RÖSTNINGEN ÄR AVSLUTAD!

Vi har en vinnare – Grattis till bidrag nr. 1 – Flickan och Döden av Lizette Lindskog

Kommentera gärna tävlingsbidragen, du hittar dem under Stories!

Nästa tävling har vi förlängt med några dagar – läs mer här!

1. Flickan och Döden

Han svär över sin långa kåpa när han snubblar in i sjukhushissen och ser sig om för att säkerställa att ingen såg honom, vilket är löjligt, för ingen ser någonsin honom. Han tog över jobbet från den förra liemannen efter en olycklig korsfästning, som folk fortfarande talar om. Tvåtusen år av isolering, i en existens mellan liv och död, och han har fortfarande inte vant sig vid att ingen ser honom. Det kan bli lite ensamt, men han uppskattar sitt jobb. Visst, det är många gånger han tittat bort när han avslutat livet hos de som inte var redo, men då folk inte ser honom så slipper han i alla fall argumentera med dom. Han tänker tillbaka på sitt gamla liv, som basarförsäljare. Skriken, ropen, det ändlösa prutandet. Och hans fru som jämnt skulle gräla på honom. Det var väl inte så konstigt att han reste sig upp och gick ifrån livet så snart han blev tillfrågad om han ville ta över lien. På tal om lien, så är den på tok för stor för att släpa in i små hissar. Vem kom på att han skulle ha en lie med sig? Vad tror folk att han gör, halshugger de redan döda med den? Hissen plingar till och han släpper ut en lång suck och låter axlarna sjunka, vissa veckor är jobbigare än andra.

Han stiger in i rummet och betraktar sin senaste kund, en åldrig man nästan helt täckt av leverfläckar, som andas oregelbundet. Det sterila rummet har släckts ner, och bortsett från droppet som är kopplat till hans vänstra arm syns inga spår av att detta är ett sjukhusrum. Döden drar en lättad suck, han har inget emot att komma och hämta de gamla. Det känns inte som att han tar något från dem. Äldre protesterar inte heller när han lyfter ut dem ur deras kroppar. Inte för att någon stannar länge nog för att klaga på riktigt, men sekunden han släpper folk fria kan han ändå höra ett ljud innan de försvinner. Vissa suckar lättat, andra vrålar av vrede. Han avskyr de som gråter och hos en av sina kunder snodde han en gång en freestyle för att blockera ljuden med lite Carola, men det visade sig att elektriska saker inte fungerar som de ska när man befinner sig i de dödas värld. Han gör vad han kan för att inte bli involverad i deras affärer, väl medveten om att hans jobb måste utföras oavsett. En pipig röst avbryter hans dystra tankar.

“Vad gör du med min farfar?”

Döden rycker till och snubblar över lien när han snurrar runt. I dörröppningen står en flicka och stirrar ilsket på honom. Han ser sig om, men det är bara han och den döende i rummet. Han har inte blivit tilltalad på över 2000 år, och han står som fastfryst. Hon stirrar storögt på lien och han för in den bakom ryggen för att dölja den. Den sticker upp nästan en meter ovanför hans form och hon fortsätter stirra. Tystnaden lägger sig som nyfallen snö över rummet, den döende mannen ligger bortglömd i sängen.

“Vad gör du med min farfar?”

Orden skär i honom, vad ska han säga till ett barn? Att han är här för att ta honom ifrån henne? Han betraktar henne ingående och med en växande klump i magtrakten börjar han förstå varför hon kan se honom. Det kala huvudet och de många slangarna som går in och ur hennes sköra kropp talar sitt stilla språk. Han kommer behöva hämta henne, troligen redan ikväll. Hon står mellan den vanliga världen och hans värld, och hon blänger på honom.

“Jag, jag ska”, han avbryter sig, det här måste bli rätt.

“Du är döden, eller hur?”

Hon låter inte lika självsäker nu, och hon rullar mödosamt in i rummet i sin rosa rullstol, nästan helt täckt av bamse-klistermärken.

“Var inte rädd, jag ska bara hämta honom, så han kan bli fri”.

Han vill få henne att förstå att det inte är hans val, att han inte kan göra något åt det.

“Jag är inte rädd”.

Den sturska blicken han får bekräftar det, och handfallen står han och betraktar henne i tystnad och snart förstår han. Hon kan hålla hans blick, men hennes ögon är fyllda av tårar. Hon är inte rädd. Han suckar och ställer ifrån sig lien. Hennes hud är så blek att den nästan är genomskinlig och han oroar sig för att hon ska lösas upp till luft när han rör vid henne. Döden lyfter upp henne till sängen och slår sig ner på sängkanten bredvid henne.

“Vad sägs om att jag sitter här med dig en liten stund, till du är mindre ledsen.”

“Jag är inte ledsen”.

Tårarna rullar nerför hennes kinder. Denna gången tror han inte henne, och utan ett ljud lyfter han upp henne i sitt knä.

“Jag vet, men jag är”

Han håller henne nära, och tillsammans sitter de och gråter. Hon över sin farfars liv, döden över hennes.

