Böjliga landskap, oändliga gula åkrar, ensamma stackmoln, strategiskt utsatta bondgårdar mellan hagarna och dallrande asfalt.

Ingen gråton så långt ögat når, de hör hemma inne i stan. Färgerna är starka, varma och levande. Svettig, klibbig stadsvärme där den varma betongen verka vilja fånga och hålla fast en existerar inte. I glesbygden härskar en värme som behagligt värmer ryggen och är lätt att andas.

Färgerna och värmen gör huvudet fritt. Dammet som samlats de senaste veckorna lättar och hon känner sig som ny.

Djupa andetag genom näsan och långa utandningar genom munnen.

Varför åkte jag inte tidigare? Varför satt jag hemma i min mörka lägenhet och väntade? Så korkat!

Nakna ben, gröna fötter, fräknar och kliande myggbett.

En ensam tår rullar ner för kinden. Det gör ont att tänka tillbaka på den lyckliga, oskyldiga tiden innan allt gick fel. När började det gå fel? När tog jag fel beslut? Finns det en korsning i mitt liv där jag skulle tagit till vänster istället för höger?

Nej, det kom krypande. Små obetydliga beslut staplades på varanda och plötsligt öppnade jag ögonen och var vilse. Jag visste bara att jag inte ville vara här. Att vända om skulle ta för mycket energi. Så mycket jag skulle vara tvungen att ta itu med och möta. Bara tanken på att packa och förklara gjorde henne alldeles matt. Det är lättare att bara fortsätta framåt.

Bilen ökar takten. Den märker att hon vill komma bort.

När hon, av en tillfällighet, hittade stugan där familjen spenderade somrarna när hon var liten visste hon att det var hit hon skulle åka. Tre veckors semester och hyrbil.

Tänka att jag vågade! Tänk att jag är på väg.

Ägaren till stugan verkade glad över att hon hyrde den och gav ett bra pris och en kommentar att den är till salu. Nej, köpa den vill jag inte, bara friska upp minnet lite och sedan återvända.

Adrenalinet spred sig i kroppen. Jag har aldrig varit så fri som i just denna stund.

Lycka! Lycka! Lycka!

Med rosor på kinderna styr hon längs den skånska landsbygden. I fjärran kan man ana kusten.

För varje steg mot stugan sinar den positiva energin. Naturen hade tagit över den söta, lilla trädgården, där de spelade krocket och lekte pjätt. Om man ställer sig på tå kan man se den faluröda stugan bakom allt ogräs. Från gungan som hängde i klätterträdet finns bara en repknut uppe på den tjocka grenen kvar.

Nu förstår jag varför det var så billigt.

Varför tog jag inte med mig macheten och en flaska vodka. Hur ska jag stå ut här i tre veckor?

Stugan är sliten, färgen är sprucken och röda flagor ligger utspridda på marken. Takplattona ligger lite hur som helst och den vita dörren, som mest är grön av mossa, går inte att öppna. Med stort motstånd, lite svordomar och gnissel ger de rostiga gångjärnen efter.

Stugan känns liten och trång. Antingen har stugan krympt eller har jag växt. Naturligtvis har jag växt.

Möblerna är de samma som då, den enda skillnaden är att de är nötta och färglösa. Sängen verkar mindre. Tänk att vi kunde sova i den hela familjen, att vi fick plats. Köksbordet som hon brukade spela kort på tillsammans med grannpojken står kvar i hörnet ihop med tre stolar. Det ser ensamt och övergivet ut.

Pirret, hand i hand, bryggan, solen i ögonen och till slut kyssen.

Det var hennes första kyss och tyvärr inte hennes sista. Nu i efterhand var det antagligen den sannaste av alla. De var unga, ja, men ingen annan kyss hade någonsin berört henne mer. Ingen hade älskat henne lika innerligt som Sebastian. Tack vare honom visste hon vad sann kärlek är.

Brev som skickades fram och tillbaka med löften, längtan och förhoppningar.

Pirret, övernattning vid bryggan, solnedgång och första gången… för båda två.

Det var året efter. Hans kärlek var så intensiv och sann att hon tappade luften och drog sig tillbaka. Inte ens ett avsked när hon åkte tillbaka in till stan.

Brev skickades med frågor, tårar och undran. Inga svar skickades tillbaka och till sist slutade breven att komma.

