Nu äntligen har vi gjort nödvändiga uppdateringar så vi kan uppdatera webben igen! Välkomna tillbaka.

Efter att läst låttexter och era texter har nu juryn kommit till ett beslut. Här kommer bidrag och vinnare av mars månads tävling. Vinnaren får alltid ett mail för kännedom.

Kriterierna för Mars månad kan du läsa här>>

 

Låttext: If I could save time in a bottle
Av: Sofia Skogsvilde

Om jag kunde spara tid i en flaska,
så hade tiden fastnat innanför väggar av glas.
Fångad likt en ande med storslagna drömmar,
tids nog urvattnade och bortglömda.
Vilken tid skulle jag välja att fängsla?
Den jag i framtiden söker eller den som i dåtid redan levt?
Skulle jag ge alla de jag älskat som på evighetens bro nu vandrar, liv?
Även om det innebar endast ett ögonblick utav hela deras existens?
Gäller avtalet sekunder och minuter, eller månader och år?
Gäller det måhända en hel livstid?
Kommer de jag älskat tillbaka?
Eller kommer vi vara på olika sidor utav glaset?
Separerade utav en plågsam längtan.
Tårfyllda blickar oförmögna att krossa glasbarriären.
Kan mina händer greppa något som är så flyktig som tid?
Och om jag inte får omfamna, är tid i en flaska då något värt?
Leker jag Gud om jag vrider tiden tillbaka, om jag håller den fången
när den bör släppas fri?
Så många frågor, så lite tid, på ett ögonblick den förångas, finner sin frid.
Och om jag spar tiden som varit, får jag mindre tid med dig idag och imorgon?
Att se de jag förlorat frestar, men värdefull är tiden vi har här och nu.

—————————————————————————————————

Låttext: Känn ingen sorg för mig Göteborg
Av: Micha Foss

Jag dväljs inom det ruttna, det bräckliga, det ofullständiga. Jag sätter på mig min mask, varje morgon, samma rutin. För att bli någon annan, någon jag orkar leva med, någon som orkar att leva. Jag går ut, men även om solen skiner är jag inbäddad i ett mörker. Hon ringer mig, hon säger, ”Det är slut”. Slut, allting är till ända, allting meningslöst, hopplöst. Men jag vandrar vidare, fortsätt, ja fortsätt tills allt hopp är slut. Jag ramlar fram, famlar efter någon att hålla fast vid. Jag känner mig saknad, saknad till havs, Poseidon vill omfamna mig, dra mig nedåt, ned till avgrunden. Jag sätter mig på en bänk på mitt Gullbergskajs paradis. Min enda kvarvarande oas, och jag hör gråsparven när hon sjunger. Fortsätt, ja fortsätt tills allt hopp är slut. För en stund känner jag mig uppsnärjd i det blå, men då ringer hon mig och säger, ”Förstår du? Det är slut!”. Jag svarar, ”Du är så magisk, men ack så tragisk. Jag är fri, fri till slut.”, och lägger på. Jag ler. För jag vet, att allt det bästa inte har hänt än.

Så känn ingen sorg för mig Göteborg.

————————————————————————————–

Låttext: Kjell Höglund “Sokrates” En falsk moral kan på sin höjd fördröja katastrofen
Av: Tanja

Det sägs att det finns en bumerangeffekt eller att sanningen kommer fram förr eller senare. Jag var medveten men tänkte ändå leka med ödet för en gångs skull. De flesta tror på min historia om att vår nuvarande katt bara följde med mig hem, men det är inte sant. Den där hösten, i början av september, var jag på min dagliga promenad när jag upptäckte den här gråa katten med några inslag av brunt och gult. Den följde efter mig tillräckligt länge, men stannade sedan plötsligt. Den blicken är omöjlig att glömma; hennes ‘ord’, utan ord, och bara våra tankar fann förståelse och ledde till ett beslut. Jag tog upp henne och bar henne hem. Hon gick iväg för att återvända två dagar senare och stanna för alltid. Katten kom och stannade, istället för sanningen – katten togs in, fördes hem, och ville stanna. En dag försvann hon. Vi sökte, men utan resultat. Ett telefonsamtal. Rösten på andra sidan meddelade att den gråa katten hade följt efter henne och nu ville stanna. Karma. Bumerang. Och katten? Sover bredvid mig, som för att meddela att det fortfarande är alldeles för tidigt att börja dagen och att man kan spola tillbaka drömmen några rutor.

