Här nedan följer de bidrag som skickades in till juli månads tävling och längst ner hittar du månadens vinnare, grattis till dig!

Tack för att ni ville delta!

Pågående tävling hittar du här!

 

Skuggcirkusen av Sophie Linnusaar

Det är fortfarande ljust ute och trots att klockan är 10 sitter jag på baksidan av mitt lilla skogstorp i milt solsken. Tystnaden ligger tung, förutom ett svagt tickande läte. Jag letar planlöst i några minuter innan jag inser att det kommer från under altanen. Mödosamt lyfter jag bort stenplattan som täcker ingången under altanen och kikar in.

Där står ett tält.

Det randiga tälttyget fladdrar svagt, det röda en stark kontrast mot den blöta jorden som omringar den, som en skyddande mur. Förutom att tältet är cirka 15 centimeter högt, är det ingen vanlig cirkus, det finns ingen rörelse, ingen doft av karamellpopcorn. Det enda ljud som hörs är en ekorre som hoppar mellan trädtopparna, ett milt surrande av myggor.

Jag sjunker ned lätt med mina vita sneakers i den fuktiga marken. Framför mig börjar cirkusen lysa, ett milt, varmt sken letar sig ut genom glipor i tältduken och mina knän böjer sig automatiskt ned för att komma närmare. Hukades på alla fyra är värmen är inte länge behaglig, mina kinder sticker och blossar. Plötsligt flyger tältduken upp och ett intensivt ljussken strålar ut. Det är som att kroppen smälter, blir lealös och jag dras obönhörligt in mot öppningen…

——————————————————————-

I sommarnatten av Andreas Lantz

Vad döljer sig i sommarnatten?

På sommaren hör man märkliga ljud i skogen på natten. När fullmånen lyser och sommarvärmen smeker ens kropp kan djuret inom en blomma upp. Fågelkvitter när man vandrar genom en tät vegetation är underbart. Man kan se solen börja titta fram vid horisonten men månen lyser fortfarande starkt. Mörker blir till ljus men känslan av eufori är underbar inombords. Den erotiska känslan av att vara sommarmångalen är sanslös för alla och när skogens djur tittar på kan man känna en känsla av blyghet inombords men lusten tar överhanden. Att älska under ett tak av lövträd är en underbar känsla och skulle några vargar och lodjur vilja beskåda nöjet förstärkts bara känslan av vilddjur inom en. Den svenska sommaren bjuder på svalka också och det uppskattas. Man kan ofta känna hur stjärnklart väder övergår till moln och regn på några minuter. Ett stilla sommarregn skapar bara en känsla av svalka ändå och har man tur kan man se regnbågen när solen är uppe. Att man älskat många gånger i det fria är en hemlighet som många har inom sig oavsett om man är en regnbågsmänniska eller inte.

——————————————————————–

Slagsida av Lena Stangmark

Så liten, så ömtålig, en flygande luddboll. Jag plockar upp den i handen där den utan större brådska kryper runt några sekunder innan de skira vingarna låter den lyfta. Surret som långsamt avlägsnar sig väcker minnet av den bilmotor som följde vägen bort bara ett halvt dygn tidigare. Kanske måste jag tänka på det.

Magnus var här då, axlarna i högläge, ögonen blanka. Han påstod att det måste vara en nära vän som i veckor skickat bisarra personliga meddelanden, som kände till de saker som få hade kännedom om, men vem? Vem ville skada?

Vi tömde en flaska bubbel i bersån medan skymningen sänkte sitt mjuka dofttäcke över oss och fåglarna tävlade i sång. Han berättade om sms:en med förtäckta hot, om de nattliga ringsignalerna, om fotona som skickats per brev, utan avsändare, samtidigt som jag var bortrest.

Först när himlen börjat skifta från ljus till ljusare drog han sig upp till stående, gav mig en hastig kram och försäkrade att alkoholen nu lämnat kroppen. Hans kropp, så varm trots den daggiga nattluften, så tunn men så stark. Hans sorgsna röst. Och hans ord: Du är den som förstår mig bäst.