 

Pulsen ökade och händerna darrade när hon gick stigen ner mot bryggan. Klumpen i magen växte och det blev svårt att andas. Kroppen gjorde motstånd och skrek att det skulle göra för ont.

Björkarnas grenar hänger ner över den smala stigen som slingrande leder ner mot den lilla sjön. Hon blev stående tre meter från bryggan. Bryggan som varit scenen i alla hennes drömmar de senaste 20 åren. Platsen där de lyckligaste stunderna i hennes liv utspelats.

Tiden läker alla sår säger de. Det stämmer inte. Tiden nöter, sliter, skaver, förbrukar och konsumerar. Tiden har förstört den enda platsen som verkligen betyder något. Bryggan har förlorat mot tiden, precis som hon förlorat mot livet.

Hon vänder sig om och springer tillbaka mot stugan.

Hur dum får man bli och tro att jag skulle stå ut här i tre veckor. Hur skulle jag kunna stå ut med mig själv så länge. Det var fel att komma hit. Tiden förändrar, i huvudet består minnena, nu är de för alltid förstörda.

”Hej, är det du som är Ingvars dotter?” säger en röst bakom henne när hon står och hyperventilerar i trädgården.

Den gamla mannen har även han förlorat mot tiden. Det smala ansiktet har blivit plufsigare och de breda axlarna har sjunkit samman. Kroppen har precis som stugan blivit mindre och nött. Trots det utstrålar ansiktet glädje som om tiden skonat hans själ.

”Karlsson sa att du hyrt stugan över sommaren”

”Nä, det stämmer inte. Jag ska åka hem i morgon”

Snabbt, innan mannen hinner säga något, försvinner hon in i stugan och låser dörren efter sig. Av rädsla för att mannen ska knacka på dörren låser hon in sig i det lilla badrummet och håller för öronen.

Matsäck, extra jacka, saltvatten, stillhet, soluppgång

Fiskaren i byn. Ville man följa med honom var man tvungen att stiga upp mitt i natten. Sebastian och hon åkte med nästan varje morgon. Underbart!

Ingen aning vad han heter, alla i byn kallade honom för fiskaren. Undrar om han fortfarande åker ut varje morgon.

Vad synd att han fick se henne så. Det hade varit bättre om han kom ihåg henne som hon var då.

 

Snabbt slänger hon in de ouppackade väskorna i bilen och ska precis slänga in nyckeln i brevlådan när hon inser att den är borta.

Skit! Skit! Skit!

Med ögonen på stigen går hon ner mot bryggan och är noga med att titta i alla buskar och snår. Precis innan stigen svänger till höger ner mot bryggan hittar hon nyckeln mellan två stenar.

Ljud tränger igenom buskaget och hon inser att hon inte är ensam. Försiktigt som ett skyggt djur tittar hon fram bakom busken.

”Vem gömmer du dig för?”

Hon inser hur dum hon måste se ut bakom busken och tar ett förläget steg fram.

”Öh…jag bara letade efter nyckeln”, säger hon och håller upp den som bekräftelse. ”Vad gör du här nere?”

”Vi har bestämt oss för att äntligen fixa bryggan”, sa fiskaren och drack en slurk vatten.

”Vi?”

”Ja, han ville att vi skulle ta bort den, men bryggan har så många fina minnen så jag bestämde mig för att reparera den”

Hon vänder sig om och ser på mannen med bar överkropp och bräder på axeln. Tiden har inte skonat honom heller, men på ett bra sätt. De taniga benen och armarna har växt och det lilla bröstet har ersatts med muskler. Ögonen är samma, strålande, pojkaktiga och klara.

”Vad synd att du inte ska stanna. Jag hörde att du åker hem redan idag”

Tystnaden spred sig över platsen. Koltrastarna och göken långt borta blandades med hennes hjärtslag och tillsammans blev de ett. Tiden finns inte längre. Detta är en korsning, ska jag gå vänster eller höger?

”Öh…nej det är ett missförstånd. Jag ska stanna tre veckor”, säger hon och ler. ”Jag funderar till och med på att köpa stugan och renovera den. Den är ju så sliten”

”Då behöver du säkert hjälp”

”Ja som tack hjälper jag gärna till och fixar bryggan. Man måste värna om sina minnen”

Text: Angelica Ernström