Tänk dig en person som alltid gör rätt. Hon säger rätt saker, fattar genomtänkta beslut, kommer i tid, tycker om lagom mycket och har ungefär samma temperament som människorna omkring sig.

Trevlig människa.

Möjligen en något tråkig huvudperson.

För det är ofta när någonting skaver mot något annat som en berättelse börjar leva. Det ljusa blir ljusare bredvid det mörka, tystnaden märks först när någon nyss har skrikit och den mest ordningsamma människan blir betydligt intressantare när hon tvingas dela rum med någon som anser att en plan mest är ett förslag man kan strunta i.

Det är kontrast.

Och i skrivandet är kontraster ett fantastiskt verktyg.

Kontrast är mer än svart mot vitt

När vi hör ordet kontrast tänker vi lätt på motsatser: rik och fattig, ung och gammal, kärlek och hat, stad och landsbygd. Men i en berättelse kan kontrasten vara betydligt mer finstämd än så.

Den kan finnas mellan det en människa visar och det hon känner, mellan en vacker plats och det hemska som händer där eller mellan två personer som älskar varandra men vill helt olika saker.

Föreställ dig en familjemiddag. Levande ljus, fint porslin och någon har ansträngt sig med efterrätten. Alla är vänliga. Nästan lite för vänliga.

Under bordet ligger ett oöppnat brev som tre av personerna känner till men ingen tänker nämna.

Plötsligt blir den trevliga middagen betydligt mer intressant.

Kontrasten behöver alltså inte skrika. Ibland räcker det att läsaren känner att någonting inte riktigt stämmer.

Ge din huvudperson någon att krocka med

Ett sätt att använda kontraster är att låta en annan karaktär förstärka sidor hos huvudpersonen.

Inom berättande kallas en sådan ibland för en foliekaraktär – från engelskans foil character. Det låter kanske som någon som borde förvaras i en kökslåda, men funktionen är betydligt mer spännande än namnet.

Säg att din huvudperson är försiktig, eftertänksam och vill veta exakt vad som ska hända innan hon fattar ett beslut. Det fungerar alldeles utmärkt.

Tills du placerar henne bredvid någon som först hoppar och sedan funderar på om det fanns vatten där nere.

Då blir huvudpersonens försiktighet plötsligt mycket tydligare.

Foliekaraktären behöver inte vara huvudpersonens fiende och behöver inte heller vara hennes totala motsats. Det räcker att det finns skillnader mellan dem som får vissa egenskaper att framträda tydligare.

Den ena följer regler. Den andra letar kryphål.

Den ena vill stanna. Den andra vill bort.

Den ena säger precis vad hon tänker. Den andra skulle hellre tugga av sig armen.

När de två måste lösa samma problem uppstår någonting användbart för oss som skriver: friktion.

Och friktion får saker att hända.

Låt platsen säga en sak och berättelsen en annan

Kontraster kan också finnas i miljön.

En mörk källare där något otäckt händer är fullt rimlig. Vi förväntar oss nästan att något obehagligt ska stå bakom dörren.

Men prova att flytta samma händelse till en solig sommardag. Barn äter glass, någon klipper gräset och från grannens radio hörs en alldeles för hurtig sommarlåt.

Och så händer det hemska.

Kontrasten mellan miljön och händelsen kan förstärka scenen eftersom världen runt omkring fortsätter vara vacker och vardaglig trots att någons tillvaro just har förändrats.

Det fungerar förstås åt andra hållet också. Något varmt, ömt eller roligt kan få större kraft när det sker på en plats där vi inte förväntar oss det.

Fråga därför inte bara:

Var utspelar sig scenen?

Fråga också:

Vad händer om platsen inte alls passar till det som ska hända?

Det vi säger – och det vi egentligen menar

Dialog är rena lekplatsen för kontraster.

Människor säger nämligen sällan exakt vad de känner. Tack och lov för oss som skriver.

– Vad roligt att du kom.

Kan betyda:

Jag har saknat dig.

Men också:

Vem bjöd in dig?

Eller:

Nu är vi illa ute.

Vilken betydelse repliken får beror på allt som finns runt omkring den – relationen, kroppsspråket, situationen och det läsaren redan vet.

Kontrasten mellan det som sägs och det som menas skapar undertext. Och ofta blir dialogen mer intressant när vi låter läsaren förstå känslan i stället för att karaktären förklarar den.

Två människor kan prata om vem som glömde köpa mjölk när grälet egentligen handlar om vem som slutade älska vem först.

Mjölken är bara den stackare som råkade hamna mitt i alltihop.

Leta efter det som inte riktigt passar

Kontraster finns överallt när vi väl börjar se dem.

Den självsäkra människan med en hemlig rädsla. Den kärleksfulla handlingen från någon vi trodde var kall. Barnskratt utanför ett sjukhusfönster. Den vackraste dagen i någons liv som samtidigt blir den värsta i någon annans.

De hjälper oss att skapa karaktärer som innehåller fler lager, miljöer som betyder något och scener där det finns mer under ytan än det som faktiskt skrivs ut.

Och kanske är det just det som gör kontraster så användbara.

Vi människor är ju själva fulla av dem.

Vi kan längta efter förändring och samtidigt göra allt för att slippa den. Älska någon och vara vansinnigt arg på samma person. Vara modiga i ett sammanhang och fullständigt handlingsförlamade i ett annat.

En trovärdig karaktär behöver därför inte vara konsekvent i betydelsen förutsägbar.

Hon behöver vara mänsklig.

Så nästa gång en scen känns lite för snäll, en karaktär lite för slät eller en dialog lite för rak – prova att lägga till något som skaver.

En människa som vill något annat.

En känsla som inte passar situationen.

En plats som går på tvärs med det som händer.

Eller en replik som betyder något helt annat än orden säger.

Ibland behöver berättelsen inte mer.

Den behöver en motpol.

För det är ofta någonstans mellan det ena och det andra som det riktigt intressanta börjar hända.