. KÄNSLORNAS TUMULT UPPVÄCKER DÖDA UNDER EN KORT MINUT.
∞∞∞
Om hon hade varit uppriktig. Om hon hade varit uppriktig skulle de varken ha gift sig eller grälat. Aldrig separerats, aldrig gått tillbaka till varandra och inte heller hatat varandra! På den tiden var de unga och hade bråttom – hon hade väldigt bråttom och ville få barn utan att förstå att livet bör levas i småbitar som om det vore en frukt – en frukt vid den sista måltiden.
Nu var hon död och han var gammal. Det doftade mögel, förlorade minnen och slitna möbler. Änklingen sträckte ut händerna och letade efter ett blankt papper. Han skrev: Jag försöker rädda det förflutna, men utan henne. Jag försöker rädda det jag kunde ha levt, men utan henne. Jag har en unken tillvaro men fortfarande kan jag börja något nytt. Jag slänger ut möblerna! Hur långt in kan man se i sin egen existens utan att ge upp?
∞∞∞
En ny granne hade flyttat in, en äldre dam och hennes hund. Hon verkade trevlig och harmonisk. Hade också hon kommit för sent till livet? Undrade han. Änklingen hade läst någonstans att seniorlivet kunde vara en behaglig dvala där dynamiken flödade som den ville. Allt som tidigare hade gjorts var nu ogjort och löftena behövde inte längre uppfyllas! Hurra! Varför då inte bekanta sig med grannfrun?
– God dag på hunden, sa änklingen en morgon.
– God dag på grannen, svarade frun.
– Bor frun ensam med sin hund?
– Ja. Jag är änka.
– Jag är änkling. Får jag fråga, hur minns Ni er man?
– Precis som vid hans begravning – vackra ord strömmade ut över honom. Stark, storsint, perfekt älskare, underbar far och make… Men det perfekta hade det ändå varit om kistan hade öppnat sig och han hade kommit ut därifrån till SAMMA liv… Tack o lov inte!
Båda skrattade högt och tystnade i varandras blickar – den stunden då man känner sig levande utan att frukta ett gnällande eko.
ÄVEN OM LIVET KOMMER SENT BEHÖVER DET INTE ÅKA HEM TIDIGT.

 

Tvingad att skriva av Annika Sjögren Arvidson

Jag tycker om att skriva. Jag har faktiskt blivit publicerad, flera gånger i tidningar och i några antologier. Jag älskar att skriva, att delta i tävlingar. Just nu ska jag skriva en novell till en tävling. Den kom ut i februari, nu är det i början av augusti och deadline är 31 augusti. Jag har en idé, den är bara att skriva ner.

Jag lever inte på mitt skrivande. Min familj, bestående av man och två hemmavarande tonårsbarn, är mycket förstående för att jag behöver få tid för att skriva. Vi har en sommarstuga som vi åker till så ofta vi kan. Under semestern stannade jag hemma en vecka för att skriva, medan familjen målade sommarstugan. Jag skrev en hel sida. Jag rensade garderoben, putsade fönster, något som jag avskyr. Men de var verkligen smutsiga och ser man ut på världen får man inspiration. Jag läste det som jag skrivit. Det var inte bra, inte ens lite bra. Jag raderade allt. Jag behövde tänka på något annat och storstädade badrummet.

När jag kom till sommarstugan frågade mannen om mitt skrivande hade gått bra.

”Jag skrev en hel sida”.

Informerade inte om att jag även raderat sidan.

”Du kan sitta på verandan och skriva lite medan jag lagar middag”, säger han.

Verkligen förstående och visst kan jag skriva, om vad?

Jag slår mig ner på verandan och skriver, vilket flow. En och en halv sida. Jag känner mig nöjd och läser igenom det. Det är så dåligt att jag rodnar. Varför skriver jag? Jag raderar allt.
Vid middagen sitter vi och talar om lite allt möjligt. Familjen har verkligen jobbat på under veckan, hela sommarstugan är målad, flaggstången är lagad och den stora gräsmattan är klippt. De hann inte måla uthuset för det regnade ett par dagar.

