Juryn kunde tyvärr inte enas om tre till final denna gång så vi ger fem bidrag chansen till vinst.

Nedan ser du vilka fem bidrag juryn valt ut till finalister, nu är det din tur att välja en av dem som vinnare.

Du väljer din vinnare genom att klicka >här< och rösta på din favorit!

 

1. Dikt

av Britt Spiik

En riktig liten ettrig fuling från Wuhan
på kreaturen tröttnade, minsann
Från slaktarens bord
till färd runt vår jord
För att sedan sätta hela världen i brand

2. Fem dagar i Istanbul

 Jag minns med glädje när sommarlovet stod för dörren. Jag hade inga fasta planer för de sju lediga veckorna. Jag längtade så oerhört att få besöka mitt Istanbul igen. Staden där jag mötte den stora kärleken.  De första veckorna på lovet kom och gick. Det dröjde ända tills början av juli innan bokningen var klar.

När dagen var inne tog jag min revsäska och gick.  Den enorma resväskan kändes tung. Tur att den har hjul, tänkte jag.  Hur skulle jag annars förflytta den gigantiska väskan. Resväskan som jag hade köpt var knallröd. Inte svart som min väninna Kerstin hade föreslagit.

”Du kommer att lysa som ett stopptecken”, sa Kerstin när vi stod i butiken och valde bland väskorna. Trots att Kerstin protesterade högt när jag fastnade för den röda väskan köpte jag den utan att blinka. Jag är en kvinna med smak för färg.  Dessutom är det bra med en väska som syns vid bagageutlämningen. Så resonerade jag och min väninna gav med sig till slut.

En vecka senare stod jag på busshållsplatsen. Bussen var i tid och turen genom det småländska landskapet gick utan några missöden.  I Växjö stod tåget inne på stationen. Det var bara att hoppa på.  När jag äntligen satt på tåget var jag i sjunde himlen. Allt flöt på så bra med bussen och tåget för en gångs skull. Inte alls som sommarlovet några år tidigare. Då stannade tåget i Hässleholm och vi resenärer fick vandra med våra resväskor mitt ute i skogen. Inte nog med det. Vi hasade ner för den branta slänten och en stund senare låg vi alla i en hög med våra resväskor. Den här gången gick det bättre. Det bästa av allt var att jag slapp boka om flygbiljetten. Min vana trogen köpte jag kaffe med kanelbulle. Godare kaffe än det som serveras på tåget får man leta efter.

Några timmar senare checkade jag in på det mysiga hotellet i Malmö. Det blev en kvällsvandring i de gemytliga kvarteren. Innan jag gick till sängs gick jag ut på balkongen och såg ut över Malmö.  Jag vaknade före alarmet och tog en inbjudande frukost tillsammans med de andra hotellgästerna. Med bestämda steg lämnade jag in hotellnyckeln och vandrade till centralstationen. Det är en speciell känsla att ta tåget över Öresund. Det pirrade så härligt i kroppen när jag satt på Kastrup och väntade. Jag betraktade alla resenärer som halvsprang med sina resväskor. Precis som skållade råttor.

När flyget lyfte slumrade jag till en stund.  Jag vaknade inte förrän lagom till lunchen.  Med lite musik i öronen njöt jag resten av resan.

Planet landade med en duns. Den turkiska musiken ljöd i högtalarna. Äntligen var jag i Orienten igen. Som jag längtat.  Vi var säkert flera tusen som en halvtimme senare stod i passkontrollen. Jag kände svettdropparna i pannan och bad en stilla bön.