 

Text: Lizette Lindskog


2. Korten ljuger inte

Möhippan hade officiellt spårat ur. Nu stod jag här på en gråkulen gata med en brud som höll på att bryta samman. Hur skulle jag vända på detta? En möhippa skall ju vara ett underbart minne för resten av livet, inte en mardröm.

Då såg jag den lite obskyra skylten ovanför en dörr. Spå din framtid stod det på den. Jag greppade Emilias hand och drog henne med till den oansenliga dörren. En djup suck kom från mina läppar när dörren sakta öppnades inåt och visade på ett litet mörkt rum endast upplyst utav stearinljus i alla dess former. Små sittpuffar stod på golvet i små grupper och vi satte oss ner. Emilia log ett darrande leende och gjorde tummen upp. Det här var precis hennes typ av nöje.

Jag andades ut av glädje, kanske kunde jag ännu rädda den här möhippan.

”Nu skall vi se vad vår framtid kommer att bära med sig.” Jag lät uppmuntrande även om jag inte trodde på spådamer och tarotkort.

”Vi kanske hittar din blivande man i korten.” Emilia var nu sprudlande lycklig. En spåkvinna i full mundering svepte in i rummet. Slöjor och långa kjolar gjorde entrén dramatisk och jag log åt spektaklet.

Rummet de leddes in i såg precis ut som i gamla filmer. Ett runt bord med kristallkula på. Kanske var det att man förväntade sig att sådant här skulle finnas och fanns det inte skulle upplevelsen inte bli lika bra.

Emilia klappade händer av förtjusning över orden som kom från spåkvinnans mun och sedan blev det min tur.

”Jaha, kommer jag träffa lång, mörk och snygg utanför dörren när vi går?

Kvinnan synade mig och drog på läpparna.

”Aha, en som inte tror. Det här blir spännande.”

Korten hamnade på bordet och hon skärskådade dem länge och hummade för sig själv.

”Ja. När du lämnar mig kommer du att stöta på herr lång, mörk och snygg. Du kommer endast att träffa på honom tre gånger inom en kort tidsrymd och tar du inte tillfället i akt kommer han att förvinna för alltid.” Hon nickade ivrigt och hummade lite till.

Jag betalade den galna damen och sjasade ut Emilia ur lokalen. När jag stängde dörren efter mig och skulle gå efter Emilia var det som om jag träffats av en vägg.

”Hmf.” Ljudet slets ifrån mig utan att jag önskade det och jag tittade upp på mannen vars bröstkorg jag krockat med. Självklart var han lång, mörk och snygg.

”Fan!”

”Ursäkta? Hur gick det? Självklart hade han en röst som fick tårna att krulla sig. Ja, varenda gammal uttjatad klyscha kom för mina tankar.

”Eh.” Jag bara stirrade upp på honom och tänkte att ja nu har jag gått och blivit galen i alla fall och innan jag visste ordet av var han borta. Jag måste verkligen gjort ett bra intryck med mitt fan och eh. Bra jobbat pucko bannade jag mig själv.

Emilia stod storögd och tittade på mig där jag förvirrad stod på trottoaren och såg den breda ryggtavlan förvinna iväg.

Jag kom till sans igen när jag kände Emilia dra i mig.

”Kom nu! Vi måste jaga efter honom.” Förvirrat undrade jag varför?

”Men vakna till nu Sonia. Det var första gången du sprang på honom. Du måste gå och bjuda ut honom på en middag eller kaffe. Han är din framtid, det var vad korten sa.”

”Vi kan inte bara jaga efter en helt främmande karl för att tarotkorten sa att vi skall gifta oss. Han kan ju ha fru och barn hemma?” Emilia fortsatte dra mig framåt men jag kunde inte se honom någonstans och stannade framför pressbyrån med rynkad panna och undrade vart han tagit vägen.

”Hmf.” Återigen vände jag och gick rätt in i honom. Han doftade lika gott denne gång.

”Vi måste sluta träffas så här innan vi gör oss illa.” Jag tittade upp i hans bruna ögon och sedan såg jag hur det började rycka i mungipan innan läpparna drogs upp i ett leende och visade hans vita tänder.

”Jag kan tänka mig värre öden.” Blicken han gav mig fick det att pirra i hela kroppen och jag tog mod till mig.

”Vad sägs om en kopp kaffe? Kanske lika bra vi sätter oss ner så vi inte krockar igen.”

Hans leende blev bredare

”Efter dig min sköna.” Han visade med handen mot en caféskylt bort från de håll de tidigare kommit från och jag tittade bort mot Emelie som stod och gömde sig bakom en busskur. Hon gjorde tummen upp.

Sakta började vi gå tillbaka samma väg och när vi kom fram till stället där vi krockat första gången tittade jag mot spåkvinnans dörr men det enda jag såg var cafét. Hur mycket jag än tittade fram och tillbaka längst med gatan så kunde jag inte se skylten.

Cafét var litet och folktomt och när baristan vände sig om var det spådamen som stod där. Hon blinkade och log.

