Em håller andan trots att hon vet att varelsen inte kan höra henne. Värre är det med kamouflaget – svetten som rinner längs tinningen tar färgen med sig. Precis när hon ska stryka bort rännilen från ansiktet klampar besten in i hyddan. Det frustande odjuret välter ner lerkrukor med sin svans. Em trycker sig allt hon orkar mot väggen och hoppas innerligt att det optiska kamouflaget är tillräckligt täckande för att hon ska smälta in.

Varelsen vankar långsamt fram och fyller hyddan med sin fräna stank. Den ohyggliga kroppen är nästan helt täckt av stora pansarfjäll, bortsett från den lilla fliken i nacken är odjuret ogenomträngligt. Em kramar den vässade flintspetsen tills kanterna skär in i handflatan. Besten öppnar sin mun och i det dräglande gapets fälls rader efter rader med sylvassa tänder ut. Den lyfter sin treögda blick och ylar mot månen som skymtar fram genom det söndertrasade taket.

Em ser sin chans och lösgör sig från väggen. I några sekunder tappar det optiska kamouflaget synk och lämnar henne helt blottad. Hon kastar sig ner på marken och kryper hastigt bort mot hyddans öppning. Blicken är fäst mot utgången. Hon är en hårsmån från friheten när hon stannar och i stället vänder sig mot besten som ännu klagar mot månen. Hon tvekar – men bara för en sekund. Med en van rörelse vänder hon flintspetsen i handen.

“Dö, din djävel!” skriker hon och hivar sig upp på varelsens fjäll.

Hon hakar fast i en av pansarplattorna och hugger flintspetsen mot den skära fläcken av oskyddad hud.

Besten vrålar och kränger. Em kastas från sida till sida, men kämpar för att hålla sig kvar. I en sista desperat ansats höjer hon den egentillverkade kniven och fokuserar på den svaga punkten. Och hugger. Eggen glider in i köttet och den tjutande varelsen dråsar omkull. Em slängs av i fallet och träffar väggen med ett stön.

“Coolt, va?” säger en mansröst från ingenstans.

“Va? Vem?”

Em ser ingen annan i den sönderslagna hyddan.

“Sorry. Ett ögonblick”, fortsätter den osynliga rösten.

En elektrisk ström far igenom Ems kropp. Världen svartnar framför hennes ögon och luften trycks ur hennes kropp, som om hon hade blivit slagen i magen.

*

“Nå? Vad tyckte du?” frågar han och lossar sensorchippet från spelarens tinning.

När världen återvänder bländas Em av ljuset i det gröna rummet.

Det tar ett tag innan hon inser var hon är och att den glasögonprydde mannen med det långsmala ansiktet är Ernie. Långsamt landar hon i verkligheten. Hon drar av de taktila handskarna och knäpper hyper reality-dräkten runt halsen för att kunna andas bättre.

“Det var …” Hon tar ett djupt andetag. “Det var helt otroligt.”

Ett varmt leende brister ut i Ernies ansikte.

“Eller hur? Jensoft är genier. Det här kommer förändra allt.”

Han lägger sin fuktiga hand på hennes axel. Hon ryggar tillbaka. Tiden rörde sig annorlunda i simulationen. En knapp timmes speltid kändes som veckor – månader!

Mänsklig kontakt, om än bara en hand på en axel, var något som inte fanns på kartan i Primal Advents postapokalyptiska värld.

“Det är inte bara tekniken”, säger hon för att byta fokus. “Visst, det är tekniken, men inte bara. Jag har aldrig sett en så organisk värld förut, och fiendedesignen är enkel men genial. Jens har verkligen levererat.”

Det hade tagit henne fem månader att nå hit. Anstäl-lningsprocessen påminde mer om en avancerad form av elitträning med sina fystester, psykologsamtal och beteendeanalyser. Till slut var det bara hon kvar av de uttagna arton. All ansträngning hade lett henne till denna punkt: testet av Jensofts mytomspunna Primal Advent. Och det var bättre än vad hon någonsin vågat drömma om.

“Det finns fortfarande några barnsjukdomar kvar med kollisionsdetektering och grafik- och ljudbuggar, men på det stora hela är vi så här nära en lanserbar produkt”, säger Ernie och måttar mellan tummen och pekfingret.

Glansig av svett och iklädd endast underkläder kliver Em ur den åtsmitande sensordräkten. Ernie rodnar och viker undan blicken.

