Vinnare & Tävlingsresultat – Skicka vidare (november)

Ett stort tack än en gång för flera härliga bidrag till november månads tävling!

Att skriva tillsammans är något som jag skulle vilja prova och några med mig verkar det som så här kommer de inskickade bidragen i tävlingen, inte lika många som vanligt men minst lika spännande och intressanta.

Vilket bidrag röstar du på? Vinnaren hittar du längst ner…

Nu hoppas jag att ni är många som vågar skriva vidare på texterna och gör det gärna i kommentarsrutan, vi kanske kan få till en liten novell tillsammans!

—————————————————-

Text av Anna Karlsson

Förhinder

Så. Det var den sista väskan. Hon tog en sista koll, jo allt är med. En lång resa väntar men eftersom hon älskar att köra bil gläder hon sig över de 30 milen. Hon ska lyssna på bra radioprogram och skön musik, stanna på mysiga rastställen där hon ska plocka fram termosen med kaffe och de goda mackorna. Vatten, frukt och en kakburk fullproppad med läckra kringlor finns också med. Hela gårdagskvällen stod hon i köket med mjöl upp till armbågarna. Bilen är nytankad, nytvättad och nyservad.

Under bilresan ska hon bara njuta. Njuta av det vackra böljande landskapet men också av den speciella frihetskänsla som hon alltid känner på en längre biltur.

Äntligen ska de få rå om varandra och prata ikapp sig om allt som hänt de senaste åren.

Bältet på. I med växeln. Då ringer mobilen.

—————————————————–

Text av Frida Hedrenius

Arbetsmiljöinspektören

Innan jag dog, visste jag att det var helvetet jag skulle hamna i. Men jag hade en plan. När det sista andetaget lämnade mina läppar hade jag noggrant maskerat mig med ett anteckningsblock placerat under mina korslagda armar, ifyllt ett slags protokoll, samt en blå kulspetspenna fäst vid bröstfickan. Utklädseln var enkel, men perfekt. Det vet jag nu, eftersom demonen som mötte mig vid helvetets portar inte visade ens en smula misstänksamhet när jag presenterade mig som arbetsmiljöinspektör. ”Ja, det var då fanimej på tiden att någon kom hit och såg över det här stället – allt håller ju på att gå åt helvete!” sa man helt enkelt. Sedan fick jag en rundtur av den så kallade arbetsplatsen. Skärselden, som glödde och fräste intensivt vart man än gick, gav upphov till frågan om det verkligen var sunt att jobba i sådan hetta dagarna i ända. Då svarades det att det självfallet inte var hälsosamt, att värmen gör att man blir alldeles dåsig, att arbetspassen för övrigt är på tok för långa och att något Ob-tillägg då aldrig kommer på fråga.

Förhållandena som jag observerade under denna rundtur blev bara värre och värre. Efter att ha inspekterat helvetets alla nivåer hade det framkommit kritik gällande verksamheten inte bara från de anställda, utan till och med från syndarna själva! Bland annat hävdades det att straffen blivit mycket slappare, på grund av att demonernas arbetstid gick åt till fel saker, som att sopa upp aska och sköta administrativt nonsens, i stället för att utveckla och bepröva sin tortyrkompetens. Så maldes det på, samtidigt som jag besviket skakade på huvudet och lät den lilla blå kulspetspennan springa stafett på linjerna i anteckningsblocket. Till sist bestämde jag mig för att det var dags att besöka ägaren. Inte ens Satan själv kunde få komma undan med de allvarliga arbetsmiljöproblemen som jag hade bevittnat här. Då jag var väl medveten om att demonerna givetvis höll med mig om den saken hade jag därutöver tagit mig friheten att föreslå en arbetarstrejk, i fall deras chef inte skulle vara villig att motta kritiken. Jag blev eskorterad till hans tillhåll, lämnad utanför en magnifik och på samma gång skräckinjagande port rakt in i bergväggen, belägen längst ner under helvetets alla nivåer. Jag knackade, tre gånger, bestämt. Nu gällde det att framstå som myndig. Min plan om att ta mig ut härifrån med hjälp av utpressning fick inte gå i kras.

