Vi kommer fram till ett torp gjort i betong. Skorstenen har rasat in och midnattssolen gömmer sig bakom plåttaket. Ljudet av ”små grodorna” har tystnat och gräset har bytts ut till mossa som klibbar under fötterna.

”Får vi verkligen vara här?”, viskar jag.

”Jag är här hela tiden”, säger Stina.

Spindelnät fastnar i ansiktet när vi går igenom trädörren. Insidan ser likadan ut som utsidan. Kall och grå, inga fönster.

Stina räcker något till mig i mörkret.

”Drick!”

Mina läppar omsluter flaskan och jag känner innehållet brinna hela vägen ner till magsäcken. Det smakar hostmedicin. Samtidigt som jag grimaserar hör vi ett hjärtskärande vrål.

”Vad var det där?” Frågar jag.

”Rådjuren.”

Jag köper Stinas förklaring, även fast jag vet att rådjur inte låter som vuxna män. Vi fortsätter dricka och för varje klunk blir jag mer medveten om jordens rotation.

Sedan hörs en duns som får hela marken att skaka. Dunsarna blir fler och närmar sig torpet. Jag blundar hårt. Stina tar ett krampaktigt tag om min hand. Den darrar. Starka vindpustar tränger sig igenom springorna och en förfärlig doft av ruttet kött fläktar oss i ansiktet. Försiktigt lyfter jag på ögonlocken och stirrar rakt in i trollets rödsprängda öga.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!