Vad är det för fel på min idé? Ska jag hitta på en ny? Men jag hinner inte få en ny idé för då blir inget skrivet, det blir det ju uppenbarligen inte i alla fall. Om jag bara sätter mig ner koncentrerat kommer det att gå. Jag går upp tidigt imorgon och skriver innan frukost.
Jag går upp tidigt och sätter mig på verandan igen. Stolarna är bekväma att sitta på och det är trevligt att kunna titta ut i trädgården. Precis när jag ska sätta mig kommer en lite fågel flygande och då ser jag att vattnet är slut i fågelbadet. Jag går ut och fyller på vatten. När jag kommer in igen ser jag att det är en hel del visset på pelargonerna som står i verandans fönster, så kan det inte vara. Det stör min koncentration. Nu, nu ska jag skriva. Jag har en titel. Jag skriver in titeln i mitt numera tomma dokument. Vilken bra titel. Jag sparar dokumentet. Då hör jag ett jamande, glömde visst stänga verandadörren, grannens katt har kommit in. Han ser hungrig ut. Vi går ut i köket för att se om det finns något han kan tänkas tycka om. Efter en del letande hittar jag en burk med sardiner, som jag öppnar. Det faller i god jord. Jag gör honom sällskap medan han äter. Så hör jag ljud från övervåningen. Familjen håller på att vakna. Jag rusar ut på verandan för att skriva. Jag hör hur familjen kommer ner, medan jag stirrar på min fantastiska titel. Jag hör sonen hojta:

”Kan vi inte äta frukost på verandan?”

Jag går ut i köket.

”God morgon!”, säger mannen och pussar mig på kinden. ”Har du skrivit?”

Jag nickar. Jag har skrivit en titel tänker jag.

Dottern kommer rusande:
”Mamma, förlåt! Jag skulle flytta på din dator och jag har raderat allt utom titeln”.

”Ingen fara. Jag har det mesta på annat håll, det går att lösa”

Jo, mycket har jag helt ostrukturerat i huvudet.

Familjen återvänder till stan. Jag ska vara kvar några dagar, för att få skrivro.
Varför kan jag inte få ner mina tankar i ett konkret dokument?
Jag sätter mig åter på verandan, startar dator, nu ska det ske. Knappt något batteri kvar. Det finns inget eluttag på verandan. Jag börjar leta efter förlängningssladdar. Jag letar i huset, i garaget och i uthuset, som inte är målat och här står det färgburkar. Med en kort lunchpaus blir uthuset helt klar i början av kvällen.
Dagen efter är datorn laddad. Jag snubblar till på trasmattan i hallen på väg till verandan. Den är smutsig. Jag kontrollerar alla husets trasmattor och fyra av dem behöver verkligen tvättas. Lika bra att göra det en dag när solen skiner, som idag, så de torkar.

Jag talar med mannen i telefonen.

”Jag kommer ut i helgen, så kan jag få höra vad du har skrivit”, säger han.

”Mm”, svarar jag.

Nu måste jag verkligen få ner det jag har i huvudet i ett dokument. Det är pinsamt om jag inte har något att läsa upp. Han och barnen som varit så hänsynsfulla och gett mig så mycket tid för skrivandet.
Då händer det. Jag skriver första meningen, både en titel och en första mening. Bara 5 399 tecken kvar, hurra!

På kvällen kommer min man. Vi lagar mat tillsammans och sitter och äter vid levande ljus och det är så trevligt och då frågar han:

”Får jag höra nu, vad du har skrivit?”

”Jag kan det utantill”, svarar jag.

”Har du så gott minne?”

Bara att erkänna.

”Jag har en titel klar och en första mening. Jag har slängt två och en halv sida. Min idé är bra, men jag får inte ner den”.

