Fortsätt på texten var uppmaningen i mars månads tävling. Spännande att se alla tolkningar!

“Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.”

Nedan följer de bidrag som skickats in, scolla ner för att se vinnarbidraget;

 

Dramat vid glasskiosken
av Klass 7E på Varagårdsskolan

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas. 

Linda tar stora kliv mot Jonas, Erika står sidan om och förstår inte vad som händer.

  • Vad gör du? frågar Linda

Jonas svarar tillbaka:

  • Jag är ute på stranden med vän.

  • Vän? jag trodde att vi var mer än vänner, säger Erika.

Jonas, Erika och Linda står tysta och tittar på varandra.

Jonas vet inte vad han ska göra, så han springer iväg.

Linda vill ha svar och frågar Erika:

  • Vad menar du med mer än vänner?

  • Vi är kusiner jag och Jonas, från Afghanistan säger Erika.

  • Vad gjorde ni här tillsammans, frågar Linda

Erika svarar tillbaka:

  • vi käkade glass tillsammans, jag spillde på min klänning, Jonas hjälpte mig att torka  av fläcken men det blev  bara värre.

Linda ser Jonas springa tillbaka. Jonas säger:

  • Här kommer jag med mer papper.

Jonas hjälpte Erika med att torka fläcken. Jonas berättade om sin kusin Erika för Linda.

———————————————————————————————————————

Oväntad förnimmelse
av EB

“Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.”

Erika ryckte till svagt av rädsla och hörde sina tankar skrika  ’’Jävla unge, Jävla förbannade unge’’!

Tankarna gav henne dåligt samvete men samtidigt visste hon innerst inne hur mycket hon hatade flickan. Erika kände sig efterföljd och aldrig lämnad ifred med Jonas. Erika tröstade sig med att Linda är Jonas dotter och att hon står ut med henne av kärlek till Jonas.

Linda har inte varit sig själv sedan hon ådrog sig en fallskada från en häst och har sedan dess varit en belastning i Erikas ögon.

’’Vad pratar ni om’’ undrade Linda samtidigt som hon fortsatte att blänga på Jonas med sin tomma blick. Inget särskilt vi diskuterade vår kommande semesterresa och hur mycket du ser fram emot det svarade Jonas kärleksfullt.

’’Ska du följa med Erika’’!? Nu blängde flickan på Erika och väntade förväntansfullt på ett svar. Erika kände obehaget sakta ta över hela hennes kropp. Inte på grund av frågan utan på grund av flickans hektiska sätt som påminde om ett rovdjur som ska när som överrumpla sitt byte.

’’Ja jag ska med’’ fick Erika fram med märkbart osäker röst. ’’Vill du att jag följer med’’? frågade Erika och ångrade djupt sin fråga. Linda utbrast i skratt.

————————————————————————————————————–

“Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.”

“Vad gjorde du där under bordet, Linda?” frågar Erika och börjar skratta åt synen.

Linda rör på huvudet och tittar upp med en rödgråten min. “Jag ville bara höra vad ni pratade om.”

Erika känner hur skrattet sprider sig genom kroppen när hon tittar upp och ser Jonas snopna uttryck. “Jag tror att vi alla behöver en drink,” säger hon och skrattar högt.

Linda nickar instämmande och Jonas ler blygt. “Ja, det tror jag också”, säger han och drar fram sitt bankkort från mobilfodralet. “Men först måste jag ta ut lite pengar.”

av Veronica Grönte

————————————————————————————————————

VI SKA ALLTID HÅLLA IHOP
av Molly Teglund
“Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.”

“Ska du gå nån gång eller?” muttrar Linda surt, “allt var bättre innan du kom”. Jonas som hade hoppat till vid synen av Linda tittar snopet på henne. “Vad gjorde du under bordet?” frågar Jonas och försöker dölja ett leende. “Ska väl inte du bry dig om” fortsätter Linda och stirrar argt in i Jonas ögon. “Hon gömmer sig för dig, dummer” säger Erika för att komma in i samtalet. “Och efter allt du gjort mot Linda kan jag faktiskt inte klandra henne”. Linda tittar tacksamt på Erika. “Vad har jag gjort?” frågar Jonas och låtsas låta oskyldig. “Äh, skärp dig” muttrar Linda och Erika fortsätter: “du snor saker, ger spydiga kommentarer, knuffar henne och så vidare”. Nu tittar båda vännerna på Jonas med en blick av avsmak. “Det är inte alls så där jag tolkar det” börjar Jonas i osäker ton, “men om ni inte vill ha mig här ska jag gå”. Med ett uttryck av besvikelse reser han sig och går därifrån. Vännerna vänder sig mot varandra och ler. “Så var var vi?” frågar Erika som om de aldrig blivit avbrutna av skolans värsta mobbare. “Vi planerade vår nästa sleep over” svarar Linda lugnt och sluter ögonen.

————————————————————————————————————-

“Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.”

– Typiskt, snäser hon och vinglar iväg mot baren. – Göm dig bättre nästa gång, säger Jonas. Erika svettas ymnigt i städskrubben. – Tagen, säger Jonas till Peter som hukar bakom flipperspelet. – Beställ en öl till mig med, säger Peter till Erika. Sakta öppnar Jonas dörren och ser på Erika. – Vad säger du om att vi går och badar istället? Jag hatar kurragömma.

av Susanne Hydén

—————————————————————————————————————-

Frieriet på 50 års kalaset.
av Max Lindmaa

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

Jonas som sitter på knä letar fram ringen i jackfickan och ser på Erika med glansiga ögon. Pessimist men förtrollad av en dröm. Sen är det som att tiden stannar upp, allt går i slow motion.

