Helt fantastiskt läsning, jag har gråtit, skrattat och undrat. Tack för att ni delar med er!
Här nedan följer bidrag från tävlingen Skriv ett brev!
Vinnarna, två stycken, kommer att plockas ut genom lottning ikväll den 27/9, via Facebook.
———————————————————–
Hej!
Det var inte igår. Jag hoppas att allt är bra med dig.
Själv har jag funderat lite och kommit fram till att jag faktiskt mår bättre nu. Nu när allt är ute. Jag menar att du behöver inte känna någon skuld eller så. Om du nu gör det…
Igår var de här. De tog allt. Nästan allt. Allt utom min själ. För den hade du redan tagit. Och det är för sent för att reklamera.
Dagarna känns långa. Och nätterna känns som år. Men jag mår faktiskt bättre nu, som sagt. Antagligen för att jag är helt tom. Tom på känslor och tom på allt. Tårarna är slut.
Jag hoppas och tror att du kommer att resa dig igen. Du har alltid varit stark. Stark och envis. Du skulle bara veta vad grannarna säger. Haha! Åh, herregud du skulle få dåndimpen. Men jag håller masken. Det kommer jag alltid göra. Jag kommer alltid göra allt för dig.
Finn styrkan inom dig, snart är du ute. Jag finns här, jag väntar. Jag älskar dig nu och för alltid min käre själsfrände. Min äkta make.
Text av Janaki Nordenfelt
————————————————–
Bäste herr Putin!
Som ni har ställt till det! Ni har med er makt gjort er skyldig till så mycket mänskligt lidande, förstår ni ens vad det är ni har gjort? Som så många andra män före er i världshistorien dundrar ni med hjälp av vapen och militär rakt in i människors vardag, folk som både ser ut som ni och som förstår varandras spräk. Tänk om ni bara hade kunnat sansa er lite först, tänka efter ordentligt vad ni håller på med. Föreställa er att bomberna faller rakt in i ert palats och träffar er familj. Hur skulle det kännas?
Vad vill ni uppnå med anfallet som inte skulle gå att lösa med förhandlingar och samtal? Tänk om ni, istället för att bli ihågkommen för att med vapen och våld lägga under er ett land som inte alls tillhör er, kunde välja att vilja bli ihågkommen för att vara en fredens man, Inte en liten ynkrygg som ni nu väljer att framstå som. En ynkrygg som förvränger sanningen för ert eget folk.
Ta nu ert förnuft tillfånga och avsluta detta fruktansvärda övergrepp på Ukraina. Lyft blicken och se er själv i spegeln. Inse sanningen. Avsluta kriget nu!
Annars må djävulen ta er herr Putin!
Vid pennan
En världsmedborgare
Text av Ingrid Andreasson
—————————————————–
Hej min älskade make!
Hur har du det där borta? Är det varmt? Kallt? Förhoppningsvis alldeles lagom!
Man kan tro att det är högsommar, närmare tretti om dagarna. Jag steg nyss upp efter ytterligare en svettig natt. Trots att jag sover i de där sängkläderna som ska vara så svala. Eller var det bara något hon i butiken hittade på? Upplevde du dem nånsin som svala?
Jag sitter på altanen med en kopp te. Ditt te. Nej, jag gillade det inte förr, men sen du for har jag tagit det till mig. Då känns det nästan som du är här med mig.
Hur mår du? Har du fortfarande ont? Du kanske rentav känner dig som pånyttfödd! Om du ens känner något alls. Man kanske inte gör det där du är. Är det snarare som ett vakuum? Tidlöst? Jag vill tro att du är i ett paradis, där du är lycklig och fri från smärta!
Ulla och Bengt var här på fika igår. Jag bjöd på vinbärskakan du älskar! De sa att de tänker på dig ofta och saknar dig. De undrade om det kändes lite lättare för mig för att det gick så fort på slutet? Jag vet inte, svarade jag. Vad tycker du? Det kanske inte hade gått så fort om du fått bestämma. Men du sa ju ofta att jag skulle fatta fler beslut åt oss, att inte bara du skulle få bestämma jämt. Så jag gjorde det. Jag hoppas att du inte är arg på mig för det.
Ibland känner jag mig väldigt ensam, Men jag visste att det skulle bli så. Huvudsaken är att du inte har ont längre. Väl? Jag gjorde det för att jag älskar dig. Kommer alltid göra.
Jag skriver till dig snart igen, även om breven hamnar i byrålådan, så skriver jag. Jag tror att du kan läsa dem ändå, från var du än är.
Må så gott min älskade!
Din för evigt,
/Anita
Text av Charlotte Ekström
Hej Alma!
Jag saknar dig. Jag hoppas att du har det bra. Jag hoppas att du är lyckligare nu. Jag hoppas att folk som killarna i skolan inte finns där du är. Du vann ritävlingen i skolan förresten, synd att du inte är kvar för att ta emot priset. Alla säger att det som hände var hemskt, det tycker jag med. Efter olyckan har vi haft säkert tusen lektioner om att man inte får köra full. Behöver man fortfarande gå i skolan där du är? Elin och jag klarar oss knappt utan dig. Erik bytte skola, det är ganska förståeligt med tanke på att det var hans pappa som körde på dig. Vi har börjat samla in pengar till en klassresa till paris, det är nog ganska bra att jag valde franska som moderna språk.
Det var allt som hänt den här veckan.
Kram, Heidi.
Text av Amanda Åslund
———————————–
Hej!
Jag vet om att det var längesedan jag hörde av mig, så mycket har hänt i mitt liv men jag
kände att det slutligen var dags att se hur det är med dig. Hur är det? Vi har inte setts sedan vi
var fjorton och inte hörts på tre år men jag kommer ändå ihåg vad roligt vi hade som små.
Hur vi kastade suddgummin på klasskamraterna, hur irriterade lärarna blev på oss när vi inte
kunde sluta skratta på lektionerna. Jag saknar dig mer än något annat, jag förstår inte varför
det skulle bli så här, varför du skulle behöva flytta på grund av ett bråk med Johan. Jag
hoppas att vi en dag kan ses igen, busa med familj, vänner och främlingar. Dina småsyskon
hatade oss och jag saknar dem nästan lika mycket som dig. Du var den bästa vännen jag
någonsin haft.
Jag hoppas att jag skickade detta till rätt adress, det var svårt att hitta dig. Hör av dig, snälla.
Din favorit
Text av Ida Palmkvist
—————————————-
Kära ”syster”,
Som du vet är jag van att vara ensam. Som enda barn fick jag vänja mig vid det. Kanske gjorde det mig blyg. Eller så är jag född försiktig och tillbakadragen, för min pappa var likadan. Mamma däremot kände inte till ordet blyghet, men hon brukade säga, att de modigaste människorna är de blyga, för de övervinner sig själva varje dag. Där slog hon spiken på huvudet, trots att hon inte annars var någon stor tänkare.