Så var det sagt.

”Men du har målat uthuset och tvättat mattor. Kan det vara så att du är helt ofokuserad?”

”Kan vara så”.

”Nu gör vi så här. Jag låser in dig i gästrummet. Där finns en säng, ett bord och en stol, inte så mycket som distraherar. Jag kommer ibland, om du behöver gå till toaletten och jag släpper ut dig för måltider, är det ok? För du vill ju skriva”.

”Ja, det är ju det jag verkligen vill”.

 

Sicken tragedi av Sofia Skogsvilde

Torsdag, ett steg från Fredag och ett kliv närmare Lördag. Tors dag, regn och rusk men ingen åska. Asaguden är synnerligen inaktiv, kanske har det sörplas för mycket mjöd uppe i Valhalla med kreti och pleti. Måhända sover den stridslystna guden ruset av sig till Odens stora förtret. Men hur tusan kunde torsdag räknas som dag fem förr i världen? Var alkoholen boven i dramat även där? Torschd’a, ja med det uttalet är det full möjligt. Ögonen vandrar vidare över Wikipedia sidan. Informationen lagras tillsammans med vetskapen om guldfiskar, vars minne är betydligt längre än tre sekunder. Men vad tusan är en bjära? Ett underligt ord som avslutar en sammanfattning om veckodagens magiska egenskaper enligt den lite dammigare folktron. Ett klick med musen.
”Jaha, mjölkhare eller puke.” Hjärnan fattar noll, dags att gräva djupare i kunskapsträsket.
En hare, en katt, fågel eller ett nystan. Djur som spyr upp komjölk är nog så underligt men ulltråd runt katthår och blodritualer, tankarna snurrar av all ny information. Kan en bjära även stjäla fulla mjölkförpackningar? Och kan ketchup användas istället för blod och fungerar en fjäder lika bra som lurvig päls? Fast ska den stackars bjäran verkligen bli kriminell för att en annan har ont om kronor, det känns lite magstarkt.

Ketchupflaskan ställs tillbaka in i kylen. Tankarna maler på om livsmedel, lite mat i magen är nog en bra idé när A4 arket ekar lika tomt som igår. Pannkakor stryks från menyn, mjölken är ju slut. Burken med soldatens ärtsoppa ser tragisk ut längst inne i skafferiet, som om den vore Shakespeares Hamlet,
”Att vara eller icke vara, det är frågan. Är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller att ta till vapen i ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt?”

Bleckplåtsburken vägrar att svara, kanske hade det varit bättre att rikta frågan till Bullens pilsnerkorv istället? Gubben på etiketten hade kanske vågat tala ur skägget om han inte varit så förbaskat slätrakad. Men stilig är karl med fluga och kostym, en riktig direktörstyp. Nåväl, se där, ärtsoppan gick ut 2022. Tystnaden bryts av magens klassiska toner. En idé kläcks likt en kyckling lagom till påsk. Raska steg till datorn. Hjärtat slår intensivt. Fingrarna darrar när de möter tangentbordet.
”Den utsvultna ordkonstnären hörde…” där tog det stopp.
Utanför fönstret nallar naturens lurviga akrobat nötter från hasselbuskarna.
Ordet hörde raderas och bytas ut till, ”såg…”
Såg vadå? Något på ytterdörren? Ett gapande hål av Mjölner och en inskription? Runskrift måhända från en askalas full Tor.

*ᛒᚬᛘ ᚼᛅᚱ ᚢᛅᚱᛁ ᚼᛁᚴᚴ Åᛋᚴᚼᚴᛅ
*Bom här vare, hick, åschka

Det fladdrande blåljuset från skärmen torkar ut ögonen.
”Skräp!” Den inte kritikern som alltid vaknar till liv ger kroppen instruktioner att dunka pannan ner i tangentbordet.
Bnsödtiudb, bhrobnöo, jhtrydft. Resultatet är varken vikingaskrift eller hieroglyfer. Mästaren från Tudortiden gråter i sin grav. Hjärnan analyserar de nyskapande orden,
”Uttrycksfull visdom?” Tarmarna håller inte med, de tycker som rövhålet att allt är skit. Den utsvultna ordkonstnären som varken hör eller ser vandrar runt på det vita pappret utan mål i livet likt Hamlet innan mötet med faderns vålnad, sicken tragedi.

