I tunnelbanan är allting mörkt – både bokstavligt och bildligt talat. Fönstren är inte så mycket till fönster, utan speglar det mörker som tåget transporterar. Färglösa individer på färgglada stolstyg med snusprillor som klistrat sig fast på dörröppnaren. Det tog emot för henne, redan innan pandemin, att transportera sig i detta hudlösa färdmedel. Här blandas samhällets avskum med de som aldrig känt sig underjordiska. Kostymnissar leker räddabarnen-volontärer när de stoppar sina anställdas dricks i en tiggares kaffekopp. Deras egen mugg är av ekologisk och nedbrytbar plast, men de har inga kontanter annat än en forntida dansk Krone med hål i mitten. Visst kan de svischa; poff, så ska plötsligt tunnelbanebuller bytas ut mot elsparkcykelns ljudlösa mekanik. Kvar står en solkig man som betalar abonnemangsavgiften för gratistjänsten några ungdomar uppfann för att nissarna ska kunna springa i väg från sitt samvete. Kostymerna borstar alltid av sätet med ena ärmen innan de slår sig ner. Det blir inga fläckar på skjortan – och blir det en färgskiftning står en annan framgångsrik redo att bekämpa den efter arbetstid. Det som skapar fläckar är inte tiggarens kaffekopp; den har nämligen aldrig varit fylld med kaffe. Östermalmstanterna, däremot, med sina knähundar, låter alltid den lille vovven sitta på sätet bredvid. Därav jordsmulorna.

Vagnen var fullsatt. Åtminstone så fullsatt som Stockholms tunnelbanevagnar kan vara. Ovanifrån föreställde hon sig att människokropparna bildade ett slags schackmönster: tomt framför och bredvid, men diagonalt en annan människa. På spelplanen var alla resenärer var statiska pjäser som följde en tydligt uträknad algoritm. Precis som i spelet behövdes det inga uppmaningar om att välja social distansering – alla spelare parerade varandras närvaro med målet att undvika kontakt. Den som klev fel, befann sig för nära eller på annat sätt avvek från reglerna, låg risigt till. Schack. Ytterligheterna var pundare, tiggare och fyllon – men även spelmännen tillhörde kategorin. De hopplösa, vita och svarta. Matt.

Just när hon noterat att tåget befann sig ovan jord, sprakade det i högtalarna. Mannen som pratade var inte den artificiellt konstruerade tunnelbanerösten, utan lät som en riktig människa. När han tog ton vände sig ansikten uppåt, mot taket, som att självaste Gud talade till dem. Konduktören eller Gud eller vem det nu var, berättade att tåget skulle invänta grön signal. Han sa i högtalaren att ledningscentralen meddelat ett motorhaveri hos tåget framför. Från sin fönsterplats såg hon Skansbrons fäste. Hon mindes att solen följt med henne ner under horisonten, på väg till perrongen tidigare. Hösten hade gjort sitt skoningslösa intåg, och kölden grep tag i staden – ändå bildades svettdroppar längs hennes panna. Gullmars-plan var bara någon minut borta, enligt hennes beräkningar. Kvinnan på sätet snett emot såg frågande på resenärerna tvärs över gången. De hade lyft blicken från sina mobiltelefoner, i vilket kvinnan nog förstod att något inte stod rätt till.

På knappt en minut hade schackspelarna beblandat sig. De oskrivna reglerna var inte längre oskrivna – utan nedklottrade på en förortsvägg och aktivt förbisedda. Hon log vid tanken på att vagnens femtio till sextio passagerare inte hade något annat gemensamt än ett motor-haveri. Ett stopp i trafiken drabbar alla, oavsett plats i samhällshierarkin. Resenären är utlämnad åt såväl infrastrukturens fortlöpande som den normlösa slumpen. Tillfälligheter går inte att köpa sig fri från – lika lite kontrollera med makt. Enligt statistiken finns alltid en risk för olycka och en chans för undslippande, som drabbar alla ömsesidigt.

