Unni stannade till när hon närmade sig bryggan. Eller, det var egentligen inte mycket till brygga längre. Hon log åt minnet av morfar sittandes där framåtböjd på knäna. I luften runt omkring ekade ljudet av hammarslag. Smaken från pinnen med blåbärsglass som blandades med doften av tjära. Ett sting av skam träffade henne. Fem år hade morfar varit borta och först nu hade hon lyckats masa sig hit. För att sälja det dessutom. Sälja morfars stolthet, Bäcklunda, som hon hade fått ärva. Med dröjande steg fortsatte Unni hela vägen fram till bryggan. Försiktigt klev hon upp på den, satte sig ner och drog med ena handen över de torra brädorna. Vattnet kluckade rofyllt mot bryggpålarna, som fortfarande hjälpligt stod upp. Hon tog av sig skorna och det morgonkyliga vattnet omslöt hennes fötter. Huttrande drog hon kvickt upp dem igen och la sig tvärsöver den minst vridna delen av bryggan. Med knäna uppdragna och de iskalla fötterna stödda mot de skrovliga brädorna slöt Unni ögonen. Ett plaskande ljud fyllde hennes huvud. Och så morfars bullriga skratt. Men vem var det som skrek? För sitt inre såg hon den lilla flickan i den rosa baddräkten med volang, som hon hade tjatat så på mamma för att få.
”Att bada kallt, det är nyttigt det, lilla Unni.”
”Lika nyttigt som blåbärsglass om sommaren, visst morfar?”
Morfar såg på henne från bryggan och nickade.
”Ja, just det. Blåbärsglass, det är fint det.”
De mörka molnen gled sakta över solen och täckte den bit för bit. Luften blev med ens kall. Unni satte sig upp och tog på sig koftan som hängde över hennes axlar. Någonting fladdrade förbi henne och stannade på ena bryggpålen. Hon vred på huvudet och fick syn på en koltrasthona. Oavvänt betraktade den henne en lång stund. Så gav den ifrån sig ett läte och flög iväg. Unni log. Morfar? Nej, det var en tokig tanke. Hon skrattade till och tittade upp mot den mörknande himlen. Kvickt fick hon på sig skorna och reste sig. Men vad var det där? Unni vände blicken ut mot sjön. Koltrasthonan hade kommit tillbaka. Luften omkring Unni drog ihop sig, som om den tog sats, och svepte sedan i ett snirklande mönster längs med vattenytan. Vinden grep ett hårt tag i hennes hår. Koltrasthonan satt orörlig och såg rakt på henne. Allt blev stilla igen. Unni stod blickstilla med bultande hjärta och tittade på den lilla fågeln. Långsamt tog hon några steg fram mot den. Koltrasten kvittrade till och flög iväg. I ögonvrån såg Unni någon komma gående borta på vägen och hon snodde runt.
Den gänglige mannen drog en hand genom sitt korta bruna hår och log mot Unni.
”Den här blå glassen ser giftig ut. Vad är det för smak, sa du?” Undrade han och höll upp glasspinnen.
”Blåbär. Jag och morfar åt alltid det på sommaren. Jag älskade blåbärsglass som liten och det är fortfarande min favorit.”
Mannen nickade och bet av en bit glass. Så nickade han igen.
”Ja, den här var fin.”
Unni skrattade.
”Du låter precis som morfar nu, Hannes. När han gillade något använde han alltid ordet fint.”
”Jaså, ja han var rätt fin själv, gubben Sellman. Minns du när vi var små och jag rodde över och vi stod här på bryggan och fiskade med honom?”
Gråten tryckte på och Unni svalde hårt. Hannes flyttade sig närmare och la ena armen om hennes axlar.
”Morfar testamenterade det här stället till mig. Jag har bott utomlands de senaste åren så det har varit svårt att åka hit. Hade bestämt mig för att sälja det till någon som kan ta hand om det. Du ser ju bara hur bryggan här ser ut. Det är så mycket som behöver rustas upp. Men det hände något… eller ja, nu vet jag inte riktigt vad jag vill.”
Hannes tittade ut mot den främre delen av bryggan, som helt hade lossnat från pålarna.
”Ja, bryggan har ju sett bättre dagar men det går väl att fixa. Jag hjälper gärna till. Det är klart att du ska behålla det. Vem ska jag annars ro över till?”
Unni nickade sakta och kastade en blick upp mot morfars lilla stuga. Så vände hon sig leende mot Hannes.
”Ja, jag gör nog det.”
Ett kvittrande läte hördes ovanför dem och Unni tittade upp. Där satt koltrasten och mötte hennes blick.
Text: Cecilia Linder
Skriv en kommentar