 

Mitt märkliga liv av Andreas Lantz

Jag sitter framför datorn och surfar runt i vanlig ordning. Det är Söndagmorgon och jag borde städa huset. Här ligger högar av dammtussar och gammal råttskit lite överallt. Råttorna har jag drivit ut från lägenheten med lite gift men lämningarna är kvar. Fönsterna ser ut som en grusstorm drivit förbi men jag bryr mig inte. De har aldrig blivit putsade men det är inget som bekommer mig. Jag har bott i lägenheten sedan den byggdes för 20 år sedan och jag trivs här trots allt. Framför allt gillar jag min dator och den snabba uppkopplingen. Nätporr är min grej framför allt. Jag älskar lesbisk sex framför allt. Att vara en man som älskar lesbiska kvinnor är problematiskt men jag har faktiskt klätt mig i kvinnokläder. För att locka flator men det funkar sällan. Jag kan prata med fjollig röst men mitt adamsäpple är ett problem. Jag får nöja mig med att glo på lesbiska tjejer på nätet i stället och det är ofta det jag gör på fritiden. Jag har talang för att skriva och jag funderar på att skriva en roman men jag blir aldrig färdig till det. Jag har skrivit lite tantsnusk men jag kan aldrig fullborda något. Porren tar för mycket tid. Mina lustar styr mig och det gillas. Jag jobbar som biljettkontrollant på bussar och det yrket passar mig. Man kan vara rätt slapp och ändå behålla sin tjänst. Jag kollar bara vissa passagerare. De jag kollar är i regel vackra unga tjejer. Jag ser det som att jag slår två flugor i en smäll. Jag flirtar och arbetar samtidigt. Hittills har det inte funkat men jag ger inte upp så lätt. Så småningom kommer jag att få en tjejs nummer med allt vad det innebär. Mina kolleger gillar inte när jag raggar men jag bryr mig. Jag frågar likväl efter tjejers nummer när jag kollat deras färdbevis.

Läget är märkligt för min del. Vissa kanske undrar hur jag kan gilla mitt liv som det är nu men jag bryr mig faktiskt inte. Jag är rätt tjock och ful och 40 bast. Mitt utseende struntar jag i. Jag liknar en gammal tomte enligt vissa men jag bryr lagom. Mitt gråa skägg och kala skalle är ingen höjdare men jag lever i min egen värld oavsett. Just nu glor jag på några flator som gnider sina vulvor mot varandra på en äng. Pornhub är en sida som jag älskar. Där finns allt. Visst känner man stanken från råttlämningarna i lägenheten men jag bryr mig inte. Ringer min mobil svarar jag inte. Inget får störa mig. Jag känner mig som en tjej med en snopp ibland. Man förstår faktiskt varför vissa lesbiska tjejer vill har ett manligt könsorgan. Det är faktisk kul att ha en penis även om man känner sig som en kvinna. Det är kul på samma sätt som det är kul att fnittra med en feminin röst när man är man. Av någon anledning vill jag städa just nu. Det är precis som att något inom för mig att göra det. Det blir till att gå till skåpet där dammsugaren står. Jag tar fram den gamla dammtäckta maskinen och sladden dras ut från vindan. Snart sätter jag i sladden i väggen men det går inte att starta dammsugaren. Onknappen är helt täckt av damm och den tycks faktiskt ha slutat fungera. Det är precis som att den fastnat på grund av att jag aldrig tryckt på den. Märkligt men det blir till att ställa tillbaks dammsugaren i skåpet. Det blir till att återgå till nätporren. Stanken i lägenheten är sanslös men jag har vant mig. Jag blir inte färdig till någonting nuförtiden. Laga mat orkar jag aldrig. Det blir färdigmat alltid. Man kanske tycker att jag inte gör någonting vettigt när jag inte jobbar men det stämmer inte. Vissa saker gör jag och en sådan sak är att leta tjejer på nätet. De nappar dock sällan men jag bryr mig inte. Nätporr är roligare ändå. Visst har jag haft sex med vanliga tjejer men det var i tonåren de. Jag hade inget internet då i heller. När jag fick tillgång till WWW och en bra uppkoppling blev detannorlunda. Jag kan bara sitta inomhus och göra det jag tycker om bäst. Så fort jag slutat jobba åker jag hem till min dator alltid. Socialt umgänge är inte min grej.