Jag är inte och har aldrig varit skicklig i det sociala umgänget. Hellre drar jag mig undan. Därför var vår vänskap en stor överraskning för mig. Mycket överraskande blev vi goda vänner, trots stor åldersskillnad och olika livssituation. Vi fann varann direkt och sen vi deltog i samma kurs och samåkte den trista europavägen, en gång i månaden fyra timmar dit och fyra timmar tillbaka, lärde vi känna varandra på riktigt. Så vi skrattade. Två tok med lika tokiga fantasier och humor. Ju mer vi lärde känna varann desto oftare tänkte jag, att så här måste det kännas att ha en lillasyster. Du har biologiska syskon, men jag trodde att du kände likadant.
Men plötsligt försvann du, lika plötsligt som du kom i mitt liv. Inte i denna dag vet jag vad som hände. Först tänkte jag att du kanske blivit utbränd eller deprimerad. Kanske drabbats av fyrtioårskris. Du svarade inte då jag ringde, svaren på chat och epost dröjde i veckor och var totalt intetsägande då de kom. Tystnaden var total.
Hela min tillvaro vacklade. Jag fick svårt att sova, svårt att känna glädje, jag kände mig övergiven. Till slut blev jag allvarligt sjuk. Långsamt repade jag mig, delvis.
Tiden läker alla sår, sägs det. Men ännu idag grubblar jag: sa jag något som du missförstod? Eller är det så enkelt att enda barn ska förbli enda barn och inte inbilla sig att vatten är tjockare än blod?
Lev väl!
Din fd obiologiska olyckliga syster
Text av Britt-Marie Norrgård
————————————————–
Älskade farmor!
Det är nu 11 år sedan vi träffades och det är så mycket som har hänt.
När vi senast sågs hade jag inte hunnit berätta att jag och min Fredrik hade börjat försöka att bli gravida. Vi hade tur och fyra månader senare var jag gravid med vår första son Eric. Jag önskar du hade träffat honom då när han var ett nyfött mirakel. Jag vet att du hade blivit alldeles fäst vid honom direkt. Eric heter förresten Hilding i andranamn, efter farfar, han är lik mig i utseende och har min kreativa sida. I våras fyllde han 10 år.
Mitt i all lycka gifte vi oss, jag och min Fredrik. I hemlighet sa vi ja till varandra med bara våra föräldrar och lilla Eric som vittnen. Vi gjorde det på vårt sätt och i år firade vi 10-årig bröllopsdag.
Visste du förresten om att jag jobbar som ekonomichef nu? Ja jag känner mig faktiskt lite mallig och visst blir du lite stolt över mig. I 9 år har jag varit på samma arbetsplats nu och trivs riktigt bra.
Det är lite skillnad nu för tiden när det gäller kvinnliga arbete, jag kan slå mig fram i arbetslivet nästan lika bra som en man och det är fantastiskt att känna sig självständig.
Jag har faktiskt en son till, min lilla Elis som föddes för 7 år sedan. Ja han började precis första klass, han är en riktig liten buse men väldigt lik mig i sitt tänkande. Även honom hade du älskat från första stund.
Och pappa mår bra nu, det var en ordentlig pärs vi gick igenom för 13 år sedan när vi höll på att förlora honom. Det måste varit den absolut värsta tiden i ditt liv som mamma. Men han kämpade och han kämpar fortfarande, jag är så stolt över honom och det vet jag att du också är.
Jag vill att du ska veta att jag, i livets alla med och motgångar, är otroligt lycklig och har fått allt jag önskade mig när jag var yngre.
Jag längtar tills vi ses igen.
Din Emma
Text av Emma Engström
———————————
Käraste morfar,
Hur har du det där uppe? Du har ju varit där ett tag nu så jag hoppas att allt är väl och att du trivs. Jag föreställer mig att det är ljust och svalt, att servicen är den bästa och att varje vällagad middag följs upp av den sedvanliga kvällsdrinken. Endast det bästa är gott nog för dig och mormor.
Med mig och familjen är det bara bra. Vi var över till stugan i förra veckan. Att se Isak leka i trädgården och försöka klättra upp på klippan bakom huset fick mig än mer att tänka på somrarna som liten. Somrarna med fiskespöt i ena handen och din trygga hand i den andra. Den solheta stentrappan utanför redskapsboden där vi satt och drack hallonsaft och åt Mariekex tillsammans, du och jag. Och inte de vanliga runda Mariekexen, utan de där avlånga. Kommer du ihåg?
Jag vill att du ska veta att du fattas mig väldigt mycket. Om vi ändå kunde fått mer tid tillsammans här, det finns ju så många saker som jag hade velat visa och prata med dig om. Jag vet ju förstås att mormor berättat för dig om det mesta som hänt sedan vi sist sågs, men det finns så mycket som jag önskar att vi kunde fått dela tillsammans. Jag önskar att du kunde fått träffa min man Alexander, han är ingenjör precis som du. Jag tror att du skulle tyckt om honom. Och vår son, Isak, han är två år gammal nu. Vi döpte honom efter dig, morfar.
Och jobbet går bra, jag har trevliga kollegor och är uppskattad av mina patienter. Jag vet att du hade varit stolt över mig, den första läkaren i familjen. Jag vet ju hur viktigt det var för dig, det här med en god utbildning och ett hedersamt arbete.
Men nog om mig nu, ta hand om dig och hälsa mormor så gott. Det har känts så tomt efter att även hon for och det gör mig ont att det kommer dröja en livstid innan jag får se er igen.
Med kärlek och saknad
Louise
Text av Louise Eriksson
————————————————
I kärlekens namn.
Jag försöker andas fram ditt ansikte. Gång på gång. Så som du sa. Men jag har ju orden. Dessa frammejslade ord som skapat alla dessa bilder. Läser hungrigt om dina texter igen som ligger närmast själen min. Dödsbudet som stramade åt hjärtat mitt. Du gick en vårdag strax innan min födelsedag. Du som vidgat kärleken på alla sätt. Lärarinnpajken. Mor din som ville du skulle bli präst och skickade dig en skrivmaskin. Du blev ändå en sorts predikant. Som omhuldande svepte kärleken över oss och med råge fyllde din för tidigt döde fars sedan länge försvunna anteckningsblock. Vad var den sista bilden som lämnade dig. Jag skulle vilja se den nedtecknas med dina ord. Sådant undrar jag alltid över. Väntar veckor väntar månader. Hoppas innerligt nådigt. Skulle det ändå inte uppenbara sig några väl valda nedpräntade ord. En sista bok. Bara en gång till. Jag lovar att försöka nöja mig med det. Vart fanns de. Orden. Nu utspridda under himlavalvet. Hur fångar man stjärnfall, förlupet norrsken och himlaharpans harmonier. Står du där blygt bredvid himlaharpan. Med fåglarna som sakta lyfter. Likkortet i bakfickan. Och ännu några graciösa hopp över ribban. Strindberg och Lagerlöf, vilket möte det skulle bli. Och dina samtida Lindgren och Lidman. Och allt det där röda som ständigt omgav dig. Den där yvigt röda kattfan som ständigt ställde sina tysta frågor. Kanske är det just de tysta frågorna som når vår inre smärtpunkt först. Som vill skingra dimman och ishinnan. Våra havererade helveten. Den där nedstörtad ängel. Som en sorts kärlekens lysande fackla. Och släktens röda korsräv du skrev om. Ernst Billgren målade rävar och du skrev om de röda djuren. De röda punkterna. Som ett läppavtryck i mörka natten. Och socialismens röda anda. Omsorgen, tryggheten, ödmjukheten. Och störst av allt, kärleken. Man kan inte förklara kärlek, men om man inte försökte, var stode vi då? Ingen sa det bättre än du. Det gives alltid något bättre än döden. För mig, Per Olov Enquist, hör du alltid ihop med kärleken.
