Först när man tillbringar sin tid hemma, inser man hur mycket som man faktiskt kan lägga märke till när det gäller ens grannar och aktiviteter i ens omgivning. Inte för att jag spionerar, men lite intressant är det att veta vad som händer runt omkring en.

Det är egentligen inte på grund av pandemin som jag är hemma. Jag är sjuk och extra infektionskänslig och har därför varit isolerad hemma i flera månader. Jag har dessutom en lite udda dygnsrytm för tillfället.

Huset som jag bor i är gammalt och lyhört. Det ligger ganska centralt och jag har fönster både mot gården och mot gatan. Det är en bostadsrättsförening, så många grannar har jag mött på föreningens möten. Huset som är mittemot min balkong tillhör inte föreningen, men det är de boende i det huset som är mest intressanta att studera, särskilt i en lägenhet.

När man arbetar längtar man efter att få vara ledig. Tänk så skönt att bara få vara hemma och läsa en god bok, se en bra film eller slötitta på något dåligt tv-program. När man måste vara hemma känns plötsligt inte dessa aktiviteter lika lockande, dessutom är det konstigt att vara isolerad. En vän som jag talar med regelbundet menar att man faktiskt inte väcker någon större uppmärksamhet om man isolerar sig under en pandemi. Han har rätt, men ändå, att bara smyga sig ut för att besöka sjukhus och vårdcentral känns märkligt.

I huset mitt emot på gården finns en lägenhet med vackra pelargoner i fönstren. Precis innan jag blev sjuk såg jag att den stod tom. Senare såg den bebodd ut. När jag hade varit hemma ett tag märkte jag att det aldrig lyste i lägenheten på kvällarna. Är det ingen som bor där? Men varför har man då pelargoner i sina fönster?

Folk går förbi på gatan. Jag hejar på grannar från balkongen. De går en gångväg precis nedanför, så lite kontakt får jag när jag sitter där eller vattnar mina tomatplantor. Nu på sommaren är det många som är ute och grillar på gården. Jag hör mina grannar i trapphuset. Det nyinflyttade unga paret med hunden som brukar skälla. Den gamla damen som går sakta nerför trappan när hon ska ut. Paret som mest är i sommarstugan, men som dyker upp ibland och lassar i och ur bilen.

Jag har börjat iaktta pelargonlägenheten lite mer. Det verkar så märkligt att ha en lägenhet med gardiner och blommor i fönstren, men att inte bo där. Fortfarande är det mörkt på kvällarna, inga fönster är öppna på dagarna. Det är mitt i sommaren och varmt.

Eftersom jag inte kan gå ut och handla, brukar jag beställa hem mat. Den här veckan var det dåligt med tider, så jag fick ta en ganska tidig tid. Medan kaffet rinner ner går jag ut på balkongen för att titta till tomatplantorna. Av ren vana går blicken mot pelargonlägenheten. Det sitter en ung kvinna i fönstret och talar i telefon. Hon tittar på mig och viker inte med blicken. Det känns obehagligt på något sätt och jag går in igen.

Jag sover, jag läser, jag sms:ar och försöker att bringa mening i min isolerade tillvaro. Det bor en sångare ovanför mig, som hyr i andra hand. Han är vänlig, men inte så talför. En dag noterar jag att han flyttar och jag undrar vem som ska flytta in i stället. Förhoppningsvis blir det någon som är lugn och tyst. I bästa fall kommer lägenheten att säljas och någon kommer att bo där länge, så jag slipper bekymra mig om i fall det flyttar in någon stökig person eller att det flyttar in och ut folk hela tiden.

Jag ser den unga kvinnan igen, när hon sitter vid fönstret och talar i telefon. Kan det vara någon som arbetar hemifrån eller är det ett företag som har lägenheten, eftersom det aldrig lyser på kvällarna? Men varför har man då pelargoner i fönstret?

Ibland vågar jag mig ner i tvättstugan för att tvätta. Det är sällan man möter någon i källaren. Förut brukade jag träffa på en kvinna från trappuppgången bredvid ibland, Ann-Marie. Vi har alltid talat med varandra när vi har träffats och hon har bott ännu längre i huset än vad jag har gjort. En sommar fick jag följa med henne till hennes kolonistuga. Jag fick reda på för ungefär ett år sedan att hon var allvarligt sjuk och jag har inte träffat henne på många månader.

Sent en kväll ser jag ett svagt ljussken längre in i lägenheten med pelargonerna.

Plötsligt en eftermiddag kommer den unga kvinna som äger lägenheten ovanför mig med några andra personer och börjar riva ut saker ur lägenheten och kasta ut det från balkongen. De för ett fasligt oväsen. Lika plötsligt tar det bort skräpet och försvinner igen. Ska hon renovera för att sälja eller för att flytta tillbaka igen? Hon har hyrt ut lägenheten till olika personer i många år nu.

