Sommardagen var sval, som en sådan där när luften praktiskt taget vibrerade. Man kunde känna den milda luften mjukt åka in i ens lungor och sedan ut med en känsla av fridfullhet. Det var kraften av andning. Allting har en kraft.

Mina glittrande dagdrömmar flöt iväg  och den hÃ¥rda verkligheten slog snabbt tillbaka – Bergendahl var under attack. Jag kände hur eldens kraft värmde mina händer och jag försökte att inte rikta den starka kraften mot den lilla grÃ¥a stugan av sten som stod bredvid mig. Den gamla färgen höll nästan pÃ¥ att flagna frÃ¥n det stackars huset, och det sÃ¥g ut som ett ställe där mÃ¥nga spindlar bodde – där de höll värmen för att överleva hösten precis som alla oss andra. Vi alla försöker ju bara överleva. Dörren var liten och gjort av trä, jag fick en instinkt att gÃ¥ in igenom den slitna dörren – inte för att se spindlarna – men för att fÃ¥ lite lugn och ro. FÃ¥ tankarna att samla sig och min kraft att hÃ¥llas inom kontroll. För att dragningskraften var stark, det är ju sÃ¥ gravitation funkar – men jag var starkare. Den lilla stugan stod oskyldigt kvar och brändes inte ner till marken… inte idag.

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!