Text av Susanne Eriksson
———————————————-
Hej min älskade son!
Jag har länge velat skriva till dig, min underbara son. Det är så mycket jag vill säga. Du och jag har gått igenom mycket tillsammans, eller hur? Och nu är det dax för dig, att snart stå på egna ben.
Jag kommer ihåg, när du blev född. Du ville inte ut. De fick dra ut dig med tång. Du var så trygg i min mage. Men det hade ett pris. Du tog en sån tid på dig, älskling, att du inte fick nog med syre. Vi visste inte det då och skulle först upptäcka det 14 år senare. Syren du inte fick, påverkade din hjärna och skulle senare ge dig diagnosen: Asperger.
Du var ett lätt barn och trivdes i skolan. Du var speciell och unik, alltid glad. Många kompisar. Det var först i åk 6, som det började bli svårt. Jag önskar av hela mitt hjärta, att du inte skulle gå igenom allt det du gjorde. Plötsligt blev allting annorlunda i högstadiet. Övermäktigt för dig. Inte konstigt att du bröt ihop. Inte vill gå till skolan. Inte konstigt att du stannade hemma. Inte konstigt att du blev arg på allt och alla.
Kommer du ihåg när du sprang iväg? Upp till den indiska restaurangen. Jag lät dig springa och så kom jag upp till dig och ibland kunde vi sitta där och prata. Ibland sa du: “Mamma jag mår inte bra”: Mitt hjärta gick sönder och jag sa: “Det kommer bli bra, jag är här”.
Nu mår du bättre, är en vuxen. Kämpar fortfarande. Jag är stolt över dig. Du har utvecklats så mycket och du är underbar. Du ger aldrig upp. Du skall vara stolt över den du är. Aldrig skämmas.
Men älskling, nu skall du gå vidare. Stå på egna ben. Jag kommer alltid att vara här för dig. Jag vet, att du är rädd. Jag skall hjälpa dig, så du får det stöd du behöver. Jag vet du klarar det. Därför kan jag också släppa dig ut i livet. Du är redo!
Jag älskar dig, min son. För evigt och alltid!
Mamma
Text av Christina Holm
——————————————
Hej E!
Jag hoppas du inte tycker det är konstigt att jag skriver till dig efter så här många år. Eller, ja lite konstigt kanske det är. Men nu gör jag det i alla fall.
Jag har det bra. Är gift, har hus och barn och katt och höns. Det är okej. Jag lever faktiskt lite så där som vi pratade om att vi ville göra. Bor i skogen, odlar min egen mat, hugger ved, plockar svamp. Naturen och årstiderna och allt sådant. Gör du också det? Eller kanske du lever ett helt annat liv nu. Man kan ju förändras. Och jag har det bra som sagt, absolut. Men jag tänker på dig ibland. Inte mycket, inte ofta, men ibland. Och jag undrar varför det aldrig blev vi. Det var ju så nära flera gånger, men så blev det ändå inte av. Och jag förstod inte. Var det jag som gjorde fel? Ville jag för mycket? Jag tänkte ibland att det var så, och då försökte jag hejda mig. För att ge dig tid och utrymme. Men det var svårt. Och du gav faktiskt mycket blandade signaler, det får du ändå erkänna. Alla gånger du bjöd mig ut, på en tur med båten, picknick vid havet i solnedgången, konserten med alla dina vänner. Och alla djupa diskussioner om hur vi ville leva vårt liv. Vi var så rörande överens. Men efter varje gång vi träffats tog det väldigt lång tid innan du hörde av dig igen. Och jag försökte lägga band på mig, även om jag inte alltid klarade det. Ibland var jag bara tvungen att ringa dig. Hittade på någon anledning, något jag måste fråga om. Var det där jag gjorde fel? Skrämde jag bort dig?
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill med detta brev. Och jag förväntar mig inget svar, inte alls. Men jag vill nog bara säga att jag fortfarande tänker på dig. Och att jag ibland undrar hur det hade blivit om det blivit vi. Att jag ibland tänker att det borde blivit vi.
Det hade blivit bra.
Med vänliga hälsningar, S
Text av Zara Ranhede
—————————————————
Hej Bias!
Jag hoppas att allt är bra med dig!
Det finns så många sätt jag kan börja detta brev på. Fråga hur du mår, hur livet är. Berätta om mig. Men nä, för vet du…
Nu får jag ringa.
Nu får jag ringa dig!
Det har jag lovat mig.
Äntligen är den dagen här. Dagen jag bestämde, då för länge sedan, skulle bli min belöningsdag. Dagen som gjorde att jag höll ut, stod emot. Jag skulle inte ringa dig men jag kämpade mot min längtan. Så jag lovade mig att om jag håller ut så får jag min belöning sen och så tänkte jag tyst, att sen har det gått över, sen finns min längtan inte kvar. Och vi kan prata fritt utan min längtan, om minnen som var och om tiden som nu är så bra. Först var det ändå lätt, för du ringde ju mig. Så jag stod emot varje gång jag ville ringa dig. Tiden den gick och du ringde inte lika ofta som förut, men minst en gång om året, så vi hade koll och hörde varandras röster. Lugnande! Men så en dag svarade inte jag och allt blev tyst… Inte ett ljud på några år.
Min krampaktiga längtan blev mycket riktigt mindre. Och nu är dagen här, nu är min belöningsdag kommen och jag skulle ju helt ha kommit över dig. Jag hade ju tiden på mig. Idag har det gått tio år sedan vi sist sågs. Tio år sedan jag fick en sista kram av dig, sedan jag kände din varma famn.
Så lång tid…
Inte tillräckligt med tid. Min längtan finns kvar. En längtan om du och jag. En saknad och en ekande tom plats i mitt hjärta. Trots att jag vet att inget finns kvar. Att du inte kan leva upp till den du var och inte heller jag. Tio år skulle gå och först räknade jag dagarna men sen bara år. Du skulle tyst suddas ut, men min saknad känns än…
Jag får ringa.
Jag får ringa dig!
Om tio år det lovar jag mig!
För alltid din
Camilla
Text av Camilla Kronholm
——————————————————
Hej igen!
Jag förstår att du inte kan komma på begravningen. Jag hade inte åkt till Australien om det varit tvärtom, men det är ändå tråkigt att du inte kommer. Jag hade gärna velat träffa dig och det hade de övriga kusinerna också velat. Du kan kanske komma snart ändå, under mindre sorgliga omständigheter.
Vi blev som sagt alla väldigt överraskade att hon dog just nu. Hon har varit så pigg hela våren och vi trodde att hon hade återhämtat sig. Hon var med då Fridas lilla dotter döptes för bara ett par veckor sedan. Hon tyckte det var märkligt att hennes barnbarnsbarn hade fått barn.
