Det var första dagarna i december. Ute på marken låg ett vitt puder av snö. Smilla öppnade försiktigt dörren till det lilla antikvariatet. Den knarrade precis som gamla dörrar brukar göra ibland.
Det var Smillas första besök. Under alla sina år hade hon inte ens sett den ovala namnskylten. De sirligt utformade bokstäverna verkade härstamma från en helt annan tid. Det var rent märkligt, att denna lilla tvärgata aldrig visat upp sig förut.
De som besöker hennes lilla lägenhet på Ostindiegatan blir ofta förvånade över hennes sätt att inreda lägenheten. Hon får ofta kommentarer om att hon bor i en magisk och förtrollad värld.
Just idag är Smilla på jakt efter en mycket speciell bok. Med hjälp av den ska Smilla utforska gammal magi från en svunnen tid. För den oinvigde kan detta te sig lite underligt. Inte för Smilla. Hon har sedan födseln begåvats med det som många kallar för ett sjätte sinne.
Smilla tyckte att det luktade lite unket i det lilla rummet. Doften av gamla böcker gick dock inte att ta miste på. En svag harkling hördes och Smilla tittade förvånat upp. Där stod en man med en typisk svart kalott på huvudet.
”Välkommen in i böckernas förtrollade värld, sa mannen med klar stämma. Smilla hoppade till av ren förskräckelse.
”Var inte rädd, min unga dam. Det är jag som är Benjamin. Jag tar hand om affären, när min käre onkel är krasslig. Se dig omkring bland alla dessa böcker. Kanske du hittar något som passar just dig”.
Smilla tassade omkring en lång stund. Hon lyfte upp böcker av olika slag. Böcker med gedigna omslag. Med titlar skrivna av pennor i silver och guld. Smilla fortsatte sin vandring och hamnade i det innersta rummet. Hon gick raka vägen fram till den gröna boken med svarta beslag. Försiktigt plockade hon ner boken ur hyllan. Ett skimmer av stjärnor visade sig när hon öppnade boken. En förtrollad värld, stod det skrivet i guld. Med hjälp av en luftvirvel flög Smilla rakt in i boken. Hon blundade hårt av rädsla.
När Smilla tittade upp såg hon att hon befann sig i ett rum med all sköns prylar. Rena julafton för en samlare som hon. Fjäderpennor, orientaliska skålar och Tarotkort. Väggarna var täckta med gobelänger i de mest fantastiska färger. Uppe på en piedestal satt en vingklippt papegoja. Smilla tyckte nästan att den rörde på sig.
Det var när hon gick närmare den exklusiva bokhyllan i ebenholts, som hon upptäckte flaskan. Med varsamma steg gick hon fram och lyfte på den genomskinliga flaskan av glas. Smilla förstod, att det var en oerhört gammal butelj. Korken var ingen vanlig skruvkork utan en rejäl kork med spännen.
”Den där flaskan vill jag ha”, sa Smilla högt. ”Perfekt i min lilla lägenhet”.
”Ja, den är onekligen vacker”, hörde hon någon säga. Smilla vände sig om och såg att Benjamin stod bakom henne.
”Du verkar vara rätt person för denna raritet, sa Benjamin lite lurigt.
”Vad kostar den?” frågade Smilla”
”Den är din”, sa Benjamin. ”Bara en liten varning, så här i förbegående. Rör inte korken. Väktaren är inte att leka med.”
”Jag lovar, att ta väl hand om den.”
”Om olyckan skulle vara framme. Använd ditt sunda förnuft. Det är mitt råd”, sa Benjamin.
Smilla stoppade varsamt ner flaskan i den medhavda väskan. Vad fick henne att gå in just här idag? Hon tittade på Benjamin, som fortfarande stod och log.
”För dig har vi alltid öppet”, sa han vänligt. Det är bara att komma in om du känner för att lämna den vanliga världen för en stund.” Smilla nickade och gick ut genom dörren. Hon tackade för gåvan och skyndade ut ur antikvariatet. När hon kom ut på gatan vände hon sig hastigt om. Smilla såg inte skymten av antikvariatet. Inte skylten heller för den delen. Hon tittade i väskan och drog en lättnads suck när hon såg flaskan.
När Smilla kom hem till lägenheten på Ostindiegatan gick hon raka vägen in i vardagsrummet. Pelarbordet var en perfekt plats för den fina flaskan. Där kunde den stå i säkert förvar. Tur att jag inga husdjur har, tänkte hon. Hoppas mina gäster ikväll kan hålla fingrarna i styr. Det kan bli lite uppspelt när jag har mina seanser.
De inbjudna kom strax före tio på kvällen. De möttes av doften av nybakade bullar blandat med den orientaliska doften från de tända värmeljusen. De satt i ring på golvet i den sena skumtimmen. De höll varandra i hand och lyssnade andäktigt på Smilla. Alla dessa kvinnor kom i samma ärende. Nykomlingen Petra såg extra spänd ut. Skulle hon få kontakt med sin döda mamma eller var detta bara en lustig lek för att hålla spänningen vid liv.
