Oj oj vad tiden rann iväg, ledsen för det. Nu är det dags att utse en vinnare, en andrapristagare och en tredjepristagare, bland alla de bidrag vi fått in. Du röstar på just det bidrag som du tycker är den optimala vinnaren. 10 bidrag är inlämnade i april och vi valde att ge alla bidrag en chans till vinst denna gång. Röstar gör du här; https://forms.gle/qDAZdthcSZiwSapd9
Lite mer för dig att läsa men du kanske kan hitta en ny favorit bland bidragen. Samtliga bidrag kommer att ligga fördelade under genres och “mitt skrivande” på Story-sidan på dropastory.com och där kan ni skicka välkomnande och uppmuntrande kommentarer till författarna, gör gärna någon glad i dessa tider! Hoppas du förstår hur tacksamma vi är för alla som tar sig tid att läsa och sedan klicka på länken för att rösta, tack för ditt engagemang!
Röstningen, som är dold, görs här och nedan följer tävlingsbidragen senast den 1 juni.
1. Sjöns hemlighet
Det börjar ljusna på himlen. Nu tidigt på våren är marken fortfarande kall men här och var lyser gula tussilago. Träden står fortfarande kala men det susar i de höga tallarnas kronor. I vinden känns ett stråk av lovande vårvärme. Tidigare än vanligt går jag min morgonpromenad och njuter av att andas den friska luften, förutom någon enstaka fågels försiktiga vårsång är det tyst och stilla. Jag närmar mig sjön där det inte varit någon is i vinter och snön som kom tidigare har nu töat bort. Från marken stiger en mustig doft av jord. med vinden kommer en svag lukt av fernissa. Jag följer den lilla stigen ner till sjön. Ett stilla vågskvalp hörs från vattnet. Det är med stor försiktighet som jag tar mig fram till vattenbrynet, rädslan över vad som ska avslöjas känns förlamande. Här har jag inte varit sedan den första snön föll i början av januari. Då var jag inte ensam.
Min blick dras till en man, han håller på med att arbeta på en båt som ligger uppe på landen bit bort. Han står med ryggen mot mitt håll, jag rör mig så tyst jag kan för att inte dra uppmärksamhet till mig. Måste gå ända fram till den skraltiga gamla träbryggan vid strandlinjen för att se ner i vattnet. Först ser jag ingenting, bara grumligt vatten. När jag tittat en stund ner i vattnet blir konturerna tydliga av en kropp som ligger på den grunda botten. Illamåendet väller fram inom mig. Jag tittar bort för att slippa se det hemska. Måste tvinga mig att titta igen. Där ligger han, uppsvullen och ännu hemskare än när han levde. Kroppen verkar ha fastnat i något på botten som gör att den inte flutit upp.
På något sätt känner jag en stor befrielse av att han ligger där i vattnet. Jag slipper honom för alltid. Ingen kommer misstänka att jag har något med det hela att göra. Måste göra det rätta. Känner mobilen i jackfickan. En isande vårvind kommer över sjön och jag fryser där jag står. Försiktigt spanar jag mot mannens håll och hoppas han inte ska upptäcka mig men han verkar helt fokuserad på arbetet med båten intill sig. Precis när jag ska vända mig om för att gå tillbaka prasslar det till bland träden. Stannar upp och försöker se in i dunklet mellan tallarna och granarna som bildar en ogenomtränglig skugga trots att solen nu hunnit en bra bit upp över himlen. Prasslet har upphört, tänker att det nog bara var någon fågel som rotat efter något. Jag fortsätter bort när det knakar till från sjön, jag vänder mig om och ser att den gamla gistna bryggan lossnat från land och nu driver iväg ut över vattnet. Än så länge verkar inte mannen vid båten har hört något då han fortsätter med sitt arbete utan att se upp. Mitt hjärta dunkar hårt, med blicken följer jag hur bryggans brädbitar bryts sönder i vattnet medan allt bråtet driver mot vassdungen nära mannen med båten. Precis bakom den sista delen av bryggan kommer något på släp. Jag fryser till is. Den uppsvällda kroppen har hakat fast i brädorna och är nu helt synlig i vattenlinjen där den sakta färdas mot vassen och mannen med båten. Med snabba steg tar jag min tillflykt till skuggan inne bland barrträden. Nu tittar mannen ut över vattnet mot de flytande resterna av bryggan med kroppen som guppar bakom.
Här kan jag inte vara kvar, allt fortare springer jag och försöker undvika alla uppstickande trädrötter och stenar. Måste komma inomhus. Motstår frestelsen att se mig om mot sjön utan fortsätter med hjärtat dunkande i bröstet. Den sista biten tillbaka mot stugan måste jag fortsätta på landsvägen. På avstånd hörs sirener. Här finns bara åkrar och inga träd eller buskar att gömma sig bakom, jag måste möta blåljus och sirenerna. Ser en polisbil och en ambulans närma sig i hög fart, de svänger av ner på bilvägen mot sjön. Den sista sträckan springer jag, är nu helt utmattad och svettig. Fumlar med låset till ytterdörren och slår igen den bakom mig. Det känns tryggt inne i stugan, ombonat med träpanel på väggarna, trägolv med trasmattor i alla färger och udda möbler som inte riktigt passar ihop. Det ska jag fixa senare. Jag sjunker ner i den gröna manchestersoffan och lägger upp benen på det lilla soffbordet. Lyssnar efter sirener men ute hörs bara enstaka fågelkvitter. Tänker att jag borde göra upp en brasa i den öppna spisen men istället lägger jag mig ner och drar en pläd över mig. Tankarna vandrar iväg samtidigt som ett lugn breder ut sig inombords. Nu slipper jag honom för all framtid, för alltid.