”Jag minns er alla som små bebisar”, sa hon, när vi samlades för släktfotografiet.
Det var det som jag bifogade i förra mailet. Visst ser hon pigg ut?
Ja, hon har ju faktiskt varit med om att överleva två av sina barn. Så visst har hon haft ett långt och händelserikt liv. Det kommer att bli så tomt efter henne. Den sista i sin generation. Nu är våra föräldrar äldst. Mamma sa det häromdagen. Hon tycker det är en märklig känsla att bli föräldralös, även om det är vid 65 års ålder.
Efter begravningen kommer vi att ha minnesstund på det lilla hotellet vid stranden. Vi tyckte att församlingshemmet såg så dystert ut. Hon som var en glad person ska få ha sin sista fest på en trevlig plats.
Boupptäckningen dröjer och vi är många som ska ärva. Vi har funderat på om någon i släkten vill köpa huset eller om det ska läggas ut till allmän försäljning. Min bror Erik och Gunillas barnbarn Susanna funderar på om de ska köpa huset. Men inget är bestämt. I vilket fall måste vi tömma det. Jag minns inte hur länge sedan du var i mormors hus (ja, det blir ju din farmor) och om du kommer ihåg hennes saker. Vi undrar om det är något som du vill ha. Fundera på det och maila mig. Bestäm också om vi ska skicka det eller om du hämtar det nästa gång du är i Sverige.
Varma hälsningar
Sofie
Text av Annika Sjögren Arvidsson
———————————————–
Till himlens finaste katt, Frasse.
Jag skriver till dig från jorden fast jag vet att du aldrig kommer kunna läsa detta brev. Inte
bara på grund av att du är död. Du är ju bara en katt. Jag kunde inte förklara någonting för dig
hur mycket jag än ville.
Ibland önskar jag att jag hade kunnat förklara för dig vad som hände när du blev sjuk. Andra
stunder tänker jag att det kanske var bäst att du inte förstod. Så att du slapp dödsångesten
tillsammans med smärtan som redan plågade dig. Hjärtsvikt fick du. Din framtid var
beckmörk. Smärtsam och kort. Att hålla dig vid liv hade inte varit för din skull.
Din bortgång tog hårt på hela familjen. Ingen av oss hade återhämtat oss från chocken av att
ditt insjuknande innan vi var tvungna att ta det tyngsta beslutet i våra liv. Den dagen pendlade
jag mellan bottenlös sorg och tomhet. Jag kunde gå från att ligga och gråta i sängen över att
jag aldrig kommer få träffa dig igen, till att inte orka vara ledsen. Tårarna tog slut. Kroppen
stängde av sig, jag orkade inte känna någonting. De stunderna levde jag som i förnekelse. Jag
tänkte att du dött men kunde inte förstå det. Tills jag faktiskt förstod det och sorgen slog till
med full kraft. Varje gång gjorde det precis lika fruktansvärt ont.
Den jag varit mest orolig för är din syster, Tusse. Ni har alltid funnits där för varandra, alltid
ni två. Aldrig Tusse utan Frasse. Hon ville inte lämna din sida knappt för en sekund. Det skar
i hjärtat av att se henne gå runt och jama efter dig, leta efter någon hon aldrig kommer hitta.
Nu läker jag, genom att minnas dig. Du som älskade både räkor och torsk. Du som drömde
om att vara utekatt fast du inte förstod faran med bilar. Du som älskade kassar och grushögar.
Du som också var lite fräck, du paxade leksaker och gömde de i torkskåpet. Men du var
också underbar. Hängiven. Nyfiken. Full av liv.
Jag saknar dig så.
Kram från din matte.
Text av Frida Endertorp
——————————————
Till Martin, hoppas detta når dig,
Det är annorlunda när det börjar ta slut. Hjärtat har mjuknat i sina korridorer och
orkar inte med de vassa tankarna på samma sätt. Tycker du inte? Och man tänker
att det är lika bra att allting blir sagt även om det hade varit bäst eller annorlunda om
det vart sagt tidigare.
Kommer du ihåg hur vi brukade börja våra brev med artigheter och fraser som
undrade hur de andra i våra liv mådde och på så vis närmade vi oss undran över hur
den andre mådde och så avslutade vi med oss själva och skrev långt om karriär,
kärlek och plågor? Men nu var det länge sen vi höll på så. Så pass länge sen att det
nog inte finns så många kvar att undra över. Jag hörde att hon gick bort förra veckan
och när jag torterar mitt stackars minne dyker bara du upp som också kände henne.
Trådarna börjar ta slut, de som väver livet och de man vigt sitt garn åt upplöses åter
ut där trådarna till slut stannar och vilar från rörelse. Minnen är det enda som stannar
kvar, om man har tur.
Jag minns hur vi var på bröllop alla tre och hur unga vi var då. Ingen av oss skulle
gifta sig men vi borde nog ha gift oss alla tre tillsammans den dagen, lite som
ungdomarna gör idag. Fast vi hade nog slagit ihjäl varandra efter några år, eller
veckor. Jag tänker ofta på er och särskilt dig och hur det föll ut på alla sätt och vis
efter det där som hände och hur jag egentligen aldrig bad om ursäkt för någonting.
Men ursäkten levde någonstans buren mellan det som var kvar av henne och mig.
Nu när hon inte längre är här kan jag inte hålla den för mig själv längre.
Även om olyckan födde modet till detta brev har du alltid funnits i tankarna som nu
vilar mot mjukare väggar. Hoppas detta brev når dig och når dig i välmående och
hoppas du någonstans finner värme att skriva några ord tillbaka.
/Gammal vän
Text av Babak Aminian Sardari
—————————————————
Till mina älskade söner
Jag vet att jag nu gör er väldigt illa, men jag hoppas att ni kan förlåta mig. Jag hoppas och önskar verkligen att ni vet att jag alltid gjort allt jag kunnat för er så länge jag haft glädjen att vara er mamma. Med tiden har ni gradvis förstått hur mycket jag ansträngt mig och det gör att jag törs hoppas att ni kan ha en viss förståelse för mitt beslut.
Den senaste tiden har ni också blivit varse hur ont jag har och hur dåligt jag mår, eftersom jag inte längre behöver dölja det, nu när ni är vuxna män. Sammantaget med en bedövande ensamhet och ett kompakt utanförskap innebär det att jag inte orkar längre – trots er. Ni är mitt allt och har alltid varit, redan när jag fick veta att jag var gravid första gången. Alla graviditeter är biologisk magi, men ni är mina egna mirakler.
Att jag ens bidragit till att ni finns är en svindlande känsla. Att dessutom få uppleva den gränslösa kärlek jag känt och känner för er är en ynnest och en gåva. I synnerhet för en själ som är trasig som min. En själ som mina föräldrar smulade sönder bit för bit redan när jag var liten. Jag vill gärna tro att det gjorde mig till en hyggligt bra mamma.
Era kärleksförklaringar genom åren och även nu när ni är vuxna har gett mig en känsla av att jag lyckats ge er den respekt, hänsyn och kärlek jag själv aldrig fick av min mamma och pappa.