Räkmackan som precis lämnat Lindas hand svävar genom deras instabila universum i riktning Jonas bakhuvud. Alla blickar är på Erika och hennes blommiga klänning, allas utom taxen Buster som följer den flygande räkmackan med blicken. I Erikas hjärta brinner lust, i Jonas hjärta brinner nervositet men i Lindas hjärta brinner avundsjuka. Vi är millisekunder från deras största ögonblick och mardröm. 

Tiden rusar till och Jonas får en räkmacka i bakhuvudet. En räka träffar Erika i ögat innan den trillar ner i urringningen. Chocken susar genom rummet men blir penetrerat av Lindas gapskratt. 

Jonas vänder sig om, Erika håller sig för ögat, Linda räcker sig efter champagne. Alla håller käft utom Buster som hoppar upp på bordet som avsats innan han kastar sig i luften och allt stannar upp, som i slow motion flyger taxen som Evel Knievel i riktning Erika.

 I Erikas bröst brinner förvirring, i Jonas bröst brinner skam och i Lindas bröst brinner hämndens lycka medan Buster landar mellan Erikas bröst. 

—————————————————————————————————————–

Sandstrand och “kärlek”
av Amanda Åslund

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

“Om ni är på dejt så måste ni ändå prata om något och inte se så deprimerade ut!” föreslog hon strängt.

“Vi är inte på dejt, förresten, skulle du inte göra världens största sandslott fem minuter sedan?” frågade Jonas med en blick som sa “Dra åt helvete ungjävel”. Jonas har aldrig gillat småbarn. Speciellt inte Linda.

“Jaja, men ni måste prata om något iallafall, det är hemskt att leka och se er bara sitta.” sa hon med korsade armar innan hon sprang iväg.

Jonas och Erika kollar på varandra, som de hade gjort de senaste tio minuterna.

“Så, vad borde vi prata om?” frågade Erika försiktigt.

“Inte vet jag, skola?” slängde han ur sig.

“Skolan? Aldrig! Jag har nog PTSD från allt, låt oss vila under sommarlovet.” protesterade hon.

“PTSD? Från vadå? Proven eller lärarna?”

Även om skolan var det enklaste, tråkigaste ämnet att prata om, satt Jonas och Erika där och pratade i timmar om skolan medan Linda kollade tillbaka till strandrestaurangen då och då.

——————————————————————————————————–

“Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.”

Du kommer aldrig att få min syster igen tänker hon. Hon minns tillbaka på hur det var när dom var tillsammans. Hon känner ilskan stiga i kroppen och försöker få ögonkontakt med Erika. Erika verkar bara vara uppslukad av Jonas blickar och märkte inte ens att Linda varit gömd under bordet på uteserveringen. Jonas går lite närmare Erika och märker att hon svarar på hans intensiva blickar med att rätta till sin klädsel igen och att se lika intensivt på honom. Linda vet att attraktionen finns mellan dem som en elektricitet men hon vet också hur det var och hur det kommer att bli om dom går tillbaka till varandra.

Linda vill så gärna få kontakt med Erika för att med blickar få henne att förstå sitt eget bästa men Erika ser henne inte eller låtsas inte se henne. Linda kan inte göra någonting bara se hur Jonas tar Erika i handen och dom går tillsammans därifrån.

Lindas hjärta brister och hon kryper gråtandes ihop i sanden.

av Elisabeth Leopoldh

———————————————————————————————————-

En plats
av Louise Sahlberg

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas. Då ler han. Sitt sneda fantastiska leende. Menat bara för henne, hans 5-åriga dotter.

Linda minns sina föräldrar där på stranden med värme. Det var en tid då ljuset omfamnade hennes sinne och livet kändes enkelt att leva. De befann sig på en plats då mamma aldrig grät. I ett rum utomhus där hon kände sig trygg. En liten fläck på jorden där pappa inte slog. Där han höll om. Och hans händer smekte deras kinder. Där hans blick var full av kärlek. En helt underbar plats. Där mamma fortfarande fanns.

————————————————————————————————————

Det är bara att fortsätta kämpa
av Evelina Gustafsson

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas. Hon slänger dramatiskt med armarna och riktar stark kritik mot hans inlevelse och engagemang. “Du kommer aldrig få en tjej om du fortsätter på detta sätt!” utbrister hon förtvivlat och gör den mest uppgivna min Erika har sett i hela sitt liv. Erika noterar även hur Jonas blick långsamt övergår från obehaglig till ledsen och hon ler ursäktande. “Det är bara att fortsätta kämpa!” säger hon peppande och försöker diskret smyga undan. 

När Erika är utom hörhåll brister Jonas ut i gråt. “Det går inte.” mumlar han ledset och tittar anklagande på Linda som dimper ner på bänken med en hög suck. Vinden blåser upp sand i deras ögon och längre bort syns olycksbådande regnmoln. “Vet du vad?” frågar Linda och Jonas skakar på huvudet. “Jag har en mycket bättre idé!” säger hon. Trettio minuter senare sitter de i Jonas soffa och tittar på Postkodmiljonären och äter glass.
———————————————————————————————————-

En kväll
av Yasmine Trinczek

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

“Vad konstigt “, tänker Erika, “att han skulle dyka upp just här av alla ställen…”

Hon stryker sina svettiga lockar ur pannan och går fram till honom med utsträckt hand.

