Tävlingsresultat & -bidrag – Allt är inte guld som glimmar!

ALLT SOM GLIMMAR ÄR INTE GULD
– DET KAN VARA EN SKALBAGGE

Av Monica H Sperens

Coachningen hade hamnat i ett läge som kändes tomt. Trots att ögonblicket var fullt av oartikulerade känslor och vårt gemensamma sökande, vilade vi i tomheten. Anna sökte sin skatt som skulle ge henne mod och ett leende.

– Vad gjorde dig glad när du var barn?

Frågan jag ställt blev ett sökljus för henne. Hon sökte sig igenom tider, platser, minnen … Hon sökte sig igenom kroppens förnimmelser och himlens oändlighet. Tiden var hennes och den var evig. Sökandet pågick.

Utanför fönstret svävade stora snöflingor, jag kände hur mitt inre barn lyfte ansiktet uppåt för att låta de blöta kalla flingorna landa mjukt på mina kinder. Och ja, där var ett gyllene minne som fick mig att le.

Plötsligt och långsamt säger Anna med ögonen slutna:

–  Jag ser något som glimmar! Jättefint! Men det är inte guldgult. Det är turkost! Blå metallic, som min morbrors Volvo. Oj, så fint! Oj, så fint! Nämen … Det är en skalbagge! Nä, flera, många turkosa skalbaggar!

Anna lyfter blicken och ser på mig, blygt och triumferande på samma gång:

– Jag vet! Småkryp! Bladbaggar som lyser: guldbaggar, alglansbaggar. Tordyvlar! Vet du – jag blir så lycklig av att hitta blå pilglansbaggar!

—————————————————————————————

Art Nouveau
av Elin Söderberg

Luften är kvav och ett öronbedövande sorl av människors röster ekar genom mässhallen. Jag har köat sedan
tidig lördagsmorgon för att få träffa mässans silver- och smyckesexpert.

Experten, en dam, ler mot mig och sträcker fram sin hand. “Hej, trevligt att träffas.” “Hej”
“Vad har du med dig idag?” Jag stoppar handen i min handväska och tar fram en liten smyckesask i urblekt, röd
sammet.

“Jag har med mig en brosch. Det är en Art Nouveau-brosch i platina och smaragd. Från Cartier. Från förra
sekelskiftet.”
“Var kommer den här ifrån?” “Jag köpte den hos en antikhandlare i Göteborg. Köptes någon gång på 90-talet,
mitten av 90-talet. Priset var då 23000 kr. Jag hade tänkt ge den till min dotter som ska fylla 30 och vill göra en
värdebedöming inför att hon ska få den.” “Vad tror ni själv att den är värd?”

“Har googlat lite på det och tror på någonstans kring 140 000.” “Oj! Säger du det? Men om jag då talar om för
dig att platinan i själva verket är tenn och smaragden är färgat glas. Den är från sekelskiftet men inte det du
trodde. Jag skulle ge den 100 kr.” “Hahaha menar du det?”

————————————————————————————————–

————————————————————————————————

Klondike fast annorlunda
av Kristina Persson

Solen sken från en klarblå himmel och runt omkring oss stod förväntansfulla barn med vars en vaskpanna i handel. Min dotter var en av dem. Rännan framför oss var fylld med vatten och på botten låg det grus och stenar. Här skulle vaskas guld!

Snart nog var det hennes tur och hon gick fram och doppade ner pannan i det iskalla vattnet. Hon fick upp en mängd grus och vatten och svischade runt det precis som hon sett de andra barnen gjort och snart glimmade det på botten av pannan. Jublande plockade hon upp en klump stor som en lillfingernagel. Hon vände sig om med ett stort leende ”Titta mamma! Nu kan vi köpa hus!”

Jag satte mig ner på huk framför min 5-åring, log och sa ”Det är en jättefin guldklimp du vaskat fram, tyvärr är den inte äkta, så något husköp kan du tyvärr inte hjälpa till med” Leendet försvann sakta från hennes lilla ansikte.  ”Men vet du vad, stoppa den i din ficka så går vi och köper glass istället. ”Leendet kon snabbt tillbaka och med en glass i handen så var besvikelsen snabbt glömd och hon var en vacker sten rikare.

