Resan hem genom ett Europa med Coronafeber

Nazaré i Portugal i mars 2020:

Det började i Kina. Spreds till Sydkorea och Italien. Vi hade följt utvecklingen och visste att Italien var stängt. Landet satt i karantän. Fler och fler smittade, till och med människor som dog. Slovenien och Tjeckien var också på väg att stänga in sig. Plötsligt var det bråttom. Väldigt bråttom. Jag och min man Kjell insåg att vi måste dra. Från en harmonisk och lugn tillvaro till en hektisk och splittrad tillvaro. Det var mycket som skulle ordnas innan vi stack. Tala om för lägenhetsuthyraren att vi skulle åka hem och inte bo kvar de tre sista veckorna av vår vistelse. Betala förstås ändå. Berätta för våra nyfunna vänner borde och ville vi verkligen. Snyft. Meddela för våra fina grannar. Ge bort livsmedel och annat smått och gott till vänner. Sådant som vi inte hade plats för i bilen. Ta adjö av det som varit vår hemstad i sex månader. Hem till senvinter i Sverige i stället för Atlantkusten med sin ljumma vind och sköna sol. Förstås även kylig vind och tungt regn ibland men det hade vi glömt för tillfället. Vi städade och packade väskor. Sov dåligt på natten, gick upp klockan halv sex på morgonen och gjorde ett antal mackor med ost och salami. La oliver och skuren röd paprika i en plastpåse och packade bilen. Klockan sju vinkade Kjell och jag av sta’n som vi redan saknade. Snyftning igen.

Dag 1 fredag:

Vi var praktiskt taget ensamma på motorvägen norrut, mot Spanien. En och annan vit skåpbil och Kjell och jag. Alla hantverkare verkade ha en vit skåpbil i Portugal och alla körde som vettvillingar. Med fara för sitt eget och andras liv gjorde de livsfarliga omkörningar. Men för tillfället behövde vi inte oroa oss. Det här var en tvåfilig highway. Målet var att stå på för att snarast möjligt korsa gränsen till Spanien. Vi hade hört att de varskott om gränsstängningar som skulle börja gälla när som helst och tanken var att vara inne i Frankrike innan vi stannade för att sova.

Vid en skylt som aviserade rastplats och mack stannade vi för att äta lunch. Det visade sig vara ett sunkigt hotell med intilliggande bar. Bara gubbar hängde som fulla potatissäckar över disken. Vi beställde varsin espresso och vatten och besökte toaletten. På uteserveringen var vi ensamma. Försiktigt tog vi upp våra mackor och åt i lönndom. Ingen sa till oss att försvinna.

Jag och Kjell hann precis över gränsen innan hela Spanien reglades. I Bayonne tog vi in på ett hotell en bit utanför centrum. Receptionisten berättade att de hade fått ta emot en massa avbokningar. Vi åt middag på hotellets restaurang. Buffé som förrätt, sen tunnskuret bräserat fläsk till huvudrätt med husets röda vin. Efter måltiden tog vi en drink i baren och kollade senaste nytt på mobilen. Danmark stängde gränserna dagen därpå! Vi inte kunde åka den vägen som planen var, över broarna in i Sverige. Åka färja istället? Med ivriga fingrar sökte vi på internet. Hittade en färja. Det tog lite tid att lägga upp ett konto i mobilappen. Många detaljer att lägga in. Vi kom ända till betalningen. Stopp. Funkade inte. Efter flera försök gav vi upp. Fanns ingen att ringa. Det ville de självklart inte att man ska kunna göra. Trötta och modstulna vankade vi upp på rummet. Tog fram datorn. Hittade en färja från Rostock till Trelleborg söndag kväll. Allt klaffade. Vi fick vår bokningsbekräftelse. Fantastiskt. Men det gick inte att boka hytt. Fanns det inga hytter på båten?