”Du är helt fantastisk”, sa Petra när seansen var slut. Smilla nickade lite blygsamt. Gåvan hon fått var inget hon ville skryta om.
”Det är väldigt skumt”, sa Inger. Nu tänder jag lampan.”. Hela rummet fylldes av ljus. I detta ögonblick upptäckte inger flaskan på bordet. Nyfiket gick hon fram och fingrade på flaskan.
”Rör inte korken!” skrek Smilla. Försent. Korken for upp med en smäll. Alla stod de förvånade och tittade när en ljus dimslöja for upp ur flaskan. Smilla bet sig i läppen. Det här var inte bra, tänkte hon.
När hon tittade upp såg hon att samtliga gäster förvandlats till vita stenstoder. I lampans sken stod de och blänkte i hennes vardagsrum. Det lilla pelarbordet liknade mer eller mindre än bergsvägg.
Smilla nöp sig i armen och insåg att åtminstone hon var vid liv. Ångan från den öppnade flaskan sakta och formade sig till ett gräsligt ansikte. Du var mig en ful en, mumlade Smilla tyst.
Anden stirrade på Smilla och sa med hög röst: ”Var beredd på Salomons förbannelse”
”Det var det fräckaste jag hört på länge”, svarade Smilla. ”Tack vare min klåfingriga gäst är du fri från fångenskapen i flaskan”.
”Struntprat, jag är ingen fånge. Det är jag som är väktaren i flaskan. Det vilar en förbannelse över den som stör min sömn”, sa anden förargat.
”Vad vaktar du för något?” undrade Smilla.
”Jag vaktar över den andra världen. Den som de flesta inte har tillträde till”, sa Anden. ”Dessvärre har jag klantat mig några gånger. Det slutade med att Benjamin stängde in mig i flaskan. Den har varit min hemvist de senaste tvåhundra åren. Onkel skulle aldrig behandlat mig så. Den där Benjamin är en slug jäkel, muttrade anden upprört.
”Hur i all världen kunde du få rum i den där flaskan. Det är omöjligt. Den där historien tror jag inte ett smack på”, sa Smilla och skakade på huvudet. ”Det ska jag allt ta reda på. I morgon ska jag minsann prata med Benjamin”.
”Gör inte det”, bönade anden. Smilla blev snopen men ville inte visa det för anden. Hon funderade en stund och sa sedan lite finurligt: ”Se till att få det överstökat. Lägg den där förbannelsen över mig. Men först vill jag ha svar på min fråga.
”Kör till. Jag lovar. Ställ frågan”, sa anden otåligt,
”Hur i all värden lyckades du få plats i den där flaskan. Du är inte den trådsmala typen precis,
sa Smilla.
”Vi andar kan det. Det är lite svårt att förklara”.
”Hur då?”
”Du var mig en tjatig tös. Vi kan. Så enkelt är det.
”Nej, nej, sa Smilla.” Bevisa det. Visa hur du gör”.
Anden suckade och började sakta att dra ihop sig. När han var liten nog kröp han in i flaskan.
Då såg Smilla sin chans. Hon smög fram till flaskan och var redo att stänga in anden.
Snabbt tryckte Smilla in korken och spände buteljen med dess klämmor. Det var nära ögat,
tänkte hon. Anden var på plats i flaskan Det var då för väl. När Smilla tittade sig omkring såg
hon, att hennes gäster var helt som vanligt igen.
”Vad hände?” sa Petra. ”Exploderade flaskan?”
”Nej, sa Smilla. Det var bara korken som lossnade. Nu är allt i sin ordning igen.
Smilla följde med sina gäster ut i hallen. Alla var nöjda med kvällens seans.
”Det här måste vi göra om”, sa Inger. ”Hoppas att jag inte förstörde flaskan”.
”Ingen fara”, sa Smilla. Det var nog bara lufttrycket i flaskan, som orsakade smällen”.
När gästerna lämnat lägenheten drog hon en lättnads suck.
”Nästa gång blir det seans utan anden i flaskan”, muttrade hon för sig själv. Tänk, att Inger
är så klåfingrig. Det har inte jag lagt märke till tidigare.
Dagen därpå gick Smilla bort till Lilla Torg. Hur hon än letade, så hittade hon inte det gamla
antikvariatet. Hon frågade sig för, men ingen av de tillfrågade hade någonsin hört talas om
antikvariatet. Med ogjort ärende gick hon tillbaka till sin lägenhet i Gamla staden. Tyst smög
Smilla in i trivsamma vardagsrummet. Flaskan stod kvar på det ovala pelarbordet.
För ett ögonblick, tyckte Smilla, att hon såg Benjamins ansikte i flaskan. Men helt säker var
hon inte. Det kan vi aldrig vara i den förtrollade världen. Eller vad tror du?
Slut
Text av Monika Chanovian
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy
Skriv en kommentar