————————————————–

Text av Sandra Ojeda

Herrgården

Flera månader har gått förbi sedan jag flyttade in på herrgården. I början var allt lugnt, trodde bara att viskandet var vinden och ljudet av steg var allt i mitt huvud. Det är ett gammalt hus och ljuds som jag inte är van vid kommer alltid finnas. Men nu vet jag att allt är verkligt, viskandet är tydligare än tidigare och mer hotfullt. Varje natt vaknar jag vid samma tidpunkt just som i kväll vaknar jag paralyserad med min rygg mot dörren. Det ända jag ser är mörkret och de få sekunder av ljus som lyser upp rummet kommer ifrån åskan.

Tidigare hade inget hänt förutom känslan att något finns bakom mig och stirrar. Nej, de observerar mig, likt som under dagen nu under natten. Men i kväll något nytt hände, något som får min kropp att fryser still.  Jag kan höra hur golvet knarrar under varje steg närmare till min säng. Med varje steg de tar bultar mitt hjärta högre och högre. En illamående känsla kommer över min kropp när det blir tyst ännu igen. Bara att vänta på något ska hända fyller mig med oro, hur mycket än jag försöker få min kropp att röra på sig ligger jag still.

Tårarna börjar att falla från mina ögon när jag känner att de går upp på sängen och lägger sig ner. Jag kan bara be om att detta tar slut, att allt är bara en dröm och snart kommer jag vakna upp. Men istället en hand läggs på mitt huvud och långsamt drar ner sina fingrar genom mitt hår, nästan ömt. En vidrig känsla av hur ömt de drar sina kalla långa beniga fingrar men värst av allt är lukten av något ruttet och en stark metallisk doft.

Det känns som flera timmar har gått men samtidigt som tiden står still när fingrarna slutar dra sig igenom mitt hår. En lättnad kommer över mig, tanken att detta kommer till sitt slut när handen griper lätt tag i min nacke, mitt hjärta stelnade och slutande att andas, rädd att en rörelse, en andning kan  göra. När handen stelnade och med ett starkt ryck vänder mig så jag ligger på rygg.

Min ögonen öppnar stort fylld med skräck och tårarna rinner snabbt ner för kinderna. Det som jag ser kommer aldrig kommer glömma….

—————————————————

Text av Natalie Olsson

Jessica tryckte sig hastigt intill husväggen. Hennes andetag var snabba och hesa. Nyss hade hon
sprungit för glatta livet. Ljudet av fotsteg hördes allt tydligare. Han var på väg mot henne. I ett
desperat försök förde hon handen och placerade den över munnen för att dämpa flämtningarna.
Hjärtat dunkade hårt i hennes bröst. Jessica tittade panikslaget runt omkring sig. Var skulle hon
ta vägen? Han var snart här. Snart skulle hon stå öga mot öga med honom. Hon stod så hårt
pressat mot väggen att den skrovliga tegelfasaden hade börjat skava henne i ryggen.

Plötsligt blev allt tyst. Ljudet av fotsteg försvann. Han måste stannat. Hade Jessica lyckats skaka av
sig honom i alla fall? Sekunderna av tystnad kändes som timmar. Hennes hjärna gick på högvarv.
Var skulle hon ta vägen? Varför hade han stannat upp? Hade han tappat bort henne? Frågorna snurrade i
Jessicas huvud och hon famlade efter svar, utan framgång. Plötsligt byttes tystnaden ut mot steg.
Snabba steg. Han sprang. Rakt mot henne. Hon kunde inte röra en muskel. Hon stod
skräckslagen och inväntade sitt öde.

Jessicas dagar i frihet var räknade. Så stod han där, mitt framför henne. Det sista hon
minns var hans mörka ögon, innan allt blev svart.

Jessica tvingade upp sin ömmande kropp. Hennes ena hand satt fast i en handklov som var fäst i
ett rör. Hon befann sig ovanpå en smutsig och nerfläckad madrass. På andra sidan rummet låg en
ljushårig tjej med ryggen mot henne. Hon såg mager ut och var iklädd en trasig, blå klänning. En
pulserande smärta i huvudet hindrade Jessica från att tänka klart.

Hon förde handen mot tinningen och kände en intensiv värk så fort handen nuddade huvudet.
Han måste ha slagit henne medvetslös och sen fört henne hit . Men var befann hon sig egentligen?

Betongväggar och golv omslöt henne och en lampa med starkt vitt sken lyste upp rummet. Hon
tycktes vara inlåst i en källare. Långsamt la hon sig ner på madrassen och tårarna började strömma
längs kinderna. Allt började med den där dejten. Hon hade sett fram emot den i dagar.
Christian verkade vara så så fin. Hans ögon tindrade när de såg på varann.

