Grattis Monika som tog hem segern i maj/juni månads tävling!

Tävlingen gick ut på att skriva om en text från Harry Potter och juryn tyckte att Monika gjorde detta på ett underfundigt men ändå igenkännande sätt.

Ny tävling är på gång och i dagarna hittar du den på dropastory.se och på Facebook, håll utkik!

 

Monikas vinnande text;

Kapitel 7-  Sorteringskontoret

Den svarta dörren öppnades försiktigt. Där stod dödsängeln Helix.  Han hade ett mycket vänligt ansikte och Hassans första tanke var att det här behövde han nog inte att oroa sig för
En hädangången, allsmäktige Herre, sa Helix till en vitklädd gestalt.
“Tack Helix. Felix hjälper dig att föra honom vidare.
Helix sköt upp porten på vid gavel. Sorteringskontoret var så stort att hela Dödsriket hade kunnat få rum i det. De vita väggarna lystes upp av flammande facklor precis som i helvetet, taket var alldeles för högt för att man skulle kunna urskilja det, och en ståtlig marmortrappa mittemot dem ledde upp till Himmelsriket.

De följde efter Dödsängeln Felix över det vita golvet. Hassan kunde höra surret av röster från en dörröppning till vänster- flera av de omkomna i bussolyckan måste redan vara här men Helix och Felix visade in den hädangångne i ett tomt litet rum intill hallen. De trängde in sig där, stod lite närmare varandra än de annars skull ha gjort och plockade genast fram sina dödsböcker.
“Välkomna till Sorteringen, sa dödsänglarna i kör.  ”Utfrågningen inför valet av den slutliga hemvisten börjar alldeles strax, och innan du intar din slutliga plats i Dödsriket, ska du sorteras in.  Sorteringen är en mycket viktig ceremoni, därför att så länge du är här kommer även dina passagerare från bussen att bli utfrågade om själva bussolyckan.  Ni kommer att inte att utfrågas tillsammans, utan en och en ska ni stå till svars för det goda och det onda.

De två platserna som är aktuella är Paradiset och Helvetet. Varje hemvist har sin egen förnämliga historia och vart och ett av dem har levererat hädangångna i årtusenden. Under din tid här i Dödsriket kommer dina goda handlingar att vinna poäng hos Helix, medan däremot alla dina dåliga handlingar hos Felix får dig att förlora poäng. I slutet av dagen avgörs det vilken av hemvisterna som blir aktuell för dig. Behåller du dina flesta poäng hamnar du i Paradiset, vilket är en ära. VI hoppas att du och dina passagerare ska bli lyckas i utfrågningen och hedras med platser i Paradiset. Men om just det avgör endast vår Herre.
“Sorteringsceremonin äger rum några timmar inför oss änglar i Dödsriket.  Vi föreslår att du allesammans snyggar till dig så mycket du kan medan du väntar.”

Hassans blick dröjde en kort sekund vid de båda dödsänglarna. Dödsböckerna var enorma och vid varje bok satt en penna av guld.  Hassan försökte nervöst släta till håret.
“Jag kommer tillbaka när jag är färdig att ta emot dig, sa den vitklädde gestalten. “Var snäll och vänta här tyst och stilla. Den allsmäktige lämnade rummet. Hassan. svalde.

“Exakt hur går själva sorteringen till frågade han Helix.
“Genom ett slags prov, svarade Felix illmarigt.

”Du ska bara besvara våra frågor, sa Helix tyst

Hassans hjärta hoppade nästan ur bröstet på honom. Ett prov? Inför dessa dödsänglar. Men han kunde inte veta hur han skulle svara. Vad  i all världen skulle han göra? Han hade inte väntat sig någonting sådant här i samma stund han anlände. Han tittade sig ängsligt omkring och märkte att dödsänglarna stod och väntade med sina böcker.  Ingen sade just någonting och Hassan viskade mycket fort några trollformler hade lärt sig och undrade vilken han skulle behöva. Hassan ansträngde sig hårt för att inte drabbas av panik.  Han hade aldrig varit nervösare, aldrig, inte ens den gången han kom hem till den rika änkan för att förlora sin mandom. Nu mindes han. Hon hette Ethel och hade varit hans lärare på SFI. Han höll ögonen fästa på dörren. Vilket ögonblick som helst nu skulle allt komma igång.  Det som skulle föra just honom till en himmelsk plats eller till det han våndades över. Hur många gånger hade inte hans föräldrar predikat om helvetet.

