De satt i en cirkel runt den stora eken som dominerade ytan mellan husen. Alla bar långa svarta rockar med huvor. En lång mansgestalt gick runt cirkeln. Han sträckte fram en vit hand ur rockärmen som han varsamt la på var och en av de församlades axlar. Trädet hade en massiv stam i vars mitt en svart hålighet gapade som en cyklops öga. Jag blinkade sömndrucken några gånger, osäker på om det jag såg verkligen hände på riktigt.

Det var tredje natten av sömnlöshet. Jag lyckades somna runt halv ett, men slog upp ögonen strax efter två. Jag låg och lyssnade till min sambos andetag en stund och stirrade upp i det vita taket. Sedan gick jag upp och släntrade ut i köket. Jag tände inte, lät mörkret omsluta min kropp och ögonen vänja sig. Det gulbleka skenet från gatlamporna runt gården la sig som en hinna över kökets väggar. Efter att jag hade satt mig ner och tittat ut genom fönstret såg jag samlingen.

Det måste vara något religiöst, var min första tanke. Den reslige mannen fortsatte att gå runt trädet. De som satt ner såg ut som undergivna bedjande. De satt med böjda huvuden, helt orörliga. Mannen försvann bakom den tjocka stammen. Ingen rörde sig. Jag var som fastfrusen och märkte inte ens att jag tryckte ansiktet mot den kalla rutan. Var detta på riktigt eller hallu-cinerade jag? Kunde tre nätter av sömnbrist få mig att se syner? Jag sträckte på nacken för att se om jag kunde upptäcka den långa mannen. Han befann sig fortfarande någonstans bakom stammen. Men sedan plötsligt dök han upp igen. Han släpade på något. Till en början kunde jag inte urskilja vad det var, det såg ut som ett bylte. Men när byltet började röra på sig framför håligheten i stammen ryckte jag till och insåg att det var en människa. Den långa mannen höll fast sitt offer, som kämpade för att ta sig loss men till ingen nytta, och positionerade honom – jag såg att det var en gammal man – framför de andra. De som satt ner i cirkeln var fortfarande orörliga stenstoder till svarta skepnader. Då tog en av dem sakta av sig rocken och reste sig från marken. Det var en man i trettioårsåldern med prydligt trimmat skägg och mörkt hår. Han stod vänd så att jag såg honom i profil och betraktade den långa mannen och dennes offer. Den gamle satt ner och om mina ögon inte spelade mig ett spratt på grund av mörkret såg det ut som om han grät. Det rynkiga ansiktet förvreds i en bitter grimas. Den unge mannen med skägget tog ett par steg framåt mot trädstammen. Han tog emot något, jag kunde inte se vad det var, och såg ut att samla sig, som om någonting var på väg att hända. Jag märkte att jag knappt andades. För att få luft tog jag ett djupt andetag. För första gången sedan jag stigit upp ur sängen vred jag huvudet bort från fönstret för att snegla på klockan som hängde ovanför köksbordets vita bordsskiva. Den visade halv tre. Hade jag suttit där i en halvtimma redan? Eller kanske drömde jag? Jag slickade mig om läpparna. Munnen var snustorr. Det måste vara rädslan som gjorde det. Om jag reste mig för att ta ett glas vatten kanske jag skulle missa något viktigt som hände på gården.

Den yngre mannen med skägg bar jeans och en grå tröja under den svarta rocken, som nu låg i en hög på marken. Den långa mannen tog ett steg åt sidan och släppte greppet om den sittande gamlingen. Den unge mannen höjde handen och gjorden en svepande rörelse. Jag såg inte riktigt, jag ställde mig upp och la båda händerna på fönsterrutan. Det var hugg han utdelade mot den sittande, det var jag säker på. Han högg flera gånger. Ingen reagerade eller försökte stoppa attacken. Det hjälplösa offret segnade ner på marken och blev liggande.

Mannen som huggit återlämnade kniven och strök en hand genom det tjocka, mörka håret. Den långa lyfte upp kroppen från marken och släpade den mot hålet i trädstammen. Eken stod som ett tyst vittne under hela processen. Det som skrämde mig mest var att de andra människorna som satt i cirkeln inte agerade. De såg på. Precis som jag. Borde jag ringa polisen? Min mobiltelefon låg på nattduksbordet inne i sovrummet. Jag kunde inte bestämma mig. Hela scenen var för absurd för att kunna vara verklig. Jag lät blicken svepa över fönstren som blickade ut över gården i de andra husen. Det var släckt i varje lägenhet. Så kanske var jag den ende som bevittnade den märkliga ritualen nere vid eken.

Den långa mannen fattade tag i den lealösa kroppen och slängde in den i håligheten i trädets stam. Han tryckte in ett utstickande ben, den sista kroppsdelen som var synlig, och den gamle mannen försvann in i trädet som om han aldrig hade existerat. De övriga i cirkeln började resa på sig en efter en. De skingrades åt olika håll och försvann bakom huskropparna. Kvar stod den långa och mördaren. De såg på varandra en stund. Det gick inte att urskilja deras ansikten. Gatlyktorna kastade långa skuggor som föll över deras kroppar och dolde deras anletsdrag. Den unge mannen bugade lätt och plockade upp rocken från marken. Han borstade av den och tog den under armen. Efter det lämnade han gården till fots. Den långa mannen försvann in bakom trädstammen. Jag dröjde kvar i fönstret en lång stund för att se om jag kunde upptäcka honom igen. Men han dök aldrig upp. Gården sjönk ner i tystnad och tomhet, precis så som den skulle vara vid den tiden på dygnet. Känslan av att jag inbillat mig hela händelseförloppet blev ännu starkare nu när stillheten hade lägrat platsen och alla spår av de församlade var utplånade.

