Jag är en kvinna i den bästa av åldrar, 50+, närmare bestämt 53 år och fem månader. Jag bor i en stuga på landet och tar mig egentligen bara in till stan när jag absolut måste. När du kliver in i min stuga kliver du in från skogen. När går igenom huset och ut på altanen hör du havets brus när det slår emot klipporna. Det är kargt, kallt ibland, men det är mitt. Äventyr har alltid varit min drivkraft och kommer väl troligen vara det fram till dagen då jag går hädan. Men just detta äventyret trodde jag ändå inte att jag någonsin skulle ge mig iväg på.
Jag kanske ska berätta hur det hela gick till. Just den här morgonen hade jag vaknat av fågelkvitter. Lite sömndrucken hade jag tassat in i köket. Till min förvåning såg jag att köksfönstret var öppet. Mitt lilla kök fylldes av den friska morgonluften. En stund senare puttrade kaffebryggaren och doften av kaffe spred sig i den lilla stugan. Jag sträckte mig och plockade ner min lilla blå tallrik. Jag fyllde den med havrekuddar, jordgubbar och mjölk. Det knastrade så härligt i tänderna när jag tuggade. Snabbt sveptes dagens första kopp kaffe innan jag skyndade ut i badrummet. Det kalla vattnet i duschen fick mig nästan att tappa andan. Jag väntade tålmodigt och efter en stund kändes vattenet mer behagligt.
En stund senare stod jag nyduschad i badrummet och torkade av de sista vattendropparna. Den leopardfärgade behån och de svarta spetstrosorna åkte på av bara farten. Likaså den blommiga sommarklänningen. Jag drog den gula hårborsten genom det långa håret. Snabbt och smidigt kom mascara och ögonskugga på plats. En hastig blick på köksklockan. Den var redan kvart över elva. Värst vad jag sovit länge idag.
Jag gick in i köket och ställde mig vid köksfönstret. Ljudet av en mopedmotor kom närmare och närmare. Det var brevbäraren, som kört hela vägen från centrum. Han stannade till vid min brevlåda. Han plockade upp ett stort kuvert ur väskan och lade det i min brevlåda. Barfota sprang jag ut till brevlådan. Smattret från mopeden hördes vida omkring. Jag stod länge och väl och bara stirrade på kuvertet. Vem i hela friden hade skickat det till mig?
Jag skyndade in i köket. Där slet jag upp kuvertet. Ut föll en skrynklig karta. En gammal och missfärgad karta över Granhyttan. Med ens förstod jag. Det var Staffan, som skickat kartan. Efter alla dessa år hade han inte gett upp hoppet om att hitta guldet i Horngruvan uppe vid Kråkberget. Jag hade inte varit i Granhyttan på fyrtio år. Ändå hade jag aldrig glömt vår jakt på Kråkguldet. Vi fick ge upp vårt letande. Ägarna till gruvan hade kommit oss på spåren och vi promenerade aldrig mer upp till det fördömda berget.
Jag flyttade från Granhyttan efter gymnasiet. Jag bosatte mig i Stockholm. Där rullade livet på tills den dag jag blev sjukskriven. Som många andra hade jag drabbats av utmattningssyndrom i jakten på framgång och pengar. Från att ha varit en framgångsrik mäklare hamnade jag på livets skuggsida. Då dök tanken upp på en liten stuga vid havet. Långt från storstaden och med skogen och havet som närmaste granne. Det var så jag hamnade i min lilla stuga. Just där hämtar jag inspiration till alla mina böcker. Jag skriver deckare och just skrivandet är mitt levebröd numera.
Jag stod länge och väl och stirrade på den förbaskade kartan. Jag behövde ingen betänketid. Nästa dag hade jag tagit mig in till stan i min skraltiga Volvo. Jag parkerade den hos Bettan. Vid centralstationen hoppade jag på bussen. Äntligen var jag på väg till Granhyttan. Tolv timmar senare steg jag vid Björnporten och promenerade bort till vandrarhemmet. Där tillbringade jag en natt fylld av drömmar om Staffan och guldklimpar. Efter frukosten nästa dag startade vandringen. Konditionen var inte den bästa och jag undrade vad jag hade gett mig in på.
Jag klättrade högre och högre upp utan en aning om vart jag var på väg. Jag kollade på den slitna och söndriga kartan men kunde inte riktigt bestämma mig för om jag hamnat rätt. Hatten kliade och mitt ansikte drog till sig myggor och knott i tusentals, i alla fall kändes det så. Svetten rann längs nacken och jag torkade mig i pannan. Värmen var otålig och ville inget annat än bryta ner mig. Jag vet inte hur jag hamnade vid foten av själva Kråkberget. Någon kartläsare har jag då aldrig varit. Dessutom hade jag inte besökt platsen på fyrtio år. När jag nådde ingången till Djävulsgrytan stod han redan där och väntade. Staffan var skäggig och hatten han bar såg helt anskrämlig ut. Ändå var det samma gamla Staffan som förr i tiden. Nu var det vi och Kråkberget. Den här gången var vi fast beslutna att hitta Skarp-Eriks guld.
Tro det eller inte. Två dagar senare hittade vi skatten. Långt nere på botten av Horngruvan låg det och väntade. Vi yppade inte ett ljud till någon. En dag ska guldet göra oss ekonomiskt oberoende men det är en helt annan historia. Just nu är vi nöjda med att ha hittat tillbaka till varandra.
Text: Monika Chanovian
Skriv en kommentar