Tävlingsbidrag & vinnare Augusti

Mörkret föll över den stora skogen och jag skyndade på stegen. Det knakade bland träden och jag kände mig iakttagen, precis som om någon iakttog mig bakifrån. Hjärtat slog snabbare och jag kände rädslan övermanna. Plötsligt snavade jag över något, ramlade raklång och fick något hårt i huvudet. Jag kravlade upp och tog mig på fötter. Väl hemma såg jag en grov kvist som petade ur huvan på jackan. När jag tog tag i stammen på den, svartnade för ögonen av kraften den besatt. När jag vaknade till såg jag att min kropp som tidigare varit krum, med en puckel på ryggen, nu blivit lång och reslig. Som genom ett trollslag kunde jag se igen, utan att behöva de tjockbottnade glasögonen, jag haft sedan barnsben. Jag som alltid varit retad och ensam genom livet, gnuggade mig förundrad i ögonen och upptäckte att det var en helt ny person som framträdde ur spegeln. Hela jag var förändrad. Jag kunde omöjligt tro mina ögon när jag såg självförtroendet stråla runt mig. Helt plötsligt kände jag mig självsäker och full av styrka. Efter det här skulle ingen längre kunna känna igen mig. Jag skulle kunna börja ett helt nytt liv…

©️Monica Marken

——————————————————————————————

Det finns något i garderoben av Albin Eriksson

Jag tar ett steg närmare garderobsdörren och hör det tydligare nu.
Skrapandet.
Jag kan höra hur något på andra sidan försöker ta sig ut. Något farligt, men också magiskt.
Det är mitt i natten och mina föräldrar sover. Det är mörkt och jag står i mitt rum. I min famn håller jag herr Fredriksson – min nallebjörn som jag alltid kramar om när jag är rädd.
Han lägger sin mjuka tass på min arm.
”Låt det vara, Jenny”, säger herr Fredriksson. ”Lämna det bara ifred så ger det sig av snart.”
”Men vad är det för något?” frågar jag.
”Säkert ett monster, eller kanske ett spöke, eller kanske något så fruktansvärt att det inte går att beskriva med mänskliga ord.”
Jag sträcker försiktigt fram min lilla hand mot handtaget. ”Jag vill se det.”
”Det är bättre att inte veta. Du är så liten, Jenny. Det finns så mycket du inte förstår än. Saker du inte är redo att förstå än. Så lämna det ifred, och gå och lägg dig igen.”
Jag tittar länge på garderobsdörren. Jag hör fortfarande skrapandet, men kryper snart ner i sängen med herr Fredriksson igen.
En del saker är bättre att inte veta.

————————————————————————————–

En dans i månsken av Beda

Dimman omfamnade flickan. Den låg över skogen som spilld gröt, upplyst av en stor gyllene måne. Flickan smög fram med sökande blick. Mitt i skogen sträckte det sig en äng som var fylld av blommor i alla färger. Flickan gömde sig bakom ett träd och såg ut över den öppna marken. Först var det tyst, utan ljuset av vindens viskningar eller fåglars tal. Flickan bråkade med tanken om att hon hade kommit till fel plats. Risken fanns att hon letade en saga. Syrsors sjöng bröt upp hennes tankar. Dimman började att virvla på den vindstilla ängen. Töcken tog form och avslöjade flera undersköna kvinnor med hår som månsken. De dansade i ring till en melodi som flickan inte kunde höra. De rörde sig över gräset och blommorna som inte stod stilla under dem. Syrsornas spelande upphörde och älvorna förvandlades tillbaka till dimma. Flickan backade från sitt gömställe och vände sig tillbaka till skogen. Hon hoppade fram över stenar och grenar, sitt mål satt hemåt, full med längtan att berätta om vad hon sett. Hon kunde inte sluta att le för sagor var sanna.

————————————————————————————-

Havets hemlighet av Sabina Ödebrink

”Kom Sandra, vattnet är varmt!” skrek Klara och sprang ut mot solnedgången.
Jag släppte badrocken på den öde stranden. Tio meter ut snubblade jag och drogs ner i det midjehöga vattnet.
”Är du ok?”
Sandra kom crawlande mot mig.
”Min fot” mumlade jag och flämtade till.
Solens strålar sträckte sig oranga över vattenytan och mötte en cirkel av ljus från havets botten. Cirkeln lyste allt intensivare och bildade en pelare av ljus mot skyn framför mig.
”Vad är det där?” sa Klara med uppspärrade ögon och tog ett steg bakåt.
Även jag backade men böjde mig fram och kikade ner under ytan.
”Det är en öppning! Titta!”
Det rosa utrymmet under öppningen tycktes enormt. Jag såg svävande molntussar, långa slingrande växter och mångfärgade blommor. Det var vackert. Ett lyckorus spreds i kroppen.
Jag tog ett steg mot det lockande guldskimrande ljuset, men stannade när Klara snuddade vid mig. Med utsträckta armar dök hon ner och försvann genom öppningen.
”Nej!”
Mörkret omslöt mig.
”Klara?”
Solen syntes inte längre.
”Klara!”