Allt gick så fort den dagen i vintras. Plötsligt kom tillfället jag väntat på när jag vandrade ner mot sjön den vinterbleka dagen. Mannen som våldfört sig på mig under min uppväxt, som alltid stank av gammal sprit och inpyrd cigarettrök hade följt efter mig på vandringen mot sjön. Visserligen hade jag inte sett till honom på flera år men visste att han bodde i stugan vid sjön. Kanske var det därför jag hade parkerat min bil utanför så han skulle få syn på mig. Jag hör grenar knäckas bakom mig och steg i snön men jag vänder mig inte om en enda gång, han ska få tro att jag inte märker hur han följer efter mig. När jag är framme vid vattenlinjen stannar jag intill den gamla bryggan. I fickan känner jag kniven. Hans flåsande hörs nu precis bakom mig. Jag vänder mig mot honom. I hans blick ser jag att han känner igen mig. Precis när han öppnar munnen för att säga något greppar jag kniven i fickan, jag kastar mig framåt och riktar hugget mot hans mage. Förvåning blandat med skräck syns i hans ögon då han segnar ner och samtidigt tittar rakt på mig. För att avsluta det hela använder jag en stor sten som jag släpper rakt ner i ansiktet på honom. Utan att se om han visar några livstecken släpar jag kroppen till vattnet och skjuter ut den, bubblor stiger upp mot ytan medan jag ser hur den sjunker mot botten.
Jag hittar nyckeln till ytterdörren under krukan till höger om farstukvisten. Låser upp och går in, vädrar ut den gamla unkna lukten av sprit och cigarettrök och slår mig ner i den gröna manchestersoffan. I huvudet planerar jag vilka möbler jag ska skaffa lite längre fram. Här kan det bli riktigt trivsamt.
Text: Ingrid Andreasson
——————————————————————————————————————————————————
2. SIMMA!
——————————————————————————————————————————————————
4. Tillbaka till Djävulsdjupet
Jag dog för ett par veckor sedan. Det hände därute på sjön. Så måste det vara. Varför skulle jag annars ligga på botten av Djävulsdjupet? Jag kände det som ett ödets nyck, att jag hamnade här lagom till sommaren.
Jag drunknade i början av juni. Jag fick vad jag förtjänade. Så många, som jag tagit livet av. Nu var det min tur. Inget att hänga upp sig på.
Jag, Döden gick den där dagen på tur på campingplatsen i Forshult. Efter fyrtio år var jag tillbaka vid Forshultssjön. Jag såg den gamla bryggan med hopptorn. Den fanns fortfarande kvar trots att den rasat ihop efter alla dessa år. Jag minns att jag kände en tår i ögonvrån. Tänk, att jag gamla karln hade känslor när jag återsåg min barndoms sjö. Jag bestämde mig för att gå upp till det öde huset.
Det knarrade i trappan när jag gick upp på vinden. Jag tittade ut genom ett fönster och såg någon sitta i en eka. Trots fyrtio långa år som förflutit visste jag precis vem som satt där med ett fiskespö.
Mannen som satt i ekan och fiskade måste dö. Det hade Döden bestämt. Den här sjön måste det bli. Annars kunde det vara. Det var just i den här sjön, som den fiskande mannen försökte dränka honom. Inte medvetet kanske, men minnet hade stannat kvar i hans medvetande. Döden undgick själv döden den gången. Under åren som gått hade han gruvat på hämnd. Tillfället hade liksom inte yppat sig förrän nu. Annat hade kommit i vägen.
Det blev Gunilla som blev hans första offer. Flickan som skrattade och gjorde honom till åtlöje för alla i klassen. När han stod där framme vid katedern och stammande fram några fraser ur boken. Han kunde inte prata tydligt. Det där talfelet hindrade honom. De hade skrattat åt honom och fått honom att känna skam.
Det var under en utflykt med klassen som han fick sin chans att hämnas på Gunilla. Döden hade helt enkelt slagit en sten i huvudet på den intet ont anande flickan. Ingen hade sett tilltaget. När han förstod att livet runnit ur henne, hade han gömt kroppen i en bergskreva. Det gick så snabbt och så lätt. För lätt kunde det tyckas. Det hade dröjt någon timme innan hon saknades. Alla hade sprungit och letat efter henne. Även Döden. Han hade kommit på bild i tidningen. Där stod han som tioåring framför huset. I bakgrunden fanns sjön och bland alla buskar och träd skymtade husvagnar och tält.
På kvällen hade han återvänt till brottsplatsen. Med hjälp av några stenbumlingar och en lina hade han sänkt ner kroppen i djupet. Precis i Djävulsdjupet. Där hade hon vilat i alla dessa år. Där vilar hon än. Det ligger många skelett och vilar där. Det visste minsann Döden.
Döden hade inte känt den minsta tillstymmelse av skuld. Många gånger hade han återvänt till sin älskade badsjö. Precis som inget hänt. Döden kände ingen ånger. Mer lättnad över situationen i sig. Han hade tagit en paus efter första uppdraget. Ingen hade anat något. Den försvunna Gunilla hade fallit i glömska. Det första årets intensiva letande efter den saknade flickan hade dalat av. Några år senare var det ingen som diskuterade händelsen längre. Hemligheter måste hållas hemliga. Det är det som är vitsen med hemligheter.
