Så ynklig och sliten den såg ut nu, bryggan på den före detta kommunala badplatsen där simskolorna hölls varje sommar. Föräldrar anmälde sina barn, så att de skulle kunna simma före skolstarten. Den enda kostnaden var ju för de eventuella märkena, som man fick ta på kurserna. Fisken, järn, brons och magistrar lät roligt.
Jag hade fått en baddräkt och skulle nu få lära mig att simma bröstsim. Mitt kravlande i vattnet fungerade, men det var ju inte att SIMMA! Så var morgon under två veckor skulle jag ner till badviken med min kompis för att lära oss de första 25 metrarna, för att kalla oss simkunniga. Åtminstone jag trodde att det skulle bli en lätt match, jag hade simmat längre på mitt alldeles egna sätt. Det kändes som länge i alla fall, fast det var året innan jag hade lärt mig.
Simläraren var en gammal militär, som pekade med hela handen. Efter uppropet fick vi sätta oss i våra badkläder i sanden och vrida och vända händerna i perfekta armtag, sedan bentagen. Han placerade ut oss och jag fick sitta bredvid en annan flicka som luktade illa. Jag försökte att andas ytligt. Sedan skulle vi ta en varsin dyna och gå ner i vattnet och sparka oss fram som vi lärt oss. Jag sparkade mig fram mina meter, fick en änterhake i dynan av läraren, som sa “Börja om och gör som jag visat!” Problemet för mig var att vi satt på marken, så jag försökte sittsimma. Detta framkallade en riktig ilska hos magistern, som slet upp mig på bryggan och kallade mig för idiot.
Torrsimsdagarna fortsatte med ökad svårighetsgrad. Snart kunde jag sitta och sprattla synkront. Alltid samma avslutning i vattnet; Jag blev uppsliten, utskälld och idiotförklarad. Samtidigt började min simskolekompisar simma för “fisken” och fick åka tillbaka med samma hake som jag blev uppdragen med. Det fortsatte under hela första veckan och mitt självförtroende sjönk som stenar man kastar i vatten.
Den nästnäst sista dagen missade jag torrsimmet och hoppade i vattnet med de andra. Som jag brukade bada annars när det inte var simskola. Jag hade inga simhjälpmedel, som vi hade varit tvungna till först. Utan större problem tog jag mig fram till andra änden av bryggan, där märket för 25 meter var. Överlycklig över att få dras till startpunkten, vänder jag upp ett lyckligt leende ansikte. Exmilitären tittar på mig, sänker sin hake och drar upp mig på bryggan. Jag hatade honom för hans löftesbrott, avskydde hans lektioner och förnedrande sätt, men jag fick köpa min fisk i alla fall. Samtidigt lärde jag mig att trampa vatten som ingen annan det året, men det sparade jag till senare märken, som togs med lätthet med en annan lärare.
När jag nu tänker tillbaka, med min dotter i handen, så lovar jag henne tyst att hon också ska få lära sig att simma i badviken. Jag lovar, lika tyst, att inte förstöra badglädjen genom att påpeka varje lite fel och att hitta en bättre lärare än den jag hade. Men först ska hon lära sig att stå själv.
Text: Britt Spiik