Just då tyckte jag nästan synd om honom.

———————————————————————————

Glödande desertör av Susanne Eriksson 

Dyningar i mitt inre
Rördes sakta virvlande opp
Finnes där himmelsfållor väntande
Hjärtat känner av det finstilta
Varnar mina suktande ögon
Bålet var hantverksmässigt anlagt
Årtusendens hällristningar
Nutida tatueringar
Och spåtrummors ursymboler
Alla är ni mina tecken bara omklädda
För att fastslå mänskligheten
Ett skälvande stör i den brännande solens zenittimme
Där hettan dallrande står stilla som en aningslös väntan
Vad sjöd då där under vågklucket mot den lyckliga stranden
Det viskades om dolda sandgömmor vid stenformationer ute på udden
En suggestiv dimma svepte in
Under sommarblå himmel
Bortglömda gläntor fyllda av människor från förr
Som dansar där i ekon av tankar
Bara samlad energi som färdas
Asplundens susning applåderade borta i ytterkanten
Vad kom där med vinden över sjön
Bara förnimmas långsamt
Förlamande doft av sommaräng
Tågar otåligt in
Slog mina sinnen örfilsaktigt åt alla håll
Som tystnaden innan åskoväder
Den svarta tjärnen i skogen iakttar
Grönskan besitter svaren i vanlig ordning
Dina fotsteg höll mig kvar
Klippte av förnedringen
Innan avslaget stannar vid min sida
Allt finns där i marken där vi går
Och inom skälvande sinnen
Och eteriska hjärtan
Med slag som formar
Framtida stigar
Ge mig det där ljumma sommarliknande
Ännu en längtandes gång

———————————————————————–

Vår plats på jorden av Maria Erving

Hon sprang mellan stenar draperade i mörkgrön mossa. Det var en kall sommarnatt på ingång. Dimman låg tät men hon kunde hitta mötesplatsen med förbundna ögon. Dagens sommarregn låg kvar på blommor och blad och skvätte mot hennes bara ben.
Hon frös men hade inte haft tid att byta om. Det brände i lungorna av orken som började ta slut men hon var sen. Där stod han. Ansiktsuttrycket var irriterat. De skulle inte få mycket tid tillsammans ikväll. Deras spända kroppar mjuknade där de stod tätt intill och höll om varandra. De hade ännu inte delat ett ord. Dimman vandrade runt ibland ormbunkarna som omgav dem.
”Jag har något att berätta”, sa hon. Han såg lyckan och kärleken i hennes ögon. Det var just de där blickarna som gjorde att han älskade henne. Hon tog hans hand och lade den ömt över sin mage.
”Nej!” Han drog hastigt undan handen.
”Vad är fel”, undrade hon? En sten i bröstet. Hans blick av is. Tårar började rinna längst hennes kinder. ”Snälla, vad är fel”, viskade hon? ”
”Du vet att jag har familj”, sa han och lämnade henne kvar på deras hemliga plats.

———————————————————————-

Balkongen av Janaki Nordenfelt

uften var ljum, fåglarna sjöng och syrsorna spelade. Annars var det knäpptyst. Med en kopp te i handen och en filt över sig, njöt hon på balkongen. Klockan slog 20:00 och det var fortfarande ljust. Det var inga människor på innergården, bara en svart katt som strök omkring. Juli kvällarna var ljuvliga. Då bröts tystnaden av en bil som kom i en hastig fart och sladdade in på gården. Det riktigt tjöt av däcken då de sladdade mot asfalten. Hon hoppade till och teet, som fortfarande var varmt fick hon över sig. Röster hördes. Hon kikade ut över balkongen och fick syn på tre män. De öppnade bakluckan på bilen och tog ut något som såg ut som en ihoprullad trasmatta. En av männen tog mattan och gick mot huset mittemot hennes balkong. De andra två männen följde hack i häl. I bilen väntade en kvinna. Hon satt med benen utanför bilen och rök puffade ut. Hon hann röka två cigaretter innan männen kom tillbaka. De hade med sig trasmattan men nu var den tung så de fick hjälpas åt allihopa. Vad hade de rullat in i mattan? De slängde in mattan i bilden och vrål körde där därifrån.

