Daniella Alm : Som blivit bortglömt
Jag gömde mig bakom ett leende, och hoppades att den lilla pojken som jag precis lyckats lugna, inte skulle se hur bekymrad jag faktiskt var. Innan den lilla pojken plötsligt dykt upp hade jag inte sett en annan person sen jag kom till den lilla stugan.

”Jag antar att du måste vara helt uttorkad efter alla de där tårarna” Sa jag och höll fram ett stort glas med kallt vatten som pojken försiktigt stäckte sig efter, när glaset plötsligt försvann. Pojken hoppade till och tittade ned på den lilla pölen med vatten som blev kvar.


”Det är sånt som händer här” Förklarade jag och räckte över ett nytt vattenglas. Pojken studerade glaset skeptiskt med huvudet på sned. Sekunderna blev till minuter innan han försiktigt sträckte fram sina små händer igen. Med ett fast grepp om det nya glaset kastade pojken i sig vattnet rädd att glaset skulle förvinna igen.

”Okej, lyssna noga! För jag kommer bara förklara detta en gång” Jag satte mig ned i min vita favorit fåtölj. Med en pekande gest fick jag även den lilla pojken att sätt sig ned i den gamla röda fåtöljen mittemot. ”När någonting är bortglömt av allt och alla då kommer det hit. Ibland kan folk komma ihåg sakerna igen och då går dem tillbaka därifrån de kom, okej?”
Jag försökte läsa av den lilla pojkens reaktion men fick snabbt ge upp. Efter en kort tids känslokall tystnad öppnade pojken munnen och ställde den siste frågan jag velat höra.

”Varför är jag här”
Hur ska jag kunna svara på den frågan utan att krossa stackarns lilla hjärta? Oavsett vilken förklaring jag än försökte komma fram till så var andemeningen alltid densamma…För det finns igen kvar som kommer ihåg dig.
Jag reste mig från min fåtölj och lyfte upp den lilla pojken i en stor kram. Jag kan inte minnas mycket av min barndom men om det är något jag minns så är det att känslan av en varm kram kan trösta det mesta. Trotts sin unga ålder gissade den lilla pojken sig till svaret helt på egen hand. Jag kunde känna hur min axel blev obekvämt fuktig av de porlande tårarna, men jag lät honom gråta klart. Små rytmiska hickningar fick hela hans kropp att hoppa till. Jag kunde inte annat än försöka stryka honom försiktigt på ryggen med mjuka cirkulerande rörelser. Helt ovan vid att trösta någon gjorde jag mitt bästa och sa jag det första jag kunde komma att tänka på.

”Du är här av samma anledning som jag är här” Det fick pojken att titta upp. Han gnuggade sina röda ögon (vilken jag måste erkänna var lite gulligt) och tittade på mig uttryckslös.
Den lilla pojken var så utmattad efter den känslofyllda morgonen att han somnade djupt i min famn. Jag täckte honom med en mjuk filt prydd av små broderade nallebjörnar och la honom i den röda fåtöljen igen. Pojken sov ända fram till lunch. En klassik grönsaks soppa borde göra susen tänkte jag ståendes i det stora trädgårdslandet bakom den lilla stugan.
Ett mjukt jämmer från vardagsrummet timade in perfekt med att lunchen blivit klar, medan den lilla pojken vaknade upp från sin vila såg jag till att duka upp bordet.

Plötsligt kände jag ett litet ryck i min kjol, och när jag vände mig om stod den lilla pojken där, gungandes på sina bara fötter med sömndruckna ögon. Jag nickade mot bordet och han satte sig på den lite högre stolen. Smart liten kille. Vi åt i lugn och ro innan pojken började ställa frågor igen.

”Hur ofta brukar sakerna försvinna här ifrån” pojken tittade förundrat på den stora skeden i hans lilla hand.
”Vanligtvis brukar saker som funnits i huset länge ha mindre chans att kommas ihåg, och därför försvinna” Jag skrattade till medan jag tänkte på alla gånger jag suttit på nya fina stolar och sedan funnit mig på golvet nästa sekund, med en öm rumpa. ”Vilket såklart kan bli lite…” Jag han inte avsluta meningen innan den lilla pojken avbröt mig.
”Hur länge har du varit här?” Han tittade ned i den nu tomma skålen medan han ställde sin fråga, fast besluten om att inte titta på mig.

”Baserat på de senaste borttappade kalendrarna jag sett skulle jag nog säga” Jag tog ett djupt andetag ”ungefär 200 år”
Mitt svar fick den lilla pojken att titta upp på mig i panik, Mängden känslor som susade förbi i de små blåa ögonen kan inte ha varit hälsosamt för en pojke i hans ålder.

”men, men” Det var svårt för den lilla pojken att få fram de rätta orden ”Men varför är du inte gammal och pratar gammalt” Helt ärligt fick frågan mig att skratta och det tog pinsamt länge innan jag samla mig tillräckligt för att svara.
”Saker kan bara försvinna här ifrån om någon kommer ihåg dem och du kan tacka alla bortglömda serier från tv:n där borta för hur jag pratar” Svarade jag till slut och pekade på den lilla tv:n borta i vardagsrummet.
Pojken nickade som at det var det mest logiska han någonsin hört. Sedan fortsatte vi dagen tillsammans, vi gjorde allt för att slippa tänka på obekväma frågor och lika obekväma svar.
….
Det var femtio år sedan jag träffade den lilla pojken, Jag tänker ofta på det där första mötet med en annan person på 200 år. Jag hade klarat mig bra trots min isolering men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes lite skönt att umgås med en riktig person igen.

”Mamma det har tappats bort en något nytt och jag vet inte vad det är, vart vill du att jag ska lägga den?” Frågade Alex medan han kom ut från sitt rum. Fortfarande lika liten som dagen han dök upp (tydligen 10 år).
”Vart tror du?” frågade jag, och satte mig ned i min favorit fåtölj. Tänk att resten av vår evighet kommer fortsätta så här Tänkte jag med ett leende och hjälpte Alex sortera det som blivit bortglömt.
0 svar.
Det finns ännu inga svar på den här frågan.

Tävlingsbidrag april 2022

Länna gärna en kommentar till författaren!