Jag gömde mig bakom byggnaden som innan hade föreställt ett ståtligt hus, men som nu endast bestod utav ett fallfärdigt skelett som knappt orkade bära upp de få brädor som envisades med att hänga sig kvar. Mitt andfådda flåsande bedövade de oljud som väsnades ifrån verkligheten utanför, jag kastade hastigt upp en blick mot skyn och såg den täta röken stiga upp i den gränslösa världen ovanför mitt huvud och frodades okontrollerat. Bakom den rök som ej tillät mycket insyn kunde jag urskilja skogen som ännu varsamt bäddade in byn med granarnas stillsamma lugn. Den sträva träplanka som innan hade fått agera som mitt ryggstöd började ge vika och gav tydliga signaler genom att ge ifrån sig ljud likt en tanig pinne som motvilligt bryts av. Jag försökte ställa mig upp på mina ben som gav vika liksom den träplanka som jag nyss lutat min tunna rygg emot. På tredje försöket stod jag upp på mina vaga ben som blygsamt gömde sig bakom min klännings yviga hölje.

Efter några sekunders tvekan började mina ben treva sig fram mot den by som jag vistas i sedan mina barnsben tog sina första steg en sensommardag. Jag såg samma syn som för jämnan uppvisat sig i mitt blickfång med siluetter av stenbyggnader som skulle påvisa ett lyckligt samhälle i morgonens fridfulla debut. Men den anblick som jag nu såg var allt annat än ett lyckligt samhälle. Slaget mellan drakarna och änglarna hade hänsynslöst utbrutit på morgonens högst tidiga nalkande. Fåglarna som varje morgon brukade sitta i granarnas topp och troget sjunga sin dagliga melodi, ekade nu tonlöst mellan de tak som förmånligt hade fått sitta kvar. I den gränslösa världen ovanför mitt huvud hördes vingar av olika slag slå i stort omfång. Drakarna sprutade skoningslöst eld utan att ha en känsla för vart slutdestinationen för deras siktande träffade och brännskadorna visade sedan drakarna skyldiga. ”Bara den utvalde kan hindra drakarnas fruktade attack, drakarnas drivkraft av ondska är obarmhärtig” Hade min mormor sagt till till mig två veckor innan slaget utbröt.

Mitt försiktiga trevande hade nu övergått till en spurt, likt en slutspurt för att rädda mitt eget skinn. Min yviga klänning satte beslutsamt krokben för mig och mina ben hade inte den kraft att balansera sig kvar och i stället försummades avståndet till marken på bara någon sekund. Jag jämrade mig med en förskräckt bismak. Det dova ljudet av vingars slag blev allt tydligare där jag låg på den leriga marken och begravde min omåttliga rädsla. Det dova ljudet utgav sig nu i stället i en skarp ton och medförde en rädsla av en markant nyansskillnad. En vägg av varm luft överföll mig som en förvarning på den låga av eld som sedan skulle vidröra min utsträckta kropp.

Jag höll andan, men andetaget sipprade ur min mun jämns med den känsla av ofattbar förvåning som kröp sig an min kropp. Den överväldigande värme som jag utan tvekan borde ha smakat på var inte ett faktum. I skräckblandad förtjusning ställde jag mig upp på benen som för bara en liten stund sedan inte gjort en enda ansträngning för att orka bära mig fram. Men nu kändes stegen lätta, likt att färdas fram på moln. Det var då jag märkte det, jag tittade ned och såg att marken under mig avlägsnades och ett dovt bekant ljud gjorde sig märkbar precis bakom min rygg. Luftiga vidsträckta vingarna i vita nyanser fläktade i en melodisk rytm i takt med min beundran. Slagets befintlighet var nu ett minne blott och en svärm av vita vingar omringade mig på ett betraktande avstånd. Jag flög, jag flög upp i den gränslösa värden ovanför mig och jag behövde aldrig någonsin gömma mig igen.

Slaget av Matilda Norell

Lämna gärna en kommentar till författaren och berätta vad du tycker om texten