——————————————————————-

Dolda hemligheter av Ingrid Andreasson

Jag känner med handen i fickan att nyckeln är där. Det är med snabba steg jag närmar mig huset. I den tidiga morgonen sjunger en koltrast och daggen ligger på gräset. Värmen från solen ger löfte om en strålande försommardag men inom mig breder kylan och oron ut sig. Försiktigt öppnar jag den gamla grinden, den gnisslar oroväckande. Här har jag inte varit sedan barndomens somrar. Min mamma lät mig bo här på sommarloven. Nyckeln passar i dörren, luften känns innestängd och inget tyder på att någon varit här på länge. Rummen är möblerade precis som jag minns dem, 60-tals möbler och billig hötorgskonst på väggarna. Golvet knarrar till när jag rör mig mot köket. På måfå drar jag ut en av kökslådorna, gamla bestick i en röra. I ett av köksskåpen hittar jag gamla brev. Adresserade till mig. Aldrig skickade. Jag öppnar och läser i ett av breven. Då förstår jag varför jag var här på sommarloven, här bodde min riktiga pappa med sin fru. Varför fick jag inget veta? Ingen finns längre kvar i livet att fråga. Matt sjunker jag ner på en gammal köksstol. Allt var dolda hemligheter.

—————————————————————————-

Högtflygande planer av Sofia Skogsvilde

En smörgås med två solsmälta ostskivor färdas över den blå sommarhimlen. Utan egen flygförmåga har den lyft från picknickfilten och lämnat den avslagna läsken bakom sig, som om den dyrare tekakan önskat fly från den billiga självlysande drycken, inköpt på lågprisbutik och till nedsatt pris dessutom. Vita moln svävar förbi. Långt nedanför skrålar ”sommar tider hej, hej” från en sprakande radio. En flerfärgad badboll har brutit sig loss från sitt fångenskap och guppar över sjön på eget bevåg. Aldrig har tekakan känt sig så fri som nu, eller? Född som en degklump, sen formad, jäst och gräddad till konsumtion. Brisen väcker ett föråldrat minne till liv, ett litet vetekorn på ett stort fält menad för något stort,
”Jag ska ta över världen! Befria allt bröd från trånga påsar och hitta ett botemedel mot mögel!”
Ett plötsligt slagsmål bland måsar ändrar på en sekund alla storslagna planer. Ett lätt plask hörs när smörgåsen landar på vattenytan. En and glider fram för att avnjuta en lunch skänkt från himlen. Tekakan försöker paddla därifrån men utan armar och ben är det svårt. H2O och en hungrig sjöfågel upplöser tekakans tankar, världsherraväldet förblir en mörk hemlighet inuti en mätt gräsandsmage.

——————————————————————————-

Sommarhettans illaluktande hemlighet av Sofia Skogsvilde

Jag nervös svettas så att den bittra damen bakom mig börjar låtsas kräkas. Blir än mer nervös och trycker armarna mot kroppen. De apokrina körtlarna protesterar. Rinnande armhålor stinker. Sommarhetta och folk gör att min kropp går bärsärk. Jag tittar längtande bort mot självscanningen som är tom och det stora handskrivna plakatet, ur funktion. Kön är lång till kassan, kassörskan försöker stressat förklara för en äldre herre att det nedsatta priset han kräver för en påse kattsand var förra veckans erbjudande. Glassen i min kundkorg smälter. Kommer det att sluta med glasspinnar och gräddkolasörja? Resan hem har inte ens börjat. Jag sneglar på frysdisken. Ska jag lägga tillbaka glassen och fly fältet. Damen bakom mig muttrar ”fy, fan vad det stinker”. Nej, ingen glass är värd skammen. Jag bryter mig loss ur den ringlande kön. När jag passerar den bittraste av bittra ger hon mig en blick och säger ”Det luktar bajs”. Svett ja men bajs, det är ett övertramp utan dess like! Ner i frysen med glassen. För att komma ut måste jag klämma mig förbi kön åter igen. När jag passerar mannen som stod framför mig viskar han en hemlighet i mitt öra ”Det var jag som fes”.