——————————————————————————————————————–

Min fasad är perfekt.
av Lina Kvist

Det vita leendet med raka tänder. Den felfria sminkningen som gör vem som helst avundsjuk. Hårets lockar som ramar in ansiktet till en perfekt tavla. Jeansen som slimmat framhäver mina ben. BHn som hårt och fängslande trycker upp mina bröst.

Det är vad alla ser. Främlingen på gatan som jag ler till bakom mina solglasögon. Busschauffören som jag glatt hälsar på. Kassörskan på ICA som jag önskar trevlig dag till. Det är vad de ser.

Fasaden är min skyddsborg. Den som gör att ingen kan se inom mig. Gör att ingen kan förstå vad som egentligen händer i mitt allra innersta. Skyddar mig mot frågor och medlidande.

I mitt låsta rum faller fasaden ner i småbitar. Sminkningen rinner ut i svarta ränder längs mina kinder. Lockarna försvinner i en slarvigt uppsatt knut. Jeansen byts ut till favoritshortsen och BHn ramlar ner till golvet för att släppa brösten fria.

Det kommer du aldrig få se. För dig kommer jag alltid att skimra.

——————————————————————————————————————-

Trädgården
av Karolina Hollstrand

Vid första anblicken av solens sken begav han sig ut i trädgården. Dag in och dag ut, i alla väder. Med spade och handskar i högsta hugg sköter han om trädgården som vi vårdat tillsammans. Med kärlek och omsorg har vi fått knopparna att blomma. Jag har tagit hand om ogräset och han har vårdat växterna. Idag går han med bestämda steg mot rosenbuskarna. En efter en klipper han ned de röda rosorna för att låta de gula blommorna froda.

——————————————————————————————————————-

Hennes sköra lyster…
av Lis Lovén

Hon hade en lyster i ansiktsfärgen. Hon utstrålade en timid, men säker makt. Som om hon i kolonialismens kölvatten vittnade om ett ego som tvingades hålla igen på maktstrukturerna. Därför var denna koh-hi-noor, det var hennes diamant i etiketternas krona. Att hon visste och förstod hur och när, det var hennes guldklimpar på de sju haven. Därför så! Ja – hon lös av värde…

Men när jag skulle plugga engelska på skolan där hon var rektor, ja då! Personkemin krockade helt enkelt. Allt det ärevördiga och stolta i hennes aristokratiska arv blev så tungt för mig. Tungt för att hon som lärare ville lära upp mig till sedernas viktiga behag. Då var det som om hennes ädla sätt vittrade sönder med atomers sönderfall. Hennes guld i själen vittrade ner, bort i damm och ludd…

Det var som om hennes tidigare utstrålning föll av henne. Detta skimmer av behag-sjukhetens viktorianska trånad. Och detta viktorianska var hennes arv som hon prålade med, samtidigt som hon fnös över mitt sjörövar-vett.Hon fnös och föraktade mitt svenska, ack så pragmatiska och ointellektuella sätt. Hon mobbade ut mig helt enkelt. I detta klassrum bland fem övriga elever, där jag trott att lärdom var guld…Men?

———————————————————————————————————————–

Det vi aldrig hade
av Maja Gelin

han var så vacker

relationen vi hade var så fin

tyckte jag

Jag öppnade upp mig för honom

han fick mig

han älskade mig för den jag var

han skulle alltid göra det

sa han

han är  perfekt

tänkte jag

I efterhand vet jag att jag hade fel

jag ville inte inse det bara

hur kunde det vara nåt annat än perfekt

efter

alla hans leenden

alla hans kyssar

alla hans “ jag kommer alltid att älska dig “

alla hans fina ord

men det betydde inget för honom

jag kunde inte förstå

och jag kommer aldrig vilja förstå

att allt bara varit på låtsas för honom

—————————————————————————————————————

En glimrande tanke
av Annika Sjögren Arvidson

Anders sitter i taxin och åker genom stan. Det är kväll och det glittrar och glimmar av gatlyktor, lysen från bilarna, upplysta skyltar och reklam.

Anders har varit på en arbetsresa över dagen och kom just med tåget. Han har bara sin diskreta portfölj med sig och en påse från pressbyrån.

