Den elektriska kalendern i köket säger fortfarande dag (tror fram till klockan 18, men har aldrig kollat). Därefter blir det kväll, småningom natt och så morgon och dag igen. När vi fick den tyckte jag det var lite onödigt. Nu tycker jag inte det längre, och det har bara gått ett drygt halvår. Demensen accelererar.

Vad är det för ljussken på himlen, kan väl inte vara sol? Märkligt. Huset mitt emot ter sig mera rosa än det gjort på hela dagen, himlen är tveklöst ljusare den också. Och det regnar.

Jag tror mig inte om att vara ensam om att ha det liv jag har idag. Många kvinnor, och en hel del män, vårdar de sina hemma. De får ingen lön för sitt arbete, i Sundbyberg anställer man inte anhöriga eftersom hemtjänsten kan utföra det som ska utföras. De anhöriga gör vad de kan för att tillvaron ska vara dräglig för den som blir sjuk, till exempel i en demenssjukdom. Och det är precis som kommunerna vill ha det, de slipper stora kostnader och kan dessutom ta betalt för det som erbjuds (även om den hemtjänst vi börjat anlita är privat, ”ett familjeföretag”).

Jag har nu fått avlösning beviljad av kommunen. Kan tyckas självklart, men beviljas ska det, efter utredning och hembesök. Jag är glad för det jag får. Hemtjänsten kan ”avlösa” mellan klockan 07.00 och 21.00. Inte över natt. Ett trygghetslarm kan se till att ”natten” och gå hem till den som larmat. Avlastningsboende (möjligt att jag blandar ihop termerna avlösa och avlasta) är tänkbart, antingen på regelbundna veckor eller vid behov, en vecka i taget. Svårare dock att få beviljat.

Slutsats. Om jag vill bo hemma hos mig åtminstone en dag och en natt, kan hemtjänsten klara dagen, men inte natten. Vi måste alltså chansa på att mannen inte behöver hjälp – eller om han gör det under en natt när jag inte är på plats – kan använda trygghetslarmet. Och inte använda det när det inte behövs…

Tja. Alternativet är demensboende på Ekbacken, ”inget att sträva efter” enligt uppgift.  Vi ska dit och kolla den så kallade dagvården på onsdag. Om mannen vill ”får han stanna” enligt telefonprataren, på aningen knagglig svenska. Hoppas mannen hör och förstår personalen där. Annars är det inte stor mening med utflykterna.

Nu mörknar det. Huset mitt emot är inte längre rosa, det är gråsvart. Kanske var det en vag solnedgång som nyss lyste upp himlen.

Har just torkat ett halvt dricksglas med äppelmust från glasbordet, och mattan. Glasskivan är så tung att den inte går att lyfta, jag kan det i alla fall inte. Jag skjuter fram bordet till soffkanten och välter upp bordet. Och hoppas på att glasskivan ska hamna i soffan och inte på golvet. Svär och förbannar, mannen sitter tyst i en stol medan jag gör det som behöver göras. Molly drar iväg och gömmer sig under min säng när jag låter som nyss. Nu är hon tillbaka.

Mannen har inte koll på var han har fötterna när han sitter med ett ben över det andra i soffan. Eller kommer inte ihåg att han har ett glas stående inom räckhåll för foten, när han ändrar ställning. Nåja, bordet fick sig en avtorkning, och jag fick tillbaka glasskivan på plats. En gammal tidning ligger på mattan och suger förhoppningsvis upp någonting. Tur att mattan är så mönstrad som den är.

Mannen ser spak ut där han sitter i stolen, med ett glas och sista skvätten av must från kylen. Jag vet att han inte gör detta med vilje, lika fan är det trist att ta reda på. Antar att det kunde vara värre/kan bli värre. Kul perspektiv (inte) för oss båda.

Hur orkar människor med som arbetar med åldringar och deras sjukdomar varje dag? Klarar de det bättre därför att de gamla inte är ”deras”? Ett många gånger hårt och tungt jobb, som dessutom hela tiden (tror jag) är frustrerande och repetitivt. Och dåligt betalt. De orkar nog inte, många av dem. De sliter ut sig, kroppsligen och mentalt. Och vi andra låter det hända, skriver kanske under ett upprop om bättre lön för arbeten som deras, och låter tiden fortsätta gå.

De gamla som kan betala för sig gör det, i boenden som inte är Sundbybergs Ekbacken. Minns att stadsläkaren i Sundbyberg när han blev gammal flyttade till Bromma och något som jag glömt namnet på. Men det var klart för alla att det kostade. De som kan betala för sig kan nu också besöka Camilla Läckbergs nyöppnade ”vårdcentral”. Sophia-hemmet har i och för sig funnits länge, alternativen för de besuttna är många, men kanske flera nu än förr. Östling, tidigare Scania-VD med mera, lär ha sagt ”naturen är inte rättvis”. Han borde enligt min mening sätta flera av sina uttalanden i halsen. Men hans pengar ligger väl i vägen.

Kommuner och landsting klarar inte av vård och omsorg. Samtidigt flödar miljonerna in till de privata intressen som blir allt flera, typ Läckbergs förutseende av kommande behov.

Välfärdssamhället har dött, hållit på att dö länge, men fått upp farten på sistone. Och fortare lär det gå om SD/M/KD får mera makt.

Vart kan en gammal kvinna med vidhängande sjuk fd man emigrera? Vilket land tar emot oss med öppna armar? Vi får nog stanna där vi är, betala det vi kan för något vi kanske får eller inte får. Och dö i ett land som övertagits av makt- och penninghungriga människor utan moral och utan kunskaper om det mesta. Utan empati, enbart med förakt för svara människor, vare sig de är tiggande romer från Bulgarien och Rumänien, eller svenska ”funkisar” (uttryck använt av en vän som själv är funkis). ”Naturen är inte rättvis.”

Gamla tiders ättestupor var förmodligen ett av alla accepterat sätt att hantera ålderdom och obotligt sjuka människor. Nu är vi på väg dit igen, med subtilare medel, ”tvångsvård av dementa är inte tillåtet”, assistans för att äta och andas medges inte, gamla glöms bort och dör på kuppen, antingen på en toalett i ett äldreboende, eller därhemma där ingen saknar dem.

Allt skulle ju bli bättre? Det slutade bli bättre för många år sedan. Konstigt att vi är så många som är förvånade idag.

 

Text:
Blogg: beskrivarblogg.wordpress.com och författare till Free Spin