” Hej Jonas, vi leker kurragömma.. det här är min dotter Linda…”

Hon är förbannad över att hon inte kan kväva den lilla skakningen i sitt röst.

“Det kom jag på genast”.

Uttrycket i hans ansikte som nyss verkat  nästan sorgsen  klarnar  upp när han skakar hand med Erika. Han sätter sig på huk framför den tydligen blygsamma barnen.

” Hej Linda ” säger han. Vet du att just i det här rummet såg jag din mamma för  första gång?”  Hans röst är mjuk av ömhet. Linda stirrar fortfarande på honom.

“Varför?”

Barnet är tydligen fortfarande i varför- fasen.

“Därför”, skyndar Erika sig att svara. “Jonas och jag dansade tillsammans  här en gång för länge sedan.”

Han ser på Erika. “Och jag hade hoppats att göra samma sak i kväll!”

Linda hade under hela samtalet sin blick fäst på honom.

Nu går hon fram till honom och får tag i hans hand.
———————————————————————————————————-

“Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.”

”Jag har saknat dig”, säger Erika medan hon pillar på klänningens elastiska skärpsnodd, som även den går i regnbågspasteller.

”Jag har saknat dig med”, säger han, med en ängslig blick åt Lindas håll. Erika är sommarbrun, snäll och… underbar! Han vill, men vågar han?

Linda är tyst och har ställt sig nära Erika, avvaktande.

”Jag vet att du är rädd, men jag tror det kan bli bra om vi tar det lugnt. Jag vill ge det tid. Ge oss tid.” Erika tror knappt sina öron; hon visste inte att hon kunde vara så modig!

Linda tittar från den ena till den andra. Jonas ler osäkert.

”Jag vill också det”, säger Jonas sedan. ”Det är bara det att jag inte kan glömma…” Han stryker med fingret över det buckliga ärret på halsen.

”Det är klart att det tar tid; det var ju bara förra sommaren”, säger Erika. ”Men Linda är inte som den du träffade då. Sådana som Linda räddar människor, eller hur Linda?”

Den godmodiga St Bernhardshunden tittar upp på sin matte och gläfser när hon hör sitt namn. Jonas rycker till men säger sedan:

”Nä, jag ska inte döma hunden efter håren. Vi fixar det här.”

av Pia Redin

—————————————————————————————————————–

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas. Det som händer sedan går mycket fort. Linda som rusar fram, knivseggen som kastar bländade solstrålar likt vassa spjut mot Erika. Blodet som pulserar i samma takt som Jonas hjärta slår.

Erika ser allt ske men förmår sig inte att röra sin kropp. Hon är som fastfrusen, är det en dröm eller är hon fast i en helt absurd verklighet? En verklighet som efter år av flykt från den kvinnan som en gång älskade Jonas lika djupt som Erika nu gjorde. Den kvinnan han, hon, de sårat så djupt att hon tappat all behärskning, all logik och sans. Hon hade drivit de från den ena sidan av världen till den andra. Och de hade drivit henne till vansinne. Ett vansinne som nu kulminerade så oåterkalleligt och grymt framför ögonen på den kvinna Jonas hade valt framför Linda. Den förrådda kvinnan hade just skadat honom och allt Erika kunde göra var att se på.

Sen vaknar Erika. Jonas sover. Linda har inte hittat oss än. Inte än.

