Du har nu chansen att rösta fram din favorit bland 3 finalister i februari månads tävling – Vad ser du?

Nedan hittar du finalisternas texter och om du klickar här, eller på länken sist i inlägget, kommer du till formuläret där du kan rösta! Bidraget med flest röster på söndag den 22/3 står som ensam vinnare till 1 000 kr.

 

1. Naken

Den första porten passerade jag naken och skrikande. Från en ombonad värld till en kall lysrörsmiljö med många händer som rör vid mig. Om jag inte fått lapis i ögonen, hade jag anat konturerna av all min framtids dörrar.  Kvinnan som födde tyckte det var bra så och drog igen den första dörren. Hon lämnade mig till sina föräldrar för att bygga sin karriär. Jag kunde ana henne i dörrspringan ibland. Fast istället för att bli chef, tog hon sig an chefen. Dörren öppnades lite för mig också, men helst skulle jag gå igenom köksingången. Chefen önskade sig ett barn som hade drillats till ett representationsbarn för att imponera. Under helgens fester skulle öl och sprit serveras av någon. Denna någon var jag fram till niotiden på kvällen. Då skulle jag sova, men trots stängd dörr hördes skrål hela natten. Jag övades i bordsskick och tystnad, att le och vara tacksam för morgonens rostbrödskiva, som skulle räcka fram till kvällsmaten. Först när plikterna i hushållet var klara, fick jag leka med andra chefers barn.

Så en dag, den var inte ens vacker, kom det en syster. Det var den mest fulländade flickan som fötts i Sverige det året, sa de lyckliga föräldrarna som glömde bort att det fanns en syster. Om de var i en affär, handlades det leksaker eller kläder till det bedårande barnet; vid fotografering så blev babyn plötsligt ett ensambarn. Familjens dörr stängdes med en rejäl hasp. Varför skulle jag ha nytt, jag kunde ju ärva? Jag hade ju en kusin som var tre år äldre.

Festerna fortsatte nu även utan att chefen närvarade på vardagarna. Han var ute på affärsresor och kom hem och utövade sin makt på helgerna. Han fyllde på spritförrådet, men förstod inte hur kvinnan kunde dricka så mycket. Så en dag, inte heller så vacker dag, det heller, upptäckte kvinnan att hon skulle ha barn igen. Fast inte med chefen, utan en man som visade sig vara barnkär. Alltför barnkär, så den fantastiska systern var med överallt där de åkte. De dagarna hade jag ledigt och fick sköta mig själv. Jag lärde mig matlagning utan att det synes att jag tagit något ur kylskåpet.

Chefen lämnade hela firman och överlät det praktfulla a-barnet till mig, som nu blev barnpiga i väntan på barn tre. Och när modern blev stor och otymplig, fick barnpigan tjänstgöra som hustru. Jag letade länge efter en nyckel till sovrummet. När jag hittade den, fick jag inte behålla den. Mitt vapen blev då ett gallskrik var gång han kom till mig, så att grannarna reagerade på oväsendet.

En massiv dörr slogs igen. Under många år syntes inte ens en ljusstrimma vid golvet och jag trodde det syntes på mig.

När det hela uppdagades, skickades jag bort för att försörja mig på annan ort, där det fanns flera öppna dörrar. Jag valde den som var mest lik den jag kände igen och utnyttjades igen. Jag hade ju bara min kropp. Vem skulle vilja ha en som inte ens kvinnan som födde en ville ha? Om det nu inte fanns någon baktanke, förstås, jag var ju van vid arbete. Vem skulle gilla mig för den jag var?

Så småningom var jag så rehabiliterad att jag fick träffa min familj igen. Askungen var på plats för nya uppdrag, men accepterade inte de gamla villkoren. Jag hann knappt gå ut skolan, innan jag blev utkastad för gott, men ändå med ett ansvar för systrarna. När ansvaret upphörde, upphörde jag att vara del av den familjen.

Men då det här inte är en saga, utan verkligheten, så dör den onda modern utan att förgifta mig eller skicka en jägare. Mina systrar blev förgiftade däremot; de fylldes av hat och avundsjuka. De hade också drabbats av glömska och blev väldigt kränkta över att jag i lagens mening var lika mycket värd som de. Det blev gråt och tandagnisslan när de försökte avtala bort mig.

