Stort grattis till vinnaren av november månads tävling, Ingrid Andreasson. Efter ett gediget arbete av juryn, kom juryn fram till att Ingrids text vann med motiveringen;

”Du tar oss med på en riktig speeddating ur ett journalistiskt perspektiv. Konversationen målas upp med känsla och förväntan där miljön förstärker historien.”

Vi har uppehåll i december med tävlingar för vi publicerar lucköppning med utmaning dagligen istället, hoppas du deltar!

 

Speeddejtning 

Text: Ingrid Andreasson

Jag väntar ivrigt på mannen jag är här för att träffa Samtidigt känner jag en irritation och nästan ilska över denna personen, över hans respektlöshet och arrogans. Mötet ska äga rum här i ett tjusigt stort konferensrum i byggnaden uppkallad efter personen själv. Så klart måste jag få vänta på denna personen, jag ska inte förledas tro att jag är någon speciell bara för att jag fått tillstånd för en träff. Väntan ska nog få mig att bli osäker och tvivla men jag stålsätter mig. Smuttar på kaffet och studerar lokalen, sobra nyanser i vitt och grått som ger ett exklusivt intryck, tjock heltäckningsmatta som dämpar alla ljud, gigantiska ljuskronor i taket samt det stora konferensbordet där jag sitter i en faktiskt ganska bekväm stol med armstöd. Tunga gardiner hänger vid sidan om de stora fönstren medan tunna gardiner når hela vägen framför fönstren. Det är en ganska gråmulen dag här på Manhattan men ibland lyckas en solstråle blända mig genom de tunna gardinerna. Tystnaden är nästan total här inne, genom luftkonditioneringens monotona sus hör jag min egen puls i öronen. Minuter blir till timmar och jag börjar tvivla på att den här personen ska dyka upp. Precis då slås dubbeldörren upp bakom mig och jag får vända mig om för att se vem som kommer in. Bryskt och förvånansvärt snabbt går den här åldrade mannen fram till mig och tar i hand, drar ut en stol en bit från mig och slår sig ner. Under tystnad tar han fram sin telefon som han studerar en lång stund. Sedan störtar han fram till kaffemaskinen vid ena väggen och återvänder till bordet medan han i farten smakar på kaffet. En hastig blick på sitt exklusiva armbandsur, sedan blir jag tillsagd att jag har 15 minuter på mig innan han ska iväg till nästa möte. Medan jag formulerar mina frågor ser jag att hans blickar söker sig till fönstret som om han längtar efter att få komma ut från rummet. Jag frågar lite om hur hans liv ter sig nu efter åren i Vita Huset men hans svar är snabba och jag inser att detta inte är något som han är intresserad av att prata om. När jag kommer in på hans familj avfärdas det snabbt med “inga kommentarer” men färgen stiger i hans ansikte och han andas mer ansträngt. Jag styr över samtalet till hans affärer och sitt imperium vilket känns som ett mer ofarligt och bekvämt område för honom, han berättar detaljerat om sina planer och framgångar inom affärsvärlden. Till sist frågar jag om han känt samma vördnad och respekt över att ha fått äran att bo i Vita Huset under 4 år som flera av hans föregångare berättat om att de upplevt när de bott i det vackra och historiska huset. Tystnaden blir total. De ljudisolerade fönstren stänger ute alla ljud från gatan nedanför där annars bilars tutande, utryckningsfordonens sirener och alla storstadens larmande ljud finns. Jag undrar inom mig om han förstått min fråga. Tänk om han blir rosenrasande och bara går därifrån? Att jag som kvinna vågat ifrågasätta hans känsla för respekt och vördnad inför det hus han bott i och det ämbete han haft under 4 år. Hjärtat rusar i kroppen medan jag väntar på hans svar. När jag sneglar på mobilen ser jag att det gått mer än de 15 minuter som var avsatta för vår träff. En försynt knackning hörs och någon gläntar på dörren men mannen jag pratar med skakar lätt på huvudet och dörren dras ljudlöst igen. När han återigen börjar prata är det med en mjukare röst och han trevar nästan efter orden. Han säger att ingen har ställt denna frågan till honom tidigare och att han därför fick tänka efter innan han hittade svaret. Det enkla svaret blir att han aldrig tänkt på det, han har kört på i så rasande fart att ingen plats har funnits för begrundan och eftertanke. Medan han säger detta tittar han ner i golvet. Jag lyssnar under tystnad och ger honom tid att låta tankarna ta form i hans huvud. Plötsligt tittar han upp på mig och konstaterar att det säkert funnits folk i hans närhet som nämnt detta tidigare men att han aldrig lyssnat på dessa. Återigen blir han tyst och jag säger heller ingenting, det känns som att han behöver tid för att formulera en fortsättning eller för att avsluta vår konversation. Till slut tar han till orda, hans röst låter lite osäker men han tackar mig för ett bra samtal som inspirerat till eftertanke. Han tar i hand och skyndar ut genom dubbeldörren. Jag tar en bild med mobilen på det tomma konferensrummet och känner mig helt utmattad när jag tar hissen ner och går ut i folkmassan på gatan där alla sirener och bilars tutande låter öronbedövande högt. Jag sätter mig ner på en bänk vid en busshållplats och låter allt landa i mitt huvud. När jag tittar upp mot den höga byggnaden där jag nyss var träffar en solstråle min blick, jag blundar och solen dansar innanför ögonlocken medan jag undrar om han trots allt är mänsklig bakom den hårda fasaden, finns det faktiskt något mjukare som inte har tillåtits komma ut? Inom mig formulerar jag en kort sammanfattning av mötet nyss: “Trump hittar vördnad och respekt efter tiden som president.”