Av Tina S

————————————————————————————————————————

Vittring
av Susanne Eriksson

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.
Jonas slår högljutt ut med händerna. -Vad gör du här? Jag ska ju hålla i en jobbintervju. Men svartsjukan har redan greppat henne sedan tidigt imorse. Jonas ser nu att hennes blixtrande ögon är kajalstreckade likt Nefertiti och den hopsnörpta munnen är klarröd. Klapprandet från hennes höga klackar ekar mellan husväggarna. Hon fångar hastigt upp två vinglas vid bordet intill och låter dem skyndsamt explodera med en nonchalant gest nedanför terrassen med blicken fästad på Jonas. Erika kan inte andas längre känns det som. Hon bara står där nollställd som en ofrivillig åskådare. Linda drar handen över sin läppstiftsröda mun och kladdar ett rött kors över hjärtat på Jonas vita skjorta. Duvorna flyger förskräckt iväg i all hast. Och solens hetta börjar dallra. Jonas känner nu när hon svänger argsint på klänningen en övermäktig doft av parfym som generöst markerar hennes tillstånd. Hennes vardagliga subtila toner är nu överskylda av helt andra tongångar. Linda greppar tillbringaren och häller det iskalla vattnet rakt ner i hennes egen urringning och höjer huvudet bakåt och låter ett hysteriskt skratt bubbla fram. Jonas greppar resolut tag i hennes handväska och letar febrilt efter medicinen som hon uppenbarligen inte har tagit som hon ska.
——————————————————————————————————————-
Lindas Fria Val
Av Sandra Björklander
Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och
han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av
borden och blänger på Jonas.
Plötsligt höjer Linda en pistol mot Jonas. Erikas hjärta hoppar över ett slag,
– Nej, Linda vad gör du? får hon flämtande fram.
– Det är slut nu, han är färdig. Han får inte finnas mer. Lindas röst och hand är
oroväckande stadiga och målmedvetna. Hon har bestämt sig.
– Det är inte värt det, HAN är inte värt det. Låt inte han förstöra mer av ditt liv än
vad han redan gjort. Linda, lyssna på mig!
Linda vänder huvudet och kollar djupt in i Erikas ögon och hon ser att det inte fanns
något tvivel bakom Lindas beslut, detta var redan klart.
– Du förstår inte Erika, att få offra mig själv och rädda andra är det största jag
kan göra för att bevisa min frihet, att få välja själv, att jag tagit tillbaka min fria
vilja, något han tagit från mig. Jag måste göra det här för mig och för alla
framtida flickor.
Erika vänder tillbaka huvudet mot Jonas och med ett leende trycker hon sakta in
pekfingret.
———————————————————————————————————–
Mörka skyar
av Ingrid Andreasson
Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.
Typiskt att man ska behöva passa sin lillasyster när snygge Jonas kommit hit, tänker Erika, när hon reser sig för att lyfta upp Linda från golvet. Hjärtat rusar efter det som nyss hände, Erika hoppas att hennes lillasyster inte förstått något. Jonas har en mörk sida som både skrämmer och lockar Erika. Ibland blir han hårdhänt och då är det svårt för Erika att få honom att sluta. Kanske tur att Linda var här nu ändå är en tanke som far genom hennes huvud.
“Du ska nog gå nu”, säger Erika till Jonas utan att möta hans farliga blick. Jonas ser på henne med ett vilt uttryck i ögonen. Han stormar ut och slänger igen dörren efter sig så fönsterrutorna skallrar. Hon sätter sig med Linda i knäet och nynnar sakta “As times go by” för henne. Erika känner hur hjärtat saktar ner och även hur Linda slappnar av i henne knä.
Erika måste ha slumrat till en stund, hon vaknar av ett intensivt bankande på dörren. Någon rycker i handtaget. Tur att jag låste efter honom hinner hon tänka när hon skymtar Jonas genom fönstret och mörka skyar tornar upp sig på himlen.
——————————————————————————————————–

Mötet
av Anna K

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

”Erika! Är det verkligen du? Det var inte igår!” Hans ansikte hade lyst upp när han kände igen henne.

Erika blev förvånad och glad men fick inte fram ett ord.

”Är det din hund?” Han nickade åt Linda som fortfarande stirrade på honom.

”Eh, jaa… Hon gillar skuggan. Och ja, det är jag. Och du är Jonas! Från högstadiet i Trollhättan.”

Hon kände sig plötsligt blyg och blev med ens 14 år igen.  Återuppväckta minnen flimrade förbi i hennes huvud. Hålla handen på vägen hem. Tafatta kramar bakom gympasalen…

Hon hade sett en gestalt komma gående på långt håll där vid strandlinjen när hon höll på att ställa iordning borden. Visst hade det varit något bekant med den gängliga figuren.

”Vill du beställa något? Jag ska bara torka av borden så hjälper jag dig sedan.”

”Det vill jag gärna. Om du har tid kanske jag kan få bjuda på något svalkande?”

”Absolut. Det är ju inga andra gäster här just nu, bara du. Kul att träffa dig, förresten.”

”Detsamma! Det är väl en 30 år sedan sist, jag vill väldigt gärna höra hur du har haft det.”

Havet brusade och solen strålade. De log de stort mot varandra.

——————————————————————————————————-

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

“Ska du gå nån gång eller?” muttrar Linda surt, “allt var bättre innan du kom”. Jonas som hade hoppat till vid synen av Linda tittade snopet på henne. “Vad gjorde du under bordet?” frågar Jonas och försöker dölja ett leende. “Ska väl inte du bry dig om” fortsätter Linda och stirrar argt in i Jonas ögon. “Hon gömmer sig för dig, dummer” säger Erika för att komma in i samtalet. “Och efter allt du gjort mot Linda kan jag faktiskt inte klandra henne”. Linda tittar tacksamt på Erika. “Vad har jag gjort?” frågar Jonas och låtsas låta oskyldig. “Äh skärp dig” muttrar Linda och Erika fortsätter: “du snor saker, ger spydiga kommentarer och knuffar henne”. Nu tittar båda vännerna på Jonas med en blick av avsmak. “Det är inte alls så där jag tolkar det” börjar Jonas i osäker ton, “men om ni inte vill ha mig här ska jag gå”. Med ett uttryck av besvikelse reser han sig och går därifrån. Vännerna vänder sig mot varandra och ler. “Så var var vi?” frågar Erika som om de aldrig blivit avbrutna. “Vi planerade vår nästa sleep over” svarar Linda lugnt och sluter ögonen mot solen.

av Molly Teglund

————————————————————————————————————-

Semesterns sista kväll
av David Larsson

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han
har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och
blänger på Jonas. Han undrar vad hon håller på med, hur mycket har hon druckit egentligen?
“Sätt dig!” väser han till henne.
Linda fnittrar till, men gör som han säger. Erika ställer sig upp vid sin plats, vilket får Jonas
att sucka högt. Stämningen är allt annat än god.
“Vad vill ni att jag ska säga?”
Allas blickar är fästa på Erika nu. Hon känner sig nästan naken där hon står inför deras ögon.
Hon ser att till och med Linda, hennes bästa vän, ser uppenbart besviken ut. Det var ju aldrig
tänkt att gå så långt som det gjorde. Nu är allt oåterkalleligt. En tår tränger sig fram ur ena
ögat och letar sig ner för hennes kind.
“Förlåt. Snälla, förlåt.”
Ingen svarar. Bakom dem hörs bara suset från havet.