Det hade dröjt nästan tio år till nästa uppdrag. Döden hade lockat med sig Staffan till sjön. Staffan, som varit hans plågoande under hela skoltiden. Ibland hade Döden ångrat, att han inte tog Staffan först. Ibland får planer ändras och så blev det med Staffan. Den här gången hade de hunnit bli 22 är gamla. Det som fick Döden att planera sitt andra uppdrag var Kerstin. Lilla Kerstin som Döden var så förälskad i. Kerstin hade blivit utnyttjad av Staffan. Barnet som hon väntade ville Staffan inte kännas vid. I ren förtvivlan hade Kerstin tagit sitt liv. En sommardag hittades hon hängande i en bjälke i det gamla övergivna huset vid sjön. Där hade de lekt som barn och tittat ut över sjön. Tvärs över sjön låg campingplatsen med alla sina husvagnar och tält.
Döden minns den fina, vita kistan som stod där i kyrkan. Den passade så bra till lilla Kerstin. Lika ren och vit som flickan där i. Efter begravningen tog Döden beslutet. Staffan måste dö.
De hade tagit en fisketur på sjön. Fångat lite fisk och grillat den över en öppen eld. Staffans mamma hade bakat bullar. Döden fick smaka både bullar och kaffe. På vägen tillbaka fick Döden sin chans. Ett slag i huvudet och Staffan tuppade av. När de kom i land drog han ur den livlösa kroppen ur den gamla ekan. För att vara säker fick huvudet ett ytterligare slag. Döden gömde kroppen i bergskrevan. Med stenbumlingar och lina sänkte han kroppen i Djävulsdjupet. Nu fick Gunilla sällskap av Staffan. Världen var nu två plågoandar fattigare.
Döden hade inte låtsats om någonting. Dagen därpå hade han knackat på hemma hos Staffan. Han möttes i dörren av en gråtande mor. Polisen hade förhört honom samma dag. Döden hade hållit masken. Han hade berättat om fisketuren och hur de skiljts åt efteråt. Det hade blivit flera förhör, men så småningom blev han helt avförd som misstänkt. Ingen kropp hade hittats. Därför fortsatte livet för Döden. Han visste, att det gällde att vara oerhört försiktig.
Döden levde ett vanligt liv i många år. Han fick jobb på sågverket hemma i byn. Han hittade en kvinna att leva med. Visst tyckte han om Birgitta. Det gjorde han. Men hon var ändå inte som Kerstin. Inte lika ren och fin. Döden och Birgitta fick inga barn. Det var inget som Döden sörjde. Desto bättre tänkte han. Färre att stå till ansvars för. En dag försvann Birgitta från byn. Det ryktades att hon tröttnat. Döden vet bättre. Det ingick inte i hans planer att Birgitta skulle försvinna. Döden hade trott att de skulle leva hela livet tillsammans. Men ödet ville annorlunda.
Han hade hittat Birgitta uppe på vinden i det övergivna huset. Där satt hon och läste breven från Kerstin. Där i det öde huset hade han gömt breven. För ett ögonblicks sekund fick Döden panik. Han tog det gamla strykjärnet och slog det i skallen på Birgitta. Han såg hennes förvånade min innan döden slöt henne i sitt omhuldade skal. Han hade fått vänta tills det blev mörkt. Då hade han forslat kroppen ut till släpkärran. En gammal Volvo färdades sakta den natten ner till sjön. Han tog den gamla ekan och rodde ut till Djävulsdjupet. Med hjälp av stenbumlingar och en lina sänkte att den döda kvinnan. Döden kände sig inte bekväm med situationen. Nöden har ingen lag, tänkte Döden.
Inte någon hade ifrågasatt Birgittas försvinnande. De förstod mer än väl om hon lämnat Döden och den stillsamma byn. De flesta visste, att hon drömde om ett nytt liv i storstaden. Ingen saknade Birgitta. Inga släktingar fanns i byn. De visste bara att Döden hittat henne på en av sina resor till Stockholm. Där hade hon jobbat på en illa beryktad sylta. Om detta visste de ingenting.
Efter mordet flyttade Döden till Västsråas. Desto lättare blev det för Döden att dölja sitt tredje mord. Det var vad Döden trodde fram tills nu. Av någon konstig anledning hade han fått för sig att besöka hembygden efter alla dessa år. Med facit i hand borde han ha vetat bättre.
Döden hade stött ihop med Stig häromdagen. Stig hade stått utanför sågverket och sågat virke. Döden minns, att han känt doften från de stora timmerstockarna. Stig hade haft den där luriga uppsynen som han alltid haft. Stig hade yttrat några förflugna ord om Birgitta. Sagt något i stil med att Döden gjorde sig av med henne. Då förstod Döden med ens, att nu var det Stigs tur. Döden hade väntat i över fyrtio år, att ta itu med Stig. Det gällde bara att hitta det rätta tillfället. Döden visste mer än väl, att Stig mer än gärna satt i flera timmar i sin gamla eka. Visst gillade Döden att fiska, men något så utdraget som att sitta timtals i en eka hade han aldrig förstått sig på.
Denna soliga eftermiddag satt Stig och fiskade. Inte hade han den blekaste aning om att det var hans sista dag i jordelivet. Han hoppades säkert på fler härliga sommardagar här ute på sjön. Bäst han satt där såg han en figur komma vandrande borta vid den gamla campingplatsen. Han såg på gången, vem det var. Främlingen satte en eka i sjön och rodde med lugna fina tag ut till Stig. Han bjöd den nyanlände nybryggt kaffe med dopp. De satt tillsammans i sina ekor och kallpratade en stund. Stig visade dagens fångst, men gästen lät sig inte imponeras.
