Tidsresan av Pär Dunge

Jag gömde mig bakom en halvöppen dörr till det stora rummet. Salen var nog byggd i avsikt att utgöra en sällskapsyta men liknade nu mest en verkstad. Bänkar, verktyg och en massa material var utspridda över hela golvet.

Tre personer uppehöll sig där inne. Av deras konversation hade jag uppfattat att de hette Karl, Tina och Hadar. Den förstnämnde var lite äldre och tydligen den som ägde huset. De båda andra var två gäster i tjugoårsåldern.

   – SÃ¥ din maskin är alltsÃ¥ äntligen färdig? kvittrade Tina.

   – Ja, svarade Karl myndigt. Det är dags att göra en provkörning.

   Hadar bröt in och frågade vad det var för sorts uppfinning som Karl åstadkommit.

   – Karl har byggt en tidsmaskin, upplyste Tina. Det nämnde jag ju förut för dig.

   – Jo men jag trodde du skojade, försvarade sig Hadar.

   Jag förstod Hadar till fullo. Plåthopet som stod där inne kunde omöjligt fungera. Projektet var dömt att misslyckas.

   – Det är inget skämt, försäkrade Karl. Tiden är en dimension, alltsÃ¥ en riktning. Precis som det gÃ¥r att färdas frÃ¥n en plats till en annan, kan man resa mellan olika tidpunkter.

   Så långt hade han ju rätt. Men transporten krävde ett funktionsdugligt fordon. Inte ett vidskepligt hemmabygge.

   – Och nu ska du alltsÃ¥ göra en tidsresa? frÃ¥gade Tina uppspelt.

   – Ja, bekräftade Karl. Jag ska här ikväll försöka förflytta mig framÃ¥t i tiden. Därför behöver jag er som vittnen. Ifall jag skulle lyckas.

   – Kan det inte vara farligt? sade Hadar och lät riktigt bekymrad.

   Karl tog honom på allvar men talade ändå lugnande.

   – Troligen inte. Antingen sÃ¥ fungerar nog allt som det ska, eller ocksÃ¥ inte alls. NÃ¥got mellanting finns förmodligen inte.

   Då framstod det senare alternativet som mest sannolikt. Fast även om en förflyttning i tiden kunde uteslutas så skulle jag själv aldrig frivilligt ta och sätta mig i den där sardinburken. Risken för lyte och men fick betraktas som högst påtaglig. Den såg allt annat än säker ut.

   Tina var fortsatt nyfiken.

   – Vart ska du Ã¥ka? förhörde hon sig. I tiden alltsÃ¥?

   Uppfinnarens röst blev mer inspirerad än tidigare.

   – Jag tänkte mig göra en expedition ett tusen Ã¥r framÃ¥t längs tidsaxeln. FrÃ¥n vÃ¥rt tvÃ¥tusental till det framtida tretusentalet. Om jag ändÃ¥ ska göra en sÃ¥dan här sak sÃ¥ är det lika bra att ta i ordentligt.

   Ett bra val tyckte jag. Även om han aldrig skulle nå sitt mål. Det fanns inte minsta chans att den märkliga konstruktionen skulle ta honom en enda sekund bort från samtiden.

   – Nog snackat. Nu kör vi. Var är min kamera? Den vill jag ha med mig.

   Det begärda föremålet letades fram och så gnisslade dörren till maskinen när den öppnades.

   – Var försiktig, uppmanade Hadar.

   – Trevlig resa, önskade Tina.

   Ett nytt gnissel hördes när metalldörren stängdes igen. Därefter tog ett motorljud vid som snabbt ökade i styrka.

   – Oj, vad den roterar fort! utbrast Hadar.

   Det var det minsta man kunde säga. Maken till karusell hade jag aldrig tidigare skådat. Hur det här skulle kunna sluta lyckligt var svårt att förstå.

   Efter några få minuter började dock snurrandet att avta och snart stod apparaten åter stilla. Luckan sköts upp och en blek Karl tittade ut.

   – Har du redan varit pÃ¥ tretusentalet? undrade Tina förvÃ¥nat.

   Något svar fick hon inte. Karl tog istället ett par stapplande steg framåt för att sedan kräkas på golvet.

   Medan den misslyckade tidsresenärens vänner skyndade fram för att ta hand om honom drog jag mig själv bakåt. Det hade varit intressant att studera dem men nu ville jag återvända hem.

   När jag hade förflyttat mig ett rum bort så sökte sig mina fingrar till kontrollpanelen i bältet. Jag stod still på golvet och såg hur tidstunneln började öppna sig framför mig.

   I likhet med Karl hade jag ambitionen att ta mig ett tusen år framåt i tiden. Men till skillnad från honom hade jag möjligheten att använda modern teknik. Att raljera över Karls primitiva mackapär var lite orättvist. Räknat från hans levnadsperiod skulle det dröja ett par hundra år innan vetenskapen började förstå hur tiden fungerade.

   Mitt besök i tvåtusentalet hade varit givande men jag föredrog mitt eget tresusental. Det var en lyckligare tillvaro där vi slapp allt elände som präglade tvåtusentalet. Vi hade befriat oss från hemskheter som krig, tortyr, svält och dåliga noveller.

   Med ett leende på läpparna inledde jag min hemresa.