———————————————————————————————————

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han
har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och
blänger på Jonas.

Jonas gav en blick av förvirring tillbaka till Linda och fick snabbt en örfil på ansiktet. Jonas ramlar bakåt från strand bänken med hans ben fastna i bordet. Med huvudet upp och ner i sanden och ett bultande rött märke på kinden så grymtar han och sätter upp sig igen och säger förlåt. Hans fru, Linda, sätter sig ned bredvid honom och börjar prata med Erika.

Ljudet av vågorna som slår mot varandra, tillsammans med skrattet av andra par på stranden fyller Jonas huvud medans Linda och Erika pratar om allt som hänt sen senaste gången de möttes.

Hans tankar vandrade iväg igen, han menade inte att stirra på Erika, han var någon annanstans, inte många verkar förstå vad han menar men han blir lätt uppfångad i vad som händer runt omkring honom och det kan leda honom till att det se ut som han stirrar på någon.

Han har gett upp på att förklara, det är bara att säga förlåt och försöka kolla någon annanstans, folk förstår det ändå inte.

En vindpust blåser förbi dem, Jonas ryser från den plötsliga kylan.

Om han bara var hemma. Där är det varmt, lugnt och utan distraktioner.

av

———————————————————————————————————————–

Kan man lita på alla?
av Ellinor Stjernfeldt

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

Linda gick runt bordet och slog honom tvärs över ansiktet, hon tog Erikas hand i sin. Tystnade spreds genom trädgården. Linda och hennes dotter Erika hade åkt hit för en grillkväll med vänner.

Vad Linda inte hade väntat sig var att Jonas skulle tafsa på hennes dotter. Hon hade sett under bordet hur Erika hade försökt diskret att få av hans hand från hennes lår genom att rätt till klänningen.

Hennes bästa vän, Lindas bästa vän, han hade tafsat på hennes dotter. Shock spred sig över henne, hon hade aldrig kunnat tro att Jonas, Jonas skulle tafsa på någon. Viskningar spred sig igenom trädgården, utan ett ord så gick Linda iväg med Erika i handen.

De skulle hem.

———————————————————————————————————-

Den sista utflykten
av Anne Svensson
Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.
 
Han ser på dem båda, där de nu står intill varandra; Hans förr så kära Erika och deras lilla Linda, i sanden på stranden med den värmande solen och vinden från vattnet som nästan påminner honom om varma känslor från förr. Men det kommer aldrig bli som förr igen. “Ja, men då går jag nu då.”, säger han men dröjer sig kvar för att krama ut den sista droppen av förhoppning om ett annat avslut. “Ja. Hej då.”. “Hej då”, säger de båda; hans barn och hennes mamma, liksom obekymrat. Han suckar i tysthet och går.
——————————————————————————————————–

Ljuvlig natt
av Mina Holmgren

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

Han har inte förändrats en dag, tänker Erika. Hans mun vars vridna mungipor bönar och ber om förlåtelse och förståelse. Hon tittar snabbt bort när hon märker att Linda spårat hans blick som den blodhund hon är. Erika skyndar på stegen och försvinner ur deras synfält. Hon står tryckt mot en palm. Den sträva barken sticker hennes bara ben, sand kryper in och gömmer sig mellan hennes tår. Hon tar upp mobilen ur handväskan och kollar klockan. Det börjar pirra i magen. Hela dagen har hon varit lugn men nu smyger sig nervositeten på.

Hon hör hans röst en bit bakom, det pirrar ännu mer. Nattens svärta omger henne. Havets vågor kastar sig mot stranden, jagar upp mot hennes fötter. Försiktigt stoppar hon ner handen i väskan igen. Hon hör Lindas gälla skratt, de är precis bakom henne. Fort drar hon upp handen, vänder sig om och sätter knivens kalla stål rakt i hjärtat på Jonas.

Pafft tittar han på henne och sedan ner på blodet som väter ner hans vita skjorta. Erika backar ett steg, drar efter ett djupt andetag och släpper ut luften. Hon vänder sig mot Linda som ler. Det gör hon också.

—————————————————————————————————————–

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

”Är det inte dags att sätta igång och jobba nu? Vi har fullt av kunder och du står bara här och glor.” Jonas hoppade till. Den hårda tonen var ovanlig för Linda, men han hade onekligen varit mer än lovligt disträ under dagen. Klockan var snart 13 och än fanns kunder som behövde få sin lunch innan de skulle tillbaka till kontoret.