Jag är så stolt över er. Inte bara för det ni gör, utan främst för de ni är. Jag kan inte erinra mig att jag stött på andra unga vuxna i er ålder med så stora hjärtan, empati, sunda grundläggande värderingar, som visar hänsyn och respekt för andra som ni gör.
Jag har levt länge på övertid för att få fortsätta älska er, men nu räcker inte ens min gränslösa kärlek till er för att väga upp plågorna. Men jag älskar er för evigt!
Förlåt.
Mamma
Text av Susanne Johansson
———————————————-
Kära mamma.
Var är du idag? Det var många år sedan vi sågs sist och mycket har hänt. Och du kommer aldrig att få veta.
I natt dök du upp i mina drömmar, så levande att jag kunde ta på dig. Du satt i rosenbersån med pappa, vinglaset framför dig, en cigarett låg glödande i askfatet och du kysste honom men ingen av er såg att jag stod gömd bland kastanjebladen. Du var lika blek som när vi senast möttes, när dina andetag var tunga och rosslande. När du var omgiven av vita rockar istället för sköndoftande blommor. Då hade jag velat fråga dig men dina skrämda ögon avhöll mig även den gången. ”Ge mig vattenglaset”, väste du från sängen och sträckte ut ditt knotiga pekfinger. Jag lyfte försiktigt upp din tunna kroppshydda och vätte läpparna med den genomdränkta bomullstussen. Du förmådde inte ens dricka längre, kommer du ihåg det? Förmodligen inte, men i drömmen igår natt vågade jag ställa min fråga trots att jag vet att det är försent. ”Älskade du mig någonsin mamma?”
Din dotter
Text av Cecilia Cardot
—————————————
Lilla Bergsby den 25 Maj 1929
Kära Karin!
I mitt sista brev från New York skrev jag att det skulle dröja innan Du hör av mig igen.
När jag hade tjänat ihop tillräckligt med pengar, bestämde jag mig för att fortsätta in i landet. Jag visste inget om fungerande postgång och inte när jag kunde skicka ett brev till Dig.
Tillsammans med några bönder från Dalsland inhandlades förnödenheter, ett par hästar och kärror. En tidig morgon gav vi oss i väg. Några hade fru och barn, men resan gick bra och efter fjorton dagar kom vi fram till en liten sjö sydost om Buffalo. Där bestämde vi oss för att stanna. Platsen fick heta Lilla Bergsby efter min födelseort, eftersom jag var initiativtagare.
Vi köpte var sitt stycke mark för en spottstyver, byggde enkla hus och odlade upp den näringsrika jorden. Här var ingen missväxt och ingen svält.
Allt har gått mig väl i händer och så småningom har jag kunnat bygga upp ett eget företag som tillverkar och säljer jordbruksmaskiner.
Jag lät uppföra ett hus i kolonialstil med utsikt över sjön. När det stod färdigt skrev jag att jag var redo att ta emot Dig, men jag fick inget svar. Många brev har jag skickat sedan dess och förgäves väntat på ett livstecken från Dig. Posten fungerar tillfredsställande, även om brev kommer bort av olika anledningar. Diligenser rånas och det händer att björnar attackerar dem och förstör all post.
Det har nu gått så lång tid och något av alla mina brev bör ha kommit fram. Men kanske Din väntan blivit Dig för lång och Du kanske har träffat en annan.
Jag har dock inte gett upp hoppet och jag gör nu ett sista försök att skicka ett brev med flaskpost.
I morgon skall jag köra till New York och sända flaskan med havets strömmar i förhoppning om att den flyter i land någonstans på Sveriges västkust.
Vi lovade varandra livslång kärlek en midsommarafton i en svunnen tid och allt andades framtidstro. Jag hoppades att Du, Karin skulle bli min genom livets alla skiften.
Kära hälsningar
Din tillgivne Axel
Text av Gun Renström
——————————————
Var hälsad E001.
Det är tråkigt att du fortfarande inte hört av dig eller besvarat tidigare
försök till kontakt. Efter tre försök med VR-våg, fyra röstvåg och otala
försök med popvåg har vi nu tvingats skicka detta brev istället. Ett träd
odlades för att tillverka pappret. Detta kommer självfallet påverka din
pågående skuld.
Din skuld är också anledningen till att vi kontaktar dig. Då detta skrivs är
det exakt 32 Sol sedan du lämnade Fält-303b mitt under skörd. Trots att
anledning du loggade i journalen fick avslag.
Godkända anledningar till avbrott under arbete är:
● Olycka påverkar min möjlighet att använda armar och ben.
● Mitt verktyg är trasigt och jag behöver gå till skrivaren för att
skriva ut ett nytt. Har fått tillstånd av D.
● Ett hål i taket har släppt in solens strålar och fältet brinner.
● Personal med A, B eller C bad mig lämna fältet.
Som du kan se finns inte “detta kan inte vara mitt liv! gräva potatis tills jag
stupar? det måste finnas något bättre utanför dessa glasväggar… jag hörde
fåglar borta vid norra väggen. om fåglarna överlever där ute borde väl jag
också kunna? e005 säger det är inspelat kvitter. för moralens skull. bryr
mig inte. jag drömmer ibland, när jag sover alltså. ingen annan här verkar
göra det. i drömmen springer jag över ett fält, fåglar kvittrar, solen lyser,
men istället för brännskador är den bekväm mot min hud. en bit bort ser
jag han från fält-303a. vet inte vad han heter, men han är vacker som en c.
fast en c skulle aldrig jobba på ett fält. han sitter under ett träd med vita
blommor. då jag når toppen av trädets skugga reser han sig och håller ut
sin hand mot mig. då våra fingrar möts exploderar han till tusentals vita
fåglar. och jag vaknar…” med som godkänd anledning. Varje missad Sol
ökar din skuld.
För att bekräfta att du mottagit detta brev och att du snarast återfinner
dig på plats för att arbeta av skulden, lämna ett tumtryck på drönarens
solcell.
MVH,
C-D42, Assistant Clone Manager,
Potatis & Säd AB
Text av Tomb Svalborg
———————————————————-
11/9 2020
Du och jag lovade att aldrig ljuga eller dölja sanningen för varandra. Nu skriver jag till dig för att hålla min del av löftet.
Från köksfönstret ser jag pojken i trädgården. Han och en kompis bygger en veranda av gamla brädor uppe i eken. Deras röster tonar upp och ner, ena minuten låter de som barn, i andra som män. De jobbar målmedvetet, turas om att mäta och såga. Sedan klättrar de upp för stegen med de kapade brädbitarna och försvinner bland lövverket och jag hör hammarslagen eka mot husväggen.
Du kom som en mysig plastpappa. Du kramade ofta pojken, tog med honom ut i skogen, lärde honom jaga och skjuta.
Inte anade väl någon oråd. Inte förstod jag att du bara väntade. På rätt tillfälle.
Hur länge höll det på? Hur många gånger skrämde du pojken till tystnad? Allt du sa, alla ord, var förorenade av lögner.