En enorm trötthet sköljde över mig och jag gick in i sovrummet. Jag la mig ner och försökte bearbeta det jag sett på gården, men hann somna innan jag fick någon ordning på tankarna.

Nästa morgon efter frukost gick jag ut på gården. Det var en het och torr dag. Barren från tallarna i gårdens mitt låg gula under mina fötter och kvävde gräset därunder. Jag gick fram till eken och hukade mig ner vid det stora hålet. En pojke med cykelhjälm stod en liten bit bakom mig och betraktade mig med en skeptisk min. Jag kände med händerna inuti hålet. Där fanns ingenting. Jag gick tillbaka till lägenheten.

Den kvällen hade jag lika svårt att sova igen. Jag satte mig på min plats i köket. Klockan närmade sig ett, gården var tom och slumrande. Det lyste i ett enda ensamt fönster. Jag satt i mörkret och funderade på varför jag inte kunde sova.

”Sitter du här?”

En skugga i dörröppningen. Det var min sambo. Jag kunde inte urskilja hennes ansikte, bara höra hennes röst i mörkret.

”Jag kan inte sova.”

Hon gäspade och sa: ”Vad jobbigt.” Hon hällde upp ett glas vatten. Sedan tog hon det med sig och gick tillbaka till sovrummet. Jag hörde dörren stängas. När jag tittade ut genom fönstret igen var de där. Den långa mannen gick runt sin samling som satt lika lydiga och orörliga som föregående natt. Hans ansikte var dolt, men de vita händerna stack fram ur rockärmarna. Han la dem på en av de sittandes axlar. Denne tog av sig rocken och jag såg att det var den man som hade utdelat de dödande huggen. Nu bar han en glansig kostym, svarta skor och en vit skjorta. Runt ena handleden hade han ett armbandsur. Han skakade hand med den långa och tog emot kniven.

Ytterligare ett offer släpades fram från bakom den kraftiga stammen. Personens huvud var täckt med en huva så det var omöjligt att se om det var en man eller kvinna. Den här gången tvekade inte den kostymklädde mannen. Han slängde sig över offret och högg vansinnigt med kniven. Till slut var den långa mannen tvungen att ta tag i honom och dra bort honom från liket. De andra satt stilla och såg ner i marken.

Jag var paralyserad. Jag började tänka efter var min mobiltelefon kunde ligga, redo att ringa polisen. Men vad skulle jag säga? Att det skedde någon form av rituellt mord på min gård? Dessutom hade jag inte hittat några spår av den döda gamlingen inuti trädstammen. Det fanns en stor risk att jag inbillade mig hela händelseförloppet. Sömnbristen gjorde att jag inte längre riktigt kunde lita på mina sinnen. Den kostymklädde mannen strök med händerna över tyget, som om han trodde att blodfläckarna skulle försvinna om han gjorde så. Han tog på sig den svarta rocken igen, kanske för att dölja spåren av vad han gjort. De andra började resa på sig en efter en och lämnade samlingen runt eken. Jag kunde inte se något ansikte, bara skuggor som rörde sig över gården och de gulnande barren och försvann in i natten. Den kostymklädde mördaren beblandade sig med de andra och det gick inte längre att urskilja vem av dem han var.

Efter en stund stod den långa mannen ensam kvar med kroppen som låg utsträckt på marken. Jag lät min blick färdas över husväggarna för att se om det fortfarande lyste i något av fönstren. Kanske var jag inte det enda vittnet. Men det fanns inga tända lampor, ingen som tittade. Det kändes som om jag och den långa mannen var de enda varelserna i hela universum.

Han tog tag i kroppen och släpade den fram till det gapande hålet i ekens stam. Sedan tryckte han in den i trädet och trollade bort ännu en människa. Han sträckte på sig och stod med ryggen vänd åt mitt håll och såg på trädet. Jag fruktade att han skulle upptäcka mig, att det var nu det skulle hända. Hade jag låst dörren? Jag vågade inte gå ut i hallen för att kontrollera det. Men han vände sig inte om. Han gick bakom eken och försvann. Sedan blev allting stilla igen.

En enorm trötthet sköljde plötsligt över mig. Jag öppnade dörren till balkongen och släppte in den svala nattluften i lägenheten. Jag gick ut och ställde mig med både händerna på räcket. Den kalla metallen skickade en rysning genom armarna och upp i nacken. Jag försökte se om jag kunde upptäcka den resliga gestalten någonstans under gatlampornas sken. Men han var inte längre där. Det var alldeles för sent för att ringa till någon. Det fanns inga spår kvar av ritualen. Märkligt nog blev jag lugn, och visste att det var dags att gå och lägga sig igen. Jag gick in, stängde balkongdörren, och återvände till sovrummet. Jag la mig ner i sängen och stirrade upp i det vita taket en lång stund innan jag äntligen somnade.

Text av Sebastian Lööv