Nu har juryn utsett en vinnare i september och vi kan med glädje gratulera Louise Sahlberg som enligt juryn;

“Sahlberg lyckades fånga de tre orden och tolkning av bilden i en väl skriven text med en underton av ondska”

Grattis Louise!

Ett varmt tack till alla er som deltar, det är en fröjd att läsa som skapar utmaning för juryn.

 

Solnedgång.

Tystnaden var så påtaglig att den klibbade mot min sargade hud. Ett vasst stenblock skar in med sitt ena hörn vid ryggslutet. Ju mer jag försökte ta mig loss ju ondare gjorde det. Mitt vänstra ben satt fast mellan två större stenar. Eller var jag så uttömd på energi att jag inte orkade lyfta benen? Jag kom iallafall inte loss. Eller upp. Eller bort.

Blodet från mitt spräckta ögonbryn rann inte längre längs vänstra sidan av mitt svullna ansikte. Det är några timmar sedan du lämnade mig här. Eller är det dagar sedan? Jag minns inte längre. Jag minns bara hur du bjöd mig hit. För att se på solnedgången. För att du ville förklara dig. Spela lite kort. Hjälpa dig att lösa korsord. Eller för att ditt samvete åt upp dig inifrån. Du hade ju aldrig menat att göra mig illa. Det var ju inte meningen. Du älskade ju mig. Du är ju så söt, sa du. Och jag trodde dig. Som jag alltid gör. Och jag var inte i stånd till att träffas på en bar eller liknande.

Jag var varken psykiskt eller fysiskt i form att möta andra människor. Men dig kunde jag alltid möta. Dig. Och dina olika jag. Vid sex-tiden denna lördagskväll tog jag mina brutna revben och staplade ner för kullen med sargade ben för att möta dig vid vattnet. Du hade dukat fram lite mat och annat vi kunde roa oss med. För det var ju det vi skulle göra. Roa oss. Ha det trevligt. Bli sams. Be om ursäkt. Hålla om. Reda ut denna soppa som du skapat. Njuta av varandra. Bara du och jag. Och se solen som valde att ge upp även denna dag.

Författare: Louise Sahlberg