 

Text: Patricia Buske


3. Julen knackar på

De dova dunsarna, som tycktes komma från den massiva ekdörren i finingångens hall, fick Elsa att hoppa till. Hennes hjärta slog ett extra slag i bröstet och hon kände hur en hetta började sprida sig i hennes kinder.ÄNTLIGEN!

Utan en tanke på alla de förmaningar om en fin flickas värdighet, lugnt uppförande och stillsamhet som hennes mor dagligen och rikligt tillhandahöll under de schemalagda mor-dotter-stunderna, kastade hon sig ur den eleganta fåtöljen och rusade ut mot hallen. Luftströmmen som följde i hennes framfart bar med sig en blanddoft av barr, brasvärme, oljigt sot och stearin. Två av de levande ljusen i granen hade slocknat när hon sladdat ut ur finrummet in i serveringsgången. Där bromsade hon häftigt in och kanade en liten bit över det nypolerade fiskbensmönstrade golvet av ekparkett. Hon var inte först ut mot hallen!

Hennes sikt mot dörren skymdes av en ryggtavla. Finklänningen hennes mamma bar var i ryggen öppen ner till svanken och avslöjade en till synes perfekt, sammetsslät, helt utan fläckar eller missformningar, gyllenbrun rygg. Mamman som varit i köket och som vanligt sett till att varje detalj blivit exakt så som hon tänkt sig, hade också tagit genvägen genom serveringsgången mot hallen. Ett löfte om glögg strömmade i mammans vak ut från köket och gifte sig med luftströmmen från
finrummet. Kombinationen fyllde Elsas näsborrar. JUL! Snälla barn.

Inom sig hörde Elsa plötsligt mammas förmanande röst och, mot sin nuvarande uppspelta sinnesstämnings egentliga natur, stillade hon sig en aning. Faktiskt så mycket att hon helt stannade upp och rättade till den, av hennes fartfyllda sladdande inbromsning, korvade äkta mattan. När den åter var slät och fransarna, så som mamma önskade, låg perfekt parallella igen,
höjde hon blicken ut mot hallen där mamma just öppnade dörren.

En djup och en aning, för sammanhanget, för stark röst rullade över hallens ljusa blänkande marmorgolv in i serveringsgången:

— Ho, ho motherfuckers! Finns det några snälla fina flickor här?

Så tydde Elsa orden i det mullrande, bullrande sluddrandet som kom från dörrens öppning bortom mammas rygg. Elsa kunde tydligt se hur hennes mamma blev spänd. Mamma fick en ännu striktare hållning, med rak rygg och stel nacke. En väsande sträng röst, i samma ton som Elsa åtskilliga gånger hört när hon kommit hem med en eller annan fläck på klänningen, kom ur hennes mamma:

— Du får inte vara här nu! Vi träffas som bestämts på torsdag tretton och tjugo, men inte nu.

Absolut inte nu, och inte i ditt skick! Hans-Axel kommer snart, och då måste allt vara perfekt. Du är bara helt fel här just nu!

Men varför motade Mamma honom i dörren? Han måste ju få komma in!
Torsdag, tjugo över ett?
Det var ju julafton idag, inte på torsdag!
Strax efter lunch dessutom, alldeles för tidigt på dagen!
Det var ju nu, när det började skymma i den sena eftermiddagen, som tomten skulle komma!

Elsa, fortfarande uppspelt inom sig, men nu också nyfiken och lite konfunderad, nyttjade den tjocka äkta mattans mjukhet för att dölja ljudet av hennes fotsteg när hon försiktigt närmade sig paret vid dörren. Härifrån skulle hon tydligare kunna höra resten av konversationen. Ur den ovårdat skäggiga mun som Elsa kunde skymta över sin mammas axel, kom nu, mer dämpat än tidigare, en vädjan:

— Men det är ju ändå min dotter! Jag vill träffa henne. Jag vill träffa dig! Jag har ingen annan!

Mammas svar trycktes väsande ut mellan sammanpressade tänder:

— Försvinn! Snabbt! Du misspryder den perfekta granrisinramade julens port. Jag har lagt så mycket möda på denna jul! Allt var som det skulle, perfekt, tills du dök upp!

När Elsa, åter i finrummet, kikade ut genom fönstret, kunde hon nästan känna hur uppgivenheten strålade från den ihopsjunkna gestalten som med tunga långsamma steg lunkade bort från huset över den välkrattade uppfarten och sakta försvann bort i mörkret mellan alléns vinterkala träd. Trots det bubblade det i hennes mage, dels av ännu icke infriade förväntningar, men kanske mest av nyfikenhet. Frågan som hon ställt sig samtidigt som mamma med en ljudlig duns dragit igen finingångens tunga ytterdörr dröjde sig kvar:

Är jag verkligen tomtens dotter?

 

Text: Fredrik Ax

 

KLICKA HÄR FÖR ATT RÖSTA!x

KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMENTERA OCH GE FEEDBACK TILL FÖRFATTAREN