Dimman
Dimman hade kommit snabbt. Först som en tunn slöja över åkrarna, sedan tätare, tjockare, som om någon dragit ett grått täcke över världen. Träden vid vägkanten blev skuggor, rörelser utan form.
Linn såg ner på sina händer. Fukt låg på huden, som om dimman smög sig in genom kläderna och letade sig hela vägen in i hennes benmärg. Hon lyssnade, men världen var tyst. För tyst.
Hon visste att vägen låg framför henne. Hon hade gått här tusen gånger förut, men nu var allt annorlunda. Vägen var borta. Det enda som fanns var gråhet och den märkliga känslan av att något rörde sig där ute, dolt i dimman.
Hon gick vidare. Sakta, försiktigt. Marken var hal under fötterna, och varje steg ekade för högt i den stilla luften. Vinden borde ha rört sig, trädens grenar borde ha susat, men ingenting hände.
Dimman hade slukat allt.
Ett knak hördes.
Linn frös till.
Det var inte hennes steg.
Koppling till grammatik att ta hänsyn till:
-
Personifikation av vädret – Dimman beskrivs som om den har en egen vilja:
- ”Dimman smög sig in genom kläderna.”
- ”Dimman hade slukat allt.”
-
Beskrivande adjektiv och verb – Skapar en tydlig atmosfär och förstärker känslan:
- ”Tjockare, som om någon dragit ett grått täcke över världen.”
- ”Fukt låg på huden.”
-
Kontraster för effekt – Förändringen i miljön gör det mer dramatiskt:
- ”Hon visste att vägen låg framför henne. Hon hade gått här tusen gånger förut, men nu var allt annorlunda.”
-
Tidsuttryck och övergångar – Dimman förändras gradvis och skapar en känsla av att något byggs upp:
- ”Först som en tunn slöja… sedan tätare, tjockare.”
-
Kortare meningar skapar spänning – Framför allt i slutet, när något plötsligt händer:
- ”Ett knak hördes.”
- ”Linn frös till.”
- ”Det var inte hennes steg.”
Skriv en kommentar