av Louise Sahlberg och John Wide 

 

Först förstod jag inte vad som hade hänt. Det kändes konstigt. Och fel på samma gång. Det kändes som om något tagit en bit av mig. En hand. Eller kanske en hel arm. Det kändes inte bra. Inte bra alls. Det var väldigt frustrerande. Om sanningen ska fram så är jag väldigt okunnig om datorer. Maskinen verkade fungera men ändå hände ingenting. Otroligt frustrerande. Till slut fattade jag dock att anslutningen till internet var borta.

Som alltid i dylika situationer ringde jag min bror. Tur att jag hade honom nära. I motsats till mig var han kunnig i allt som rörde det tekniska.

– Bredbandet krÃ¥nglar, förklarade jag.

– Jaha… Har du kollat att det inte är nÃ¥gon som stÃ¥r pÃ¥ sladden?

Det tog ett tag innan jag fattade att han skämtade. Dålig humor. Det kom från vår fars sida. Jag var mer lik vår mor. Min bror visste detta lika väl som jag och som tur var så slog han om och tog fram en mer seriös sida av sig själv.

– Uppkopplingen kommer nog snart igÃ¥ng igen. Vi hade ju ett kraftigt Ã¥skväder i natt vilket kan ha pÃ¥verkat systemet. De jobbar nog redan med att lösa problemet. Jag är säker pÃ¥ att det bara rör sig om ett tillfälligt avbrott.

Med detta fick jag låta mig nöja denna gång.

Tillfälligt avbrott. Begreppet påminde mig om den där skylten som så ofta dök upp i TV-rutan under min barndom. Jämt när det var en spännande match eller ett bra underhållningsprogram så bröts sändningen. Ingenting var mer frustrerande.

Genombrottet för internet hade stöpt om våra mediavanor. Televisionen var inte längre lika dominerande som förr. Själv hade jag fått stor glädje av det här med sociala medier. Där höll jag regelbunden kontakt med mina tre bästa vänner, Joel, Tobias och Sebastian.

Vi använde inte oss av något av de stora, dominerande företagen på området. Istället hade vi hittat en mindre uppstickare som hette Solitär. En stor fördel med detta bolag var att de hade en riktig kundtjänst där man kunde få hjälp om så behövdes. Fast idag kunde de nog inte göra något eftersom det var bredbandet som fallerade. Jag saknade det redan. Så frustrerande.

På Solitär hade jag och mina tre kamrater en egen grupp. Där kunde jag och Sebastian sitta och skriva till varandra. Mitt i dialogen så hände det att exempelvis Tobias blandade sig i. Jag uppskattade verkligen vår digitala samvaro och fastän det bara var förmiddag hade jag redan sökt mig dit. Men nu hade alltså en obehaglig paus uppstått.

Joel var en verklig sportexpert. Oavsett om det gällde ishockey, fotboll eller tennis så var han påläst i alla aktuella detaljer. Vi spekulerade ofta inför ett idrottsevenemang om hur det skulle gå. Detta gjorde det extra spännande att följa tävlingen i fråga. Dels för själva resultatets skull men också för att se vem av Joel och mig som haft mest rätt i vårt förhands snack. Sedan följde vi alltid upp med en efterhandsanalys.

Tobias hade stort intresse för kulturen. I största allmänhet men för litteraturen i synnerhet. Inom denna sektor var han allätare. När Ã¥rets nobelpristagare tillkännagavs var det mÃ¥nga som hävdade att de aldrig hade hört talas om denne. SÃ¥ sade aldrig Tobias som tvärt om ofta höll ett spontant föredrag om författaren. Det betydde inte att Tobias var “fin i kanten”. I likhet med mig kunde han uppskatta en genomtänkt detektivroman. Och när det gällde dessa hade vi utvecklat en rolig hobby. Vi valde ut en bra pusseldeckare och läste den samtidigt. Ingen av oss fick läsa längre än till det kapitel vi kommit överens om. Där stannade vi upp och diskuterade gÃ¥tan. MÃ¥let var att avslöja mördaren innan detektiven gjorde det.

Sebastians stora kunskapsområde var historia. Inte minst hade han läst in sig på andra världskriget. Både när det gällde de politiska turerna som märkliga, enskilda levnadsöden. Dessutom kunde han berätta om detta på ett intressant sätt. Samma sak gällde vår nuvarande samhällsutveckling. Även där hade han en förmåga att trolla bort tråkighetsstämpeln. Nyheterna förvandlades till en spännande följetong när Sebastian beskrev dem.

Trots att alla deltagarna hade olika specialiteter så innebar detta inte att det fanns några vattentäta skott mellan oss. Alla grep ständigt in i allas inlägg och vår grupp kändes nästan som en familj.

Internet låg alltså nere. Det började krypa i mig. Obehag. Jag kände mig nästan halv. Men istället för att sitta och sörja över detta faktum kunde jag ju försöka göra någon nytta. Kylskåpet började bli tomt så det var hög tid att masa sig till mataffären.

För att jag inte skulle hinna ångra mig var det nog bäst med en omedelbar avfärd. Aningen motvilligt kom jag i skorna, slängde på mig jackan och öppnade ytterdörren.

Ute på gatan såg jag hur min granne mitt emot, Joel, precis släppte ner sin soppåse i tunnan. Vi hälsade på varandra med en glad vinkning.

En kort bit längre fram på samma sida bodde Tobias. Just för stunden höll han på och pulade med bilen sin. Jag fick en nickning av honom och besvarade givetvis denna.

Vid korsningen stod Sebastian i sin dörr och pratade med någon där inne. Sin fru förmodade jag men mitt i hans konversation viftade vi ett snabbt hej innan min promenad fortsatte.

Joel, Tobias och Sebastian. De var verkligen fantastiska vänner till mig. Och jag längtade mycket efter att bredbandet åter skulle komma igång. För då skulle vi ju äntligen kunna börja umgås igen.

Text: Louise Sahlberg och John Wide

Foto av Manuel Geissinger från Pexels