Skogsflickan av Améline Ivars

Améline Ivars : Skogsflickan

Jag gömde mig bakom busskuren medan jag kupade handen över den nästan släckta cigaretten mellan mina fingrar. Regnet föll glänsande över mig, likt småfiskar i ett stim, och dimman gjorde det nästintill omöjligt att se längre än ett par meter fram. Det enda ljuset kom från en gatlykta bredvid busskuren, och det gula ljuset sken enträget genom mörkret. Månen var sedan länge dold bortom alla evighetstunga regnmoln. Skenet får gatlyktan bröts av, och en skugga avslöjade att någon närmade sig, och jag försökte göra mig så liten som möjligt. Risken att det var någon jag kände var överhängande, och jag ville inte riskera att de såg mig röka. Personen gick förbi, och jag såg på konturen på den rakryggade breda kroppen, och konstaterade lättat att det inte var någon i min närhet. Jag reste mig upp och rätade ut klänningen, borstade bort jord från knäna. Drog ett sista hackigt bloss på ciggen innan den slocknade, och slängde den bland ormbunkarna i diket. Regnet fick glöden att förvandlas till sur rök som gav ifrån sig ett lågt tjutande när den steg mot den mörka himlen.

Jag satte mig på bänken i kuren, strök bak det korta, stripigt blöta håret bakom öronen och vände mig mot vägen. Om en buss hade kommit nu, hade jag varken sett eller hört den innan den hunnit köra förbi. Ljudet av det ihärdiga regnet dränkte allt annat, och jag var osäker på om bussens strålkastare kunde tränga igenom den tunga dimman. Utan större tanke på vart jag skulle kastade jag en uppgiven blick på tidtabellerna – för långa tidsglapp mellan varje buss. 22:39. 01:20. Jag reste mig upp, tackade busskuren för skydd från regnet och steg ut på vägen. Flackande blickar åt höger och vänster, som man duktigt ska, innan jag gick över. Den var bred, jag fick småspringa för att hinna över innan katastroftankarna hann ta plats i huvudet. Jag nådde vägkanten och det förut höga, nu nedtrampade, våta gräset sträckte sig upp mot mina vader. Trots min skarpa syn var det svårt att navigera sig in i den mörka skogen som nu låg framför mig, och jag blev osäker på hur jag skulle ta mig hem. Mina nakna fötter tvekade i det blöta underlaget, innan jag tog ett steg in. Kall jord mot kall fotsula. Något kravlade snabbt över fotryggen. Plötsligt lös luften omkring mig upp, kontrasten mellan fot och asfalt och spindel blev skarp, och ett öronbedövande dån tvingade sig in i mina öron. Min näsa rynkade ihop sig, och hjärnan skickade blixtsnabba signaler. Innan jag hade hunnit uppfatta det hade min kropp slängt mig åt sidan, lämnat plats för en stor svart varelse i metall. Med en liten, lätt slängd över styret, människa på. Hjärtat flög upp i halsgropen, och jag ryggade tillbaka. Varje hjärtslag ekade i mitt huvud, och paniken slog upp i bröstet likt en aggressiv blomma. Människans kropp hängde över styret, håret vilt och utspritt över ansiktet. Magen vände och vred sig, ändå gick jag fram. La handen på personens rygg. Puttade lite. Och den svarade med ett svagt stön, klev av motorcykeln och hasade ner på marken. Skenet från cykelns strålkastare lös upp hennes ansikte, det var helt oskatt. Vackert. Jag stirrade på henne, hon andades dovt och verkade chockad. Sen såg hon upp på mig, och mitt hjärta stannade upp, slutade slå argt mot min bröstkorg och lugnade ner sig.

”Hur mår du?” frågade jag, livrädd. Hon talade inte med mig, pekade lätt mot sitt huvud och motorcykeln som låg i diket bakom henne.

”Jag… regn… halt”, fick hon fram, och jag fick en innerlig lust att krama henne där hon satt i sin ensamhet. Men jag nickade, hjälpte henne upp och borstade av hennes arm. Hon hukade sig, märkbart tagen av chocken, men hon levde. Jag slängde en tyst blick på motorcykeln, det stack och sved innanför pannloben när jag såg hur fel det hade kunnat gå. Hela nederdelen var skrapad av den ojämna vägkanten, och styret hängde löst. Hon märkte min blick och sjönk ihop, axlarna började skaka och hon grät. Instinktivt höll jag om henne, tryckte med mina armar så att hennes skulle sluta skaka.