“Du kommer på afterworken ikväll?” Ernie låtsas inspektera rutnätet på den i övrigt

helgröna sim-väggen. ”Till och med Jens lämnar sin eremitstuga i skogen för att närvara.”

Jens. Jens Hoffman. Tankarna svindlar hos Em. Underbarnet som redan vid 14 års ålder utvecklade modden Aeronaut och tackade nej när han som sextonåring headhuntades av Vision Wizards.

“Klart jag kommer.”

När Em anländer till festen inser hon att hon är alldeles för överklädd. Den svarta cocktailklänningen som verkade casual framför spegeln i hallen framstår som en maskeradkostym på afterworken där programmerare och speldesigners fraterniserar i otvättade t-shirtar och svettiga skjortor.

Med ett påklistrat leende kryssar hon mellan sina nya kollegor, nickar igenkännande till en senior art director som blänger misstänksamt tillbaka. Em skyndar vidare till ett nytt sällskap och skrattar lite för högt åt ett skämt som hon inte hörde början på. Snabbt avlägsnar hon sig och tar sikte mot de tre hopfösta skrivborden som tjänar som en provisorisk bardisk med dyr öl från lokala mikrobryggerier. Hon tar en flaska och trycker den tvunget mot munnen. Det smakar beskt och grumligt. Hur mycket skulle jag inte ge för en industritillverkad Falcon, tänker hon och stryker bort skummet från läpparna. När hon sedan torkar handen på sin klänning ser hon honom. Han lutar mot en vägg och håller en öl så slappt att det ser ut som om den när som helst kommer att glida ur handen. Ett gråsprängt skägg som klättrar högt upp på kinderna och två blanka ögon som sjunker in i ansiktets svarta grottor får honom att se ut som en vanlig sönderarbetad programmerare. Vad som röjer hans identitet är att alla rör sig i cirklar runt honom, som om ett mystiskt kraftfält omgärdar honom.

Em tar motvilligt en andra klunk från den varma ölen och påbörjar sin färd mot Jens.

För varje steg hon tar tycks avståndet växa och ju närmare hon kommer sitt mål desto mer självmedveten blir hon. De självkritiska tankarna snubblar över varandra: vem är jag att närma mig honom? Varför tog jag på mig den här jävla klänningen? Vad ska jag ens säga? Herregud! Vad ska jag säga?

“God öl”, ljuger hon och lyfter sin flaska i en pinsam salut.

Jens tittar på ölen som han håller vårdslöst i.

“Illasmakande hipsterskit. Tar hellre en Falcon framför det här”, svarar han och lägger sin öl på ett sidebord.

Em skrattar nervöst. Fan! Varför var hon tvungen att ljuga om ölen?

“Jag är ett stort fan”, slinker ur henne. “Det du har åstadkommit med Primal … det är, det är … en enorm bedrift.”

“Ja vette fan”, mumlar han.

Ems leende stelnar till en mask.

“Förlåt?”

“Tjugotvå år har jag slängt bort på det här. Medan mina vänner …” han skrockade.

“Medan mina tidigare vänner, träffade partners, bildade familj, skapade sig ett liv.”

Han lyfter blicken och ser sig uppgivet omkring. Em famlar efter orden. När Jens blick vandrat runt lokalen och landar på henne finner hon orden hon sökte.

“Du har uppnått något som andra bara kan drömma om.”

Jens rycker på axlarna.

“Har du ens spelat det?”

Hon nickar, men vet inte hur hon ska sammanfatta upplevelsen. Det var mer än ett spel, det var ett nytt liv. Hyper reality-tekniken är inte en leksak, det är en upptäckt på nivå med internet, tryckpressen och månlandningen.

“Jag vet inte hur jag ska lösa buggarna. Grafiken, ljudet och kollisionssystemet. Allt blir så otroligt mycket mer komplicerat i hyper reality. Även om det är inlevelsefullt så finns det alltid något som skaver och bryter illusionen. Om fyra månader kommer investerarna, och om proto-typen inte är perfekt ryker all finansiering.” Han suckar, och låter allt mer nedslagen. “Vi har utvecklat en teknik som är … som har potential att förändra allt. Och vad använder vi det till? Ett hjärndött actionspel.”

Em skakar på huvudet.

“Primal Advent är inte hjärndött actionspel, det är ett proof of concept”, säger hon och tar hans hand. “Det visar på en helt nydanande teknik som kan öppna möjligheter långt utanför spelvärlden. Det här är inte slutet, Jens. Det här är början.”