Inte förrän efter vådaskottet vågade pojken berätta. Men han sa även något annat. Därför vet jag att det inte var ett misstag. Kulan var ämnad för dig.
Om några dagar, när du kremeras, kommer detta brev att följa dig in i elden. Bara så du vet.
Anja
Text av Charlotta K Blom
————————————————
30 augusti 2022
Till
Moris Ayala
Orrstigen 6
Stockholm
Hej!
Min kära bror, idag har jag burit dig i mina tankar , och undrar, hur mår du idag ? Det är svalkande vindar i dag runt Örebro trakten,och kylan tränger sig in i varenda muskel i kroppen. Jag hade velat träffa dig sen länge , vi har inte haft så mycket kontakt efter vår mor dog för tre år sedan. Jag hört rykten att du inte har haft så bra hälsa. Berätta hur det är med dig och din familj. Som du vet har jag flyttat runt över hela landet och sökt till universitetet.Jag tänkte läsa sociologi . Jag längtar efter att se dig ,och vill berätta om en avskyvärd händelse som har inträffat,och jag vet ej hur jag ska avslöja denna fruktansvärda tragedi för dig . En av våra vänner har avlidit i en våldsam trafikolycka,som inträffade i förrgår kväll.Men det framkommer att det var ett mord,och mer vill jag inte avslöja i detta brev . Jag tror att jag övervakas nästan hela tiden . Polisen har kommit fram till att jag är nästa dödsoffer,för de har hittat några indicier till denna misstanke.
Jag är mer intresserad av att prata med dig,och jag ser verkligen fram emot vårt möte . Jag vill visa några gamla brev jag har hittat i mors hem ,ett brev står adresserat till dig.Kanske vill du ha dem? Jag kommer att kontakta dig så fort jag kommer fram till Stockholm.Jag tar ikväll nattåget från Frankrike,och det kommer fram vid åttatiden. Kom ihåg hur mycket jag älskar dig , min kära bror.Minns du hur mycket vår mor älskar oss? Hon försökte många gånger att ge oss studier , men för henne var kärleken till oss viktig,och hennes kärlek till piano . Minns du?
Till min älskade bror
Din syster Madelene.
Text av Elena Nordin
——————————————-
Mikael,
Idag har jag varit på din begravning. Satte mej längst bak i kyrkan som den oinbjudna
gäst jag var. När prästen uppmanade oss att be kände jag mej ganska olustig. Vad borde
jag be? Borde jag tacka eller borde jag be om förlåtelse?
Psalmen Blott en dag ett ögonblick i sänder, var som skriven för oss. Det var ju bara en
dag och ett ögonblick i sänder som gällde. Aldrig att vi kunde göra upp några
långtidsplaner, aldrig att vi diskuterade hur vi en dag skulle åldras tillsammans.
Att jag aldrig kunde berätta för andra om dej, det vande jag mej vid under årens lopp.
Men att inte få sörja öppet, att vara tvungen att gråta i smyg, det har varit svårare.
Jag berättade det aldrig för dej eftersom du var så sjuk, men det kändes fruktansvärt
orättvist att vara tvungen att vänta tills alla andra besökt dej innan jag kunde smyga mej
fram till din sjukhussäng. Aldrig har jag hatat din familj så mycket som dagarna innan du
dog och de envisades med att sitta och vaka vid din sida. Döden är dock rättvis, det
ligger en viss tröst i att både din familj, dina vänner och jag har förlorat dej, lika mycket.
Det som gjort att jag ändå orkat ta mej igenom denna svåra tid har varit tron på att du
älskade mej mer än henne, din fru, som efter begravningen kom fram och presenterade
sig för mej. Överväldigad av ett behov att få se hennes reaktion var jag på vippen att
berätta vem jag var. Men du kan vila lugnt vidare i din grav, för jag ändrade mej då jag
råkade få syn på diamantarmbandet som prydde hennes handled.
Jag minns hur speciell jag kände mej när du på vår femårsdag gav mej det vackra smycket. Fick du kanske
rabatt då du köpte två samtidigt? Tänk att man, som i ett trollslag, kan förvandlas från
bedragerska till den bedragna, att sorgens avgrundsdjup kunde ersättas så snabbt av en
iskall järnridå.
Mikaela
Text av Johanna Evenson
——————————————–
Hej V!
Jag förstår att du undrar varför jag skriver till dig. Vad vill jag? Jag vill bara tacka dig för det du har lärt mig.
För två år sedan undervisade du mig i svenska och jag är ledsen för att vi kom lite på kant i början. Vi skulle prata om studieteknik och göra ett kort arbete, där man skulle berätta vad för studieteknik man använder. Jag blev irriterad. Jag hade ingen studieteknik och jag skämdes över det. Jag såg hur andra satt och diskuterade med varandra och skrev så deras pennor glödde. Allting var som ett töcken för mig, jag kände mig värdelös. Värdelös för att jag inte hade någon studieteknik. Jag förstår dock inte varför jag kände på det sättet, jag har ju alltid klarat mig. Jag har också i efterhand förstått att jag visst hade en studieteknik, inte lika tydlig som de andras, men det fanns en. Nog om detta, nu ska jag förklara varför jag är tacksam.
Desto längre in i kursen vi kom, desto mer började vi uppskatta varandra. Du uppskattade mitt sätt att beskriva på, och jag ditt sett att se på saker. Vi gick in på området poesi och jag var nyfiken, men tyckte det kändes som om vi pratade om ufon. Vi skulle skriva haikus, vilket jag hade gjort någon gång tidigare, men inte riktigt fastnat för. Jag började skriva olika haikus om naturen och det var någonting inuti mig som vaknade. Du gav mig så fin feedback. Du tyckte min poesi var intressant och väldigt vacker, vilket gjorde att det började glöda ännu mer på insidan. Jag gillar din konstnärliga sida, du ser att texten är levande. Du ser inte bara orden, du ser själen och känslorna som finns. Du har fått mig att älska poesi! Du har fått mig att bli starkare och bli ett med min text! Du har fått mig att utvecklas!
Tack för att du är du! Jag hoppas andra också blir inspirerade av dig!
Med vänliga hälsningar
Maja, din före detta elev
Text av Maja Lauritzen
—————————————————
Kära jag,
Ja, hur konstigt det än är vill jag gärna säga ett och annat till mig själv. För att jag äntligen vågat. Äntligen orkat. Äntligen kunnat stå upp för mig själv och bryta mönster.
Det är så invant. Det där mönstret. Att rätta in sig i ledet. Att vara följsam. Jag inser nu att jag varit en kameleont på så många sätt. Så anpassningsbar. Så ödmjuk. Så snäll mot andra, så dum mot mig själv.
Det var den där kvällen som förändrade allt. Jag vet själv precis vilken. Det var när tystnaden hade lagt sig i huset, men jag satt vaken kvar i natten. När tystnaden fick råda och tankarna ta fart. När det som skavde fick värka ut. Jag såg det så tydligt framför mig då, och den känslan har fått stanna kvar i mig. Jag gjorde slut med allt det jag föreställt mig var rätt för mig.