Erikas klänning var mindre ordnad än klädseln hos resterande kunder. Den ljusblå färgen mötte hennes solbruna hud och slutade på ett smickrande sätt mitt på vaden Han skulle minnas synen av henne. Det senaste mötet hade inte varit särskilt lyckat, och han var förvånad över skrattgroparna på kinderna och det äkta leendet. Han och Linda hade varit tillsammans i tre år nu, men Linda anade fortfarande att något spökade. Kanske hade hon rätt. Klockan på dörren plingade och Erika var ute ur lokalen. Det som just skett skulle inte nämnas ytterligare. Att prata om det skulle göra historien verklig. Tystnaden var deras räddning.

av Erika Westin

——————————————————————————————————————–

När kriget kom till stan
av Erika Tordeus

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

”Hör ni inte vad jag säger?! Vi måste åka härifrån nu på en gång!” Hans röst var hård och allvarlig.
Vad var det han sa egentligen? Menade han allvar? Var det verkligen på riktigt?
Varken Erika eller Linda kunde ta in det han sagt. Dom bara stod där tysta och förstenade.
Erika rättade till strandklänningen en gång till som om det skulle göra ngn skillnad. ”Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck” var det enda ord hon lyckades forma. ”fuck, fuck, fuck, fuck, fuck”
Linda kände hur hjärtat började slå hårdare i hennes bröst. Yrseln snurrade i huvudet. Hon kände en trötthet som försökte ta över kroppen. Om hon bara fick lägga sig ned och sluta ögonen en liten liten stund…
”Linda!!! Kom igen!!! Vi måste dra!!!” Skrek Jonas medan han och Erika försökte skaka liv i henne.
”Trupperna är här när som helst. Vi måste härifrån NU!”
Plötsligt hördes en öronbedövande stor knall. Marken skakade.
Erika förde handen till det ena örat och kände hur något varmt och klibbigt långsamt rann nerför hennes hals.
”FUCK, FUCK, FUCK, FUCK, FUCK!!!!!”

——————————————————————————————————————–

Idyllen
Av Ameline Ivars

“Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.”

Erika rör inte en min, spelar förvånad över Lindas plötsliga entré mitt i den dramatiska stirrkampen. Men julisolen glänser i tårarna som hotar med att lämna ögonvrårna. Jonas rör inte heller en min. Som en stenfigurant sitter han i stolen, med handen krampaktigt hållandes i armstödet. Linda skyndar sig upp bakom Erika, som rycker till av Lindas hand på hennes. Jonas spricker plötsligt upp i ett leende.

”Linda!”

Hans röst är lugn, men undertonen får en flodvåg av förtryckta minnen att välla fram genom Erika. Blöta centimeterstora cirklar avtecknar sig i sanden vid hennes fötter. Jonas ställer sig upp, tar de två steg fram mot dem som räcker för att han ska hamna ansikte mot ansikte med Erika. Han håller fast blicken i hennes, hindrar henne från att gå trots att hennes fötter är fria. Hon är tyst, ser ner mot sanden. Räknar sekunder. Plötsligt far hans hand upp och hon höjer händerna mot skyn, vänder sig bort och hatar honom för att hon väntar på slaget som inte kommer. Jonas skrattar av hennes reaktion, klappar henne förstrött på axeln och nickar mot Linda. Det brinner på hennes axel.

—————————————————————————————————————————

En magisk natt
av Janaki Nordenfelt

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas i hopp om att han skall ge henne uppmärksamheten.

Det var fullmåne. En kväll perfekt för magi.
Erika tog fram spåkulan och Tarotkortleken. ”Linda” sade hon. Spåkulan blinkade till. Rök bildas inuti. Röken formade ett monster med ögon som kunde penetrera det mesta.
En smäll. Spåkulan gick mitt itu. Erika föll ihop.
Hon väcktes av ett värmande ljus. Natten hade passerat.
Erika tittade mot spåkulan. Den var hel.
”Älskling?”
Rösten var bekant.
Dörren öppnades och där stod Jonas med en kopp kaffe och ett leende.
Han tittade på henne med sin intensiva blick. ”Har du sett ett spöke?” Han skrattade.
Erika gick mot sängen för att lägga sig.
”Det blev sent igår.” Han ställde koppen på nattduksbordet, kysste henne sedan gick han ut ur rummet.
Erika kunde knappt andas. Smällen? Jag önskade byta plats med Linda.
Hon frågade Spåkulan om vad som hänt. Spåkulan visade Linda och Jonas men sakta gled de isär. Linda försvann som om hon aldrig funnits. Istället stod Erika där. Med Jonas.

————————————————————————————————————————–

“Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.”

Erika känner direkt en spänning i luften och förstår att det finns en historia där mellan Jonas och Linda. Hon minns hur Linda alltid verkade ha en speciell relation till honom, och att hon alltid försökte få hans uppmärksamhet. Erika har inte träffat Jonas på flera år, och även om de fortfarande har kontakt på sociala medier, så har han inte direkt varit på hennes radar.

Linda harklar sig och säger med en spetsig ton: “Vad gör du här, Jonas? Vi har inte setts på evigheter”. Han ser upp på henne, och det finns tydlig spänning i luften. “Jag är här för att fira min syster, precis som du”, svarar han kort. Erika tittar mellan de två, förvirrad och osäker på vad hon ska säga.

Plötsligt hör de höga röster som kommer närmare, och Lindas bror och hans vänner dyker upp. Linda reser sig upp från bordet och går fram till dem som om ingenting hänt. Jonas och Erika följer hennes exempel och försöker att inte visa någon spänning.

