Sjöns hemlighet

Det börjar ljusna på himlen. Nu tidigt på våren är marken fortfarande kall men här och var lyser gula tussilago. Träden står fortfarande kala men det susar i de höga tallarnas kronor. I vinden känns ett stråk av lovande vårvärme. Tidigare än vanligt går jag min morgonpromenad och njuter av att andas den friska luften, förutom någon enstaka fågels försiktiga vårsång är det tyst och stilla. Jag närmar mig sjön där det inte varit någon is i vinter och snön som kom tidigare har nu töat bort. Från marken stiger en mustig doft av jord. med vinden kommer en svag lukt av fernissa. Jag följer den lilla stigen ner till sjön. Ett stilla vågskvalp hörs från vattnet. Det är med stor försiktighet som jag tar mig fram till vattenbrynet, rädslan över vad som ska avslöjas känns förlamande. Här har jag inte varit sedan den första snön föll i början av januari. Då var jag inte ensam.

Min blick dras till en man, han håller på med att arbeta på en båt som ligger uppe på landen bit bort. Han står med ryggen mot mitt håll, jag rör mig så tyst jag kan för att inte dra uppmärksamhet till mig. Måste gå ända fram till den  skraltiga gamla träbryggan vid strandlinjen för att se ner i vattnet. Först ser jag ingenting, bara grumligt vatten. När jag tittat en stund ner i vattnet blir konturerna tydliga av en kropp som ligger på den grunda botten. Illamåendet väller fram inom mig. Jag tittar bort för att slippa se det hemska. Måste tvinga mig att titta igen. Där ligger han, uppsvullen och ännu hemskare än när han levde. Kroppen verkar ha fastnat i något på botten som gör att den inte flutit upp.

På något sätt känner jag en stor befrielse av att han ligger där i vattnet. Jag slipper honom för alltid. Ingen kommer misstänka att jag har något med det hela att göra. Måste göra det rätta. Känner mobilen i jackfickan. En isande vårvind kommer över sjön och jag fryser där jag står. Försiktigt spanar jag mot mannens håll och hoppas han inte ska upptäcka mig men han verkar helt fokuserad på arbetet med båten intill sig. Precis när jag ska vända mig om för att gå tillbaka prasslar det till bland träden. Stannar upp och försöker se in i dunklet mellan tallarna och granarna som bildar en ogenomtränglig skugga trots att solen nu hunnit en bra bit upp över himlen. Prasslet har upphört, tänker att det nog bara var någon fågel som rotat efter något. Jag fortsätter bort när det knakar till från sjön, jag vänder mig om och ser att den gamla gistna bryggan lossnat från land och nu driver iväg ut över vattnet. Än så länge verkar inte mannen vid båten har hört något då han fortsätter med sitt arbete utan att se upp. Mitt hjärta dunkar hårt, med blicken följer jag hur bryggans brädbitar bryts sönder i vattnet medan allt bråtet driver mot vassdungen nära mannen med båten. Precis bakom den sista delen av bryggan kommer något på släp. Jag fryser till is. Den uppsvällda kroppen har hakat fast i brädorna och är nu helt synlig i vattenlinjen där den sakta färdas mot vassen och mannen med båten. Med snabba steg tar jag min tillflykt till skuggan inne bland barrträden. Nu tittar mannen ut över vattnet mot de flytande resterna av bryggan med kroppen som guppar bakom.

Här kan jag inte vara kvar, allt fortare springer jag och försöker undvika alla uppstickande trädrötter och stenar. Måste komma inomhus. Motstår frestelsen att se mig om mot sjön utan fortsätter med hjärtat dunkande i bröstet. Den sista biten tillbaka mot stugan måste jag fortsätta på landsvägen. På avstånd hörs sirener. Här finns bara åkrar och inga träd eller buskar att gömma sig bakom, jag måste möta blåljus och sirenerna. Ser en polisbil och en ambulans närma sig i hög fart, de svänger av ner på bilvägen mot sjön. Den sista sträckan springer jag, är nu helt utmattad och svettig. Fumlar med låset till ytterdörren och slår igen den bakom mig. Det känns tryggt inne i stugan, ombonat med träpanel på väggarna, trägolv med trasmattor i alla färger och udda möbler som inte riktigt passar ihop. Det ska jag fixa senare. Jag sjunker ner i den gröna manchestersoffan och lägger upp benen på det lilla soffbordet. Lyssnar efter sirener men ute hörs bara enstaka fågelkvitter. Tänker att jag borde göra upp en brasa i den öppna spisen men istället lägger jag mig ner och drar en pläd över mig. Tankarna vandrar iväg samtidigt som ett lugn breder ut sig inombords. Nu slipper jag honom för all framtid, för alltid.

Allt gick så fort den dagen i vintras. Plötsligt kom tillfället jag väntat på när jag vandrade ner mot sjön den vinterbleka dagen. Mannen som våldfört sig på mig under min uppväxt, som alltid stank av gammal sprit och inpyrd cigarettrök hade följt efter mig på vandringen mot sjön. Visserligen hade jag inte sett till honom på flera år men visste att han bodde i stugan vid sjön. Kanske var det därför jag hade parkerat min bil utanför så han skulle få syn på mig. Jag hör grenar knäckas bakom mig och steg i snön men jag vänder mig inte om en enda gång, han ska få tro att jag inte märker hur han följer efter mig. När jag är framme vid vattenlinjen stannar jag intill den gamla bryggan. I fickan känner jag kniven. Hans flåsande hörs nu precis bakom mig. Jag vänder mig mot honom. I hans blick ser jag att han känner igen mig. Precis när han öppnar munnen för att säga något greppar jag kniven i fickan, jag kastar mig framåt och riktar hugget mot hans mage. Förvåning blandat med skräck syns i hans ögon då han segnar ner och samtidigt tittar rakt på mig. För att avsluta det hela använder jag en stor sten som jag släpper rakt ner i ansiktet på honom. Utan att se om han visar några livstecken släpar jag kroppen till vattnet och skjuter ut den, bubblor stiger upp mot ytan medan jag ser hur den sjunker mot botten.

Jag hittar nyckeln till ytterdörren under krukan till höger om farstukvisten. Låser upp och går in, vädrar ut den gamla unkna lukten av sprit och cigarettrök och slår mig ner i den gröna manchestersoffan. I huvudet planerar jag vilka möbler jag ska skaffa lite längre fram. Här kan det bli riktigt trivsamt.

Text: Ingrid Andreasson

Foto av Francesco Ungaro från Pexels

Ett av bidragen till april månads tävling – “En novell en bild”