För varför ska inte jag få vara precis den jag vill vara? Varför ska jag gå den väg som andra tänkt ut åt mig? Varför ska inte jag få pröva mina vingar? Där och då fattade jag beslutet: att gå min egen väg. För en gångs skull inte göra det så himla bekvämt och enkelt för andra. Min rätt att välja.
Nu är jag inne på den nya vägen. Trampar ibland trevande, ibland otåligt outforskad mark och känner lugnet i kroppen. Lugnet i själen. Det som innan var en osäkerhet och ett ständigt skav börjar klinga av.
Ibland kommer de igen, ramarna för det trygga, invanda mönstret. Men jag skakar av mig dem igen. Tar mig utanför dem och tänker på den där kvällen. När jag gjorde upp med det jag trodde var min plikt att fullfölja.
Det var slutet, men också början. Och det får jag aldrig glömma.
Med detta brev, vill jag förankra allt det som fanns mitt framför mig, men som jag inte såg. Påminna mig om hur bra det känns att ge sin tillåtelse, att låta tankarna löpa hela linan ut. Mitt liv. Mina val. Äg det. Lev det. Från och med nu.
Text av Sofie Stenervik
——————————————————–
Kära Margareta och Gustaf!
Det var länge sedan, som vi sågs, men jag minns allt, som om det var igår.
Nu skickar jag detta brev till Änglarna som jag hoppas överlämnar brevet till er!
Till Gustaf!
Du som gjorde otillåtna handlingar mot ditt adoptivbarn vill jag säga: “Hur kunde du utnyttja ett oskyldigt barn för dina egna lustars skull?
Förstod du inte, att du lärde ditt barn hur en man beter sig mot sitt barn? Förstod du inte, att det präglade hennes syn på hur män ska bete sig mot flickor och kvinnor även senare i livet? Förstod du inte det”?
Om jag mötte dig på gatan idag, skulle jag gå förbi dig med högdragen min och inte hälsa! Idag är jag inte det oskyddade barnet.
Idag är jag en vuxen person, som vet hur man ska freda sig mot personer av din sort!
Jag skulle vilja spotta på dig, men jag är för fin för att sänka mig till sådana handlingar!
Till Margareta!
Du som inte ingrep, när det skedde, säger jag:
“Hur kunde du tillåta att din man utnyttjade ditt adoptivbarn?
Förstod du inte att ett sexårigt utsatt barn, som hade förlorat sitt hemland och sin avlidna mor hade förtjänat ett bättre öde än att utsättas för din mans äckliga händer, spritdoftande andedräkt och kletiga kroppsvätskor?
Du som gick i kyrkan varje söndag, borde väl ha förstått det”!
Till er båda vill jag säga!
Ser ni mig nu från er himmel?
Ser ni att hela mitt liv har präglats av psykisk ohälsa? Ser ni att jag lever med minnena från övergreppen, och att de har plågat mig under hela mitt liv?
Ångrar ni er, eller tycker ni fortfarande, att det ni gjorde mot en av era minsta var bra? Jag hoppas att ni har ångrat er, för i så fall är ni förlåtna!
Hälsningar från er Adoptivdotter!
Jag saknar dig varje dag, men jag vet att du är med mig. Du sitter där på min axel och följer
äventyren. Jag lärde mig så mycket av att få vara hos dig, få jobba med dig och bli en del av
omvårdnaden kring dig. Du lärde mig grunderna i yrket, du var aldrig sträng utan du ville bara ha
saker på ditt egna sätt. I ärlighetens namn kunde jag då och då bli lite sur på dig, sur på att du kunde
be mig hämta saker en i taget i stället för att ta allt på en gång, det var som om du kom på nya saker
så fort du såg mig komma in i rummet. Du var så skör den sista tiden, liten och tunn som en
fågelunge och smärtan hade dig i sitt järngrepp, men du log alltid, trots att jag tjatade och var jobbig.
Jag tjatade på dig att du skulle äta, som om näringen hade räddat dig? Förmodligen inte men i mina
ögon var det ett friskhetstecken att se dig äta, även om det var en tesked havreglass eller lite, lite
havregrynsgröt som jag hade gjort enligt konstens alla regler eftersom det var det du krävde och så
du ville ha det, inte för varm, inte för kall utan lagom. Med sylten på sidan av. Och laktosfri mjölk
bredvid, alltid laktosfritt, din stackars mage bubblade annars i evigheter och levde rövare. Som du
säkert har sett ifrån ditt utkikstorn på axeln så jobbar jag inte längre kvar, nu jobbar jag mer med
levande patienter än döende, men jag bär dig med mig, du finns i mina tankar och jag kan fnissandes
påminnas om att lite mat är lite mat om en patient ber om det, och det är tack vare dig. Om jag fick
träffa dig en sista gång hade jag tackat dig. Nu fick jag säga hej då till ditt tomma skal eftersom din
själ sedan länge virvlat i väg genom det öppna fönstret en vårnatt för inte allt för länge sedan!
Hej J. P. Eriksson!
Hoppas att du fått information om bostadsrättsföreningens årsmöte, det bjuds på snittar och läsk och det finns gott om tid för småprat. Jag blev invald i styrelsen förra året och kan försäkra dig om att du inte har något att oroa dig för. Som du kanske känner till har den gråhåriga tanten i uppgång 3 C lämnat in ett skriftligt klagomål, men det var ingen i styrelsen som verkade ta det på allvar på det senaste mötet.
Hon har sett att du har grillat på balkongen, vilket visserligen är emot föreningens stadgar men inget som stör mig. Jag gillar att sitta på min balkong när det doftar av flintastek och grillolja. Det är nästan som ett BBQ, som att det är grillfest hemma hos mig.
Hon skriver också att du spelar för högt på lördagskvällarna, men jag gillar din musiksmak. Jag skulle inte dricka alkohol utan sällskap, men när jag hör musik och prat genom väggen kan jag föreställa mig att det är mingel i mitt vardagsrum. När folk skrattar i trapphuset känns det helt okej att ta ett glas vin, även om det inte knackar på min dörr.
Om du känner för att bjuda in mig någon kväll kommer jag gärna förbi. Hoppas vi ses i hissen snart igen.
Kramar från tjejen mittemot, S. Lundström
Till Senator Edward M Kennedy
Kära Ted.
Jag önskar framföra ett stort tack för du räddade mitt liv den 12 augusti förra året.
Av någon outgrundlig anledning hade jag kommit in på Demokraternas konvent. Eller så var det ödet. Jag hade egentligen riktat in mina steg till första bästa bro över Hudson River.
Du förstår Ted, hela mitt liv har jag precis som du utkämpat tunga kapitel som jag själv inte påverkat, men som jag inte haft något annat val än att uthärda.
Varje sorg och tragedi filar av de mjukaste kanterna av ens själ och kan göra en människa hård och vass. Men du Ted har förblivit stark och god trots att du också uthärdat så mycket. Jag blev svag och trött. Jag hade tappat hoppet någonstans efter vägen.
Sen har jag precis som du kanske alltid inte fått avgöra vad som är bäst för mig. Andra har haft starka önskningar om vad som var mitt bästa. Så jag hade då bestämt mig att helt enkelt ge upp. Ett liv som ser bra ut på ytan kan vara sårigt på insidan.