Allt gick så snabbt. Stig kände plötsligt ett stick rakt i bröstet. Han tittade upp och såg att Döden lurade på honom. För några sekunder mindes han en badupplevelse för över fyrtio år sedan. Som en filmsekvens rasslade minnet ifrån sig framför hans ögon. Med ens förstod han, att Döden inte hade glömt. Nu hade Döden kommit till Forshultssjön för att hämnas. Stig kände inte linan som drogs åt runt kroppen. Inte heller de stora stenbumlingarna. När Stig sänktes ner i Djävulsdjupet hade livet flytt ifrån honom.
Döden började sakta ro tillbaka till campingplatsen. Döden var fullt upptagen med att lämna sin älskade badsjö. Då kände han hur det stack till i hjärtat. Det plumsade till och han drogs ner i det kalla vattnet. Han försökte ropa på hjälp, men orden fastnade i hans mun. Han visste, att han nu var bortom all räddning. Inte ens Döden kunde undgå döden. Strax skulle han vila med de andra. Cirkeln var åter sluten. Så kan livet sluta när döden går på tur. För all framtid skulle han ligga och vila bland stenar och fiskar nere i Djävulsdjupet tillsammans med alla de andra skeletten. Ingen skulle sakna dem. Campingplatsen var förfallen och lämnad åt sitt öde. Möjligtvis skulle några ungdomar besöka ödehuset men om det visste han ingenting.
Slut.
Text: Monica Chanovian
5. En perfekt dag
Det var en perfekt dag att drunkna på. Det var så jag hade tänkt, den där dagen för över trettio år sedan. Jag var nog inte mer än tio år och är än idag osäker på vad jag egentligen såg och vems tankar jag egentligen tänkte. Vinden red vattnet så ytan krusades. Naturen runt Rovsjön var fortfarande naken och neutral i färgerna, men det gjorde inget. Det kändes i atmosfären hur allt snart skulle spricka ut i försommargrönska.
Men vad gjorde mormor ute på sjön klädd i blåställ och med den gamla hagelbössan? Båten vinglade under hennes smala ben. Armarna var spända och axlarna uppdragna med bössan i hårt läge. Hon siktade mot ytan medan vinden drog i hennes tunna och gråvita hår.
Du vet varför dom kallar den Rovsjön? hade mormor frågat mig. Antagligen visste inte mitt tioåriga−jag detta och mormor besvarade sin egen fråga. Den tar, som ett rovdjur. Jag stirrade med henne ut på sjön som den kvällen låg spegelblank. Stundvis tyckte jag mig se hur det bubblade och rörde sig oroligt under den svarta ytan. Det var morfar hon syftade på. Hur rovdjuret i sjön, eller om det var själva sjön som var odjuret, hade tagit honom. När jag var äldre sa mamma att det var spriten. Man ska inte ge sig ut på sjön med sprit, sa hon.
Med vuxna ögon ser jag ut över sjön med olust i bröstet. Solen värmer och grönskan ligger och vippar på gränsen till att slå ut precis som för trettio år sedan. Jag har ärvt sommarstugan, men vill inte ha den. Jag sluter ögonen och framkallar mormor i minnet. Vad hände egentligen? Den späda, men bestämda kroppen i båten som krängde. Orubbligt stod hon där och väntade. Plötsligt såg jag hur hon följde något med gevärspipan och jag anade en skugga där under ytan. Vattnet skummade och båten kantrade nästan. Jag ville ropa på henne, men kunde inte. Som om något snört min hals. Plötsligt avfyrade hon skott efter skott. Det lät som åskknallar. Kroppen stelnade och jag bet ihop med käkarna. Skuggan reste sig som en jättelik våg och kastade sig över mormor. Som om sjön svalde henne. Inte ens båten syntes till, men en åra flöt i land en stund senare. Jag minns inte var man hittade mormor, men mamma sa att hon gett sig till morfar, att brustna hjärtan gör så i saknad.
Jag går ut på den skrangliga bryggan och sänker ner handen i det kalla vattnet och tänker på smält vårsnö. Ett mörker rör sig under ytan en bit ifrån, den viskar och kallar på mig. Det är en perfekt dag att drunkna på.
Text: Annah Oj
——————————————————————————————————————————————————
6. HAMMAREN
Klackarna gav mig skavsår. Jag går barfota efter dig, snubblar över klipporna. Bakom oss – pulserande musik och skratt. Du är en lång, bredaxlad sommargäst. Blond och brunbränd. Ett stycke vitt linne. Du har något i siktet och jag följer efter, en nyfiken hund. Vindpinad ljung rispar smalbenen. Du går fort över berget. På andra sidan där klippan rasar ner i havet väntar de rangliga båthusen. Ett grått dis vilar över viken.
Vi går ut på bryggan, passerar bod efter bod tills du stannar till framför en där den vita färgen flagnat. Du ställer inga frågor. Du fiskar fram en nyckel bakom dörrkarmen. När vi stiger in slår lukten av tång och tjära emot oss. I taket hänger kayaker, på väggarna fiskenät i blått och orange. Ett tiotal flytvästar – olika storlekar för hela familjen. Ett gäng rostiga cyklar lutar mot väggen och till vänster ett arbetsbord fyllt av bråte. En hammare, en tving, en borrmaskin. Ett dussin andra verktyg jag inte kan namnet på och du drar in mig i mörkret, du luktar sprit och dyr cologne, du är målmedvetna händer. Ett rutiningrepp. Du skakar ut pulver på min fickspegeln och drar fram ditt kreditkort. Två vita plogvallar på den blanka ytan och en hoprullad tjuga. Kroppen lätt som havsbris.
Sen blir du hungrig och hårdhänt. Naglarna gör rispor i huden. Kroppen blir ett motstånd. Kroppen minns.
