Författarporträtt Julia Svanberg

Vem är du?

Jag heter Julia Svanberg och jobbar med text på olika sätt. Jag är verksam som författare och översättare, men frilansar också med redaktionella tjänster. För övrigt älskar jag att slöjda, gosa med katten och umgås med mina tre tonåringar Illampu, Salvador och Francesca. Min tid delar jag mellan ett litet hus i Karlshamn och ett litet hus i nordöstra Colombia.

Vad är det mest intressanta i ditt liv just nu?

Skrivmässigt är det spänningsroman-serien jag skriver tillsammans med min skrivkompis Hilma Olsson. Att skriva i par är en helt annan process än mitt gamla vanliga ensamskrivande.

Vad eller vem fick dig att börja skriva?

Jag har skrivit sedan jag kan minnas – dagbok, brev, dikter och sagor. Innan jag lärde mig skrivkonsten skrev jag berättelser i huvudet, skapade mina egna världar att gå in i. Som ensambarn hade jag mycket egentid, som jag faktiskt inte hade ett dugg svårt att fylla. Det här var långt innan smartphones så jag ritade, läste och skrev mest hela tiden.

Hur gammal var du när du skrev din första bok?

Tjugofyra ungefär. Jag tyckte den var jättedålig och lät skammen begrava den i glömska. Några år senare hittade jag filen på en gammal hårddisk, läste och tänkte: men det här kanske funkar, ändå. Jag skickade in den till förlag och fick den publicerad.

Men min första sammanhängande berättelse skrev jag på lågstadiet. Den handlar om en vätt-familj som bor i en mosstuva i skogen. En dag råkar en människoflicka (läs: jag) trampa på mosstuvan. Familjens hem totalförstörs och vättarna sätts på flykt. Allt sätts på sin spets när de till sin fasa inser att skogen är full av hotfulla svampplockare med livsfarliga gummistövlar. Jag blir stolt över mitt barn-jag när jag tänker på den berättelsen. Dramaturgin är klockren.

Vilken genre föredrar du att skriva?

Novellgenren! Eftersom jag är en rätt otålig och inspirationsdriven person passar det korta formatet mig bra. Får jag en idé vill jag kasta mig in i den och inte sluta skriva förrän jag är klar. Tyvärr är publiceringsmöjligheterna för noveller minst sagt skrala idag, så vill man få något utgivet blir det ändå till att harva med evighetsprojektet romanen.

Vilken genre läser du mest?

För att hålla mig ajour läser jag ofta svenska samtidsromaner, men min fäbless är för äldre, svenska reseskildringar. Favoriter är världsresenären Marianne Greenwood, pärldykaren Victor Berge och den Colombiaälskande biologen Georg Dahl. Om dessa namn inte får en klocka att ringa, förtrösta icke! Nästan ingen känner till dessa äventyrare längre. Vilket i sin tur får mig att läsa dem noggrannare, med större ömhet, ofta med en baktanke med att få in deras resor i någon slags bok någon gång i framtiden.

Jag läser också mycket på spanska. Framför allt noveller och kortromaner, som ju sydamerikanska författare är proffs på.

Vilken bok är du mest stolt över?

Candelarias hus, min senaste bok som gavs ut på Albert Bonniers förlag 2017. Jag har i och för sig inte läst om den sedan korrekturet, men älskar att titta på den. Moa Schulman har gjort ett fantastiskt omslag i guld, svart och orange. Den är så fin, som en glimrande skatt.

Hur gjorde du för att bli utgiven?

Jag bodde i Colombia i början på 10-talet, och för att inte skicka dyra pappersbuntar med snigelpost över Atlanten sände jag mitt manus till de få förlag som på den tiden mottog manus via epost. De var tre stycken och jag fick positiva svar av alla tre. Senare har jag förstått att jag nog bara hade en riktigt äcklig nybörjar-tur.

När du sätter dig ner och ska skriva – vad är det första du börjar med?

Korkar upp rödtjutet … skojar bara. Men mitt skrivande är faktiskt rätt flummigt. Det börjar ofta med att jag berörs av någonting jag upplever. En särskilt stämning i ett rum. Ett ansiktsuttryck hos någon jag passerar på stan. Eller en känsla som plötsligt uppstår under en promenad. Och så drabbas jag av en stark lust att sätta ord på det och försöker genast skriva ner mina tankar. Fort, innan de försvinner! Om någon stannat mitt i gatan med cykeln och står lutad över telefonen i full koncentration är det med stor sannolikhet jag.

Och sen…?

Sen brukar jag undra vad jag håller på med. Allt det där jag skrev ner – vad ska det bli egentligen? En novell, en dikt, en roman? Kan det bli något överhuvudtaget? I sällsynta fall kan det det. Då försöker jag skriva fram en sammanhängande text på datorn. Initialt uppslukas jag ofta totalt av arbetet. Jag glömmer bort att äta, ställer in möten och ger pengar till barnen så de kan käka på Donken.

När det gäller spänningsserien jag skriver tillsammans med Hilma Olsson är processen dock väsensskild. Vi gör allt ”enligt handboken” – skapar förberedande tankekartor, skriver synopsis, vässar dramaturgier och sådant. Det är mer som ett kreativt hantverk än ett frampressat hjärtverk, vilket är skönt som omväxling.

Vilket hinder är det svåraste att komma över i skrivandet tycker du?