Inför kvällen hade hon klätt upp sig i en röd satinklänning och satt upp sitt mörka, lockiga hår.
Christian hade bokat bord på stans finaste restaurang. Middagen var ljuvlig. Hon och Christian
pratade om allt och ingenting. Hon vågade till och med öppna upp sig för honom om hennes
mammas bortgång tidigare i år.

I hans sällskap, kände hon sig så trygg. Så trygg att hon gick med honom hem. Men väl hemma
förändrades Christian. Hans ögon hade slutat tindra och istället blivit kalla och livlösa. Hon
förstod att något inte stod rätt till. När hon fick tillfället, flydde hon. Jessica sprang ut ur huset
och längs gatan. I hopp om att skaka av sig honom, vek hon av på en väg som skulle visa sig vara
en återvändsgränd. Det var så det hade gått till…

—————————————————————

Text av Britt-Marie Norrgård

FRITT FALL

Jaha, det var det.

Jag känner en enorm lättnad, men också en stor tomhet, då jag står med brevet i handen. Nu är det slut på det roliga. Nu är det ingen som räknar med mig mer. Nu är det jag som är förpassad i baksätet och får följa med på nåder. Eller så blir jag behandlad som en skör porslinsfigur. Ingenting är som förut.

Jag hade tänkt följa det goda rådet att förbereda mig för min pensionering om tio år, så att det inte skulle bli en sådan chock. ”Skaffa dig en hobby, gå med i kurser och samtalsgrupper”, tutade alla veckotidningar ut. Men chocken kom istället tio år före beräknad tid, före pensioneringen. Från fullt fläng till totalt stiltje. Sexton veckor i dropp, räknande takplattorna ovanför sjukhussängen. Och sedan fritt fall.  Inget jobb att komma tillbaka till, en fritid helt olik den före sjukdomen.

Sjukpension. Vilket ord. Vem som helst känner sig eländig med den benämningen. Den förebådar att slutet närmar sig. Med stormsteg. Om jag sen vill det eller inte. Men än är jag inte död och begraven, tänker jag och morskar upp mig. Nu ska jag återhämta mig i lugn och ro och sedan…

När det är dags för sedan skriker massmedierna PANDEMI med stora bokstäver. Morgon, middag och kväll blir vi påminda om att vi ska hålla oss för oss själva, inte träffa andra människor. En osynlig, farlig fiende lurar i varje människokontakt. Ingen vattengymnastik, ingen körsång, inte ens kalas med barnbarnen är att rekommendera. Nåja, två veckor – eller kanske två månader – klarar man nog. Men det bara fortsätter och fortsätter. Väggarna hotar falla över mig. Kväva mig, fast jag sprattlar vilt för att få luft och hitta en uppgift. Men jag kan inte ens ställa upp och torka snuviga barnnäsor så föräldrarna får jobba. Jag är satt på undantag, förpassad bland de förskjutna stackarna inlåsta i fattighuset i utkanten av stan. Ända tills…

———————————————————

Text av Anne Svensson

“Nog är det väl så att du har varit här förut? Jag tycker i vart fall att jag känner igen dig.”

Hon vaknar med orden tydligt och klart uttalade inom sig; “Nog är det väl så att du har varit här förut? Jag tycker i vart fall att jag känner igen dig”. Och i samma stund som hon hör de orden på nytt inom sig så ser hon bilden tydligt framför sig: I ett höghus. En korridor. Flera stängda dörrar, ganska avskalat, kalt. Han står framför henne, varma leende ögon. Han håller fram sina kupade händer och visar henne ett blått glashjärta som vilar däri. Och så säger han, utan att röra på sina läppar, som att han talar via tankar, men han säger det tydligt och klart: “Nog är det väl så att du har varit här förut? Jag tycker i vart fall att jag känner igen dig”. Och då känner hon att, jo, nu när han säger det; hon har nog varit här förut. Och hon känner nog igen honom. Och det känns bra. Sedan hade hon vaknat.

När hon vaknat till helt så ser hon på mobilklockan att hon är sen. Hon har missat att ställa klockalarmet igår. Hon skyndar upp; snabbkaffe och sedan virvlar hon sig i ordning så fort hon kan. Tur att hon hade lagt utvalda kläder i prydlig ordning inför morgonen. Snart är hon på väg. Hon skyndar sig till bussen och hinner precis. Stiger på och pustar ut.
Resan ska ta 35 minuter. Nu hinner hon förbereda sig mentalt inför intervjun. Hon har redan läst på om företaget; deras bakgrund, vad som verkar viktigt för dem och hur de flesta som arbetar där ser ut. Nu dubbelkollar hon deras hemsida en sista gång på mobilen och tittar sedan på hur de skrev i annonsen och vad hon själv skrev i ansökningsbrevet. Hon ska träffa en rekryterande chef; Anders och honom har hon sett på hemsidan; ljushårig med grå kavaj. Fast vad han har på sig idag vet hon ju inte än, hinner hon tänka innan hon hoppar av. För nu är hon framme.