————————————————————————————

Låttext: There is a house in New Orleans they call the rising sunising sun
Av: Ingrid Andreasson

Min kamrat och jag närmar oss det gamla huset vid backen i byn. Ljudet av en poplåt dansar i vinden och blandas med koltrastarnas sång. Vi stannar utanför den lummiga trädgården, ett fönster på andra våningen är öppet och det är därifrån musiken kommer. Vi känner igen låten från Tio i Topp som vi lyssnar på varje lördag genom min transistorradio. Nyfikna går vi närmare och sätter oss på stentrappan på husets baksida. Vi börjar sjunga med i låten “The house of the rising sun” med the Animals. Efter en stund tittar en kille ut genom fönstret och först nu märker vi att musiken har tystnat. Vi blir inbjudna in i rummet där de har sina instrument, det ligger en stark lukt av cigarettrök över rummet. Blygt slår vi oss ner på stolarna vid väggen och när de börjar spela igen låter det väldigt högt både från trummorna och förstärkarna till gitarrerna. Med blodet rusande i kroppen återvänder vi varje kväll den här sommaren till det gamla huset och den gungande popmusiken.

———————————————————————————–

Låttext: Se på luffarn guds lille fyr
Av: Adam Green

Se på honom som vandrar längs vägen. En enslig karl utan hopp i sina sämsta dar. Ett barn som sökte äventyr. Se till han som går utan skor, han som går i snön helt bar. En luffare på vägen utan mor och utan far. Se på skämtet till mannen som går över ängen. Han som vackert spelade på strängen. Den som de skrattats åt i åratal, den som aldrig fick ett val. Se på våra gator. Se på alla dem under broarna med slitna handflator. Se på luffarna som går här på vägen. Lika ful och lika magisk som en vandringssägen. Se på honom, på henne, på alla de vuxna barnen. Se dem du glömt bort, han du förvisat som galen.

———————————————————————————–

Låttext: Önskar att du var här (wish you were here med Pink Floyd)
Av: Filippa Bergström Källström

Vad är skillnaden mellan himlen och helvetet?
Syd visste inte längre, jag var säker. Det enda han brydde sig om var hans nästa bortdomnande från den här världen. Det fanns bara ett skal kvar av honom; insjukna kinder, tomma ögon och en borttappad själ. Hålet blir större inom honom och jag visste att detta var slutet innan det kommit.
Syd gick bort en fredag. Regnet smattrade mot paraplyet ovan likt i en dramafilm. Hur kunde min närmaste vän, min kompanjon och min andra halva lämna mig för en substans som inte ens liknar till värme eller kärlek?
På något sätt lyckades jag ta mig hem, min gitarr fortfarande i hallen, lika övergiven som jag kände mig. Jag försökte sträcka ut min hand mot den, försökte släppa in lite kärlek i mitt liv, men jag var så rädd att förlora igen.
Fast i en bur och det fanns bara en person som kunde ta mig ur den, vilket tyvärr var jag. Jag sträckte mig efter gitarren och efter månader ramlade det fram en melodi som gav mig avslut. Jag var tvungen att försöka finna min väg, utan honom.
Men hur jag önskar att han var här.