Och din tunga målar utanför, en kniv mot hals och nyckelben. När dina händer drar i klänningens axelband puttar jag dig ifrån mig. Ögon som bottenlösa brunnar. I din kropp bor en kraft som är större än min och under den vita linneskjortan väntar rovdjuret. Du kan våldets koreografi. Kroppen blir stilla. Det är en kropp som kommer försvinna i högar av pappersarbete.
Och vågorna slår stillsamt mot klipporna, du andas alldeles för högt, det ekar över fjorden. Du vänder på mig som om allt är som vanligt och min kind skaver mot snickarbordets yta. Dammet kittlar i näsan, något hårt trycks mot pannan. Jag kommer att glömma dig. Jag tar närbilder av rostiga spikar utspridda på bordsskivan. Och då ser jag hammaren. Ett stort huvud med ett blått handtag.
Handen handlar utan tankens medgivande. Du är upptagen med ett entoniga stönande. Jag vänder på mig, jag puttar dig ifrån mig och hammaren träffar dig i bakhuvudet. Med all min kraft. Jag slår och din blick blir tom, oskuldsfull som ett barns. Vi delar en sekund innan gravitationen hinner ifatt oss. Du stapplar bakåt och den hand som pressade min nacke i ett fast grepp håller nu om ditt bakhuvud. Du är en krökt ryggtavla, en svordom, en rosslande hostning. Kayakerna vajar stillsamt i taket. Handflatan svettig. Jag kramar handtaget och tyngden håller mig på plats.
Solens första strålar letar sig in genom springorna. Du spottar. Några fläckar rött träffar golvplanket. Du reser dig sakta, svajar från sida till sida.
“Du är ju sjuk i huvudet..”.
Orden går mig förbi. Blicken är låst vid din kropp, beredd på minsta rörelse. När du gör ett snubblande utfall klyver hammaren luften och jag träffar ditt käkben. Ljudet? Som när torrt virke bryts under fotens tyngd. Du är ett rovdjur som skriker i morgonljuset och jag låter hammaren vina genom luften. Jag rekonstruerar rörelsen med en ömsint precision. Igen. Igen. Igen. Jag slår tills armarna värker och när jag inte längre orkar tar båthusets väggar emot mig. Vågornas mjuka kluckande suddar ett sträck över händelsen.
Strimmor av ljus dansar över din kropp. Din skalle är krossad. Det vita linnekavajen är fläckigt, ett barnsligt mönster i rött och längs golvet rinner en tjock flytande massa.
I hela mitt liv har jag saknat ett vapen.
Text: Lovisa Gustavsson
——————————————————————————————————————————————————
7. Tecknet
Unni stannade till när hon närmade sig bryggan. Eller, det var egentligen inte mycket till brygga längre. Hon log åt minnet av morfar sittandes där framåtböjd på knäna. I luften runt omkring ekade ljudet av hammarslag. Smaken från pinnen med blåbärsglass som blandades med doften av tjära. Ett sting av skam träffade henne. Fem år hade morfar varit borta och först nu hade hon lyckats masa sig hit. För att sälja det dessutom. Sälja morfars stolthet, Bäcklunda, som hon hade fått ärva. Med dröjande steg fortsatte Unni hela vägen fram till bryggan. Försiktigt klev hon upp på den, satte sig ner och drog med ena handen över de torra brädorna. Vattnet kluckade rofyllt mot bryggpålarna, som fortfarande hjälpligt stod upp. Hon tog av sig skorna och det morgonkyliga vattnet omslöt hennes fötter. Huttrande drog hon kvickt upp dem igen och la sig tvärsöver den minst vridna delen av bryggan. Med knäna uppdragna och de iskalla fötterna stödda mot de skrovliga brädorna slöt Unni ögonen. Ett plaskande ljud fyllde hennes huvud. Och så morfars bullriga skratt. Men vem var det som skrek? För sitt inre såg hon den lilla flickan i den rosa baddräkten med volang, som hon hade tjatat så på mamma för att få.
”Att bada kallt, det är nyttigt det, lilla Unni.”
”Lika nyttigt som blåbärsglass om sommaren, visst morfar?”
Morfar såg på henne från bryggan och nickade.
”Ja, just det. Blåbärsglass, det är fint det.”
De mörka molnen gled sakta över solen och täckte den bit för bit. Luften blev med ens kall. Unni satte sig upp och tog på sig koftan som hängde över hennes axlar. Någonting fladdrade förbi henne och stannade på ena bryggpålen. Hon vred på huvudet och fick syn på en koltrasthona. Oavvänt betraktade den henne en lång stund. Så gav den ifrån sig ett läte och flög iväg. Unni log. Morfar? Nej, det var en tokig tanke. Hon skrattade till och tittade upp mot den mörknande himlen. Kvickt fick hon på sig skorna och reste sig. Men vad var det där? Unni vände blicken ut mot sjön. Koltrasthonan hade kommit tillbaka. Luften omkring Unni drog ihop sig, som om den tog sats, och svepte sedan i ett snirklande mönster längs med vattenytan. Vinden grep ett hårt tag i hennes hår. Koltrasthonan satt orörlig och såg rakt på henne. Allt blev stilla igen. Unni stod blickstilla med bultande hjärta och tittade på den lilla fågeln. Långsamt tog hon några steg fram mot den. Koltrasten kvittrade till och flög iväg. I ögonvrån såg Unni någon komma gående borta på vägen och hon snodde runt.
Den gänglige mannen drog en hand genom sitt korta bruna hår och log mot Unni.
”Den här blå glassen ser giftig ut. Vad är det för smak, sa du?” Undrade han och höll upp glasspinnen.