Han blir med jämna mellanrum bländad av allt som glimmar utanför taxins fönster. Tänk om allt som glimmade var guld, tänker han. Men både saker och människor kan glimma på olika sätt. Det är inte alltid det som syns mest som har störst värde. De är inte alltid de som pratar mest som har något av vikt att säga. Även en person som inte hörs och syns kan vara ytterst värdefull. Det är inte ytan som har betydelse.

På konferensen idag var det knappt någon som la märke till honom. Han är van, har aldrig stuckit ut och har ett genomsnittligt utseende.

Snart hemma. Skönt att slippa sova över på någon konferensanläggning och behöva vara supersocial efter arbetsdagen.

Taxin stannar utanför Anders hus. Han betalar och tar sin kappsäck med guldpengar och går ut.

Nej, han tar sin diskreta portfölj fullpackad med sedelbuntar och går ut.

————————————————————————————————————————-

Renoveringsobjektet
av Ameline Ivars

Kameran ger ifrån sig ett lågt surr när den sätter i gång, och kameramannen riktar in fokuset på den kostymklädde mitt i det vita. Han blickar ner mot sina blankpolerade skor i kontrast mot det dammiga golvet, rättar till ärmen på skjortan och ler sedan in i kameran. Journalisten snett bakom kameramannen hälsar vänligt och ställer sin första fråga, medan den kostymklädde leendes ursäktar röran på ett tillgjort urskuldande sätt. Han svarar sedan, med ryggen mot kameran medan han rör sig längre in i det plastbeklädda huset, bland de nymålade väggarna och det kemiskt vita lampljuset. Kamerateamet följer efter honom, med skorna fortfarande på efter hans initiativ, och kameralinsen fastnaglad på hans ryggtavla. De följer honom runt i en labyrint tills han visat alla rum och svarat på nästan alla frågor, och i förbifarten stannat till vid sin prishylla med diplom, som han som ett stolt barn låtsats stöta till för att få några extra kamerasekunder till att visa vad han åstadkommit. Som om de glömt och han måste påminna både dem och sig själv. Han leder dem omedvetet ut i hallen igen, precis som sista frågan är besvarad. Journalisten tackar för hans tid, och kamerateamet tar några bilder där han står mitt bland det vita, och sedan lämnar de honom ensam åt tystnaden.

————————————————————————————————————————–

Ta en titt bortom samhällets glitter och glamour och hitta något som verkligen gör livet mer meningsfullt. Det kan vara att berika dina kunskaper i olika ämnen, upptäcka dina dolda talanger eller helt enkelt ta en stund för att sakta ner och njuta av de enklare sakerna i livet.

av Jenny Jönsson

————————————————————————————————————————–

Sommarstugan
av Anna Karlsson

Bilen susade över Tjörnbron. I starkt solsken var de på väg mot ett nytt kapitel i livet.

De var förväntansfulla när de parkerade vid det fallfärdiga staketet. Men den känslan mattades av mer och mer när de såg sig omkring.

Han: Jag sa ju att det verkade för bra för att vara sant.

Hon: Så verkar det nog vara… Du hade rätt.

De letade upp annonsen igen på mobilen. Havsnära. Charmig fruktträdgård. Ett visst renoveringsbehov. Jo, tjenare…

Han: Åh nej, där kommer mäklaren. Starta bilen, älskling. Vi kör härifrån!

Hon: Ja, vi har ju ett hus till att kika på. Vi åker vidare.

————————————————————————————————————————–

Bete
av Ellen Rova

Jag minns när du kom fram till mig på bryggan. Din blick fick mig att tappa andan och din röst fick mina armar att domna bort. Säg mig, vem behöver egentligen lungor och armar? Du var inte det minsta nervös. Du visste att jag inte hade en chans. Du dinglade dina löften om en evig förälskelse framför mig. Och jag var inte smartare laxöringen jag brukade fiska upp från älven. Jag gav dig allt som var jag, så att du kunde förvandla det till någonting vackert. Precis som hade du lovat mig.

Du drog upp mig mot ytan och jag möttes av din storm. Dina andetag så kraftfulla att jag lyftes upp, tumlade runt mellan trädstammarna, tappade känslan för upp och ner. Dina ord likt illvilliga regndroppar som piskade mig ur mitt skimrande töcken.

Jag sökte bakom varje träd och under varje sten. Tillslut fann jag min nakna kropp mot de blöta stenarna på strandkanten. Nedklottrad av minnet från när du kom fram till mig på bryggan.