Sedan hände något som fick honom att nästan falla ur den vitklädda båren. Han hörde flera stycken av passagerarna.
“Vad i hela världen höll de på med?
Han flämtade till. Och det gjorde även Helix och Felix. Ett tjugotal passagerare hade just kommit till Dödsriket. Med vita lakan låg de på sina bårar och pratade med varandra utan att så mycket som kasta en blick mot den allsmäktige. De verkade inte inse att de faktiskt nu var en hög döingar på väg mot Sorteringskontoret.

————————————————————————————————————–

Texten som skulle skrivas om;

Kapital 7. Sorteringshatten
Sid 141 – 143

Porten öppnades genast. Där stod en lång, svarthårig häxa i en smaragdgrön klädnad. Hon hade ett mycket strängt ansikte och Harrys första tanke vara att det här var inte någon som man satte sig upp mot.
“Förstaårseleverna, professor McGonagall”, sa Hagrid.
“Tack Hagrid. Jag för dem vidare härifrån.”
Hon sköt upp porten på vid gavel. Entréhallen var så stor att hela Dursleys hus hade kunnat få rum i den. Stenväggarna lystes upp av flammande facklor precis som hos Gringotts, taket var för högt för att man ens skulle kunna urskilja det, och en ståtlig marmortrappa mittemot dem ledde upp till de övre våningarna.

De följde efter professor McGonagall över det stenlagda golvet. Harry kunde höra surret av hundratals röster från en dörröppning till vänster – resten av skolan måste redan vara här – men professor McGonagall visade in förstaårseleverna i ett tomt litet rum intill hallen. De trängde in sig där, stod lite närmare varandra än de annars skull ha gjort och kikade sig nervöst omkring.
“Välkomna till Hogwarts”, sade professor McGonagall. “Banketten inför terminsstarten börjar alldeles strax, men innan ni intar era platser i stora salen, ska ni sorteras in i era elevhem. Sorteringen är en mycket viktig ceremoni, därför att så länge ni är här kommer ert elevhem att vara ungefär som en familj för er inom Hogwarts väggar. Ni kommer att ha lektioner tillsammans med de övriga i ert hem, sova i hemmets sovsal och tillbringa er lediga tid i hemmets uppehållsrum.

De fyra elevhemmen heter Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin. Varje hem har sin egen förnämliga historia och vart och ett av dem har frambringat berömda häxor och trollkarlar. Under er tid som elever här på Hogwarts kommer era framgångar att vinna poäng åt ert elevhem, medan däremot alla era brott mot reglerna får det att förlora poäng. I slutet av året belönas det hem som har flest poäng med elevhemspokalen – en stor ära. Jag hoppas att ni var och en ska bli till heder för det hem ni tillhör, vilket det än blir.
“Sorteringsceremonin äger rum och ett par minuter inför alla övriga i skolan. Jag föreslår att ni allesammans snyggar till er så mycket ni kan medan ni väntar.”

Hennes blick dröjde en kort sekund vid Nevilles mantel, som satt fastknäppt under hans vänstra öra, och på Rons smutsiga näsa. Harry försökte nervöst släta till håret.
“Jag kommer tillbaka när vi är färdiga att ta emot er”, sade professor McGonagall. “Var snälla och väntar här tyst och stilla.” Hon lämnade rummet. Harry svalde.

“Exakt hur går det till att sortera in oss i elevhemmen?” frågade han Ron.
“Nåt slags prov, tror jag. Fred sa att det gör väldigt ont, men jag tror han skojade.”

Harrys hjärta hoppade nästan ur bröstet på honom. Ett prov? Inför hela skolan? Men han kunde inga trollkonster än – vad i all världen skulle han bli tvungen att göra? Han hade inte väntat sig någonting sådant här i samma stund de anlände. Han tittade sig ängsligt omkring och märkte att alla andra också såg skräckslagna ut. Ingen sade just någonting utom Hermione Granger, som viskade mycket fort om alla trollformler hon hade lärt sig och undrade vilken hon skulle behöva. Harry ansträngde sig hårt för att inte lyssna på henne. Han hade aldrig varit nervösare, aldrig, inte ens den gången han kom hem till Dursleys med en rapport från skolan om att han på något vis hade förvandlat sin lärares hår till blått. Han höll ögonen fästa på dörren. Vilket ögonblick som helst nu skulle professor McGonagall komma tillbaka och föra honom till hans undergång.

Sedan hände något som fick honom att hoppa högt upp i luften – flera stycken bakom honom började skrika.
“Vad i hela ….?”
Han flämtade till. Och det gjorde alla runt omkring honom också. Ett tjugotal spöken hade just kommit inströmmande genom väggen längst bak. Pärlvita och lätt genomskinliga gled de genom rummet medan de pratade med varandra utan att kasta så mycket som en blick på förstaårseleverna.