———————————————————————————–

Låttext: Jag ljuger så bra
Av: Carina Persson

Bullarna, som jag tagit med mig till jobbet den här gråmulna dagen, skickades runt på sitt fat bland kollegorna under fikarasten. − Är det du som har bakat dem? frågade hon som snabbt grabbat tag i en av de sista bullarna som fanns kvar på fatet. − Nej, jag har köpt dem på ett konditori där de bakar allt själva. Från grunden. − Vad är det för otroligt ställe? undrade chefsassistenten. − Konditoriet har nyligen öppnat, de tog emot sina första kunder för två veckor sedan. Det ligger mitt emot bokhandeln och skomakaren. Ett konditori som ägnar sig åt traditionellt fikabröd har förmodligen den här typen av bullar i sitt sortiment hade jag kommit fram till i morse då jag plockade ut plåten ur min ugn och doften av nybakat svepte runt i lägenheten. Jag ville att de på jobbet skulle få uppleva hur bullar kunde smaka. Eller egentligen: hur de borde smaka. Men min farfars recept, det skulle jag aldrig dela med mig. Inte till någon.
—————————————————————————————
Låttext: Som vi älskade varann
Av: Monika Chanovian
Vi träffades om våren. Det sa klick. Vi blev ett par och kärleken växte sig starkare och starkare .Vi lovade varandra evig kärlek. Alla förundrades över att just du och jag blev ett par. Några förfasade sig. Andra önskade oss alla lycka i världen. I flera år svävade jag på moln. Jag litade på dig och trodde inte att något skulle komma mellan oss. Du lovade guld och gröna skogar. Jag anade efter många att något var galet. Men jag släppte oron. Det var sommar och jag var lycklig. Just då föll det mig inte in att du kunde svika mig. I flera månader gick jag ovetande om vad du hade haft för dig. En dag sprack bubblan. Du orkade inte ljuga längre. Även om jag anat att något var fel blev jag oerhört chockad. Det kändes som ett slag i ansiktet. Nu var allt förstört. Det går inte att reparera skadan. Du ville så gärna men du förmådde inte. Släkten ville att du skulle ta ditt ansvar. Du gör det nu. Jag tror inte för ett ögonblick att du är lycklig för vi var några som älskade varandra oerhört mycket.
—————————————————————————————-
Låttext: “Så släng alla lögner”
Av: Therese Sjöqvist
Vet att de sa att våra öden skulle vara sammanflätade, att vi var varandras silhuetter på samma sätt som hur två pusselbitar bara hör ihop. Kanske vill jag ha någonting som inte finns, att du bara ske se på mig och känna rätt sorts rus men dina ord hörs knappt genom bruset. Önskar att vi bara kunde sluta låtsas. Du är min trygghet och i min famn allt jag vet, så varför finns det bara ensamhet mellan oss? De där pusselbitarna kanske en gång för alla borde säga sanningen till varandra.
Egentligen borde de kanske inte vara sammanlänkande. När är det dags för dig att inse att vi alltid varit dem? Dem som aldrig möter varandras blick men ändå bara hör ihop eftersom. Någonting förde dem trots allt samman. Våra hjärtan sägs bulta i samma takt, och ändå är det som att du mig inte ser. Någon annan kanske skulle förstå. Våra blickar söker ständigt tecken som inte finns där. Vi drar ifrån varandra åt andra håll. Jag önskar att du bara kunde säga som det var, om detta någonting som får dig att tveka. Eller är det så att vi egentligen stöter bort varandra? Innerst inne vet vi svaret.
—————————————————————————————-
Låttext: Men vad spelar det för jävla roll om det inte kan bli vi nån gång
Av: Susanne Eriksson
Som jag väntat. Du sa aldrig de förlösande orden. Du strök aldrig min kind på det sättet. Rop av dårar har aldrig hindrat mig. Jag har gått min egen väg. Ångestglöden korsfäster din bild gång på gång i mitt inre. Och min känsloräls genom hjärtat ömmar som mest i tomt mörker. Jag kände hur hjärtat sakta började trasas sönder runt sitt taggtrådsskelett. Hur det molande upplöstes i sina kanter. Svärta nu inte mitt hjärta totalt. Skymten av dig gjorde alltid min dag. Jag som ville kräla in på ditt revir. Tumla runt på dina betesmarker. Men du vrider mitt liv till andra sfärer. Dina ögon borrade sig aldrig in i mina. Rosa ångestmoln, sena barkvällar och ringsignaler väcker visst hopp. Nära intill dina hjärtslag vet jag vad jag inte har. Du fattas mig. Vackra stjärnhimlen blev med ens en sylvass spikmatta. Vad mer tar du ifrån mig. Tårar av glas. Lindrande dikter läses på repeat. Utställning i hjärtesorger. Dunkla källaren är tydligen mitt våningsplan. Färgerna bleknade dovt. Och horisonten oåtkomligt långt där borta minde om det som inte blev. Och jag står kvar.
————————————————————————————-
Låttext: Som en varg i ett laglöst land springer jag med fara för mitt liv
Av: Hanna Nicklasson

Jag stannar och ser mig omkring för att orientera mig, men anar i mörkret bara konturerna av träd och buskar. Hur länge sprang jag, och hur långt kan jag ha hunnit? När jag började springa var de strax bakom mig, men jag verkar ha lyckats skaka av mig dem. Jag andas häftigt och känner hur trött jag är. Både lungor och benmuskler bränner. Något prasslar till precis bredvid, och den tryckande hettan förbyts plötsligt mot en isande kyla. Jag intalar mig att det bara var vinden i några löv, rätar på mig och trycker mig tätt emot ett stort träd, som för att söka lite trygghet, men den sträva barken river mot ryggen för varje djupt andetag. Jag skärper hörseln och lyssnar efter förföljarna, men kan bara höra lövens stilla prasslande i den svaga vinden. Jag börjar slappna av och torkar svetten ur pannan med tröjärmen. Då ser jag att jag måste ha sprungit emot en vass gren. Det droppar blod från ett djupt jack i underarmen. Blodet kommer avslöja mig! Paniken väller tillbaka och jag blundar och försöker göra mig osynlig, vågar knappt andas.
Plötsligt hörs en kvinnoröst på avstånd:

– Du kan komma fram nu! Jag har kopplat hundarna.