”Blåbär. Jag och morfar åt alltid det på sommaren. Jag älskade blåbärsglass som liten och det är fortfarande min favorit.”
Mannen nickade och bet av en bit glass. Så nickade han igen.
”Ja, den här var fin.”
Unni skrattade.
”Du låter precis som morfar nu, Hannes. När han gillade något använde han alltid ordet fint.”
”Jaså, ja han var rätt fin själv, gubben Sellman. Minns du när vi var små och jag rodde över och vi stod här på bryggan och fiskade med honom?”
Gråten tryckte på och Unni svalde hårt. Hannes flyttade sig närmare och la ena armen om hennes axlar.
”Morfar testamenterade det här stället till mig. Jag har bott utomlands de senaste åren så det har varit svårt att åka hit. Hade bestämt mig för att sälja det till någon som kan ta hand om det. Du ser ju bara hur bryggan här ser ut. Det är så mycket som behöver rustas upp. Men det hände något… eller ja, nu vet jag inte riktigt vad jag vill.”
Hannes tittade ut mot den främre delen av bryggan, som helt hade lossnat från pålarna.
”Ja, bryggan har ju sett bättre dagar men det går väl att fixa. Jag hjälper gärna till. Det är klart att du ska behålla det. Vem ska jag annars ro över till?”
Unni nickade sakta och kastade en blick upp mot morfars lilla stuga. Så vände hon sig leende mot Hannes.
”Ja, jag gör nog det.”
Ett kvittrande läte hördes ovanför dem och Unni tittade upp. Där satt koltrasten och mötte hennes blick.
Text: Cecilia Linder
——————————————————————————————————————————————————
8. Vänster eller höger?
Böjliga landskap, oändliga gula åkrar, ensamma stackmoln, strategiskt utsatta bongårdar mellan hagarna och dallrande asfalt.
Ingen gråton så långt ögat når, de hör hemma inne i stan. Färgerna är starka, varma och levande. Svettig, klibbig stadsvärme där den varma betongen verka vilja fånga och hålla fast en existerar inte. I glesbygden härskar en värme som behagligt värmer ryggen och är lätt att andas.
Färgerna och värmen gör huvudet fritt. Dammet som samlats de senaste veckorna lättar och hon känner sig som ny.
Djupa andetag genom näsan och långa utandningar genom munnen.
Varför åkte jag inte tidigare? Varför satt jag hemma i min mörka lägenhet och väntade? Så korkat!
Nakna ben, gröna fötter, fräknar och kliande myggbett.
En ensam tår rullar ner för kinden. Det gör ont att tänka tillbaka på den lyckliga, oskyldiga tiden innan allt gick fel. När började det gå fel? När tog jag fel beslut? Finns det en korsning i mitt liv där jag skulle tagit till vänster istället för höger?
Nej, det kom krypande. Små obetydliga beslut staplades på varanda och plötsligt öppnade jag ögonen och var vilse. Jag visste bara att jag inte ville vara här. Att vända om skulle ta för mycket energi. Så mycket jag skulle vara tvungen att ta itu med och möta. Bara tanken på att packa och förklara gjorde henne alldeles matt. Det är lättare att bara fortsätta framåt.
Bilen ökar takten. Den märker att hon vill komma bort.
När hon, av en tillfällighet, hittade stugan där familjen spenderade somrarna när hon var liten visste hon att det var hit hon skulle åka. Tre veckors semester och hyrbil.
Tänka att jag vågade! Tänk att jag är på väg.
Ägaren till stugan verkade glad över att hon hyrde den och gav ett bra pris och en kommentar att den är till salu. Nej, köpa den vill jag inte, bara friska upp minnet lite och sedan återvända.
Adrenalinet spred sig i kroppen. Jag har aldrig varit så fri som i just denna stund.
Lycka! Lycka! Lycka!
Med rosor på kinderna styr hon längs den skånska landsbygden. I fjärran kan man ana kusten.
För varje steg mot stugan sinar den positiva energin. Naturen hade tagit över den söta, lilla trädgården, där de spelade krocket och lekte pjätt. Om man ställer sig på tå kan man se den faluröda stugan bakom allt ogräs. Från gungan som hängde i klätterträdet finns bara en repknut uppe på den tjocka grenen kvar.
Nu förstår jag varför det var så billigt.
Varför tog jag inte med mig macheten och en flaska vodka. Hur ska jag stå ut här i tre veckor?
Stugan är sliten, färgen är sprucken och röda flagor ligger utspridda på marken. Takplattona ligger lite hur som helst och den vita dörren, som mest är grön av mossa, går inte att öppna. Med stort motstånd, lite svordomar och gnissel ger de rostiga gångjärnen efter.
Stugan känns liten och trång. Antingen har stugan krympt eller har jag växt. Naturligtvis har jag växt.
Möblerna är de samma som då, den enda skillnaden är att de är nötta och färglösa. Sängen verkar mindre. Tänk att vi kunde sova i den hela familjen, att vi fick plats. Köksbordet som hon brukade spela kort på tillsammans med grannpojken står kvar i hörnet ihop med tre stolar. Det ser ensamt och övergivet ut.
Pirret, hand i hand, bryggan, solen i ögonen och tillslut kyssen.
Det var hennes första kyss och tyvärr inte hennes sista. Nu i efterhand var det antagligen den sannaste av alla. De var unga, ja, men ingen annan kyss hade någonsin berört henne mer. Ingen hade älskat henne lika innerligt som Sebastian. Tack vare honom visste hon vad sann kärlek är.
Brev som skickades fram och tillbaka med löften, längtan och förhoppningar.
Pirret, övernattning vid bryggan, solnedgång och första gången… för båda två.