——————————————————————————————————————–

Guldådror
av Elenor Lindh

Han gapade stort och skrattade fult.
av Cecilia Hakeskytt

De fetvirade kedjorna kring halsen vägde tungt, av att uppbära hans namn. Klackringen på vänster lillfinger symboliserade snabba pengar. De blanksvarta solglasögonen, lika stora som för alpinåkande småglin stänger allt ute, ljus men likväl ljud. Han var skyddad. Trodde han.

Hemma. I soffan sitter han i bebisblåa mjukisbyxor och låter dottern leka med guldkedjorna som nu är PAP Marche-lätta. Solglasögonen vilar på soffbordet. En tecknad serie på storbild i bakgrunden. Mobilen ringer. Rösten meddelar myndigt att det är dags, jobbet kallar.

Dottern balanserar alla PAP Marche-kedjor som en kringla på huvudet, glider ner lite över pannan.

Han lutar huvudet bakåt, gapar stort och skrattar fult med det riktiga guldet i munnen. Det som väger tungt. På riktigt.

Allt är inte guld som glimmar
av Karolina Tejnung

Dagarna gick snabbt. Utan att jag märkte det hade sommaren försvunnit. Jag hade suttit inne mesta delen av semestern utan att komma mig för att göra något. Jag hade tänkt gå ut i skogen, men det kändes som att mina ben inte skulle bära mig. Jag hade tänkt kolla igenom någon serie, men jag orkade inte se skärmen som flimrade. Jag hade lånat några böcker på biblioteket – det gick inte att läsa. Allt jag kunde göra var att stirra ut genom fönstret. Jag hörde de olika väderlekarna komma och gå. Jag hörde regnet som smattrade, jag kände solen som värmde min panna. Självklart gick jag på toaletten och jag tog en macka då och då. Annars låg jag bara där.

Det är alltså så här det känns, tänkte jag en gång. Det som folk pratar om. Priset för att nå sin dröm. Bara du kämpar tillräckligt mycket så går det. Precis när jag nådde krönet, med den vackra utsikten, ramlade jag ner på andra sidan. Solen, som färgat bergstoppen gyllene, brände mig när jag väl kommit dit jag längtat.

——————————————————————————————————————

Glimrande ögon
av Ida Palmkvist

Glimmer, det första som kommer upp i tankarna är diamanter som skimrar i solens klara
strålar. Ett liv långt borta och det var precis vad Louise tänkte på där hon snurrade ringen runt
och runt pekfingret. Ett liv hon aldrig skulle ha råd med och kanske inte ens något hon
suktade efter, inte nu när ringen endast var en blott påminnelse om någon som inte längre
fanns.

Glimten i hennes mammas ögon var en sällsynt diamant som endast hon hade fått ha i
livet, ringen ojämförbart med glädjen som mamman visat varje gång de umgåtts. Det om blott
var glimmer ingen kunde köpa eller leva i lyx med, lyx som innehåller materiella saker.
Louise hade bytt alla sina glimrande ägodelar för att se glimten i hennes mammas ögon igen.

———————————————————————————————————————-

Allt är inte guld som glimmar,
Även laxarna som simmar,
Daggen i dimman,
Samt diamanten som skimrar.

Vad som kan ses som vackert,
är inte alltid värdefullt,
Det kan vara mediokert,
Eller rent av fasansfullt.

Men allt handlar om betraktarens öga,
När det kommer till glitter,
Så faller jag till föga,
Och det är här jag sitter.

Plast är krasst,
Det kan vara vasst,
Skadar bara miljön,
Och sår inga frön.

Men för en kråka,
Vill den bara bråka,
För att få allt som är glitter,
Till att dekorera sitt rede under fågelkvitter.

———————————————————————————————————————-

Först när det var för sent
av Ann Svensson

Allt är inte guld som glimmar,

inte alla fiskar simmar

inte varje dygn har timmar

För ibland så stannar tiden

och ett hjärta slutar slå

och obetydligt blir betydligt och betydligt

blir obetydligt då

och kanske låts man då i vemodssorg förstå

att även den som inte glimmar utanpå

kan glimma inifrån som få.

——————————————————————————————————————–

och vinnaren är….

….

…

..

.