Jag möttes av mannen och min yngste svåger. De turade som att bära väskan och snart så satt vi i en taxi. Äntligen var vi framme.. Vi checkade in på hotellet som skulle vara vårt hem i fem nätter. Vi överaskades av ett åskväder och haglet som föll liknade stora tennisbollar. Nästa morgon när vi gick ut såg vi förödelsen. Taxin tog oss till Kadiköy. Platsen som var vårt hemliga näste innan vi var gifta.  Precis som då intog vi vår spagetti. Vi drack vår lemonad och njöt av livet. Nästa dag befann vi oss på Bosporen. Den starka solen brände min vita hy. Det glittrande vattnet och den bedårande utsikten fick mina ögon att tåras. Precis som första gången då mannen tog mig ut på det böljande havet.  Jag kan aldrig få nog av havet så det blev några turer till mitt älskade Üsküdar. Vi vandrade tillsammans uppför den branta backen. Vi satt och njöt i flera timmar.  När vistelsen närmade sig sitt slut besökte vi den europeiska sidan. Mitt Sirkeci var sig likt men ändå inte. Den fantastiska gångbron där vi tog våra första foton fanns inte kvar. Inte heller vårt café där vi suttit så många gånger.  Annars var det sig likt.  Stationshuset fanns kvar. Det som en gång i tiden var slutstation för den berömda Orientexpressen. Även ljudet av skeppsvisslorna nådde våra öron. Då berättade jag för mannen att jag fortfarande hade polletterna kvar. Även det första tuggummit med sitt röda hölje av papper. De finns hemma i Sverige. I en gammal kaffekvarn, sa jag med värme i rösten.

Vi förberedde oss för hemresan och gjorde därför besök oss några släktingar.  Plötsligt var fem underbara dagar slut. Vi drog på våra resväskor. Taxin körde oss till flygplatsen och vi tänkte nog båda två att våra dagar gick alldeles för fort. Underbart är kort och så tog min efterlängtade resa slut konstaterade jag med vemod i hjärtat.

av Monika Chanovian

 