Efter middagen går Erika ner till stranden och sätter sig i sanden. Hon försöker att ta in allt som har hänt. Hon känner sig trött och förvirrad. Plötsligt kommer Jonas och sätter sig bredvid henne. “Förlåt för den där scenen”, säger han mjukt. “Linda har alltid haft en grej för mig, men det är inget mellan oss längre”.

Erika nickar tyst, tacksam för hans ord. Hon är glad att det inte är någon konkurrens mellan dem, och att de kan ha kontakt igen utan några som helst förbehåll. De tittar båda ut över vattnet tillsammans och en tystnad lägger sig mellan dem. Men det känns bra, det är en bekväm tystnad, tystnaden mellan gamla vänner som kan vara tillsammans och njuta av varandras sällskap utan att behöva prata hela tiden.

Av Touka Samman
———————————————————————————————————————–

Vår hemlis
av Malin Barth

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

Hittad ropar Linda, jag har hittat er ropar hon igen när hon inte får någon reaktion tillbaka. Jonas tittar på henne och säger, jag har tappat bort den. Erika gråter tyst och börjar leta och lyfta på alla saker i rummet. Va skriker jag, hur kunde du! Det är ju vår hemlis ingen annan får hitta den. Hela eftermiddagen letar vi i huset och ute i trädgården men ingenting.

Mamma bjuder på picknick i trädgården och vi sätter och på filten. Varför är ni så tysta idag, har det hänt något säger hon när hon lyfter på locket till korgen. Snoken kryper sakta uppför mammas arm utan att hon märker det. Inget ropar jag och kramar om henne samtligt som jag försiktigt tar snoken och stoppar den i min ficka. Jag tittar på Erika och Jonas och ler, vår hemlis är tillbaka.

——————————————————————————————————————–

FRYS!
av Isak Torn

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

“Jag visste det”, säger Linda och slänger lappen mot Jonas ansikte.

“Du spelar igen! Du har stulit Erikas sparpengar, eller hur? Erkänn!”. Lappen singlar ned mellan dem. Spott fräser ur munnen på Linda som står och skakar.

Jonas tar ett djupt andetag och ser på Erika som himlar med ögonen och reser sig för att gå ner mot vattnet. Jonas skuggar ögonen med ena handen för att vinna tid. Lindas bröstkorg häver sig som om hon sprungit ett maraton.

“Men säg något då för helvete”

“Ska vi gå in och vila en stund älskling?”. Jonas reser sig och lägger armen om hennes axlar. Linda skakar av sig honom. Hon stirrar mot stolen där Jonas nyss satt. Hon hytter med pekfingret mot den tomma baden-baden. Genom stängda läppar slipper förbannelser ut. Efter en stund upphör även dem.

Jonas plockar upp kvittot från lanthandeln på ön och håller det framför Linda. Han vill han säga, se det var bara ett kvitto. Det var bara… Men han vet att det är lönlöst. Allt är lönlöst. Hon har fastnat som vanligt, stelnat. Som om sjukdomen fick slut på repliker och den paranoide regissören som styr Linda har skrikit bryt, eller kanske snarare frys.

———————————————————————————————————————–

Mötet
av Hanna Eriksson

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

– Vem är du? frågar Linda. Hennes fråga låter hård i Erikas öron.

Jonas är tyst. Flera gånger öppnar han munnen för att svara, men ångrar sig sedan igen.

Erika vet inte heller vad hon ska säga. Känslorna virvlar runt inombords, men i huvudet står det alldeles stilla. Vad säger man till någon som träffar sitt barn för första gången? Ett barn som han inte ens visste fanns fram tills för bara några dagar sedan. Erika känner Jonas blick på sig, känner hur den bränner hennes hud, men hon vågar inte möta den. Tacksamt vänder hon sig mot Linda när hon påkallar hennes uppmärksamhet. Hon har krypit fram från under bordet och står och rycker i fållen på Erikas klänning.

– Vi skulle ju bada mammaaa!

Erika sätter sig på huk framför henne.

– Gå i förväg du gumman, jag måste bara prata med Jonas här först.

Linda sätter genast iväg över stranden. De hör hennes gälla skratt när hon når det kalla havsvattnet.

Erika släpper Linda med blicken och stålsätter sig för att möta Jonas, men han är inte längre där. Hon hittar hans ryggtavla bland de färgglada parasollerna. En liten röst inombords hoppas att han inte ska komma tillbaka.

————————————————————————————————————-

Kanske nu?
av Cajsa P

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas. ”Mamma, vi går upp till mormor!” Hon drar i Erika, låtsas inte om att farbrorn försöker hälsa.

Erika lämnar Jonas ögon och strandpromenaden, följer sin dotter upp till husets glada barndomsminnen och bullbakande mormor. Hit hon flydde från Björn.

Hon ser dotterns bestämda min och tänker på allt som blev fel, trots att hon varje gång ville så väl. Maken Peter i minneslunden, alltsedan MC-olyckan den våren Linda fyllde två. Snälle bonus-Mats som spårlöst försvann i armarna på en kvinna med segelbåt och bastant aktieportfölj. Så kom charmige Björn och svepte dem med sig. Hur vet man att allt roligt ska övergå i en hotfull vardag av pyrande skräck? Hon har bestämt sig. Björn var droppen, inga fler män.

På kvällen öppnar hon ändå lådan från förr. Brev och foton, hon och Jonas, somrarna här. Vintrarna i varsin stad, där andra till sist kom emellan, trots deras barndomsvänskap och tonårskärlek.