Det var året efter. Hans kärlek var så intensiv och sann att hon tappade luften och drog sig tillbaka. Inte ens ett avsked när hon åkte tillbaka in till stan.
Brev skickades med frågor, tårar och undran. Inga svar skickades tillbaka och till sist slutade breven att komma.
Pulsen ökade och händerna darrade när hon gick stigen ner mot bryggan. Klumpen i magen växte och det blev svårt att andas. Kroppen gjorde motstånd och skrek att det skulle göra för ont.
Björkarnas grenar hänger ner över den smala stigen som slingrande leder ner mot den lilla sjön. Hon blev stående tre meter från bryggan. Bryggan som varit scenen i alla hennes drömmar de senaste 20 åren. Platsen där de lyckligaste stunderna i hennes liv utspelats.
Tiden läker alla sår säger de. Det stämmer inte. Tiden nöter, sliter, skaver, förbrukar och konsumerar. Tiden har förstört den enda platsen som verkligen betyder något. Bryggan har förlorat mot tiden, precis som hon förlorat mot livet.
Hon vänder sig om och springer tillbaka mot stugan.
Hur dum får man bli och tro att jag skulle stå ut här i tre veckor. Hur skulle jag kunna stå ut med mig själv så länge. Det var fel att komma hit. Tiden förändrar, i huvudet består minnena, nu är de för alltid förstörda.
”Hej, är det du som är Ingvars dotter?” säger en röst bakom henne när hon står och hyperventilerar i trädgården.
Den gamla mannen har även han förlorat mot tiden. Det smala ansiktet har blivit plufsigare och de breda axlarna har sjunkit samman. Kroppen har precis som stugan blivit mindre och nött. Trots det utstrålar ansiktet glädje som om tiden skonat hans själ.
”Karlsson sa att du hyrt stugan över sommaren”
”Nä, det stämmer inte. Jag ska åka hem i morgon”
Snabbt, innan mannen hinner säga något, försvinner hon in i stugan och låser dörren efter sig. Av rädsla för att mannen ska knacka på dörren låser hon in sig i det lilla badrummet och håller för öronen.
Matsäck, extra jacka, saltvatten, stillhet, soluppgång
Fiskaren i byn. Ville man följa med honom var man tvungen att stiga upp mitt i natten. Sebastian och hon åkte med nästan varje morgon. Underbart!
Ingen aning vad han heter, alla i byn kallade honom för fiskaren. Undrar om han fortfarande åker ut varje morgon.
Vad synd att han fick se henne så. Det hade varit bättre om han kom ihåg henne som hon var då.
Snabbt slänger hon in de ouppackade väskorna i bilen och ska precis slänga in nycklen i brevlådan när hon inser att den är borta.
Skit! Skit! Skit!
Med ögonen på stigen går hon ner mot bryggan och är noga med att titta i alla buskar och snår. Precis innan stigen svänger till höger ner mot bryggan hittar hon nycklen mellan två stenar.
Ljud tränger igenom buskaget och hon inser att hon inte är ensam. Försiktigt som ett skyggt djur tittar hon fram bakom busken.
”Vem gömmer du dig för?”
Hon inser hur dum hon måste se ut bakom busken och tar ett förläget steg fram.
”Öh…jag bara letade efter nycklen”, säger hon och håller upp den som bekräftelse. ”Vad gör du här nere?”
”Vi har bestämt oss för att äntligen fixa bryggan”, sa fiskaren och drack en slurk vatten.
”Vi?”
”Ja, han ville att vi skulle ta bort den, men bryggan har så många fina minnen så jag bestämde mig för att reparera den”
Hon vänder sig om och ser på mannen med bar överkropp och bräder på axlen. Tiden har inte skonat honom heller, men på ett bra sätt. De taniga benen och armarna har växt och det lilla bröstet har ersatts med muskler. Ögonen är samma, strålande, pojkaktiga och klara.
”Vad synd att du inte ska stanna. Jag hörde att du åker hem redan idag”
Tystnaden spred sig över platsen. Koltrastarna och göken långt borta blandades med hennes hjärtslag och tillsammans blev de ett. Tiden finns inte längre. Detta är en korsning, ska jag gå vänster eller höger?
”Öh…nej det är ett missförstånd. Jag ska stanna tre veckor”, säger hon och ler. ”Jag funderar till och med på att köpa stugan och renovera den. Den är ju så sliten”
”Då behöver du säkert hjälp”
”Ja som tack hjälper jag gärna till och fixar bryggan. Man måste värna om sina minnen”
Text: Angelica Ernström
——————————————————————————————————————————————————
9. Bryggan
Det medelålders paret. Han i färgfläckiga byxor och en grå, mjuksliten jacka, med det cendrefärgade håret på ända i blåsten.
Hon, svartklädd sånär som på en färgglad sjal. Fortfarande relativt blond för sin ålder.
Han, den mera livligt aktiva av dem båda. Praktisk, med stora slitna nävar.
Hon, med en mer drömmande, mer inåtvända rastlöshet som inte tog sig samma uttryck som hans.
Visst, inte var hon rädd för att hugga i hon heller, med plantering, vedklyvning och matlagning,
även om rygg och knän inte riktigt höll samma standard som förr.
Det fanns alltid att göra. Den saken var klar. Vilket han brukade påminna både sig själv och henne om.
Nu var de båda på väg över den mossiga stigen ner mot sjön.
Såsom nästan alltid deras helger på landstället inleddes.
Med en promenad neråt sjön, förbi den ”ryska” björkskogens slanka vita jungfrur och den rostiga nerlagda linbanans rostiga skelett.
