”Läser du riktiga böcker också eller är det bara mina du läser?”

Frågan uttalades av en författare som jag åkt för att få ett exemplar av hens senaste bok signerat. Framför mig stod en tjej som inte var äldre än kanske 12-13 år och det var till henne som författaren ställde frågan.

Den gav mig en känsla av hopp men också en stor del ångest. För ett problem som jag har som aspirerande författare är att jag inte känner att jag kan ta mitt författande på allavar. Det känns som att det jag håller på med bara är en svag kopia av det som ”riktiga” författare sysslar med.

Därför kände jag en del hopp när jag hörde den författare som jag ser upp till referera till sina böcker som mindre riktiga än andra författares. Att även de jag ser upp till tvivlar över de saker som jag brottas med.

I grunden handlar det ju om Bluffsyndromet. Att man tror att alla andra kan mycket mer än en själv och att man därför en dag kommer avslöjas som en bluff. Det är i stort sett så jag känner att det är hela tiden när jag skriver. Till och med de gånger jag tagit mig med i de novellantologier jag har blivit publicerad i så tror jag att det är för att någon vill vara snäll eller att de hade en plats över. Det spelar ingen roll att de förlag som satt ihop antologin går ut och säger att de hade svårt att välja vilka som skulle få vara med. Och nej det handlar absolut inte om falsk blygsamhet.

Speciellt nu när jag håller på och redigerar det som jag hoppas ska bli en debutroman någon gång i framtiden. Det finns så mycket konstigheter i texten att jag ställer mig frågan hur jag har kunnat tycka att det kändes som att manuset var i stort sett klart. Jag skulle ju bara ändra en del småsaker. I skrivande stund har jag lagt till drygt 6000 ord. Jag trodde att det skulle minska. Men det var ju när jag gick i den uppenbart falska tron att jag bara hade lite småfix att göra. Stryka några ’så’, ’hade’ och liknande saker. Istället känns det som att hålen bara växer ju mer jag tittar på texten.

Så här satt alltså en av de där jag ser upp till, en författare som är hyllad av många, och säger att hen känner samma sak. Det gjorde att jag kände en viss samhörighet. Det kändes bra på sätt och vis, lite som att jag var pyttelite närmare mitt mål om att tycka att det är okej att jag kallar mig författare. Tills det slog ner i mig som en bomb. Ni kanske redan har räknat ut vad min nästa tanke var.

Om den här författaren kände så, som har sålt en hel drös med böcker (som dessutom i vissa fall blivit film) och är i ett läge där det inte behövs ett brödjobb, betyder det att jag aldrig kommer komma från den där känslan av att vara en bluff? Kommer jag alltid slåss mot tvivlet? När jag gick därifrån så hade jag en personlig hälsning i boken men inom mig snurrade tvivlet på i ökad styrka. Vad är det jag har gett mig in på?

Text: Björn Velander