Men kanske nu? Min första kärlek och min största. Min sista? Kanske nu.

—————————————————————————————————————————-

En av oss
Av Martina Östlin

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas. Hon är van vid att få all uppmärksamhet. Erika tar ett djupt andetag och räknar tyst neråt från tio.

”Jonas, det här är Linda. Linda, det här är Jonas.”

”Hej”, muttrar Linda och tittar ner i gräsmattan.

”Hej”, viskar Jonas.

Erika sätter sig på huk framför honom och ler varmt.

”Välkommen hem, Jonas. Vi är så glada att du ska bo här med oss.” Hon tittar strängt på Linda, och lyckligtvis kommer ingen protest. ”Du får gärna kalla mig och Per för ”mamma” och ”pappa”, men bara om du själv vill.”

Jonas tittar på henne med sina stora blågrå ögon, och det skär i hjärtat. Det uttrycket borde ingen femåring ha.

”Ja”, mumlar han tyst.

”Vill du kalla oss för ”mamma” och ”pappa”?

”Jag tror det.”

”Vad roligt.” Hjärtat slår en volt i bröstet. ”Kom, så ska jag visa dig trädgården och huset.”

”Nej mamma”, säger Linda bestämt och tränger sig fram till Jonas. ”Det ska jag göra.”

——————————————————————————————————————-

Ljudet i trappan och den mörka siluetten
av Alva Hedvall

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

– Vad? Jonas gröna ögon möter Lindas med ett slött uttryck.

– Vad är det med dig och dina stirrande blickar? Lindas ton blir skarpare än hon menade, och hon viker undan med blicken. Samtidigt vänder Erika huvudet mot hallen, samma person som för några sekunder sedan lyckades öppna dörren, är på väg genom hallen:

– Linda, hur länge jobbar din farsa idag? Hennes gröna ögon slänger en nervös blick mot klockan, på väggen mittemot – kvart över 6.

– Han slutar först om två timmar. Tunga steg hörs i trappan. Jag kommer inte ihåg någon annan som ska komma idag heller, borde vi göra något?

– Alle man under bordet, Jonas ögon är fyllda av panik, men sorgsenheten döljer det delvis – han har varit i sådana här situationer tidigare. Under tiden de trycker sig in, förbi Linda, så drar hon fram mobilen för att slå in 112:

– Men hallå! De alla skriker rakt ut, förutom den unga, blonda mannen med sina förvirrade, skadeglada, gråa ögon.

– Du berättade aldrig att du skulle komma över, Linda stirrar ilsket in i hennes äldre brorsas, nästan skrattandes, ansikte.

– Det var totalt värt det, för det här, han tittar bort för att dölja leendet på sina läppar, medans Erika försöker återhämta sitt lugna tillstånd och Jonas börjar få tillbaka ledsamheten i blicken.

Erika vaknar häftigt upp med andan halsen. Hon sitter käpprätt upp, försöker ta långa djupa andetag:

-Bara en dröm, det var bara en dröm, säger hon till sig själv, som om det skulle dämpa känslan av hur verkligt det kändes. Hennes blick söker sig till den gammalmodiga väckarklockan – 02:59. Jag måste försöka somna om, tänker hon, det är skola imorgon trots allt. Hennes ögonlock blev tunga, när hon lugnat ner sig tillräckligt. Men sekunden innan de slutits helt, öppnas dörren nere i hallen. Ingen på våningen märker hur en mörk gestalt går upp för trappan, och sakta öppnar upp dörren till Erikas rum.

—————————————————————————————————————–

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

“Vad gjorde du där under bordet, Linda?” frågar Erika och börjar skratta åt synen.

Linda rör på huvudet och tittar upp med en rödgråten min. “Jag ville bara höra vad ni pratade om.”

Erika känner hur skrattet sprider sig genom kroppen när hon tittar upp och ser Jonas snopna uttryck. “Jag tror att vi alla behöver en drink,” säger hon och skrattar högt.

Linda nickar instämmande och Jonas ler blygt. “Ja, det tror jag också”, säger han och drar fram sitt bankkort från mobilfodralet. “Men först måste jag ta ut lite pengar.”

av Veronica

————————————————————————————————————————

Jag har inte ljugit
av Ulla Berglund

Erika rättar till sin strandklänning. Jonas blick är lika intensiv som hon minns den och han har samma melankoliska uttryck. Linda dyker upp från sitt gömställe under ett av borden och blänger på Jonas.

– Du har ljugit för mig skriker hon, samtidigt som hon måttar ett knytnävsslag mot Jonas.
– Du gjorde slut för du sa att du var gay och nu såg jag ju hur du kysste henne där, fortsätter hon och pekar på Erika.
– Lugna ner dig lite, säger Jonas. Jag har inte ljugit för dig. Jag är gay och det här är inte Erika utan Erik säger han och ger Erik en öm och intensiv blick.

————————————————————————————————————————-

och vinnaren är…   3

****

 

***

 

**

 

*

Juryn har fastnat för tre bidrag denna gång och de lyckliga vinnarna är;

Frieriet på 50 års kalaset.
av Max Lindmaa

&

När kriget kom till stan
av Erika Tordeus

&

FRYS!
av Isak Torn

Grattis till er alla tre!