Jag drömmer om öppningen och lyckoruset nästan varje natt.
Jag saknar Klara varje dag.
Men inget kan få mig att bada i havet igen.

———————————————————————————–

Upplåst av G.G. Callgard

Spetsen på den guldklädda nyckeln vilade mot ditt pannben. Du tryckte min fria hand och med ens föll jag framåt, genom ditt anletes förvrängda drag, in till den höljda platsen dit ingen törs gå.

Jag fann där ett lekrum, fyllt till excess av förhäxade leksaker: en origamiduva som flaxade runt den gnistrande kristallkronan, hela arméer av legosoldater som marscherade över mattan och ett drakformat gosedjur som haltade fram till mina fötter och hostade upp osande pälsbollar.

Men i det förtrollande rummet fanns en skugga, en skugga som emanerade likt mögel från rummets bortersta hörn, och långsamt annexerade större delar av tapeten. Dess origo var en flicka, vars flätade hår sjöng samma svarta ton som ditt gör, klädd i en schackrutig klänning och mörka skor.

Hon stod med ryggen vänd när jag anlände, men då jag noterade hennes närvaro, vände hon sig om och tittade på mig med samma bruna ögon som du brukar. Hon höll en flämtande docka hårt i famnen, och torkade tårarna från sitt ansikte.

“Ingen vill leka med mig,” hulkade det fram ur hennes ryckiga bröstkorg.

När jag öppnade armarna, föll hon hejdlöst in i min famn. Sedan var jag hos dig igen.

——————————————————————————————————–

Sista Stunden Kommen av Nike Aldén

Landskapet hade förvandlats till underjorden, uppbruten och glödhet under den askfyllda himlen. Soldater slogs. Kroppar. Så många kroppar. Han haltade fram över dem, slog i deras bröstkorgar och rös då ben krasade under fötterna på honom.
Han kräktes och grep om svärdet samtidigt som en soldat rasade mot honom. Adrenalinet exploderade i kroppen då deras klingor möttes. Musklerna skrek efter frid men han kunde inte sluta.
Ett sista kraftfullt slag och motståndaren var nere på marken kvidande och döende. Det var nåd att dö, det visste han, ändå lät han sig inte omfamna friden. Ett sista hugg och han stakade sig vidare.
Då plötsligt började jorden skaka så kraftigt att det inte längre gick att stå på benen. Han kunde se långt bort i dalen hur slottet började falla i bitar och hur marken öppnade upp sig.
Piskande eld sprutade ut ur den enorma reva som skapats långt där borta.
Som om den uppstigit ur avgrunden klev nu en glödande best upp i dalen och reste sig fem gånger högre än bergen runt dem. En myt, en saga, ett tomt hot… Men nu stod den här. Domedagen.
Och med ett vrål av eld kom hettan ridande genom dalen. Skriken ekade.

—————————————————————————————————–

Ödesalster av Susanne Eriksson

Hon hade hört knastrandet tidigare när hon passerade där förut. Där var som vackrast med solglittret från sjön som blänkte. Något var löst därunder. Så den här gången stannade hon. Höstlövens färger dansade sakta. Mossan var lätt fuktig. Hon tog och föste undan jorden. Tystnadskulturen anslöt i skuggorna. I gropen stötte hon emot något. Näver dök upp där ur marken. Hon fick upp byltet. Där fanns ett slags skinnpåse. En spåtrumma uppenbarade sig. Hon såg det sirligt vackra samiska symbolerna nästan lysa mot henne. Hon inneslöts som i en bubbla där hon stod på knä och höll i denna dyrgrip. Försiktigt drog hon med fingrarna längs symbolerna. Hon slog lätta slag mot trumman och en kraft touchade henne. Färgerna tycktes vända sig emot henne och skogen tätnade och med ens såg hon osynliga stjärnor och kände doft av brinnande tjärved. Hon ville lägga trumman ifrån sig men kände kraften smyga sig på. Hon stirrade allt mer i trance på trumskinnets vibrerande och hon hörde sin egen röst. Men munnen var stängd. Plötsligt var allestädes väsen där. De slet i hennes inre. De vätte hennes hår med andedräkt. Kyla kröp längs huden. Och någonstans hörde hon sitt namn upprepas i staccato.

—————————————————————————————————-

Förlorade Noter av Margareta Larsson

Miras fingrar svepte över de gulnade tangenterna, och den första tonen ekade genom det gamla huset, en dov klang som vibrerade genom väggarna. Det var en regnig eftermiddag när hon först upptäckte den – en gammal, dammig notbok gömd längst bak i en sprucken kista på farmors vind. Notbokens läderomslag var så skört att det krackelerade vid hennes beröring, och de handskrivna noterna på sidorna verkade nästan suddas ut bara av att hon tittade på dem.