Dag 2 lördag:

Vi åkte genom ett Frankrike nästan helt utan trafik. Skönt men också en aning ödesmättat. Bilen drog iväg som på räls. Vi kopplade av, satt och pratade. Åt medhavda nötter, barras crocantes (som vi fått av goda vänner tillsammans med annat smått och gott att ha med på resan) och drack vatten. Utan att tänka följde vi Berits anvisningar. Det är inte alltid Berit är praktisk. Berit som samma vänner har döpt kvinnan till som hjälper oss hitta vägen på Google maps. Med ens vaknade vi till och förstod, något som vårt undermedvetna redan fattat ett tag, att Berit helt sonika tog den kortaste vägen. Genvägen som kunde visa sig bli senvägen. Genom centrum av en större stad var inte alltid bäst. Vi ändrade genast kurs och fick åka genom ett typiskt Frankrike ute på bonnvischan. Efter en timme ungefär drog vi ut på motorvägen igen. Våra medhavda mackor åt vi i bilen, någonstans. Faktiskt riktigt goda trots att de vid det här laget var en och en halv dag gamla. Vi korsade gränsen till Tyskland utan problem. Två poliser stod och hejdade bilar, men de vinkade glatt åt oss att fortsätta. Endingen am Kaiserstuhl låg inte långt bort. Orten visade sig vara en typisk charmig gammal tysk by med vackra korsvirkeshus, kyrka, Bierstube och Gasthaus med Weinstube. Det var kyligt ute. Vi klev in i värmen och blev lika varmt mottagna som atmosfären utlovade. Efter varsin utsökt pizza bianco somnade vi omgående. En stund innan hade vi fått veta att Frankrike stängt sina gränser.

Dag 3 söndag

Genom ett tomt Tyskland. Söndagar är det inte tillåtet för långtradare att färdas på motorvägar. Underbart att slippa även om det är lätt att köra om på flerfilig (ofta trefilig) autobahn. Mycket trafik enbart kring storstäderna. Bensinpåfyllning och fikapaus på ett Serways Raststätte. Kjell gick in på macken för att betala. Han hamnade före en kvinna iklädd munskydd. Han tog artigt ett steg åt sidan för att hon ska få betala före honom. Bara för att vara en gentleman. Kvinna ropade högt:

”Nej! Nej!” och vinkade avvärjande med båda händerna. Nej!”

Annars märkte vi ingen rädsla för varandra. Det var givetvis få personer inne på serveringarna. Vi åt upp våra kvarvarande mackor på en rastplats. Ute i snålblåst. Förvånande nog var smörgåsarna fortfarande ätbara. Även de sista oliverna och paprikabitarna var smakliga. Vi hittar lätt till Rostock. Stack iväg, efter en kaffe inne i sta’n, till färjehamnen. Bäst att vara i god tid. Vi var tvungna att gå in på färjekontoret för att byta vår bokningsbekräftelse till riktiga biljetter.

”Kan vi boka hytt?” frågade Kjell.

Den vänliga kvinnan kollade i datorn.

”En finns. Den sista. Vill ni ha den?”

Efter några timmars väntan fick vi åka ombord. En titt i mobilen gav oss beskedet att Tyskland ämnade stänga sina gränser på måndagen. Vi promenerade ”runt” färjan, för att lära känna den. Det gick snabbt. Den största delen var avsatt för parkering av långtradare. Resten var hytter och en restaurang som liknade min bamba i småskolan. Det luktade till och med likadant. Men de hade hyfsat goda räksmörgåsar och vi drack vin till. Tillbaka i hytten somnade vi omedelbart. Sov i fem timmar. Vaknade av den skränande högtalarrösten som aviserade att vi var på väg in i Trelleborg. Klockan var tio över fem, måndag morgon.

Dag 4 måndag

Bilade genom ett rått och regnigt Sverige. I köpcentrumet Torp utanför Uddevalla köpte vi livsmedel för att klara dagen och följande morgon. Vid ankomsten till vårt lantställe i nordöstra Bohuslän fann vi att det var fem grader plus inne. Samma gradantal som ute. Kjell satte igång våra två kakelugnar medan jag lastade ur den överfulla bilen och dammsög bort muslort. På kvällen var det riktigt skönt. Sexton grader.

Vi lagade pasta och gjorde gorgonzolasås. Inga fler mackor nu på ett tag, tack.

På nyheterna på teve sa man att Portugal stängde sina gränser. Från och med nu kom ingen varken in eller ut.

 

Text/Bild: Ethel Hedström