Kontoret ligger i en ljusgrå byggnad lite avsides men ganska nära ett köpcentrum. Hon öppnar porten, som gnisslar och är tung men snart är hon inne och på väg till första våningen där chefen Anders ska ta emot.

Hon är sen. Bara 8 minuter men ändå. Anders står i dörren och väntar och ser inte glad ut alls. Han är sig lik från hemsidan men ändå helt annorlunda, inte det där trevliga och glada leendet. Han ser mycket bestämd och irriterad ut.
“Hej. Jag står här och väntar. Det är fel på dörrlåset och larmet så vi behöver ta emot så här så att inte larmet går om någon råkar ta tag i handtaget. Du är sen?”

Det märktes att han ansträngde sig för att låta trevlig men det lyckades inte särskilt bra. Han var uppenbart sur, på det där med dörren. Och på henne, verkade det som.

——————————————————————-

Text av Christina Nordlander

VILSE

Det var Hemmings fel att han tappade bort mamma.

Han hade velat gå och åka bergochdalbanan som hon tyckte gick för högt upp, så de hade kommit överens om att dela på sig ett slag. Men den hisnande åkturen upp och ner kändes som om den gick så snabbt, bara en minut, så han tyckte att han skulle hinna med en karusell till. Han gick till en med vagnar som dinglade högt upp under en kupol som ett paraply av ljusblått metallnät, men kön var trög. Han märkte hur långsamt det gick, men vid det laget kunde han inte kosta på sig att tränga sig ut baklänges genom fållan, och kanske hade han inte klarat av det. När han satt i den knirkande gondolen tänkte han försöka titta efter mamma medan de var uppe, men nöjesparken var en öken av lejongult grus under solen, med tätt med människor klädda i alla färger. Om han såg henne skulle hon ändå inte höra honom ropa.

Han vinglade ut med de andra, som man skulle vingla när man hade åkt något häftigt, och när han gick till cirkustältet där mamma hade stått var hon inte där. Hela det vidöppna platta nöjesfältet låg framför honom.

Han bestämde sig för att gå från ena kortänden till den andra, men det hade gått en kvart utan att han såg henne, det hade gått tjugo minuter.

– Har en medelålders kvinna gått förbi? frågade han några tonårskillar vid bilbanan, när han var tillräckligt desperat. Hon har mörkt hår… samma färg som jag. Blåvitrandig tröja och sandaler.

Han ville inte tänka på mamma som ”medelålders”, men det var viktigare att hitta henne. Killarna hade inte sett henne.

Han gick hela vägen tillbaka igen. Det fanns inga moln på himlen. Den hade en blå färg som kändes bränd. Alla färger nere på marknivån blev bländande: gula och röda ränder på stånd, spraymålade racerbilar och snygga tjejer på kulisser av plywood, det pastellfärgade och glittriga i T-shirtar. Det var nu han skulle ha vaknat om det vore en mardröm.

Han tyckte att han hade tittat på alla vuxnas ansikten. Den enda möjligheten var att mamma hade gått in bakom något och de hade gått om varandra. Han kunde inte springa, för om hon var bakom honom skulle de missa varandra igen. Han hade lovat sig själv att inte gråta, men vad spelade det för roll när han inte hittade mamma? Det var inte som om hon skulle åka hem utan honom. Hon gick också omkring och letade, och kanske var hon rädd.

Hemming stannade till. Bilen stod fortfarande ute på parkeringsplatsens öken, bortom den blålackerade bergochdalbanan som var det första man såg när man kom in genom porten. Oavsett vad som hände måste hon återvända till den.

Han var nästan framme vid bergochdalbanan då, men framför honom var ett brett stånd med randigt tälttak, och den täta skuggan var som att stiga ner i en sval pool. Inne i skuggorna på andra sidan disken fanns hyllor med leksaker och mjukisdjur.

———————————————————–

Grattis till

….

…

..

.

Frida Hedrenius med texten Arbetsmiljöinspektören