Tvivlet på min egen förmåga hämmar mig osunt ofta. En passage jag tyckte var skitstark den ena dagen, känns urvattnad och löjlig när jag läser igenom den dagen därpå. Och så börjar jag stryka, stryka lite till, och stryka ännu mer. Till slut sitter jag där som skräddaren i sagan: Det bidde ingen bok, det bidde ingen mening, det bidde inte ens ett ord – det bidde ingenting.

Var skriver du helst?

I mitt hus på landet i Colombia. Jag har ett skrivbord utomhus med utsikt över en dal, men där slutar idyllen. Cikador tjuter ständigt i öronen. Bygdens lösspringande hundar cirkulerar kring bordsbenen och tigger mat. Och efter bara några timmar är tangentbordet täckt med ett tjockt lager damm som virvlat upp från den röda jorden. Som ni märker gillar jag att det händer saker omkring mig när jag skriver. Är det för fridfullt får jag prestationsångest och blir blockerad.

Som den där gången jag fick ett vistelsestipendium till Henning Mankells fantastiska gård i Härjedalen. Det var så ensamt och tyst att jag inte kunde skriva en rad! Snön yrde i skogen omkring det stora mörka huset. Medan dagarna gick kände jag mig mer och mer som den misslyckade författaren Jack i The Shining (minus yxan, då). Däremot läste jag om varenda Wallander-deckare från biblioteket, vilket var fina omläsningar eftersom jag slukade Wallander-serien som tonåring.

Vad har du bredvid dig när du skriver?

Allt möjligt! Jag är en sådan som gillar ett så kallat kreativt kaos. Av alla attiraljer är det nog ändå papper och penna som är min skrivdators viktigaste sällskap. Ofta vill jag pröva en mening för hand innan jag införlivar den i dokumentet. Ibland vill jag bara ta en paus och rensa hjärnan genom den välbeprövade meditationsmetoden telefonboksklottrande.

Kan du avslöja något om ditt nästa projekt?

Jag skriver en spänningsroman-serie om fem böcker tillsammans med min författarkompis Hilma Olsson. Återkommande teman är hembränt, frikyrkor och viltjakt. Just nu redigerar vi första boken och har samtidigt börjat skriva på den andra. Samtidigt plockskriver jag som alltid med mina egna texter. Några av dem har eventuellt börjat anta formen av en roman, men om det verkligen är så eller om det bara är ett önsketänkande står ännu skrivit i stjärnorna.

Vad är dina fem tips till en aspirerande författare?

• Läs böcker. Det är ett klassiskt tips, men också mitt allra bästa. Ju mer du läser, desto bättre skriver du. Så är det bara.
• Ett annat klassiskt tips är att låta texten vila så länge det är möjligt innan du börjar bearbeta den. ”Minst några veckor, helst några år”, som en föreläsare i spansk litteratur sa till mig en gång. Några år är såklart överkurs – det skulle jag själv aldrig ha tålamod till – men ju mer du väntar, desto lättare är det att få syn på texten med färska ögon och avgöra vad som ska vara kvar, vad som ska bort och vad som behöver justeras.
• Förbered dig på rejäla uppförsbackar. Att skriva en hel bok är en pärs. Om man är rustad inför det faktumet är det lättare att hålla sig lugn och harva vidare när det blir motigt.
• Ge inte upp om du plötsligt inser att de första hundra sidorna inte håller. De flesta böcker skrivs igenom flera gånger innan man har ett utkast som är redo att skickas till förlag. Min erfarenhet är att det ofta är de segment jag svettats allra mest över som håller högst litterär kvalité i slutändan.
• Skriv om något som verkligen berör och intresserar dig. Skriv inte vad du tror att andra vill läsa, utan det du själv vill läsa. Annars är risken stor att du tröttnar redan i upptakten. Och eftersom chansen att bli rik på din bok är mikroskopisk, som branschen ser ut idag, blir det extra viktigt att du under processen har roligt och känner att du gör något meningsfullt.

Vad heter dina böcker och vart kan vi hitta dem? (länka gärna!)

Candelarias hus, Albert Bonniers förlag 2017

Schackspelarens hus, MIX förlag 2015

Jaguar, MIX förlag 2014

Varför kom du hit? MIX förlag 2014

Är du nyfiken på hur det kan vara att skriva i par? Följ då gärna mig och Hilma Olsson i vårt spänningsserie-skrivande på Instagram @sabinaroos.books. Där kämpar vi stenhårt med att leva upp till den dekadenta författarmyten, allt under pseudonymen Sabina Roos.

Följ också gärna mig på mitt instagramkonto @mammasmachete. Där blandas skrivande med resor och smycken som jag tillverkar.

 

Tips på något läsvärt, förutom dina egna böcker såklart?

Åh, då vill jag tipsa om tre små och galet fina bokpärlor om skrivande. Det är inga handböcker, utan de tangerar snarare skrivandets själ. Jag läser alltid om dem när jag undrar vad jag håller på med. Inte för att de ger mig några klockrena svar, men jag känner mig mindre ensam.

Att skriva, Marguerite Duras

Det är natten: författaren och den som skriver, Karolina Ramqvist

Skrivandets sinne, Elisabeth Rynell

Du har nu stafettpinnen, vem skulle du vilja att vi intervjuar nästa gång?

Så här i höstmörkret ger jag naturligtvis pinnen till skräckförfattaren Mårten Dahlrot.