I ett töcken av tårar och allt för många Bloody Marys stod jag där på avstånd, men din röst var så nära.
Du var besegrad. Du skulle inte bli president. Du hade kunnat gå därifrån och sluta kämpa.
Men talet du höll den kvällen sa mig att din resa hade börjat. Dina ord som ekade genom Madison Square Garden den kvällen gav mig gåshud men de torkade även mina tårar och tröstade mig. Ditt tal var ingen mjuk smekning, det var en hård men trygg omfamning som fick mig att sträcka på ryggen och se klart på livet jag hade, som jag höll på att kasta bort.
När du avslutade med orden; hoppet lever fortfarande och drömmen ska aldrig dö, då insåg jag att livet är dyrbart och hoppet finns kvar. Jag hoppas så innerligt Ted att du vågar tro på dina egna ord och leva livet fullt ut. Precis som jag gör nu. Lyssna på det hjärtat vill.
Tack.
Hälsningar från B
New York 12 sep 1981
Text av Tina Strandberg
——————————————————–
Kära Mor.
Jag skriver till dig igen. Precist som jag gjort de senaste 17 åren. Jag vill bara berätta att allt är OK. Och alla här hälsar.
Jag kommer som vanligt till din egen plats här på jorden. Bara för att se så allt är fint och i ordning. Jag rensar och städar så att din plats är vacker och skimrande. Jag planterar några nya blommor. De skall passa fint in i helheten. För här är redan många vackra blommor, som dessa hyacinter, rosor och violer. De doftar fantastikt och fyller upp sommarkänslan. Jo, det är sommar och solen strålar. Mitt besök här är för att fira din födelsedag den 11 augusti. Och som vanligt är det så att när vi inte är tillsammans så finns det en stor saknad av gemenskapen.
Du har en vacker sten här på din plats. Där finns ditt namn. Det finns också en annan stor sten, som är rest upp. Där har jag planterat vid roten en blomma som sträcker sig upp längs stenen. Lång grön stjälk och med en röd ros på toppen. Denna sympoliserar att så länge denna finns så har vi vår egen gemensamma särskilda plats här. När jag skriver till dig nuförtiden så kommer brevet till din vaktmästare här på hans arbetsplats. Denne levererar vänligt brevet till din plats och placerar brevet vid stenen. Så att alla kan se brevet och få en kontemplatorisk stund av allvar, lugn och vackra minnen.
Hälsningar
Brevet kommer som vanligt vid samma tid som alla andra år.
Vaktmästaren tar brevet i sin hand och vandrar lugnt och samlat till platsen. Placerar brevet på samma ställe som vanligt. Står en stund och tänker över situationen. Detta har han gjort i många år.
Han går fram till den stora stenen där det är planterat en ros, med en lång stjälk som sträcker sig över hela stenen med en ros på toppen. När han står där och betraktar denna ros, så vill han ta på den. Men upptäcker då att hela denna blomma är målad på stenen!
Då tänker han: det blir nog inga andra brev.
Text av Billy H Nielsen
———————————————————–
Till min växande mage och det fantastiska som finns där inne!
Du vet inte hur älskad du är. Jag är så rädd att någon någonsin kommer kunna skada dig. Samtidigt vet jag att jag inte kan skydda dig från allt. Jag kan inte skydda dig från världen runt dig hur jag än försöker. Livet kommer att ärra dig men älskade unge, jag finns här.
Jag kommer inte kunna skydda dig när någon på din förskola kallar dig tjock när du är fem år gammal. När de pekar på din mage och skrattar. Älskade unge, det är inte ditt fel. Det är inte heller ditt fel när du blir slagen på skolgården när du är åtta. Älskade unge, berätta det för mig. Säg inte att skrubbsåren kommer från att du föll av gungan.
Jag kan inte längre skydda dig när du vill träffa din pappa när du är tolv. Älskade unge, han är inte Guds bästa barn men han gav mig dig och det är jag honom evigt tacksam för. Men jag ber om ursäkt för all smärta han kommer ge dig, jag kan inte skydda dig. Jag kan inte heller skydda dig när du väljer att sluta äta på din fjortonårsdag. När de små barnens skratt från när du var fem kommer tillbaka och du inte längre orkar skydda dig. Men älskade unge, du är perfekt som du är.
När du är sjutton år och kommer hem med en man som behandlar dig som din pappa behandlade mig, älskade unge, det kan jag inte heller skydda dig från. Men älskade unge, min famn finns alltid här. Du får alltid ligga här, ligga så nära mitt hjärta som du gör just nu. Älskade unge, jag ska göra mitt bästa för att du ska bli en klok, vacker, smart, ung kvinna. Att du inte ska behöva gå genom samma helvete som jag gjort. Men älskade unge, jag kan inte lova något annat än att min famn alltid har en ledig plats just för dig. Min älskade unge, du är mer älskad än du någonsin kommer förstå!
Världens bamsekram, din mamma <3
Text av Carolina
————————————————
2022-08-08
Kära Fantomen utan kläder, det finns en saga som jag tror att du kommer tycka om, jag tror att den kanske kommer tala till dig/ skitungen
Den lilla flickan är ofta sjuk.
Det var en gång en flicka, eller en stumpa (som hennes mamma hade sagt det) Hon växte upp i kapitalstaden i ett land där folket sades vara blyga och försiktiga. Men det var inte den här flickan. Hon bodde i sitt eget lilla kungarike, hon hade en far och en mor, och hon hade en vän, och en bästa-vän. Den bästa vännen bodde i en annan del av kungariket, bara några stenkast bort nära godisaffären. Den lilla flickan, eller prinsessan (om hon fick välja själv) fick varje fredag en tia att handla ett stycke godis för, om hon inte fick det så sparkade hon på moderns dörr och grät tills hon inte längre hade några tårar kvar.
Den här fredagen är just en sådan. Den lilla flickan sparkade förtvivlat på dörren, hon ylade och skrek, men modern var envis, tyvärr var den lilla flickan det också. Den lilla flickan hade betett sig illa, men vad hon hade gjort? Nej det mindes hon inte.
Det finns nämligen många händelser att välja mellan, och de är alla mycket fiffiga tycker flickan, men det säger hon förstås inte till mor och far. Fast far är ändå inte så ofta närvarande i det lilla slottet, bland blommorna på toppen av det lilla berget, nära den stora staden. Far tycker om att knapra på skivad potatis, far älskar att åka skidor, och far tycker speciellt om soffan. Den lilla flickan önskar ibland att far skulle tycka speciellt om henne istället, fast det är ofta inte på det viset, förutom när hon är sjuk,
När den lilla flickan är sjuk så tycker inte far om skivad potatis, och om han gör det får hon smaka, och när den lilla flickan är sjuk älskar far att kolla på skidor tillsammans, och om de inte gör det så kollar de på barnprogram, och far tycker speciellt om henne.
Den lilla flickan är ofta sjuk.
Text av Julia Blomstrand Lundgren
————————————————–
Jag tyckte väldigt mycket om brevet av Gun Renström, så vackert och välskrivet.