När hon började spela fylldes rummet med en musik som tycktes ha legat i dvala i århundraden. Tonerna fick ljusen att flackra och ett kallt drag svepte genom rummet. En skugga tog form i hörnet, och Miras andning blev tyngre när hon såg farmor träda fram ur mörkret. Det bleka ansiktet var både bekant och främmande, som en spöklik vision. Miras ögon fylldes med tårar av glädje när hon såg farmor, som verkade ha återvänt som om ingen tid alls hade passerat. Farmor sträckte ut sin hand, och Miras hjärta fylldes med en överväldigande värme och längtan. “Jag har saknat dig så mycket,” viskade Mira.

———————————————————————————————

En magisk hälsning från andra sidan av Monica Ivesköld

December månad. Svärmor dog, pappa dog. En sorgens tid.
Utanför fönstret i byn mitt i Skåne, satt en vitkindad gås och glodde in på mig genom rutan. Denna gås som främst häckar i Arktis, kan påträffas nära kusten. Där bor inte vi. En av våra släktingar hade sänt ett budskap till oss.
Hela dagen satt den utanför fönstret. På eftermiddagen vandrade den runt husknuten och tittade in genom vårt golvfönster på gaveln. Fortfarande utan att släppa mig med blicken. Jag önskade att den hade kunnat tala. När skymningen sänkte sig vandrade den långsamt in bland husen.

———————————————————————————————

Barn av sten av My Lundkvist 

Det har gått ett halvt millennium sedan den onda drottning Aetheria föll, fångad av fem mäktiga trollkarlar. De använde god magi för att förvisa både henne och hennes mörka skapelser till deras egna limbo. Men trots att ingen magi blev kvar i världen när portalen stängts, så var det med en närapå illamående känsla som Averion, en av de sista trollkarlarna från den tiden, gick genom ett fallet kloster. Det hade varit knappt tre soluppgångar sedan han sist besökt sina lärlingar, då var den ståtliga stenbyggnaden fylld med skratt och liv. Nu krasade bitar av färgat glas under hans fötter medan han gick genom vad som skulle liknas vid en ruin. Sprida över hela innergården, och runt om i alla rum och korridorer, stod stenstatyer. Averion hade förskräckt upptäckt att det var de förstelnade kropparna av hans lärlingar, barn med gåvor lika till vad hans egna en gång varit. Barnen som varit det första hoppet hela Debethór haft sedan innan det stora kriget mellan mörk och ljus magi, var nu borta. Även dom minsta, små liv som hårt höll i nallar eller varandras händer, hade blivit offer för den ondska som passerat.
Aetheria var tillbaka.
Och hon vill ha hämnd.

——————————————————————————————–

Brusande lund av Lina Spoven

—————————————————————————————————————

ÖGONPORTALEN av Monica H Sperens

Jo, han var säker på att ögonen rörde sig, eller? Förra gången han såg de stora ögon såg han mod. Han tänkte då att hon var en stark person, briljant som hans syster Lydia, som gick sin egen väg med rak rygg och lätta steg. Flärd och stil hade strålat från tavlans spets och sammet, men inte nu.

Framlutad, väntande, nyfiken och lite blyg, ler han uppmuntrande mot henne. Ser hon mig? Varför darrar jag? Med djup långsam kontrollerad andning sitter han helt stilla: fyra in, håll två, fyra ut. Ser hon mig? Självupptagen av frågan glömmer han nästan att vandra in i blicken, men nu ser han tydligt: Hon gråter! Flickan i tavlan gråter!

Okej, det han har läst om sker och han väljer att känna sitt eget tillåtande ja, i sin kropp och sinnet. Med fokuserad pulserande andning i intervall, börjar han skicka tankemeddelanden: Hur är det fatt? Är du ledsen? Vill du berätta?

Sömnen kommer omedelbart. Han ser smuts och fattigdom, en trappa, en ateljé. Hennes hunger svider. Hennes förtvivlan dunkar. Tavelmotivets lyx var en chimär.

Flickan ser honom och viskar: Tack för att du ser, men gå hem nu. Till ditt liv.

————————————————————————————————————-

Gåvan av Carina Persson

Jag stod vid den stora porten och vinkade adjö till alla inbjudna. Drog igen den tunga dörren efter att sista gästen tackat mig för en trevlig dag. Vände mig sedan om i entréhallen, studerade berget av gåvor där på bordet. Vilket paket skulle jag börja med? Spara till slutet? De hade dekorerade omslagspapper och var försedda med namn på givare. Alla utom ett. Beslöt att just det paketet skulle jag spara till sist.

