Jag dog för ett par veckor sedan.  Det hände därute på sjön.   Så måste det vara. Varför skulle jag annars ligga på botten av Djävulsdjupet?  Jag kände det som ett ödets nyck, att jag hamnade här lagom till sommaren.

Jag drunknade i början av juni.  Jag fick vad jag förtjänade. Så många, som jag tagit livet av. Nu var det min tur. Inget att hänga upp sig på.

Jag, Döden gick den där dagen på tur på campingplatsen i Forshult.  Efter fyrtio år var jag tillbaka vid Forshultssjön. Jag såg den gamla bryggan med hopptorn. Den fanns fortfarande kvar trots att den rasat ihop efter alla dessa år. Jag minns att jag kände en tår i ögonvrån. Tänk, att jag gamla karln hade känslor när jag återsåg min barndoms sjö.   Jag bestämde mig för att gå upp till det öde huset.

Det knarrade i trappan när jag gick upp på vinden. Jag tittade ut genom ett fönster och såg någon sitta i en eka. Trots fyrtio långa år som förflutit visste jag precis vem som satt där med ett fiskespö.

Mannen som satt i ekan och fiskade måste dö.  Det hade Döden bestämt.  Den här sjön måste det bli. Annars kunde det vara.  Det var just i den här sjön, som den fiskande mannen försökte dränka honom. Inte medvetet kanske, men minnet hade stannat kvar i hans medvetande. Döden undgick själv döden den gången.  Under åren som gått hade han gruvat på hämnd. Tillfället hade liksom inte yppat sig förrän nu. Annat hade kommit i vägen.

Det blev Gunilla som blev hans första offer. Flickan som skrattade och gjorde honom till åtlöje för alla i klassen. När han stod där framme vid katedern och stammande fram några fraser ur boken. Han kunde inte prata tydligt. Det där talfelet hindrade honom. De hade skrattat åt honom och fått honom att känna skam.

Det var under en utflykt med klassen som han fick sin chans att hämnas på Gunilla. Döden hade helt enkelt slagit en sten i huvudet på den intet ont anande flickan. Ingen hade sett tilltaget. När han förstod att livet runnit ur henne, hade han gömt kroppen i en bergskreva. Det gick så snabbt och så lätt.  För lätt kunde det tyckas. Det hade dröjt någon timme innan hon saknades. Alla hade sprungit och letat efter henne. Även Döden. Han hade kommit på bild i tidningen. Där stod han som tioåring framför huset. I bakgrunden fanns sjön och bland alla buskar och träd skymtade husvagnar och tält.

På kvällen hade han återvänt till brottsplatsen. Med hjälp av några stenbumlingar och en lina hade han sänkt ner kroppen i djupet. Precis i Djävulsdjupet. Där hade hon vilat i alla dessa år. Där vilar hon än. Det ligger många skelett och vilar där. Det visste minsann Döden.

Döden hade inte känt den minsta tillstymmelse av skuld. Många gånger hade han återvänt till sin älskade badsjö. Precis som inget hänt. Döden kände ingen ånger. Mer lättnad över situationen i sig.  Han hade tagit en paus efter första uppdraget. Ingen hade anat något. Den försvunna Gunilla hade fallit i glömska. Det första årets intensiva letande efter den saknade flickan hade dalat av. Några år senare var det ingen som diskuterade händelsen längre. Hemligheter måste hållas hemliga. Det är det som är vitsen med hemligheter.

Det hade dröjt nästan tio år till nästa uppdrag. Döden hade lockat med sig Staffan till sjön. Staffan, som varit hans plågoande under hela skoltiden. Ibland hade Döden ångrat, att han inte tog Staffan först. Ibland får planer ändras och så blev det med Staffan.  Den här gången hade de hunnit bli 22 är gamla. Det som fick Döden att planera sitt andra uppdrag var Kerstin. Lilla Kerstin som Döden var så förälskad i. Kerstin hade blivit utnyttjad av Staffan. Barnet som hon väntade ville Staffan inte kännas vid. I ren förtvivlan hade Kerstin tagit sitt liv. En sommardag hittades hon hängande i en bjälke i det gamla övergivna huset vid sjön. Där hade de lekt som barn och tittat ut över sjön. Tvärs över sjön låg campingplatsen med alla sina husvagnar och tält.

Döden minns den fina, vita kistan som stod där i kyrkan. Den passade så bra till lilla Kerstin. Lika ren och vit som flickan där i. Efter begravningen tog Döden beslutet. Staffan måste dö.

De hade tagit en fisketur på sjön. Fångat lite fisk och grillat den över en öppen eld. Staffans mamma hade bakat bullar. Döden fick smaka både bullar och kaffe. På vägen tillbaka fick Döden sin chans. Ett slag i huvudet och Staffan tuppade av. När de kom i land drog han ur den livlösa kroppen ur den gamla ekan. För att vara säker fick huvudet ett ytterligare slag. Döden gömde kroppen i bergskrevan.  Med stenbumlingar och lina sänkte han kroppen i Djävulsdjupet. Nu fick Gunilla sällskap av Staffan. Världen var nu två plågoandar fattigare.