————————————————————————–

Lysmaskar i sommarnatten av Monica Ivesköld

När sommarnatten sänker sig om kvällen, smyger sig barndomens magi in tillsammans med skogens skuggor.
Som barn brukade jag sitta vid min morfars sida när han berättade sina upplevelser från barndomen om skogens hemligheter.
― Det var en natt som denna, började han med glimten i ögat, när lysmaskarna jagade mig som barn genom skogen.
Jag skrattar fortfarande åt minnet av morfar som jagade genom skogen för att komma undan de små, glödande varelserna.
― De lyste upp stigen som om stjärnorna hade fallit ner på jorden, fortsatte han. De dansade och blinkade, som om de hade egna små hemligheter att dela. Men ofta upplevde jag att de jagade mig.
Jag kan fortfarande nästan höra syrsornas sång och känna den milda brisen som bar med sig doften av blommande jasmin. Skogen, mörk och tyst, håller ständigt sina egna viskande hemligheter.
― Men det är i hemligheterna som magin bor, sa morfar och viftade med handen mot natten. Och de hemligheter vi delar med naturen är de som stannar med oss för alltid.
Fortfarande känner jag skogens magi runt omkring mig, och jag vet att morfars berättelser kommer att leva vidare inom mig, som stjärnorna på himlen.

—————————————————————————

Platsen för mitt hjärta av Maria Bollen Helstad

Jag har en plats på jorden som jag kallar min. En plats att ständigt längta till. När jag efter en lång väntan kommer tillbaka finns det inget annat att göra än att försiktigt lägga mig på knä. Krypa ihop och luta kinden mot marken. Korta grässtrån kittlar och småsten skaver. När mina ögon sluts strömmar markens värme mot huden. Den svalnande dagen sänker sina dimslöjor över mig. Med handen stryker jag den gamla björkens rötter som nötts av generationers steg. Ådror som binder samman platsens minnen. Susningar av röster och förhoppningar. När jag försiktigt pressar min handflata mot mossan svarar den. Som om den tryckte min hand och lovade att fortsätta finnas och ta emot mig. Klingande vattendroppar i emaljerade kärl. Trygga årtag mot vassen där dimman stiger. Knottsvärmar och sländor med frasande vingar. Jag ligger kvar och hör markens hjärta pulsera under mig. Det är vi nu. Våra hjärtan slår tillsammans.

—————————————————————–

“En kritisk hemlighet” av Pär Dunge

Om sanningen ska fram så gjorde jag det för pengarnas skull. I min ungdom var det annorlunda. Då kunde jag fortfarande intressera mig för konsten på riktigt. Men det var länge sedan nu.
Till yrket var jag alltså konstkritiker. Mina arbetsuppgifter gick ut på att besöka vernissage och andra utställningar. Sedan skrev jag recensioner om konstverken och skickade dessa till olika magasin.
Hos kännarna av branschen hade jag rykte om mig att vara sträng i mina omdömen. Det var en medveten taktik från min sida. En hård kritiker framstod som seriösare än en mjuk sådan. Mitt renommé förbättrades på så sätt och jag fick fler uppdrag än vad som annars skulle ha varit fallet.
Rent praktiskt hade jag god hjälp av min släkting Mona. Förutom att köra bilen så gjorde hon anteckningar och såg till att jag hamnade rätt. Och så här i sommartider tjatade hon på mig att dricka tillräckligt med vatten. Något som jag annars slarvade med.
Fast hennes absolut viktigaste uppgift var att skydda min stora hemlighet. Kom den ut så skulle min karriär vara över. I början av min yrkesbana var jag med om en svår olycka. Och sedan den dagen hade jag varit blind.