Inget utöver det vanliga händer i lägenheten med pelargonerna på flera veckor.

Det händer att jag vaknar på nätterna för att det knarrar och gnisslar i källaren. Jag antar att det är dörren till utrymmet där soptunnan stod på den tiden som huset hade sopnedkast. Jag måste komma ihåg att fråga vicevärden om den går att låsa.

Varje gång som jag ska till sjukhuset eller ta en promenad lyssnar jag så att det inte är någon i trappuppgången. Inte för att jag tycker att mina grannar är otrevliga, men de kan sprida infektioner och virus.

Onsdag kväll och det är helt upplyst i lägenheten mitt emot. Jag ser en medelålders man gå omkring därinne. I övrigt ser allt ut som vanligt.

En sjuksköterska i raden av alla sjuksköterskor som jag träffar heter Helena, en av de få som jag har mött flera gånger, ofta är det en ny varje gång. Vi brukar inte tala om sjukdomen. Helena och jag brukar tala om böcker och ge varandra boktips.

Jag försöker efter bästa förmåga hålla kontakt med familj, vänner och kollegor. Men det skulle vara roligt att få träffas också.

Allt har återgått till normal status i lägenheten med pelargonerna.

En kväll går jag in i sovrummet för att tända lampan i fönstret. Det står en konstig bil utanför trappuppgången bredvid, fast man inte får parkera där. Jag förstår först inte vad det är för slags bil. Då kommer de med kistan. De sätter in den i bilen. Begravningsentreprenörerna har kostym. De ställer sig bakom bilen och bugar högtidligt inför kistan. De ser vackert och värdigt ut. Ann-Marie i trappuppgången bredvid har alltså dött.

Jag har blivit bättre. Det verkar som att jag kommer att vinna och inte sjukdomen.

Fortfarande ser man ibland ett ljus långt inne i lägenheten, men ingen människa syns till, bara pelargonerna på fönsterbrädorna.

I tisdags var jag och fikade med min bror på ett utekafé i närheten av där jag bor. En fantastisk känsla att träffa en människa i verkligheten, som inte arbetar i vården. Inte för att vårdpersonal generellt sett är otrevliga, men jag har inte valt att träffa dem.

Ibland hör jag att den äldre damen med den lilla hunden, som bor tvärs över trappuppgången, är hemma en sväng. Hon har ett lantställe där hon brukar vara på sommarhalvåret. Jag brukar alltid klappa den lilla hunden när vi ses, men hela våren och sommaren har jag undvikit att träffa dem när de har varit hemma.

En eftermiddag när jag sitter och ser på film hör jag att den unga kvinnan som hyrt ut sin lägenhet kommer tillbaka med ett gäng människor. Den här gången bryter de loss parkettgolvet och slänger ut det över balkongräcket och så försvinner de igen. De låter mycket och jag tar en paus i filmtittandet.

Lördag kväll och det lyser i hela lägenheten mitt emot. Det är vid niotiden. Ingen människa syns till. En kort stund senare lyser det vanliga svaga ljuset från det inre av lägenheten. Men tydligen är någon eller några där på helgerna också.

Några veckor till passerar. Jag väntar på provsvar och jag hoppas att några fler tomater ska hinna mogna innan det blir för kallt.

Det ringer på dörren. Det händer ytterst sällan, särskilt som det är portkod. Jag blir nyfiken och går och öppnar. Där står en kvinna som jag aldrig har sett förut. Hon presenterar sig som Fridas mamma, det är den unga kvinnan som äger lägenheten ovanför. Hon säger att hon ska städa Fridas smutsiga balkong och vill förvarna om jag vill skydda det som finns på min balkong innan hon börjar städa. Hon berättar att Frida ska sälja lägenheten och det kommer att komma hantverkare några dagar, för att piffa till den inför försäljningen om jag skulle höra spring i trappan och ljud från lägenheten. Jag tackar henne. Ja, då vet jag att det snart kommer nya grannar igen.

Jag träffar min läkare. Jag vann. Visserligen ska jag få ytterligare behandling och vara sjukskriven en tid till och jag ska få mediciner och jag ska kontrolleras i massor av år, men jag är inte sjuk längre och kan börja återta livet.

Inom en ganska rimlig framtid kommer jag att börja arbeta igen. Undrar om jag hinner förstå vad som egentligen försiggår i lägenheten mittemot, den med pelargoner på fönsterbrädorna.  Eller behöver jag veta det? Det kanske är så att bo tätt bland andra människor, man ser dem och noterar dem, men känner dem inte. Det märks om något avviker, men annars lever man i sin lilla del av verkligheten.

Tänk om någon granne undrar vad som händer hemma hos mig? Kommer den grannen att märka när nästan allt återgår till de vanliga rutinerna?

Text av Annika Sjögren Arvidson

Â