”Det går en buss om ett tag. Jag kan vänta med dig?” Det var mer ett löfte än en fråga, men hennes plötsliga gråt gjorde mig nervös. Hon verkade inte bry sig om mitt tonfall, samlade bara ihop sin hjälm och mobil som kastas ur hennes jackficka vid fallet. Den blinkade rött innan den slocknade, och hon skyndade sig att lägga den innanför tröjan, för att skydda den från regnet. Medan vi gick, hon haltandes över vägen, förundrades jag över att hon så kvickt tänkt på att skydda sin lilla tekniska pryl. Vi satte oss i busskuren jag gömt mig bakom för en halvtimme sen, och hon lutade huvudet mot den kalla plasten och somnade. Jag iakttog henne, såg till att hon andades. Följde regndropparnas färd från hårlinjen, ner över den rundade pannan, hur de stannade till vid de tunna, plockade ögonbrynen, och sedan föll likt tårar över kinderna. Ner över den smala munnen, och slutligen över hakan, innan de föll ner mot en säker död till jackkanten. Hennes ögonlock darrade, och de ljusbruna ögonfransarna följde deras minsta rörelser. Jag var helt förstunnad över hennes ansikte, ville kupa händerna runt det och följa varje drag med min tumme, försäkra mig om att de var så perfekta som de såg ut. Men jag bröts ur min förtrollning när en bil körde förbi, idiotiskt snabbt och högljutt. Vi båda ryckte till, och det tog ett tag innan hon förstod var hon var. Hon öppnade munnen för att säga något, men tystnade. Vi satt där i tystnad ett tag. Jag pendlade med fötterna som dinglade över bänken, en ovana, och drog upp dem mot mig. Jag var trött, skulle ha varit hemma för länge sen. Hennes ögon vidgades när hon såg den skira huden på mina fötter, till skillnad från hennes kängklädda.

”Vad…” började hon. ”Vad gör du här ute?” Jag såg ut mot dimman som tycktes komma närmare busskuren för varje ord som uttalades, strök med handen över håret som frigjort sig från sin plats bakom öronen medan hon tittade på mig, hoppades att hon följde mina ansiktsdrag så noga som jag hennes. Antydningen till spetsade öron, den fräkniga näsan, ögonfransarna som var tunnare än hennes, kinderna som var fulla med saker jag vill säga. Jag gjorde mest ingenting här ute, samlade saker och upptäckte nya delar av mänskligheten.

”Tjuvrökte”, sa jag till min egen förvåning, och hon skrattade till. Hennes skratt tog sig in i min hjärna, pausade varje tanke och tog sig ut i hela min kropp. Jag ville höra det igen. Locka fram det igen. Hon grävde i sina fickor och fick fram en tändare. Den var täckt i gröna tecken, ritade med spritpenna. Hennes händer fipplade med den, omedvetet, och hon tände och släckte den flera gånger. Jag drog av mig min väska som smet över axlarna. Öppnade den, något med henne fick mig att vilja berätta om min dag. Om vad jag hittat och att jag tänkte ta bussen ännu längre bort, om det inte vore för regnet och tiden. Jag plockade upp min tändare. Den var likadan. Hon skrattade till igen, lutade huvudet mot min axel. Tyngden från hennes huvud gjorde mig modig, jag visade upp fler saker, började försiktigt lirka upp föremål efter föremål. Klockor, trisslotter, spritpennor, inköpslistor, en spegel, laddare, frön, fjädrar. Hon såg fascinerat på mig, jag inbillade mig att hon såg på mina händer och följde linjerna längs dem. Hon lyssnade tålmodigt på när jag visade upp sakerna för henne, småpratandes om dem. Sen sträckte hon ner handen på bänken och mötte mina händer, först för att undersöka sakerna. Sedan hände det sig att vi satt där, främlingar för minuter sedan, och hon följde min hand i sin. Vecklade ut den, jämförde våra livslinjer. Allt tonades ut och jag såg bara hennes ögon, i ljuset från den enda gatlampan. Flera timmar satt vi nog där, tills bussen kom. Då rycktes vi tillbaka, jag samlade ihop mina grejer och ställde mig upp med henne, omedveten om vad jag skulle göra av armarna helt plötsligt. De hängde slappt längs sidorna. Hon klev på, busschauffören såg oroligt åt hennes dyblöta kläder och skrapsår i ansiktet och sa inget om att hon inte betalade. Sedan stängdes dörrarna. Hjulen fick fäste i marken och började rulla. Jag såg att hon satt bortvänd från mig, kammandes igenom håret med fingrarna som nyss höll i mina. Hon vände sig om, våra blickar möttes och hennes skratt ekade i mitt huvud, fick det att rycka i mungiporna.

Molnen hade dragit sig undan och månens sken klart, gjorde att jag återfick bestämdheten i mina steg, och kroppen visste vart den skulle. Jag gick med vana steg in i skogens kompakta mörker, tiden tycktes stå still nu när jag åter var på egen hand. Jag möttes av en sovande by, mor stod inte med en uppfodrande blick och frågade var jag varit. Jag gick till min del av hemmet, sjönk ihop, återtog min form och lämnade min mänskliga skepnad. Vingarna vecklade ut sig och jag sträckte på dem, de knakade och jag ruskade på håret för att få bort vattnet, de blonda testarna föll i de formade bitarna de var skurna i. Kröp ner i min säng, drog det lätta, blomsterbroderade täcket över mig och somnade, till drömmar om livslinjer och människor i busskurer.