Äntligen kan sista dörren stängas. Jag går ut i ljuset och vänder mig inte om efter de som lämnats efter mig. Jag låser nogsamt om det förflutna och de som gjort mig illa. På andra sidan finns min självvalda familj tillsammans med mina vänner. Längst fram står mannen som jag friade till på skottdagen med famnen öppen. Jag springer mot den öppna dörren och ser en framtid som går uppåt och bär framåt! Äntligen har jag bara frihet och ansvar för mig själv. Färgerna exploderar i regnbågens hela färgskala från att vara grå- gråare- nattsvart.

Text: Britt Spiik

 

2. Där

Där. Just där. Innanför den just öppnade dörren är den. Framtiden. Det är ju inte bara du och jag som funderar på den. Vad den ska erbjuda och hur den kommer att förstöra oss. Ja, det sista vill vi ju inte riktigt tänka på nu, eller hur? Motgångar och skit kan vi väl strunta i. För den öppna dörren, med möjligheter, det är den vi ska få äntra nu. Framtiden. Det är ju den du drömt om. Allt det där bra Som finns där. Det där fina. Som en resekatalog ungefär. Är det nu det är dags att få uppleva det? Dörren. Nu går vi in igenom den. Till framtiden.

Text: Fredrik Holmberg

 

3. Besök hos matthandlaren

Jag vandrade längs de smala gatorna runt kryddbasaren. Ljudet från skeppsvisslorna nådde mina öron. Plötsligt minns jag de varma somrarna då vi satt under träden i vår lilla oas till innergård. Skulle jag känna igen mig efter alla dessa år eller skulle allt vara så förändrat.

Nu var det inte långt kvar till mitt forna barndomshem. Jag stannade till och köpte några söta kastanjer. Jag log när jag såg att de fortfarande serverades i pappersstrutar. Stärkt av de söta kastanjerna promenerade jag upp för den branta backen mot Grand Bazar.

Dörren till Hamids innergård stod halvöppen. Utanför dörren stod olivträd i de bruna enorma  krukorna. Krukorna kantades av en undervegetation av murgröna och myrten som bredde ut sig i skuggan. Jag gick sakta uppför den spruckna trappan.  Endast några trappsteg innan jag befann i den grönskande innergården.

Mitt i den pulserande storstaden gömde sig denna otroliga oas. Tänk så många, som passerat förbi under årens lopp, utan att ha den minsta aning vad som dolde sig bakom den bastanta bruna dörren.

De stod fortfarande kvar. Pinjeträden med sina orange barr. Just där under träden satt alltid min far, Hamid. Så även denna varma sommardag i juli. Jag såg hans bastanta kroppshydda skymta mellan pinjeträden. Det ekade från mina klackskor i de vita marmorplattorna. En katt som låg och lapade sol hoppade upp i rena förskräckelsen.

Jag närmade mig platsen där min far satt. Jag lade märke till hans fårade, åldrade ansikte. På huvudet satt den röda cylinderformade hatten.  Hamid satt i sin gamla  korgstol och drömde sig bort.  På bordet stod en bricka med tekoppar och baklava.

Från en angränsande dörr dök en kvinnogestalt upp, Kvinnan var min äldsta syster. Hon tittade upp och ropade mitt namn. Hon bar på en tekanna och satte kurs mot vår far. Jag rusade fram och kramade om min far. Här satt han i all sin prakt. Min far, den kände matthandlaren i Istanbul.

Jag satte mig på träbänken. Längs spaljén klängde ett slingrande hav av vinrankor. Jag sträckte mig efter de små gröna druvorna. De smakade lite syrligt men var ändå så förföriskt goda.  Min syster kom och gjorde mig sällskap. Hon tog min hand och kysste den. Precis som förr i tiden. Jag betraktade min far och syster. Så många år som vi inte sett varandra.

Här satt jag och njöt i sommarvärven. Då hörde jag ljudet av vatten. Jag reste mig upp och gick mot fontänen. Det kluckade så härligt om vattnet. I hörnet låg en hoprullad matta. Jag vecklade ut den och såg att det var en persiska matta. Just de persiska mattorna var fars stolthet.

Jag hade kommit för att stanna den här gången. Inget kort besök med ett smärtsamt farväl. Nu skulle jag stanna för evigt hos min far, matthandlaren i Istanbul.

Text: Monika Chanovian

 

Gå in på länken för att rösta på din favorit!

https://forms.gle/oD1WjuYxqqWX1Guq9