Jag vände och vred på det. Skakade. Det dunsade till där inne och lät som något morrade. Började försiktigt ta bort alla snören. Vek aktsamt upp det bruna omslagspappret, försett med hål, och öppnade kartongen. Också den var försedd med hål.

Utan minsta föraning svimmar jag. Landar mjukt i högen av papper och snören.

Förbryllad öppnar jag ögonen. Entréhallen ligger i dunkel belysning från fönstren. Verkar som att det har passerat några timmar. Sätter mig upp. Ryser till och håller andan. Vid sidan av mig sitter en liten drake, förmodligen en unge. Den vinklar på sitt huvud, spänner blicken i min och sträcker ut sin tudelade tunga.

————————————————————————————————-

Fjärrkontrollen av Margareta Stomberg

Eva klev in i mormors hus. Det var ödsligt, tomt och tyst. Mormor hade just begravts och Eva skulle nu börja plocka ihop hennes saker. Saknaden ekade och hon satte sig med en suck. Snart kände hon mormoderns närvaro. En impuls att titta bakom böckerna trängde sig på. Där fann Eva en gammal fjärrkontroll. En iskall vind svepte plötsligt upp dammet från den och hon rös. Omedvetet tryckte hon på ON-knappen, en djup röst mullrade;
– Jag berättar om det du riktar mig mot. Eva måste sätta sig igen för att försöka förstå vad som hände. Hon samlade mod för att slutligen pröva och riktade kontrollen mot en landskapstavla och tryckte. Rösten berättade vem som målat tavlan och var platsen för motivet låg. Det var som om rösten kom från själva tavlan. Eva häpnade och riktade den nu mot porträttet av mormor.
– Å, du hittade den, det var mormors röst. Den har varit min stora hjälp och gett många märkliga berättelser och hemligheter. Nu är det du som har ansvar om den. Ett stort ansvar. Använd den med förnuft och behåll det du hör för dig själv.
Fjärrkontrollen brände i Evas hand när hon gick ur huset.

————————————————————————————————–

Små strömmar av kraft av Eva Liedholm

Natten var ljus, så ljus som den bara är när försommarmolnen sover och skuggorna gömmer sig. A cyklade hemåt, mot bron som ledde över ån. Han bar på en hemlighet: att inte kunna simma var hans skam och sorg.

En storlom skrek till. Cykeln vinglade under A. Rakt fram, sa han högt till sig själv, åk bara rakt fram utan att se åt sidorna. Det fungerade tills en räv korsade asfalten alldeles nära. A bromsade hårt, var nära att välta, men fick ordning på cykeln. Kalla kårar kröp uppför ryggraden och landade i nacken. En föraning? Eller frös han?

A hörde bruset från vattnet bli allt starkare tills det dånade i öronen. Varför lät det så högt? Han skulle just vända om när en fotbollsstor sten fick cykeln att tvärstanna. A kände hur han släppte styret och flög som i slowmotion genom den råa nattluften, men nu var världen helt ljudlös. Instinktivt satte han händerna om huvudet. En halv evighet passerade. Så hörde han plasket, såg sig själv simma mot en träport under vattnet och en hand – hans egen – trycka ner det sjögräsklädda handtaget. Allt var ljust där inne. En najad väntade på honom. Och äntligen, äntligen, kunde han simma.

—————————————————————————————————-

Dimman av Henny Holm

Du har säkert sett dimma, och du vet säkert att man förr sa att det var älvorna som dansade. Du vet säkert också att alla numer säger att det inte finns älvor. Kanske finns där någon som menar att älvor och alver är samma sak och att de, precis som i Tolkiens berättelser, lämnade den här jorden för länge, länge sedan. Det skulle inte förklara dimman. En vetenskapsman skulle säga något om att dimma uppstår vid temperaturväxlingar och avdunstande vatten. Men jag vet en annan sak om dimman, den dimman som man kan se på en äng eller fält och som bildar en ring. Och lova att du lyssnar nu, att du inte skrattar så som mamma gjorde när jag var liten och såg årets första frost och sa ”Titta där har Elsa spottat!” Jo du förstår. Nyligen hamnade jag mitt i en sådan ring av dimma. Jag kände mig upprymd och började snurra och snurra. Allt fortare snurrade jag, tills jag föll ihop mitt i ringen. När jag slog upp ögonen såg jag rakt in i ögonen på den vackraste varelse jag någonsin sett. Älvan, för det var en älva, granskade mig ingående och sa ”Du kallade på mig!”

——————————————————————————————————-

Motiveringen till vinnaren lyder;

Skrivmässigt lyckas den fånga läsarens uppmärksamhet direkt, den skapar spänning snabbt som håller genom hela, och älskar att det är en mörk twist på just den magiska upptäckten i slutet.

Vinnaren är;

xxxx