3. Österlen

Österlen har under många år varit en så naturlig del av min vardag att jag alltid vaknar någon morgon och befinner mig någonstans inom dess gränser ännu en gång. Det är så ofrånkomligt att jag slutat fråga mig själv varför.
Detta är en reseskildring inte bara i rummet utan också i tiden ett par decennier tillbaka. Alltihop började, som saker för unga människor oftast gör som en utbildning på en folkhögskola. Efter de två åren trodde jag att jag skulle fortsätta vidare och aldrig bosätta mig i området igen.
Och den saken skulle säkert fungerat om jag inte räknat in en annan viktig komponent i livet, slumpen. Efter en studieturné på olika skolor befann jag mig tillbaka, med en lägenhet i Simrishamn.
Det var först nu som jag började sätta mig in i området på riktigt med alla dess småbyar, badstränder och egensinniga människor. Med ett höjt skriv och fotointresse handlade allting om att ge sig ut på utflykter till alla dessa platser.
En morgon landade jag och en fotokompis på parkeringen vid Haväng och lastade ut foto och fikaväskorna innan vi öppnade grinden och började gå ned mot den folktomma stranden. Nedanför oss rann Verkeån ut i havet och orsakade endast en lätt krusning i mötet med den vindstilla havsytan.
Uppe vid gräskullarna på andra sidan ån var två tält uppställda som vi inte sett innan. Fyra personer satt utanför och åt frukost med sina stormkök framför sig. Med andra ord hade en framskriden form av harmoni brett ut sig.
Ju närmare vattnet vi kom desto mer tilltog lukten av tång och hav, en doft som fick oss att också känna en viss dragning till fika. Utanför åmynningen där vi slog oss ned och hällde upp kaffet simmade två stycken svanar med uppburrade vingar och stirrade långt efter mackorna vi tog fram och satte i oss.
Sanden vi stoppade ned fötterna i var precis lagom varm efter ett långt tags högtryck och varken jag eller min kompanjon hade kollat på väderrapporten. Under sådana omständigheter fanns ingen anledning med sådana odds på att sommarvädret skulle fortsätta.
Att äta sin frukost vid en sådan plats en tidig morgon ligger inte långt ifrån djupmeditation. Under samma period hade jag en rad problem i storleksordningen allvarliga, och jag kan lova att omgivningen och fototuren fick mina bekymmer att blekna och försvinna på nolltid.
Efter frukosten begav jag mig åt ett håll och fotokompisen åt ett annat efter att vi avtalat att mötas på samma plats efter ett par timmar. Under de två timmarna satt jag fullt begeistrad i en mycket brant sluttning med en flock måsar som låg helt stilla ovanför mig i uppvindarna.
Många tänker inte på att största delen av måsars föda är as. Men denna morgonen var de vitgrå stora fåglarna vackra bortom förnuft i sin frihet i termiken. Så fascinerad var jag att det inte var förrän min mobil ringde och kompanjonen undrade om jag fastnat i den där slänten som jag insåg att mina lårmuskler låst sig av att hålla mig stadig under ett par timmar.
Mödosamt fick hon klättra ned och hämta min kamera och fotoväska innan jag kunde börja massera de darrande, stela musklerna och tillslut likt en nittioåring med rollator ta mig upp på planmark. Det är en händelse vi fortfarande skrattar gott åt.
I bilen uppe på parkering bytte vi kameror med varandra och kollade vad respektive person hade haft för sig. Så långt kom vi överens om att vi lyckats över förväntan innan vi började prata om vart vi skulle hän näst.
De flesta personer som besöker Österlen håller sig oförtjänt ute vid kustens pittoreska turistfällor. Detta utan att veta att bara kilometer inåt land finns platser som tagna ur sagoböcker. Allihop upplagda på de turistkartor man kan hämta på närmsta turistbyrå.
En av de favoriter vi själva gör stort bruk av fotomässigt är de gamla kvarnar som ligger utplacerade längs flera åar i regionen. Platserna finns som sagt var utmarkerade, vilket förvånat mig flera gånger att de inte är mer välbesökta.
En av dessa kvarnar ligger i en dalgång en liten bit gångväg från en bilparkering. På somrarna skvalar det låga vattenståndet sömnigt mellan dammluckorna och på vintrarna hänger stora istappar som spjut från dem vid kallt väder.
Denna sommartur var den vindstilla luften fylld av sommardofter när vi satte oss vid ett bord gjort av ett gammalt kvarnhjul av sten och fick i oss dagens andra fika. Ett yngre par kom gående ned längs en skogsväg och korsade den smala träbron över ån hand i hand innan de i halvt smyg började hångla när de kommit över på andra sidan.
Det var en bild så god som någon att fullborda den utsikt vi hade framför oss vid vårt egenartade fikabord.

av Andreas Lindblad

 

4.  PÅ VIFT

Diktsvit av Ieva Kisieliute

 

Kastrup pt. 1

 

Packar ner två svarta tröjor

Och köper två till

likadana

En trygghet i att alltid vara

densamma

Nu har jag fyra men törs inte slänga någon

 

Se Europa och sedan dö

I en textilcontainer

 

eller på korset

 

Kastrup pt. 2

 

Depressionen doftar Lacoste femme touch of pink

Det och sönderstekt lök

Säg, vad hette han i Bibeln som mördade sin far?

Kommer för mitt liv inte ihåg

 

Kaffet smakar sjukdom, förtvivlan och nybakat bröd

Det är två timmar kvar till boarding

 

 Rue de la Loi

 

Trängsel på trottoaren, i blåsan, i skorna

Och hjärnan har en strumpa i munnen

Över vattenpölarna, med klibbiga skor

Hem till det illgröna rummet

Snömoset svärmar som ett hundra bin

I resväskans ton från hjulen

Min hud doftar sur mjölk

Eller är det bara mimosa?