I våtmarken växte nu både blå och vitsippor.
Blåsippornas mutationer, de rödlila juvelerna, fanns där i år också.
Likaså de vackra ännu inte utslagna liljekonvaljerna som hon tänkt gräva upp ett bestånd av och placera ut över den egna tomten vid tillfälle.
Nu var dock inte spaden med så det fick vänta tills nästa helg som det förmodligen skulle bli tal om, eftersom helgens promenad till sjön snart skulle vara avklarad för denna gång.
Paret närmade sig nu stranden med snäckskal och drivvedsformationer.
Plötsligt utan förvarning blev skrämda av ett annat par,av arten andfågel ,som for upp ur en strandgrästuva,och tuschade deras huvuden så vinddraget kändes och höll på att skrämma livet ur dem båda.
En unken stank av blöt tång blandat med rutten vass, utspädd med en aning frisk vårvind är vad de förnimmer genom vädrande näsborrar, lite närmare strandkanten nu, den med den gistna gamla bryggan.
- Kolla bryggan. Har vattnet stigit så mycket att den är på väg ut?
- Ja vattennivåerna har tydligen stigit rejält kring sundet i år. Bryggan har nog drivit iväg. Den ser ut att vara i flera delar nu.
- Är det föreningen som sköter iläggningen? Den verkar vara gisten så det förslår.
- Den måste väl bytas ut helt och hållet nu. Eller vad tror du?
Varje år var dialogen densamma. Varje år handlade den om de ännu inte ilagda båtarna , den sjunkna ekan och bryggans tillstånd.
I år kan man ju verkligen undra säger han.
Om den vitmossiga bryggan inte sjunger på sista versen ändå.
Vem vet? Om den inte som katten har nio liv replikerar hon, vars katt nyligen hade tassat ur tiden.
Det blåser en vårlik men ännu ganska frisk vind.
För att inte säga, en riktigt kylslagen sådan,över badplats och brygga.
Snart ska vinden mojna och de båda fortsätta vidare mot kalkbrottets nerlagda linbana, förbi ”ryska” björkskogens jungfrur och återigen följa den mossiga stigen upp mot stugan.
Snart ska kaffebryggaren sättas på och doften av nybryggt kaffe sprida sig i köket.
Nu, när fredagspromenaden är avklarad och den årliga diskuskussionen kring ämnet badplats och brygga är avslutad för den här gången.
Text: Lottie Ålhed
——————————————————————————————————————————————————
10. Våren kryper närmare
Våren kryper närmare och närmare inpå den bortglömda gamla båtplatsen som endast används av småskaliga fiskare och personer med dubiös bakgrund denna söndagsförmiddag. Vassen är fortfarande vintergul och på morgnarna ligger ett tunt lager is i strandkanterna.
Men det finns någonting i luften som luktar förväntan och solsken. Just denna dagen är det även en märkbar doft av mäsk mellan de små röda fiskehytterna. Holgersson har laddat aktivt kol och är redo att påbörja sommarens laddning starkvara. Det finns ingen annan bäsk som duger till stekt sill, rökt ål och höstarnas kräftor.
Gubbarna har tagit med sig morgontidningen och varsin termos starkt kaffe och flytt invasionen barnbarn eller andra besök på hemmafronten för att sitta en stund i solen vid sin egna lilla stuga.
Kanske kommer de att samlas vid någon tjärdoftande båt och hummande, eftertänksamt titta på någon detalj som skall åtgärdas.
För datumet för isättning av båtarna närmar sig. Och ingen vill vara sist i, allt skall vara klart. Någon säger att det redan är musöron på ett par av björkarna i lä, på solsidan av båtplatsen. Allihop går dit för att titta. Och visst är det fullt synliga musöron.
Någon av gamlingarna skrockar att visst kommer det att bli både vår och sommar i år också, beviset har de framför sig. Sedan vänder de om och går tillbaka och tänder grillen för att grilla korv. Lukten av tändvätska och rök får till och med övertag över mäskdoften ett tag.
En av de yngre förmågorna med sina nästan sextio år backar till sin skåpbil och plockar ut en platta bordershop öl som skickas runt. Våren måste firas. Och vad är bättre än korv med bröd och öl.
För en stund försvinner de lätta molnslöjorna och solen bryter igenom och värmer de ledbrutna ryggarna. Skratten runt grillen blir hjärtligare och varmare. Allting är plötsligt möjligt. För vem vet, dagens lotto eller travkupong kanske ligger där hemma och väntar med en storvinst.
Om det blir en storvinst eller inte är inte det viktiga så länge man har karamellen ”Hoppet” att suga på en stund. För gubbarna vet vad som hände med en som fick en storvinst. De skrattar fortfarande åt att miljonen var slut inom loppet av ett år.
Nej, drömmen om en bättre båt och en chartersemester är bättre än pengarna självt. Det är drömmen som håller en igång medan man går och klagar på den gamla båten och att allt är sig likt. Det är söndagarnas lugn med en termos kaffe, morgontidningen, vanorna och ovanorna som får livet att fortsätta.
Ingen av gubbarna vill säga det högt, för de vill inte verka sentimentala. Men årstiderna, i och upptagning av båtarna, pratet och hummandet. Att det är vår igen. Åt helsike med storvinsterna när livet redan är perfekt som det är.
Och innan man vet ordet av är det kräftskiva och upptagning av båtarna. Och den som har tur får uppleva alltihop ett år till. Det är inte champagne och kaviar utan något mycket bättre. Halvbränd grillkorv med stark senap, solsken och billig smuggel öl, lukten från grillen och havet.
Text: Andreas Lindblad
Skriv en kommentar