Hans blick möter hennes. För några ögonblick stannar allt upp. Musiken tystnar och de är de enda i rummet. Hon släpper hans hand hastigt, som om hon stulit den. Hon har passerat en gräns, det förstår hon. Vem var hon, en usel speltestare, att läxa upp honom?

När jeepen saktar in utanför Jens beryktade timmerstuga ser den mer enslig ut än vad Em föreställt sig. Den ligger i en avlägsen skogsglänta där gräs och buskar växer vilt och de omgivande träden är krokiga, det ser nästan ut som om de bugar i vördnad mot stugan. Inuti är det lika snårigt, fast med sladdar, servrar, datorer utan hölje. Jens ursäktar röran, säger något om att han har “tänkt plocka undan”. Väggarna är nedlusade med anteckningar skrivna först på papper och sedan direkt på de bleka tapeterna, som om Jens drabbats av ingivelser som han tvunget behövde krafsa ner innan de gick förlorade för alltid.

Fyra månader tillbringar de tillsammans i oredan för att dekonstruera Primal Advent.

Spelet med potential att förändra allt kan inte vara ett actionspel, det behöver vara något mer. En simulation av livet självt. Primal har strukits ur titeln och kvar står Advent.

Tillkommelse. Tillblivelse. ”Livet” har Em skrivit och ringat in med rött läppstift på timmerväggen i det stora arbetsrummet. När motivationen tryter är det dit de vänder sig.

Livet, tänker de. De ska skapa livet.

Så kommer dagen när Jens reser sig från den nötta skrivbordsstolen. Ansiktet är glåmigt efter dagar av idogt kodande och ögonen blanka, nästan tårögda. Han ser ut att vara en annan man nu än när Em för första gången såg honom på företagsfesten för vad känns som eoner sedan.

”Det är klart”, säger han tyst, som om han vore ensam i rummet.

“Vad sa du?”

”Det är färdigt”, hans slitna ansikte spricker upp i ett leende.

Åren av att ha jagat en omöjlig dröm har satt djupa spår i hans anlete.

När hon reser sig upp blir hon omedelbart yr av blodsockerfall, och tappar balansen.

Hon faller in i hans armar. Hans händer är varma om hennes midja.

”Det var du. Inget av det här hade gått utan dig”, säger han och trycker sina läppar mot hennes.

I samma ögonblick far en elektrisk ström genom kroppen.

Världen försvinner framför spelarens ögon. Chocken när sensorchippet släpper från tinningen känns som en systemåterställning. Och på sätt och vis är det också det.

Sinnena återanpassas från en värld till en annan.

*

Spelaren blinkar bort det grumliga ur ögonen. Det tar ett tag innan världen finner sin plats.

“Hur var det?” frågar Angelina och klamrar hårt om sin skrivskiva.

”Bättre”, svarar Jens och drar av sig de taktila handskarna. “Men långt från färdigt.”

”Vad tyckte du om avataren?”

Angelina står beredd med sin kulspetspenna.

”Em? Narrativet är gymnasialt, om ens det. Dessutom framstår jag som en idiot”, säger Jens.

Angelina hjälper honom att ta bort sensorer och klä av sig hr-dräkten.

”Sensorerna måste förenklas. Om tekniken kräver en helkroppsdräkt så tappar vi publiken. Banta ner det till ett sensorchip och handskar till lanseringen.”

”Angående det. Teamet är utarbetat efter all övertid. Att kräva att…”

”Till julhandeln, förstår du? Allt ska vara leveransklart till julhandeln”, ryter Jens och trycker pekfingret mot hennes skrivskiva.

Den kvällen varvar han ner som alla andra kvällar: nedsjunken i sin fåtölj i arbetsrummet med ett glas bourbon i handen. Han snurrar fåtöljen ett halvt varv mot panoramafönstret där stadens silhuett tecknas mot en rosafärgad smoghimmel. Inom kort lanserar han det högteknologiska under som han ägnat ett liv åt att förverkliga, en revolution kapabel att sudda ut den sista gränsen mellan spel och verklighet.

Han lyfter glaset mot näsan och tar in doften av läder och körsbär i en dyr spritkombination. Njutningsfullt för han sedan drycken mot läpparna. Han tappar både glaset och andan när en elektrisk ström far genom hans kropp. Helvete, hinner han tänka innan världen släcks framför hans ögon.

Text av Jimmy Håkansson