Det finns videoklipp på nätet där dövfödda ettåringar hör sin mammas röst, för allra första gången. En öronläkare monterar miniatyrversionen av en hörapparat kring barnets öra. De små liven, som redan är hjälplösa och sköra, får tillgång till ett sinne de inte visste att de saknade. På ett liknande sätt såg hon kostymnissarna plocka ur sina trådlösa hörlurar och vrida huvudet över axeln. Östermalmstanterna slutade snacka skit om skolbarnen, som lyfte huvudena från sina lådor med mellis-mackor. Spelmannen fipplade med sin portabla enmansshow och såg ut över tåget. Också tiggaren fick välmenande nickningar när han satte sig ner på en av de prioriterade sittplatserna.

Hon noterade att passagerarna i vagnen såg varandra, i ögonen. Kanske för första gången.

Så rullade tåget igen. De hade bara stått stilla i några minuter. Det förvånade henne, och förmodligen de andra i tåget – kanske hade de alla räknat med att få övernatta i varandras sällskap. När skolbarnen klappade sina smörgåskladdiga händer måste tanternas hundar ha trott att applåderna var avsedda för dem, eftersom de små frisyrerna skällde glatt. Konduktören eller Gud, vem det nu var, meddelade att tåget nyss fått grönt ljus. Återigen vändes passagerarnas blickar ner i telefonerna. Applikationer som skulle tala om för resenärerna hur de snabbast tog sig hem eller hur många som hunnit gilla deras inlägg. Rösterna var fler; det plötsliga avbrottet skapade samtalsämnen bland främlingarna som tidigare inte haft annat än vädret att prata om. Skansbron förde tågsättet över Mälarens blygsamt trafikerade farled. Hon mötte den utländska kvinnans blick med en lätt nickning. Om drygt en minut skulle hon kliva av, för att kanske aldrig se henne igen.

Högtalarrösten påade Gullmarsplan som nästa station. Det var återigen en robot som uttalade orden. Näs-ta sta-tion Gullma-rs-plaan.

Hon slängde upp sin handväska kring axeln och tog tag i stången, redo att ställa sig upp när tåget skulle sakta in. Alla hennes rörelser var så automatiserade – som om hennes kropp agerade enligt en koreografi. Tågets rytm var musiken, takten, på vänster sida i kroppens färd-riktning. Bromsa, stanna, vänta, tjut, öppna, fäll ut. Hon ville säga hejdå till sina nyfunna vänner – de hade, trots allt, delat något speciellt – men tanken nådde henne på andra sidan avståndet mellan vagn och plattform.

Ovanför hennes huvud färdades bilister i snigelfart. Att ta sig några kilometer på Söderleden kunde innebära en hel timme på ettans växel. Hon kunde förnimma krampen som uppstår efter draglägesmanövrering i Stockholms köer. Det var inte svårt att förstå varför automat-bilarna numera dominerade. Det var däremot svårt att förstå varför så många körde bil genom stan. Kanske hade de aldrig hört om tunnelbanan; smutsen, trängseln, hundarna och pundarna. Hon övervägde att tvångsplacera anti-kommunaltrafikanterna på gröna linjen mot Skarpnäck. De små hjälplösa hybridbilarna skulle må bra av en dags vila, trodde hon. Alla Uber-åkare och Tesla-förare skulle bli tvungna att genomlida minst en tunnelbaneresa i rusningstid. Hon själv skulle göra allt för att ha råd med bil, bensin och trängselskatt.

Så många människor. Så få samtal. Så många samtal som skulle behövt föras, men aldrig blir av. Alla dessa människor, varför pratar de inte med varandra?

Hallå! Någon petade henne på axeln. …är det du som ska ha? fortsatte en ung kille och såg sig nervöst omkring på perrongen. Tjack, alltså, viskade han.

 

Text av Ellen Nilses