Döden hade inte låtsats om någonting. Dagen därpå hade han knackat på hemma hos Staffan. Han möttes i dörren av en gråtande mor. Polisen hade förhört honom samma dag. Döden hade hållit masken. Han hade berättat om fisketuren och hur de skiljts åt efteråt.  Det hade blivit flera förhör, men så småningom blev han helt avförd som misstänkt. Ingen kropp hade hittats. Därför fortsatte livet för Döden. Han visste, att det gällde att vara oerhört försiktig.

Döden levde ett vanligt liv i många år. Han fick jobb på sågverket hemma i byn. Han hittade en kvinna att leva med. Visst tyckte han om Birgitta. Det gjorde han. Men hon var ändå inte som Kerstin. Inte lika ren och fin. Döden och Birgitta fick inga barn. Det var inget som Döden sörjde. Desto bättre tänkte han. Färre att stå till ansvars för. En dag försvann Birgitta från byn. Det ryktades att hon tröttnat. Döden vet bättre. Det ingick inte i hans planer att Birgitta skulle försvinna. Döden hade trott att de skulle leva hela livet tillsammans. Men ödet ville annorlunda.

Han hade hittat Birgitta uppe på vinden i det övergivna huset.  Där satt hon och läste breven från Kerstin. Där i det öde huset hade han  gömt breven.  För ett ögonblicks sekund fick Döden panik. Han tog det gamla strykjärnet och slog det i skallen på Birgitta. Han såg hennes förvånade min innan döden slöt henne i sitt omhuldade skal.  Han hade fått vänta tills det blev mörkt. Då hade han forslat kroppen ut till släpkärran. En gammal Volvo färdades sakta den natten ner till sjön. Han tog den gamla ekan och rodde ut till Djävulsdjupet. Med hjälp av stenbumlingar och en lina sänkte att den döda kvinnan. Döden kände sig inte bekväm med situationen. Nöden har ingen lag, tänkte Döden.

Inte någon hade ifrågasatt Birgittas försvinnande. De förstod mer än väl om hon lämnat Döden och den stillsamma byn. De flesta visste, att hon drömde om ett nytt liv i storstaden. Ingen saknade Birgitta. Inga släktingar fanns i byn. De visste bara att Döden hittat henne på en av sina resor till Stockholm. Där hade hon jobbat på en illa beryktad sylta. Om detta visste de ingenting.

Efter mordet flyttade Döden till Västsråas.  Desto lättare blev det för Döden att dölja sitt tredje mord.  Det var vad Döden trodde fram tills nu. Av någon konstig anledning hade han fått för sig att besöka hembygden efter alla dessa år. Med facit i hand borde han ha vetat bättre.

Döden hade stött ihop med Stig häromdagen. Stig hade stått utanför sågverket och sågat virke. Döden minns, att han känt doften från de stora timmerstockarna.  Stig hade haft den där luriga uppsynen som han alltid haft. Stig hade yttrat några förflugna ord om Birgitta. Sagt något i stil med att Döden gjorde sig av med henne. Då förstod Döden med ens, att nu var det Stigs tur. Döden hade väntat i över fyrtio år, att ta itu med Stig.  Det gällde bara att hitta det rätta tillfället.  Döden visste mer än väl, att Stig mer än gärna satt i flera timmar i sin gamla eka.   Visst gillade Döden att fiska, men något så utdraget som att sitta timtals i en eka hade han aldrig förstått sig på.

Denna soliga eftermiddag satt Stig och fiskade. Inte hade han den blekaste aning om att det var hans sista dag i jordelivet. Han hoppades säkert på fler härliga sommardagar här ute på sjön. Bäst han satt där såg han en figur komma vandrande borta vid den gamla campingplatsen.  Han såg på gången, vem det var. Främlingen satte en eka i sjön och rodde med lugna fina tag ut till Stig.  Han bjöd den nyanlände nybryggt kaffe med dopp. De satt tillsammans i sina ekor och kallpratade en stund. Stig visade dagens fångst, men gästen lät sig inte imponeras.

Allt gick så snabbt. Stig kände plötsligt ett stick rakt i bröstet. Han tittade upp och såg att Döden lurade på honom. För några sekunder mindes han en badupplevelse för över fyrtio år sedan. Som en filmsekvens rasslade minnet ifrån sig framför hans ögon. Med ens förstod han, att Döden inte hade glömt. Nu hade Döden kommit till Forshultssjön för att hämnas. Stig kände inte linan som drogs åt runt kroppen. Inte heller de stora stenbumlingarna. När Stig sänktes ner i Djävulsdjupet hade livet flytt ifrån honom.

Döden började sakta ro tillbaka till campingplatsen.  Döden var fullt upptagen med att lämna sin älskade badsjö. Då kände han hur det stack till i hjärtat.  Det plumsade till och han drogs ner i det kalla vattnet. Han försökte ropa på hjälp, men orden fastnade i hans mun. Han visste, att han nu var bortom all räddning. Inte ens Döden kunde undgå döden. Strax skulle han vila med de andra. Cirkeln var åter sluten. Så kan livet sluta när döden går på tur. För all framtid skulle han ligga och vila bland stenar och fiskar nere i Djävulsdjupet tillsammans med alla de andra skeletten. Ingen skulle sakna dem. Campingplatsen var förfallen och lämnad åt sitt öde. Möjligtvis skulle några ungdomar besöka ödehuset men om det visste han ingenting.

Slut.

Text: Monica Chanovian