Långt ifrån allmän väg har det lilla huset säkert stått obesökt sedan sist jag var här.

De fönsterlösa väggarna och den smala trädörren gör att jag ryser till.

Vet egentligen inte varför jag är här igen.

Det är som om något drar mig mot dörren. Jag närmar mig sakta och lägger den allt skakigare handen på handtaget.

Jag fick aldrig öppna dörren för att se vad som fanns på andra sidan. Det var mor och far väldigt tydliga med. Det var farligt där. Mycket farligt. Jag litade på mor och far. Accepterade att det var förbjudet område.

Hela armen spänner sig till bristningsgränsen och jag stålsätter mig för att lyckas.

Dörren är olåst och så fort den börjar röra sig kommer knarret jag minns så väl.

Plötsligt flyger dörren upp och jag slits in genom den smala öppningen.

Dörren stängs med en smäll och det blir helt svart.

Utan att se något går jag fram till den hårda sängen.

Mörkret är totalt men jag känner till vartenda skrymsle i rummet.

Jag känner mig trygg.

Det var ju ändå här inne jag tillbringade min barndom.

Utan möjligheten eller tillåtelsen att se vad som fanns på andra sidan dörren.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!