 

Zaventem

 

Ett varmt täcke över flygplatsen

En doft av persika från nittionio

Triggad av sömnighet, värme och lukten av

någon annans pappor som röker

Det är dis över hela stallet

 

Låt inte den här arten bli utrotad

Det är min legitima förväntning som vuxen

 

Diamanter

 

Jag köper cigg som jag hört om i en låt

– Du röker inte

Nej, men jag bär trenchcoat

Vad gör man inte för klangen?

För språket

som inte är mitt

Kommer jag nånsin att äga det?

Lika lite som att ha barn i Belgien

Sådana som äter pommes med mayo

och lever som om det var nittiosex

 

En resa i tid och rymd

Till mina legitima förväntningar

Att vara vuxen är spetstrosor

och cigaretter

och neongröna lampor i dimman

Jag bär mina solglasögon på natten

Men det vet ju du

Det hör du på basgången

 

Öresundsbron

 

Sätter på the Smiths och undrar var hon varit

Men hon sitter bara och idisslar på sitt tuggummi

Svart och svårt och mittbena

En poncho lika svart som Dr Martens

Tittar upp mot klockan två

Stiger av

Avyttrar inte en blick

Min nyfikenhet droppar som en trasig kran

Det är midnatt och tolv timmar kvar

tills jag är hemma igen

 

Malmö central

 

En klubbad säl

Ballongförbud

En explosion i pannloben

För varje morgon blir skorna trängre och trängre

Men jag har aldrig varit den

som sitter ner och skriker i

r

u

l

l

t

r

a

p

p

a

n

Det är i rörelse som man är säkrast.

 

5. Borta bra

Äntligen framme. En djup utandning undslipper spända lungor och kroppen slappnar av. Den milslånga stranden är öde och fri från onaturliga ljud. Bara naturliga toner spelar som från vågornas rytmiska rullande likt stadiga och trygga andetag. Blicken vilar på en himmel som är havsblå och ett hav som är himmelsblått. Den finkorniga och snövita sanden värmer under bara fötter. Jag vilar i min ensamhet, i ett avslappnat andrum.

Jag har lämnat gråtunga moln som mest gråter och väter fönsterrutorna. Lämnat rädslan för snoriga näsor och hostande lungor. Det är bra att komma bort, bort från vardag och stress. Borde jag skämmas? Skämmas för att jag rest till inre frid och paradis där min familj inte får följa med? För vilken sorts mamma reser ifrån sin egen familj? Men nu är jag här. Kanske ska jag utforska den grönskande omgivningen och bergen som reser sig inåt land.

Ljummet saltvatten blöter fötterna och jag strövar vidare. Några palmer växer snett och lutar sig ut över havet. Någon har bundit en gunga i en av de nästan horisontella stammarna och jag tänker på barn. Havsbrisen får gungan att svänga fram och tillbaka, som om den leker ensam med vinden. Plötsligt blir stillheten tom och inte lika självklar. Det saknas skratt, hink och spade, förundrade utrop över snäckskal.

− Är maten klar snart?

Sittandes på köksstolen i ett kök med lättare renoveringsbehov slår jag upp ögonen och ser hur Ebba kikar in i ugnen. Hon studsar lite rastlöst på stället. Det brusar från diskmaskinen och smattrar från regnet på fönstret. Jag blinkar som nyvaken och tittar ut. Genom de grå ser jag de solgula påskliljorna som precis brutit sig ur marken, en vacker kontrast.

− Du lagar bästa maten.

I ugnen bubblar gyllene lasagne och det doftar av köttfärs, pasta och smält ost.

Ebba vänder sig om och leendet gör mig alldeles varm och lycklig. Fantasins inre paradis dröjer sig kvar. Jag är tacksam för att vara med min familj. Tacksam för allt vi har och för att vara friska. Än så länge.

− Är det inte klart snart? Jag orkar inte vänta.

Istället för att sucka åt tjatandet sträcker jag ut armarna. Hon dyker in i min famn och det finns ingen annanstans jag skulle vilja befinna mig än just här.

Bort bra, men hemma bäst.

av Annah Oj