Jag går ner den stigen som leder till det gamla huset. Stället brukade vara fullt av liv men nu
är det övergivet. Det här var platsen där man en gång i tiden kunde höra älvornas skratt i
gryningen, när jag dansade och skrattade med alverna medan faunen spelade på sin flöjt.
När vinden träffar mig hör jag ännu en gång rösterna och skratten som brukade eka här
komma till liv igen. En dröm var allt jag trodde att minnena var men nu ser jag att allt var på
riktigt. Sakta lägger jag min hand mjukt mot dörren, mitt hjärta fylls av glädje och förundran.
Långsamt öppnas dörren, rösterna och skratten hörs tydligare nu. Jag vet redan nu att det inte
finns någon återvändo, inte för mig. Med ett självsäkert steg in genom dörren återvänder jag
tillbaka till gamla vänner.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!