Utraderad
Vagnen rullar vidare – smutsgul.
Det knirkar och gnäller i osmorda hjul,
skumpar hårt över gropar och stenar,
ansiktet piskas av spretande grenar.
Näsdroppskusken sitter och kurar.
”Ta mej faen – om inte vålnaden lurar”.
Där bakom sista steniga kröken
brukar kloka gubben ofta se spöken.
Här är det mejat med granris.
Det är skogsrået naturligtvis.
Vem har väl annars det gjort?
Han kör över fort.
På lastflaket ligger den döde.
Kusken begrundar hans oblida öde.
Fnyser åt den vidriga stanken
från spelmannen – trashanken
som tvangs dricka när busarna söp.
Från spången den kvällen i forsen han stöp.
De råaste skrattsalvor ljöd.
Strömkarlen på slutresan bjöd.
Spelmannen försvunnen i många dar.
När han flöt upp fanns ej mycket kvar.
Ingen direkt honom saknat.
För sent hade samvetet vaknat.
Nu körs han iväg till Guds hus
i ett ögonblick värms av dess ljus.
Blir påöst tre skovlar jord
och av prästen rutinlärda ord.
Det var en människa – än sen!
Det var inget märkligt med den.
Sedan blir han skoningslöst buren
och nedgrävd utanför muren,
av handfasta kraftiga män
där ligger hans kvarlevor än.
Fast han i livet var den uslaste träl,
jag vet att han hade den ljusaste själ.
Text och teckningar:
Elsie Larsson, 1928-2018
Kallinge