————————————————————————————-

Låttext: For once in my life let me get what i want, Lord know it would be the last time
Av: Ameline Ivars

Knäskålarna pressas mot det översta trappsteget när hon böjer sig fram och drar med fingrarna över grindsgallret som tornar upp sig framför henne. Händerna finner gallret av sig själva, sluter sig kring den gyllene metallen och prövande rycker i det. Ett skälvande fortplantas i metallen. Ytan är blank och sval, ett välkommet andetag i värmen. Solen sticker i ögonen och svetten rinner över ryggen efter de tusen trappsteg hon vandrat. Knytnävarna ändrar ton och sliter desperat, ovärdigt. Utmattningen och svetten tvingar ihop ögonen och hon kämpar i blindo. Omedveten om någon ser henne släpper hon för att ta ett nytt grepp och för ett ögonblick tappar hon balansen. Känner kroppens tyngd dras bakåt i ett evigt maktspel hon inte förstår än, innan instinkten tar över och drar henne framåt igen. En omnipotent ilska som gått obemärkt förbi blommar upp, binder fast sina rötter i varje artär och får kroppen att fortsätta slamra sin vikt på gallret. Det svartnar för ögonen, som förut, men nu glider den nu varma metallen ur hennes grepp. Guldet smälter. Fingrarna rycker en sista gång, griper ofullständigt efter en räddning, innan kroppen obevekligen slungas bakåt. Hon sitter fast i kroppen, och har därför inget annat val än att följa med bakåt. Ingen lärde henne hur man tar sig ut.

——————————————————————————————-

Låttext: Har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfter vår blick från marken
Av: Mina Holmgren

Det är hårt under händerna, bubbligt och knöligt. Under knäna likaså. Asfalten är svart som tjära men den klibbar inte. Något rött droppar på den. Runda prickar som ökar i volym när de ansluter sig med varandra. Snart rinner en liten bäck längs asfalten men den porlar inte, den är knäpptyst. Jag är kall som is. Varenda cell i mig fryser och det dunkar. Överallt slår trummor med en sådan slagkraft att jag faller.
Blå himmel ovanför. Ett vitt mjukt moln svävar ensamt fram i en takt som lockar och drar. Solen värmer ansiktet och fyller mig med en behaglig temperatur. Det dunkar inte längre. Trummorna har förbytts och fåglar sjunger. Ett kvitter som väcker allt till liv, som när våren var på frammarsch.

——————————————————————————————

Låttext: E os anjos clamam, Santo (sv. Änglar sjunger ut, helig)
Av: Emilia Wahlgren

Iklädd enbart vit blöja och napp, som gungar i munnen, leker sonen med sin cyklop och håv vid strandkanten när han får syn på henne. Hans ansikte spricker upp i ett leende och med stapplande steg springer han med klart mål i sikte, hennes famn. Han är en miniatyr av henne och maken, hans chokladbruna ögon som inramades av långa ögonfransar fladdrade bedårande.

”Mãe!” ropar han och slår ut med händerna.

Emilia lyfter upp honom, och sluter om honom till sin famn, sitt hjärta och för näsan mot hans hjässa som ger ifrån sig en sötaktig, mjölkig, doft. ”Vad har du fångat meu anjo?”

”Fånga fisken”, svarar han och lyfter upp sin håv.

I sitt innersta ler Emilia, av ynnesten att Gud har försänkt henne med sonen.

Den svala augustivinden bär med sig en viskning, en förmaning. Hon börjar gå, små sandkorn insvepta i vatten skvalpar mot hennes fötter. I synfältet dansar ljusfläckar och ur dem tonas en man fram, men de skarpa ljusglittren mot vattenytan tvingar henne att kisa för att kunna se vem det är. Det är hennes make, kärleken som påkallar hennes uppmärksamhet.
Nu är de enade, maken, hon och sonen.
I ett liv, som få förunnas.

—————————————————————————————

Låttext: Snart kommer regnet som en våg, och sköljer bort allt som inte är musiken 
Av: Anonym 1

“Som en medicin för själen” utbrast en estetiskt uppfylld själ i sporthallens fullproppade, lufttorkade sal. Frenetiskt fipplande efter sin trottoar repade mobil, som borttrollad i en ficka utan slut, i hopp om att kunna spola bakåt tiden vid behövliga stunder. Att scrolla sig tillbaka, backa och spela om tonerna av opium och stämning gång på gång på gång..