—————————————————————–

En väl bevarad hemlighet av Louise Sahlberg & John Wide

Juli månad. Sommaren var nu verkligen som finast. Ett generöst solsken vilade över den grönskade villaträdgården där Gunilla pulade som bäst.
I ytterdörren syntes hennes man Arvid med en golfbag på ryggen.
– Nu åker jag, ropade han. Vi ses till middagen.
– Det gör vi.
Så snart Arvid var borta rätade Gunilla på ryggen och började gå mot huset.
Hennes man hade en hemlighet som han trodde att ingen kände till. Men Gunilla visste. De där eftermiddagspassen på golfbanan var bara ett påhitt. Hennes make spelade inte golf. I själva verket tillbringade Arvid de stunderna med Pernilla. Hans vackra sekreterare som hade fått sitt jobb trots sin bristande erfarenhet.
Efter att Gunilla gått in bytte hon kläder och släppte ut håret. Därefter begav hon sig ut igen. Målmedvetet lämnade hon tomten, följde vägen neråt och ringde på ett annat hus längre ner på gatan.
Husets ägare öppnade med ett leende. Jimmy var en ung, stilig och stark man. Gunilla klev in till honom varefter dörren stängdes bakom dem.
Varje gång Arvid var borta passade Gunilla på att besöka Jimmy. Vilka aktiviteter som paret ägnade sig åt var en väl bevarad hemlighet. Men det var i vart fall inte golf.

————————————————————————–

Spegelblank av Johan Cederholm

Vattenytan ligger blank på den ensligt belägna sjön. Det är en varm högsommardag.
När tåspetsarna nuddar vattenytan störs reflektionen i vattnet. Flickan på bryggan, hon som stirrar tillbaka på henne nerifrån djupet, förvrängs och hennes hår ser nästan levande ut.
Utan om och men hoppar hon i. Inte ens det faktum att en saknad flicka hittades drunknad här förra året skrämmer henne. Vattnet omfamnar henne. Sikten under ytan är grumlig, men hon får syn på något som blänker till och fångar hennes uppmärksamhet mitt i allt det diffusa.
Hon funderar på ifall hon ska försöka sig på att simma ner, men innan hon bestämt sig inser hon att hon redan sjunker neråt. Solljuset som filtreras genom vattnet blir allt svagare. Snart omfamnas hon även av mörker.
Det som glimmat visar sig vara en spegelskärva. Hon kan se sig själv där i, samtidigt som den leriga bottnen förankrar henne. Där och då går det upp för henne att det inte varit hennes spegelbild som hon sett från bryggan tidigare, utan en annan, snarlik flicka. En saknad flicka. En hägring i den ensliga, spegelblanka sjön.

—————————————————————–

I husets dolda vrår av Linn Langefors

Det är bara ett hus. Från 1600-talet visserligen, men ändå. Bara ett hus.

Jag är noga med att alltid hälsa när jag låser upp dörren på morgonen.

Allting är som vanligt. Jag startar kaffekokaren, fyller kakdisken och ställer rätt kopparna. Österlendörrarna står öppna mot den kullerstensbelagda gården. Humlorna surrar bland stockrosorna och solen glittrar i Östersjön. Vid tio kom-mer de första gästerna, och då ska allt vara färdigt.

Vi har pratat om att utöka, kanske ha öppet några helger även under vintern, eller åtminstone jul och påsk, men än så länge har inget hänt.

Jag vet varför.

Vi tillåts vara här från midsommar och en bit in i augusti. Det är en ynnest, något som huset ger oss, och när vi glömmer det, då blir vi påminda.

Innan jag går ser jag mig omkring, tänker på hur alla stolarna står, så att jag säkert kan säga om någon flyttats under natten.

Det händer ibland.

Därför är jag noga med att alltid säga hejdå när jag går hem.

Det är bara ett hus, intalar jag mig själv när jag låser på kvällen. Bara ett hus. Likväl vågar jag aldrig vända mig om och snegla mot fönstret efter att jag låst.

—————————————————————

 

och vinnaren är

 

…..

 

….

 

…

 

..

 

.

 

Skuggcirkusen av Sophie Linnusaar

Vi vill veta mer! var den gemensamma nämnaren för att utnämna Skuggcirkusen till månadens vinnare. En osannolik historia som vi ändå kan visualisera och som verkligen är en Dold Hemlighet.