Mina kolleger känner inte till mitt liv och hur de ser ut i min lägenhet. Mina föräldrar är döda sedan länge och jag inga syskon. Visst har jag släktingar men jag umgås inte med dem. Min lägenhet har jag inte visat för någon. Jag vågar inte likväl blir jag inte färdig till att städa. Allting i lägenheten är skitigt. Framför allt köket och badrummet. Även om jag inte lagar mat så är det smulor och matrester överallt. Jag plockar inte upp något. Visst drar resterna till sig flugor, mjölbaggar och tidigare även råttor men jag bryr mig. Lägenheten ligger dessutom I Kroksbäck i Malmö och här är lite skitigt överallt dessutom. Här är uteliggare och skumrask överallt nuförtiden. De skiter ner snabbare än någon kommunalarbetare hinner städa upp efter dem. De slänger flaskor och skräp överallt och de pissar och skiter på gatan också. En av uteliggarna gör det åtminstone. Den äckelgubben bor precis utanför mitt hus på sommaren. Han sover på en bänk i regel. I hans situation kommer jag aldrig att vara. Jag är för seriös för det och jag kommer aldrig att bli sparkad från mitt jobb.

Ett par minuter senare öppnar jag posten som utgörs av 2 brev. Ett brev kommer från hyresvärden och där står att jag blir vräkt på grund av obetald hyra i det andra står det att jag uppsagd med omedelbar verkan från mitt jobb som biljettkontrollant. Tydligen kan jag att hamna i samma situation som gubben utanför ändå. Blir man inte färdig till något vettigt får man betala priset. Nu måste jag blir färdig att göra saker som man säger. Mitt liv är förändrat för alltid.

 

och vinnaren är…

Brev till förlaget av Johanna Samuelson

Juryns motivering:

Vi föll för den här härligt skruvade texten där den ena mer osannolika ursäkten avlöser den andra – allt för att slippa skriva. Smart, välskrivet och väldigt roligt, helt enkelt precis det vi hoppades på när vi utlyste tävlingen.

 

September handlar om skrivkramp, men vi vägrar att sörja! Månadens tävling är att förvandla dina mest desperata undanflykter till en underhållande, humoristisk text.

Ge oss din mest dramatiska, satiriska eller skruvade skildring av kampen mot det blanka papperet. Berätta om hur städningen av ugnen plötsligt blev en fråga om liv och död, om hur research om 1300-talets bestick slukade fyra timmar, eller ge röst åt din inre kritiker när den gör allt för att sänka dina idéer.

Det kan vara en humoresk, en novell eller ett kåseri. Det viktigaste är inte att du löser skrivkrampen, utan att du får oss att skratta åt den.

  • Genre: Humor

  • Längd: Max 1000 ord

  • Mål: Skriv om varför du inte kan skriva – och gör det fantastiskt kul.

  • Skicka in ditt bidrag senast den 30/9
  • Skicka in ditt tävlingsbidrag hit; https://forms.gle/jXosgKsgLbiYLXDZ6 vi tar endast emot tävlingsbidrag via denna länk