I bussen på väg till jobbet kanske, där en suckande, sönderblonderad tonårstjej spanar några säten bak. Fnissig och högljutt utropande om hur störda människor med saknade hörlurar och “respekt” är, men som ovetandes nynnar sig mot skolans hormonfyllda entré på samma notsamling hon nyss förbannat. I korridorerna fyllda av parfym och skvaller snuddar hennes axlar vid någon annans, en irriterad blick slängs som ett spjut, och evigheter senare klingar bröllopsklockor högljutt för dem båda. Deras klang gungar i takt till den sång hon valt, låten hon i vaggan viskat till sin förstfödde.
Låten som sjöngs på hennes begravning, och flera generationer därefter.

Möjligen blir vi bortspolade av en våg, en vattenmassa fylld av krig, hat och fördomar. Men kvarliggande kommer det lirka oräkneliga melodier, det är jag säker på. Så länge vi alla vågar vara estetiskt uppfyllda själar i sporthallar ibland.

———————————————————————————————-

Låttext: Vad ska jag ha på mig? (egenkomponerad)
Av: Taina Adolfsson

Vad ska jag ha på mig?

Vad ska jag ha på mig denna strålande dag? Vad ska jag ha på mig denna försommardag, när solen den skiner och himlen är blå. Då måste jag ut, ut och gå och kolla allt vackert som knoppas och gror och titta på myror som i myrstacken bor, men vad ska jag ha på mig, när jag gör allt det där, men det kanske kvittar, vad jag än bär!

———————————————————————————————

Låttext: Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Av: Anonym 2

September nu. Två veckor in på terminen, tillbaka i samma klassrum och i samma fönster, där hon alltid kan vara för sig själv, där hon bara kan få sitta och läsa. Hon har fått tillåtelse att göra det när allt är som värst.
Men koncentrationen har hon tappat för länge sen. Det känns inte rätt det här. Hon borde veta bättre och släppa taget, låta tanken försvinna. Men det kan hon inte, inte nu när hon äntligen har en chans. Saxen ligger därborta. Ingen ser henne, ingen kan stoppa henne, bara hon själv.
Hon skulle kunna sno med sig den in på toan. Det har hon gjort många gånger förut. Ingen vet om det, inte ens kuratorn. Hon har med sig plåster och allt i ryggan, skulle bara kunna få det här överstökat. Men inget händer. Hon är som förstenad där hon sitter och stirrar ut genom fönstret som vetter mot skolgården, vågar inte röra sig. Steg närmar sig i korridoren. Ögonblicket är över. Chansen är förbi. Hon måste hålla ut, lite till

———————————————————————————————-

Låttext: Medan bomberna faller
Av: Anonym 3

Hjälpkonvojerna kommer aldrig förbi avspärrningarna, men det gäller att aldrig tappa hoppet har mamma sagt. Igår såg jag min vän kremeras av bomberna som föll över byn, jag må ha härdats, men varje individ som raderas här är en unik berättelse. Apartheid, jag har aldrig förstått det ordet, att med mening vilja skilja en människa från andra men få orsaken att verka som något helt annat. Pappa har berättat om västvärlden, om männen med självgodhet som avböjer att hjälpa oss på grund av en övertygad bild om att vi vill ta över
deras länder. Varför skulle vi vilja ta med oss kriget vi flyr från?
Själv minns jag knappt hur det är att ha rinnande vatten, att få äta sig mätt och kunna sova sig utvilad. Stanken av lik har jag lyckats härda, men scenerna jag behövt se på de går aldrig att göra något åt. Om jag någonsin kommer härifrån så kommer Gaza att följa med.

—————————————————————————————–

Låttext: Looking up to machines, they been looking back down, look around, no doubt they respect me
Av: Christina Nordlander

Vakna i ett mörklagt kontor. En förgiftad smak på de torra ytorna i munnen, en formlös värk i benpiporna. Svarta ledningar hänger från taket som klängväxter.

Gatlykteljus skiner in genom fönstren. Det glänser på maskindelar av mässing på skrivbordet framför dig.

Be att de inte kommer att röra sig när du rör dig.

—————————————————————————————-

Tack för alla bidrag.

Juryns motivering lyder;
Texten har lyckats fånga den melankoli och sorgsensenhet som finns i originallåten på ett sätt som påverkar.

och vinnaren är

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont (anonym deltagare)

GRATTIS!