Skriva för att bli av med sin egen skräck

Skriva för att bli av med sin egen skräck, av Karin Sallander.

Min stora hjälte,  skräckförfattaren Stephen King, har sagt att han arbetar så. Att han skriver just skräck för att bli av med sin egen skräck. Den som gör att han inte vågar sticka benet utanför sängen när han ligger och sover om nätterna.

Jag känner igen mig i det. Och jag tänker: Är skräckförfattare egentligen människor, som är rädda för väldigt mycket? Och som mår bra av att försätta sig i fiktiv fara, för att slippa tänka på verklighetens otäckheter?

Jag vet att jag själv är en sådan människa. Ända sedan jag var barn, har jag varit rädd för en mängd saker. Höga röster. Förändringar. Ormar. Mörker. Att något ska hända min familj. Dessa saker, och mer därtill, har varit, och är, några av mina största rädslor. Ibland får jag en klump i magen vid tanken på allt.

Och så älskar jag skräck. Det låter motsägelsefullt, vilket jag är medveten om. Men skräcken, det makabra och fula, har alltid fascinerat mig. När jag upptäckte Edgar Allan Poe, var det som om en helt ny värld öppnade sig för mig. En värld, som förvisso var mörk och ödslig, med människor som balanserade på den hårfina gränsen mellan intelligens och galenskap, men som också var full av skymningsaktig poesi och sagor. Ja, en värld som jag mycket hellre hade levt i , än verklighetens käbbel och måsten. Där fanns faror som den labile Montresor och den olyckssalige Fortunato, den galne hemvårdaren som tar död på sin arbetsgivare, prins Prospero och hans tragiska maskeradbal, och många fler. Men fast det var otäcka saker jag läste om, kände jag mig trygg. Just för att jag kunde sitta hemma i soffan och avnjuta det.

Därför kände jag också att jag själv ville skriva skräck. Runt 2014 gjorde jag mitt första försök, med novellen “Östeuropas mörka förbannelser.” Iden kom till mig, genom att jag såg en ensam man i mitt huvud, som gick omkring i ett mörkt slott. Vem var han? Vad gjorde han där? Hur hade han kommit dit?

Det var frågor jag ville ha svar på. Så jag satte mig ner och skrev. En liten pärla, som doftade skräck.  Novellen blev den första berättelsen i novellsamlingen “Världsberättelser”, som kom ut i april 2017.

När livet har varit jobbigt och tråkigt, har fantasin varit min tillflykt. Då gärna om lite otäcka situationer, där jag själv har varit betydligt modigare än i verkligheten. På riktigt är jag, som tidigare nämnts, lite feg. Eller kanske modig, som vågar ägna mig åt något så osäkert som att skriva och berätta? Vad vet jag?

Text: Karin Sallander