Pekfingernageln pryds av en vass kant, uppkommen efter den flisa som just revs av. Det gör inget, den kommer att växa ut igen. Fingret fortsätter långsamt sin färd över det stelnade hav av cement som utgör exteriören; stryker sig uppåt, stryker sig nedåt. Streck för streck övergår stenväggen från smutsig vit till silverskiftande.

Likt ituslitna mozarellaostar ligger de tomma glaskropparna bland timotej och namnlöst gräs. Intill, under och delvis ovanpå mina bara fötter vilar hopar av gryningens skörd; blå, lila och mintgröna iris riktade i alla väderstreck. Senast igår klart seende, alldeles nyss systematiskt tömda. De urgröpta ögonglobernas inneboende vätska nu använd som trögflytande fingerfärg. Fingerfärg fast för vuxna.

Fingrarna stryker, axeln värker, väggmålningen tar form. Vad gör det att handen skälver? Såklart att den gör! Den kromskimrande optikmassan väser, sticker sin knäpptysta ångest i mina öronsnäckor medan jag krampaktigt stirrar in i silverfärgen – Jag hade inget val! …Jo det är klart att jag hade. Jag har alltid många val men jag väljer att måla. För allas bästa, främst mitt eget.

Sagan har skiftat perspektiv. Era ögon kommer aldrig att växa ut igen.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!